I mina bokhyllor hemma har jag en hel del böcker av Sven Lidman. Av en tillfällighet plockade jag fram en av Lidmans böcker för någon vecka sedan, ”Resan till domen”, en bok som kom ut 1949. Jag har inte läst boken på många år. Jag har blivit omskakad av att läsa den igen.

Lidman var en av nyckelpersonerna i Pingströrelsen, från 1921 fram till sitt avsked från Pingst med buller och bång, 1948. Han och Lewi Pethrus var ett radarpar. Lidman var ju en av Sveriges främsta författare så under många år var han en unik förkunnare och frontfigur i Pingströrelsen, eller Pingstväckelsen som den kallades på den tiden. ”Resan till domen” handlar om hela processen som låg bakom att han lämnade Pingst 1948. Boken är också mycket självkritisk, och det är en människa i djup förkrosselse och ånger över sina egna brister, som har hållit i pennan.

Boken innehåller en avskalad, ganska råbarkad och transparent uppgörelse med Lewi Pethrus, en person som Lidman arbetat tillsammans med under många år. Den bör läsas som en partsinlaga, ena sidan av myntet. Lewi Pethrus har gått i svaromål i andra böcker, de har jag också läst vid andra tillfällen. Lidman var en mycket eftertraktad predikant och basen i hans verksamhet inom Pingströrelsen var att vara chefredaktör för rörelsens tidning, Evangelii Härold.

Sven Lidman var en av de främsta frikyrkoledarna och förkunnarna vi har haft i Sverige under de senaste 100 åren. När han predikade i Filadelfia i Stockholm var kyrkan fullsatt och människor kom från alla håll för att lyssna till honom. Troligen har inte någon predikant i Sverige haft ett så rikt och målande språk i sina predikningar som just Sven Lidman.

Främste experten idag på Sven Lidman är troligen min gode vän teol dr Hans Sundberg, som skrev en doktorsavhandling om Lidman för närmare 40 år sedan. Tyvärr har jag inte läst Sundbergs avhandling.

Lidmans tes i boken är att Pingströrelsen var en levande väckelse när han kom med 1921. Det innebar också en hög nivå av frihet och kärlek mellan predikanterna. En kulmen nåddes vid Filadelfias invigning 1930, då nådde Pingst höjden av framgångar. Sedan smög det sig in mer och mer av formalisering, kontroll, toppstyrning, likriktning och utmanövrering av personer som man uppfattade som illojala, framförallt mot Lewi Pethrus. Den första stora utrensningen inträffade 1929 under den så kallade Franklinstriden då pingstpredikanten Franklin motades ut ur Pingströrelsen. Vid samma tid motades Filadelfias pastor Alfred Gustafsson bort från församlingen och Stockholm och flyttades till Göteborg. Lidman uttrycker i boken djup ånger hur han hade medverkat till detta. Det var de första stora urspårningarna enligt Lidmans analys i efterhand.

Lidman ger inifrånskildringar av gräl, diskussioner och intriger på högsta nivå bland pingstledarna. Lidman uttrycker i boken gång på gång Lewi Pethrus förtjänster, gåvor och unika egenskaper, men att brist på ödmjukhet, stridslystnad och en stark vilja att ha kontroll över Pingstväckelsen, tog överhanden och deformerade hela rörelsen.

Jag vill inte gå in på att diskutera i vilken utsträckning Lidmans bedömningar om Pingströrelsen på 30- och 40-talet stämmer. Det var långt före min tid. Däremot tycker jag att hans reflektioner och iakttagelser är skakande och är till lärdom för alla kristna rörelser och samfund.

Pingströrelsen var enormt framgångsrik under 20- och 30-talet. Lidman hävdar att det är livsfarligt att vara framgångsrik. Om ödmjukheten sviktar kan det leda till en mänsklig kontroll av Guds verk, som leder till manipulation och att människor betraktas som medel och förbrukningsvaror, för ledarskapet. Synden kan krypa in under de mest fromma fasaderna. Strävan efter sanning ersätts av lögner, förtal och skvaller. Det är Lidmans analys.

Lidman avslöjar brutalt de synder som kan locka framgångsrika kristna ledare. Strävan efter makt. En ständig jakt på erkännande och hyllningar. Att sitta på en piedestal, vara den främste, positioneringen av den egna personen. Att betrakta andra kristna ledare och rörelser som konkurrenter. En lust att göra sig av med konkurrenter, genom att manövrera bort dem, eller avståndstaganden. Detta är verkliga frestelser för kristna ledare som man ständigt behöver påminna sig om.

