Jag är fortfarande i Peru och kommer att vara det hela nästa vecka. Idag besökte vi det unika Caral, en 5000 år gammal civilisation som man grävt fram 20 mil norr om Lima, senaste 20 åren. Är i samma ålder som Mesopotamien-civilisationen, den äldsta man hittills hittat i utgrävningar, Abrahams utgångspunkt.

I morgon har vi blivit inbjudna av Perus regering att vara med på utfärd till ett av Perus naturreservat samt titta på landets första vindkraftspark.

Följer med intresse kristna SD-debatten och kommer att återkomma i detta ämne på olika sätt.

Det tycks skapa hysteri med SD:s valframgång. Vi som varit med ett tag minns Ny demokratis framgångar i valet 1991, på liknande nivå. Ni vet hur det gick för dem. Nu tror jag SD-trenden är en större trend än Ny demokrati, och betydligt farligare. Ny demokrati var endast högerpopulister och ganska ofarliga. SD är något annat, och har en helt annan bakgrund. Med tanke på de framgångar som högerextrema partier har haft i ett antal europeiska länder senaste 15 åren får man nog räkna med SD i fortsättningen.

I normala fall ska det svenska politiska systemet klara av denna situation. Vi har många års erfarenheter av minoritetsregeringar. Det lagstiftningen inte har förutsett är att ett parti röstar på något annat än sitt eget budgetförslag, vilket har hänt i detta fall. Lagstiftning och praxis har inte räknat med sådana busar i riksdagen som saboterar hela beslutsprocessen. Lagstiftningen måste ändras så att ett parti bara kan rösta på sitt eget budgetförslag. Då kan inte en sådan här situation uppkomma. Med detta beteende kan SD fälla varenda budget så länge de är vågmästare. Det är orimligt. Striktare beslutsregler i riksdagen är nödvändigt när väljarna röstar in sådana krafter i riksdagen.

Jag sitter nu på mitt hotell i Lima Peru, och äter frukost. Och läser om kristen SD-debatt, bra ledare av Jaktlund i DAgen. FAcebookinlägg av STanley Sjöberg m.m. Ett inlägg av Tommy Dahlman spekuleras det om, man bör nog inte dra för stora slutsatser förrän Tommy har preciserat sig.

Jag vill bara göra några förtydliganden. Det är stor skillnad att tala med, och förhandla med.

I min roll som statsvetare och konsult följer jag hela tiden svensk politik. Jag menar att Sverigedemokraterna är en del av politiska etablissemanget. Det är inte så att inte någon talar med dem. De har en av talmansposterna i riksdagen. De deltar i alla TV-debatter som alla andra partier. De har en egen dag i Almedalsveckan som alla andra partier. Det finns en ständig kontakt mellan SD och övriga partier, genom att de möts i riksdag och andra beslutande församlingar. SD deltar konstant i politiska diskussioner och samtal som pågår på många olika arenor. T.ex. i Almedalsdiskussioner om politiken deltar alla riksdagspartier inklusive SD.

Att framställa dem som mobbade offer som ingen vill ta i med tång, det är helt felaktigt.

Att övriga partier inte vill förhandla med dem om politiken, betyder inte att de inte talar med dem. Däremot vet de att all förhandling med SD innebär med restriktiv migrationspolitik, och eftersom övriga partier inte vill förhandla med SD om detta, så blir det inte politiska förhandlingar. Så enkelt är det. SD har själva försatt sig i en position så att de inte är särskilt förhandlingsbara. Det är ju intet nytt i politiken, gamla kommunistpartiet var inte förhandlingsbara under många år.

Jag håller helt och hållet med om att man inte kan driva mobbing i politiken. Väljarnas val kan kritiseras men måste respekteras.

Men måla inte ut SD som mobbade och avvisade på ett sätt som de inte är. Vi har ett fungerande politiskt system som ger SD de positioner deras väljarandel förtjänar. Nu har de lyckats utlösa ett nyval för första gången sedan femtiotalet, de har stor politisk makt.

Att hävda att de blir mobbade av media tycker jag också blir överdrivet, mediedrev pågår ständigt mot de etablerade partierna.