Bokens sammanfattande budskap är att vi alla en dag ska stå inför Guds dom. Därav boktiteln ”Resan till domen”. Gud ska döma över sitt verk och kristna ledares insatser.

Det började med att Sven Lidman kom med på Pingstväckelsens predikantvecka 1921, Kölingaredsveckan. Bakgrunden var att Lidman hade skrivit några artiklar i dåtidens största frikyrkliga tidning Svenska Morgonbladet, där han skrev mycket positivt om Pingstväckelsen och särskilt om möten med Smith Wigglesworth som gästade Filadelfia vid den tiden. Därför bjöd Lewi Pethrus in Lidman till denna bibelstudievecka för pingstledarna, för att hålla ett föredrag. Det blev en blixtförälskelse mellan Lidman och pingstpredikanterna och han blev pingstvän från det ögonblicket. Lidman hade genomgått en andlig process några år tidigare och gått från att vara en genuin hedning till en djupt sökande kristen, framförallt på egen hand.

Bokens övergripande tema som gäller oss alla och utmanar oss alla är: hur ska en andlig väckelse bevara sin renhet och vitalitet? Och hur ska ledare i en väckelse bevara sin renhet och inte börja utöva en otillbörlig maktutövning över Guds verk där man stöter bort människor som man tycker inte är helt lojala med en själv? Och hur ska ledarna kunna bevara sin ödmjukhet och Gudsberoende även under perioder av stora framgångar?

”I erkännandet och hyllningen gömmes ett dödande gift” skriver Lidman på sid 48.

Han skriver på sid 70 om ”detta system av personligt godtycke, hänsynslöst undertryckande av meningsmotståndaren och obarmhärtig och obalanserad förföljelse av alla honom misshagliga individer”.

eller vad sägs om följande citat på sid 110: ”där man slog ikull konkurrenter med bibelspråk och gamla dogmer, där man mördade medtävlare under fromma talesätt och strypte motståndare genom att med järnhårt grepp i skenbar bön knyta sina händer kring deras strupar medan man överröstade offrens dödsvrål med hänfört sjungande ur Segertoner.”

Detta kan jämföras med vad Lidman skrev om pingstväckelsen på 20-talet: ”Den svenska pingstväckelsen har ännu ej plats mänsklig maktlystnad, personlig äregirighet och privata intressen  … Ännu är den svenska pingstväckelsen en sammanslutning i Mästarens efterföljd, ännu äro alla dess sanna kämpar en skara tjänande bröder och systrar, av vilka ingen kallar sig den främste och av vilka envar vill tjäna den andre”, sid 101.

För mig som EFK-are är det intressant att Lidman på sidan 79-80 tar upp om Lewi Pethrus kontakter med dåvarande Örebromissionen där ÖM-ledarna avvisar samarbetsinviter från LP:s sida, enligt Lidman var det främsta avsikterna att utöka sina egna maktdomäner. LP gick ut i kraftig kritik mot ÖM efter avvisade inviter. Samma mönster märktes i LP:s försök att ta över Östermalmsförsamlingen, dåvarande Fenix, det som numera heter Citykyrkan. Det var där Lidman hamnade efter att ha lämnat och blivit utesluten ur Filadelfia.

En avgörande vändpunkt inträffade 1940 då Lewi Pethrus flyttade till USA men återvänder till Sverige och Filadelfia efter ett halvår. Efter återvändandet till Stockholm började Lidman och Pethrus att delvis sitta på samma kontor och de möttes ännu mera i vardagslivet, vilket gjorde att motsättningarna långsamt eskalerade. Det förstärktes ytterligare att all form av kritik mot Lewi Pethrus var kritik mot Herrens smorde, det av Gud utkorade redskapet, man blev en Judasgestalt om man kritiserade LP. Den kritik som Lidman utvecklade under fyrtiotalet handlade inte bara om Lewi Pethrus och pingströrelsens ledarstil, det handlade också om inriktningen. Han menade att affärsintressen tog över och även politisering. Utvecklingen mot att utveckla Dagen och partipolitiska engagemanget var Lidman mycket kritisk till.