SD ska kritiseras respektfullt utifrån sakpolitiska skäl, inte utifrån någon mobbingattityd. Vi som är partiets kritiker gör det utifrån sakpolitiska och ideologiska övertygelser, inte för att vi är politiskt korrekta eller vill ägna oss åt mobbing.

 

 

 

 

Det här måste ni läsa. Jag blir intervjuad i Världen Idag med anledning av 40-årsjubileet av fria abortlagen. Lite tillbakablickande reflektioner över vad som har hänt i abortfrågan under en 50-årsperiod.

Hälsning från Lima och Peru där jag befinner mig just nu. Följer på distans svenska debatter. Noterar regeringskrisen och budgetdebatten. Noterar också diskussionerna om pensionsavtal på Livets ord. Det är möjligt att jag gör lite distanskommentarer.

Enklaste politiska lösningen vore om Socialdemokraterna och Moderaterna bildade en gemensam regering, det vore bra för landets ekonomiska och politiska stabilitet, resten får gå i opposition. Men jag inser att denna enkla lösning är psykologiskt omöjlig. Men det funkar i Tyskland, inte så långt bort.

Lyssnade dock på SD:s presskonferens i går via internet, min notering vid lyssnandet på Mattias Karlsson är att hans ideologi är att invandring är Sveriges största problem. Att få stopp på den är den viktigaste ekonomiska och moraliska frågan.

Om man nu backar bandet och lyssnar på Hitler på trettiotalet. Han var ju då endast en extrem högerpolitiker, ingen massmördare, hade inte satt igång något världskrig. Ville ha ordning och reda i Tyskland, och anledningen till Tysklands problem var judarna enligt Hitler. Om man bortser från allt annat, och …..

Om man byter ut ordet invandring eller invandrare i Karlssons tal igår med judar, är det någon mer än jag som ser likheter i tankestrukturen?

Jag tycker att vi behöver diskutera bättre integrationspolitik, jag tycker vi måste vara realistiska inför kommuners förmåga att ta emot flyktingar m.m. Att komma med konstruktiva synpunkter där är helt ok för min del.

Det jag framförallt reagerar på i Karlssons tal är grundläggande förhållningssättet, invandringen och därmed invandrarna är vårt största hot och problem.

Tänker man så har man hamnat långt ut på brunhögerkanten.

En härlig dag med blöjbyten, nattning av en 14-månaders liten flicka som inte vill sova, lång tågutflykt in i Norges vackra dallandskap, att gå och hålla i 14-månaders underverk som nu bara ska gå själv, men som inte har någon medvetenhet om alla faror som möter när man går själv. Och där barnvakten måste vara minst halvsekundsnabb i reaktionerna. Att åka tåg och man vill gå hela tiden på tåget och titta på alla medresenärer. Och alltid vilja gå av tåget när man inte ska gå av tåget. Det finns inte något mer charmerande och livsvänligt som en 14-månaders liten krabat.

Idag åkte jag och det lilla barnbarnet med tåg tor till Voss, 11 mil från Bergen, känd norsk turistort, mitt emellan de stora fjordarna Sognefjorden och Hardangerfjorden.

Så här ser det ut i Voss.

Notera gärna min ledare i Världen Idag, idag, som denna gång handlar om behovet av bibelväckelse och Guds ords betydelse i den troendes och den kristna församlingens liv.

Jag är i Bergen Norge, och ägnar mig mest åt att vara barnvakt, åter till Stockholm fredag kväll.

Sedan reser jag och fru Swärd till Peru, Lima, bland annat för att vara med på FN:s klimatkonferens.

Nu är jag i Bergen Norge, denna charmerande historiska stad. Åt fiskekaker vid Bergens hamn med lilla barnbarnet. Bytte blöja galant för första gången på 24 år och den lilla skönheten somnade för natten i morfars famn, när föräldrarna var på julmiddag.

Det har varit många reaktioner på mina utspel senaste dagarna om Ja till Livet och att Gunilla Gomér går med i Sverigedemokraterna.

Nu har ju Världen Idag också publicerat en intervju med mig som finns på webben, men som troligen kommer i papperstidningen idag. Jag vill kommentera några saker för att förtydliga mig.

1. Jag och Gunilla Gomér är inte några ovänner. Vi har respektfulla samtal, vi har dock olika uppfattningar om Sverigedemokraterna. I abortfrågan har vi samma grundsyn.