Jag kan alltså inte bedöma  Lidmans kritik mot 40-talets pingströrelse och dess ledning. Dock tycker jag att hans bok innehåller viktiga lärdomar och pekar på frestelser för kristna ledare, andliga ledare. Det gäller även oss som är verksamma i mer begränsade sammanhang.

Även om grunden är vår kallelse och överlåtelse till Kristus kan vi som ledare hamna i frestelser med att hantera människor som redskap för våra visioner, hantera människor manipulativt och orättfärdigt, att förlora ödmjukheten när vi har framgångar och slira på sanningen när vi ska manövrera oss fram och genomföra det vi tror på. Att skaffa oss positioner, plattform och utöka maktdomäner, våra motiv kan grumlas under resans gång. Lidmans bok är en brutal uppgörelse med alla sådana tendenser.

Lidmans bok är en tidlös väckarklocka och utmaning för varje generation av kristna ledare.

Jag har ägnat stor del av sommarens semester åt att vara med våra fem barnbarn, både barntillsyn och lek av olika slag. Barnbarnen är i åldrarna 0-10 år och fyra av dem finns i Norge. Ett i Stockholm.

Jag har också roat mig med att plocka fram från bokhyllan Joel Halldorfs doktorsavhandling från 2012; ”Av denna världen? – Emil Gustafson, moderniteten och den evangelikala väckelsen”. Jag var närvarande på hans doktorsdisputation år 2012 vid Uppsala universitet men hann då inte läsa avhandlingen mer än enstaka sidor. Nu har jag tuggat mig igenom de cirka 350 sidorna.

Att läsa notförteckning, litteraturförteckning och källförteckning är ett av de mest intressanta sakerna vid en läsning av doktorsavhandlingen. Halldorfs förteckningar är mycket utförliga och gedigna. De visar på en stor beläsenhet och på ett mycket grundligt forskningsarbete. Bland annat finns Emil Gustafsons böcker, dagsboksanteckningar, almanackor, brevsamlingar och anteckningsböcker arkiverade, viktiga underlag i Halldorfs forskning. Man undrar över hur framtida forskning ska klara den här typen av källmaterial, då det mesta nu görs digitalt och knappast arkiveras med samma noggrannhet som var möjligt för 100-150 år sedan.

Halldorfs avhandling är alltså en kyrkohistorisk fallstudie över Emil Gustafson. Tesen är att genom att närmare undersöka en viss person, kan man få kunskap om det allmänna skeendet som Gustafson var en del av. Forskningsanslaget i avhandlingen är moderniteten och den evangelikala rörelsen. Ett tredje ingångsbegrepp är spiritualitet, en teologisk fackterm för det andliga livet.

Emil Gustafson är inte minst intressant för oss EFK-are. Han var en av helgelserörelsens och Helgelseförbundets portalfigurer under perioden 1882-1900. Talare bland annat på ett stort antal Torpkonferenser och ledare och lärare vid de evangelistkurser som ägde rum vid Götabro som ligger 1 km från Torpladan. Under mina 16 år i Evangeliska Frikyrkans styrelse åren 1994-2010 ägnade jag mig många dagar åt att vara på möten vid dessa platser.

Halldorf ger ett mycket viktig bidrag till att vi i dagens kristenhet inte ska glömma bort Emil Gustafsons liv och förkunnelse. Han har fortfarande ett viktigt budskap att förmedla in i vår tid.

Avhandlingen ger alltså en mycket ingående beskrivning av Emil Gustafsons liv, verksamhet, skrivande och förkunnelse. Gustafson var en produktiv författare och sångförfattare, brevskrivare och artikelförfattare, så det finns omfattande källmaterial. Hans djupa fromhet och överlåtelse till Kristus är fortfarande ett starkt vittnesbörd. Den helgelserörelse som Gustafson var en del av stod för andlig fördjupning, förkrosselse och fördjupad helgelse, perspektiv som ofta saknas i moderna tappningar av västerländsk kristenhet. Jag blir djupt berörd av att läsa Halldorfs avhandling om Emil Gustafson.

Ett signum för Gustafson var hans svåra magsjukdom som han kämpade med i hela sitt vuxna liv och som till slut tog hans liv vid 38 års ålder. Gustafson sökte all tänkbar hjälp från dåtida läkarvetenskap och medicin, men det hjälpte inte, kunde endast tillfälligt lindra hans besvär. En period var han också starkt påverkad av 1880-talets helandeförkunnelse och tog till sig Guds löften om helande från skriften. Men detta gjorde honom inte heller frisk utan han fick acceptera situationen och leva med sin sjukdom. De långa svaghetsperioderna och sjukdomen kom han sedan att tolka som ett lidande från Gud som fostrade honom till andlig fördjupning och att vara helt beroende av Guds nåd och kraft. Gustafsons brottningskamp med sjukdomen är en viktig lärdom, som Halldorf lyfter fram i sin avhandling. Att tro på och predika om gudomligt helande är en viktig lära från skriften, men vi måste också hantera alla fall med människor som inte upplever helande. Helandet är en del av andliga arvet vi har fått genom Kristi försoningsverk, men vi måste alltid komma ihåg att vi har nu fått ett förskott av arvet, inte hela arvet.

Halldorfs forskningskategorier är mycket breda, nämligen evangelikala rörelsen och moderniteten.

En definition av evangelikala rörelsen är protestantiska rörelser med ursprung i 1600-talets pietism vilket betonade den personliga omvändelsen och utvecklade former och metoder för att främja denna erfarenhet. Andra definitioner pekar mer på metodismens inflytande under 1700- och 1800-talet. Helgelserörelsen som Halldorf särskilt uppmärksammar är en del av detta flöde. Det är intressant läsning om helgelserörelsen som präglade mycket av kristenheten under sent 1800-tal, bland annat genom de berömda Keswickkonferenserna med säte i nordvästra England. Helgelseförbundet i Sverige och dess säte i Torp och Götabro, blev kanske det viktigaste uttrycket för helgelserörelsen i Sverige. Halldorfs forskningsanslag är att se Emil Gustafson som en viktig del av den evangelikala rörelsen under sent 1800-tal, och den del av evangelikala rörelsen som kallas för helgelserörelsen, i synnerhet.

Andra svenska representanter för helgelserörelsen var Elsa Borg, verksam i Stockholm, lord Radstock, verksam bland överklassen i Stockholm, Nelly Hall, också en viktig talare under tidiga Torpkonferenserna var också mycket influerad av helgelserörelsen. 1887 arrangerades den första Torpkonferensen och vissa bedömare räknar det som startåret av det svenska Helgelseförbundet. Helgelserörelsen blev en distinkt gren inom svenska nyevangelismen, men också med vissa karaktäristiska som skilde sig från denna, där Missionsförbundet och EFS var de tongivande rörelserna.

Helgelseförkunnelsen i Gustafsons tappning handlade i stor utsträckning om livet efter omvändelsen, att leva i den första kärleken, att utveckla sitt personliga böneliv, kampen mot synden och att övervinna syndens inflytande var ett grundläggande drag hos helgelserörelsen. Helgelsen är en process, den innebär inte syndfrihet men betonar att det är möjligt att genom gudomligt understöd avhålla sig från att synda.

Förhållandet mellan den evangelikala rörelsen och moderniteten är den övergripande frågeställningen i Halldorfs avhandling. Moderniteten är ju ett mycket allomfattande begrepp, ett samlingsord för att beskriva det moderna samhällets framväxt. Enligt vissa definitioner utgår man från upplysningstänkandet och Frankrike under sent 1700-tal. Sekularisering blir då en viktig del av moderniteten. Andra definitioner av modernitet går längre tillbaka i tiden. Instrumentell rationalitet, individualism, framväxande kapitalism, en mekanisk värld, professionalisering, en optimistisk människosyn, avmystifiering, vetenskapstro, – är andra viktiga karatäristiska av moderniteten.

I vilken utsträckning evangelikala rörelsen och helgelserörelsen i synnerhet, påverkades av moderniteten, är Halldorfs vetenskapliga fråga.

Både ja och nej är svaret. Halldorfs ser en stark individualism hos Emil Gustafson, i hans spiritualitet och förkunnelse. I centrum blir mer den egna bönevrån än kollektivet. Helgelseförbundet och helgelserörelsen var från början inte en församlingsrörelse utan fokus var i stor utsträckning på individens andliga fördjupning. Jag tycker nog att Halldorf övertolkar här, för att pressa in Gustafson i forskningsmallen. Samma typ av bönevrå-individualism hittar vi också i Psaltaren och hela kyrkans historia, så det blir nog att läsa in för mycket i att hävda att Gustafson var präglad av moderniteten genom att så starkt betona det personliga livet med Gud. Att betona människan som syndare som var helt beroende av Guds hjälp och nåd var ett annat inslag hos Gustafson och helgelserörelsen som Halldorf helt riktigt påpekar inte stämde in med modernitetens optimistiska människosyn. Moderniteten präglas av karriärtänkande medan Gustafson betonar ödmjukhet och förkrosselse i sin spiritualitet.