2. Ja till Livet är en partipolitisk och religiöst obunden organisation. Det innebär att vi inte ställer krav på varken viss partitillhörighet eller religion för att tillhöra  organisationen. Vi förutsätter dock att medlemmar stödjer våra värderingar när det gäller prolife.

3. Det som diskuteras nu är inte medlemskap i Ja till Livet, utan det handlar om att sitta med i styrelsen och offentligt företräda organisationen. Jag kan tänka mig en rad olika förhållanden som kan göra en person mindre lämplig som styrelseledamot trots att man delar våra värderingar i abortfrågan.

4. Jag har varit engagerad i abortdebatt sedan sjuttiotalet. Det har varit konstant motstånd och en rejäl uppförsbacke under alla år att argumentera för den ofödda människans rättsskydd och mänskliga rättigheter. Vi är motarbetade av all form av etablissemang i Sverige i den frågan även om det finns individer som delar våra uppfattningar. I ett globalt perspektiv står vi dock för ganska main-stream-värderingar. Det är Sverige som är avvikande i denna fråga, inte Ja till Livet.

5. I den offentliga retoriken definieras abortmotstånd ofta som extrem kristen höger, våra motståndare försöker nu att definiera abortmotstånd som en extremhögerfråga. Det skapar en omöjlig situation att nå ut med ett prolifebudskap till alla människor som inte identifierar sig med extremhögern.

6. Utifrån mina övertygelser måste engagemanget för de ofödda kombineras med starkt socialt engagemang för de födda, människor i stor utsatthet. Där räknar jag in flyktingar som en av de viktigaste grupperna. Abortkritik måste kombineras med starkt socialt engagemang för att bli trovärdig, i varje fall i ett svenskt debattklimat.

7. Med Sverigedemokratiska politiker i Ja till Livets styrelse, kommer det att väcka stor uppmärksamhet, och påverkar organisationens image. I allmän debatt kommer organisationen att stämplas som en del av extremhögerrörelsen.

8. Enligt min mening försvårar det för Ja till Livet att nå ut med sitt budskap.

Idag har det blivit en stor nyhet att tidigare KD-politikern Gunilla Gomér har lämnat KD för att engagera sig i Sverigedemokraterna. Alingsås tidning avslöjade detta i början av helgen och idag har det blivit en riksnyhet. Jag är direkt berörd av detta genom att jag efterträdde Gunilla som ordförande för Ja till Livet så sent som i maj månad. Tidningen Dagen har idag ringt och intervjuat mig om detta och artikeln finns nu utlagd på Dagens hemsida, först krävande inloggning men nu tillgänglig för vem som helst. Man hittar den här.

Den som har följt mina inlägg i debatten efter riksdagsvalet inser att jag och Gunilla har helt olika uppfattningar i denna fråga. Jag tycker detta är mycket beklagligt.

Ja till Livet är en partipolitisk obunden organisation och även religiöst obunden. Man kan vara med i Ja till Livet och rösta på vad man vill och tro på vad man vill. Vi delar värderingar kring människovärdet och de ofödda barnens människovärde, och utsatta människors värde, bl.a. därför är vi också engagerade i dödshjälpsdebatten. Genom systerorganisationen Pro Vita har vi vidgat människovärdesfrågorna och driver därför frågor som motstånd mot trafficking och värnandet om samvetsfriheten.

För min del så ser jag det som omöjligt att driva opinion i abortfrågan och stå på barrikaderna för den ofödda människans rättsskydd och värde, och samtidigt inte värna om flyktingarna och stå för en generös invandringspolitik.

För mig går detta inte ihop och man blir inte trovärdig i kommunikationen om man sympatiserar med SD.

Idag lanseras ett upprop mot erkännandet av en palestinsk stat, en rad opinionsbildare och kristna ledare har skrivit under. Man hittar länken till  uppropet här. Där kan man gå in om man vill vara med och skriva under uppropet. Jag finns med bland undertecknarna. Bland undertecknarna hittar man bland annat Europaparlamentarikern Lars Adaktusson. Han kan frågorna mycket bra eftersom han varit SVT:s mellanösternkorrespondent under en period och bott i regionen. Här är nyhetsartikeln som presenterar uppropet. Lukas Berggren har också en ledare som förklarar uppropet. Den hittar man här.