Halldorfs slutsatser är att evangelikala rörelsen påverkades delvis av moderniteten, men bara marginellt. Han landar i slutsatsen att Gustafson står för en slags modernitet. Moderniteten är inte något enhetligt och tar sig olika uttrycksformer. Halldorf pekar intressant på att Gustafson levde sitt liv på landsbygden och nära naturen. Hans skrivande, förkunnelse och teologiska tänkande präglades i stor utsträckning av naturen och Guds hand i naturen.

Halldorf diskuterar några olika teser. Evangelikala rörelsen som en reaktion på moderniteten. Fokus är att upplysningsfilosoferna tog avstånd från kristendomen. En sekulär och antireligiös modernitet, där evangelika rörelsen var en motreaktion. Mycket forskning driver den tesen. Halldorf för fram kritik mot detta synsätt, pekar bland annat på att evangelikala rörelsen var mycket öppen för vetenskap och bidrog till att starta universitet.

En annan förklaringsmodell är kontinuitetsmodellen. Evangelikala rörelsen i kontinuitet med moderniteten. Pietismen tolkas då som en viktig drivkraft bakom moderniteten, framförallt betoningen på religiös individualism. En uppgörelse med auktoritetstro, lekmännens frigörelse, kvinnors ökade utrymme m.m. lyfts fram som inslag som låg i linje med moderniteten. Omvändelsefokuset lyfter fram individen och individualismen i större utsträckning än det som präglade de kollektivt inriktade historiska kyrkorna. Med utgångspunkt i studiet av Emil Gustafson menar dock Halldorf att kontinuitetsmodellen inte stämmer.

Halldorf föreslår differentieringsmodellen. De evangelikala var moderna, men det var fråga om en annan modernitet än den som präglade upplysningen. Den evangelikala rörelsen uppfattade sig som modern och som en antites till den konservativa ortodoxi som härskade i de historiska kyrkorna. Att bara beskriva evangelikala rörelsen som antimodern blir inte korrekt. Att se moderniteten som mångfascetterad blir Halldorfs slutsats, och det evangelikala som en slags modernitet blir slutpoängen.

Hur som helst, Emil Gustafsons liv och förkunnelse är ett viktigt korrektiv till oss som är aktiva kristna idag. Hans betoning på ödmjukhet, att hantera lidandet och se svårigheterna som Guds fostran, om förkrosselse, att ta på allvar kampen mot synden, en fördjupad helgelse,- allt detta är en viktig påminnelse för oss som är kristna idag.

En annan slutsats vid läsning av Halldorfs avhandling, det är möjligt att bedriva forskning vid ett vanligt universitet enligt accepterade vetenskapliga kriterier, och det ändå bidrar till andlig fördjupning och ökade andliga insikter. Det är en slutsats jag gör vid läsning av avhandlingen.

Min gode vän Anders Gerdmar, har fått lämna detta jordeliv efter en längre tids sjukdom. Anders var en mycket duktig teolog och en profilerad ledargestalt i svensk kristenhet med profetisk ådra. Anders har varit verksam in i det sista med styrelsemöten, artiklar och predikningar och föredrag. Mitt senaste möte med Anders var den 2 juni, då vi hade en ledardag i Uppsala, arrangerad av Skandinaviska teologiska högskolan där Anders var rektor och styrelseordförande.

Jag har haft förmånen att samarbeta med Anders under ett antal år. Gerdmar var verksam vid Livets ord university under alla år fram till 2014. När den verksamheten fasades ut tog Gerdmar initiativ till att starta Skandinaviska Teologiska högskolan. Han hörde av sig till mig vid detta tillfälle och frågade om jag kunde vara med i styrelsen för detta arbete, vilket jag tackade ja till. Har sedan varit med i styrelsen, och därmed nära samarbetat med Anders sedan 2014. Vi har under dessa år upplevt en andlig gemenskap som också har grundats i gemensamma teologiska uppfattningar.

Anders studerade teologi i Lund och fick sin teologexamen 1980. Han blev därefter prästvigd för Växjö stift. Efter kontakt med karismatiska rörelsen blev hand engagerad vid Livets ord från 1986. Anders började sedan doktorera i teologi vid Uppsala universitet 1995. År 2001 disputerade han på en avhandling med titeln ”Rethinking the Judaism-Hellenism Dichotomy: A Historiographical Case Study of Second Peter and Jude.” Han blev docent vid Uppsala universitet 2009.^] I februari 2020 utnämndes han till professor vid Southeastern University i Lakeland i Florida.

Anders har skrivit ett antal böcker. Bland annat skrivit en metodbok i Nya testamentets exegetik. Han har skrivit boken ” Roots of Theological Antisemitism” som kom ut 2009. Hösten 2016 utkom han med boken Guds Ord räcker: evangelisk tro kontra romersk-katolsk. 2021 kom Anders ut med boken ”HBTQ och Bibeln: Svärdet genom svensk kristenhet.”

Uppskattar mycket Anders personlighet. Kunde förena en djup andlighet med ingående teologiska insikter, och en personlighet präglad av ödmjukhet och vänlighet.

Jag tackar Jesus för Anders och hans insatser för svensk kristenhet. Vi tror på honom som är uppståndelsen och livet och vi tror på det eviga livets verklighet. Därför ser jag fram emot att se Anders igen.

Jag har ägnat hela mitt liv åt att studera och läsa Bibeln. Jag har dessutom lyssnat på ett antal tusen predikningar under detta liv, samt själv hållit tusentals predikningar. Jag älskar Bibeln. Den är Guds ord och tilltal. Det är dock inte allt i Bibeln jag förstår. En del kapitel i Bibeln innehåller släkttavlor. Dessa tyckte jag tidigare var hopplöst tråkiga att läsa. De finns framförallt i första delen av 1 Krönikeboken, delvis i 1 Moseboken, och Jesu släkttavlor i i evangelierna, som dels går tillbaka till Adam, dels till Abraham. Här är ett enda exempel från 1 Krönikeboken 7:

Med åren har jag kommit till insikt om vilka djupheter dessa släkttavlor inrymmer. Här är några reflektioner.

1. Gud bryr sig om enskilda personer. Många namn är nämnda. De flesta finns bara namnen kvar på. De är nämnda i Bibeln, Guds ord. En påminnelse om att Gud känner oss alla vid namn. Den enskilde individen räknas, även den breda majoriteten, massan, som aldrig har nått något genomslag i historien och blivit omnämnda långt efter sin död.
2. Släkttavlorna påminner oss om att Gud är generationernas Gud. Släkte avlöser ett släkte. Det påminner oss om vår dödlighet och förgänglighet. Vi finns i ett stafettlopp som har pågått länge. Släkttavlorna påminner oss om dem som har gått före, att hedra dem som har gått före. Det påminner oss om att generationer kommer efter oss.
3. Som kristna tror vi på Jesu tillkommelse och uppståndelsen och det eviga livet. Det kommer att innebära ett trendbrott i släkttavlorna. Men ingen vet dagen eller stunden. Jesus kan komma mycket snart, men det kan också dröja, och det kan komma ett antal generationer efter oss. Det innebär att vi som lever idag har ett ansvar för dem som kommer efter oss. I samhällsdebatten har den aspekten framförallt lyfts fram i klimatfrågan. Lämnar vi en fördärvad planet efter oss, det är ett ansvar för varje generation som nu lever.
4. Släkttavlornas budskap manar oss till ödmjukhet. Vi har en benägenhet att tro att just vår tid är den bästa, klokaste. Vi blir påminda om att många har gått före och har rika livserfarenheter. Rent vetenskapligt och tekniskt är vår tid den främsta, det kan ingen förneka. Men moraliskt tycks inte utvecklingen ha gått framåt. Den ondska som manifesterats senaste 100 åren har i vissa lägen varit grotesk.
5. Släkttavlorna påminner oss om Guds handlande genom historien. Gud har inte bråttom. Det finns en linje genom allt. Det som händer nu är kopplat till det som har hänt förr. Gud är historiens Gud.

Jag och hustrun har haft fyra intensiva veckor då vi haft samtliga fem barnbarn boende hemma hos oss i Stockholm. De är i åldrarna 0 till 10 år och berörda föräldrar har delvis jobbat så vi har skött en hel del av  barntillsynen själva. Det har varit blöjbyten, aftonböner, leka kurragömma, Skansenbesök, besök på Tekniska muséet, besök på Junibacken, bad, lekplatsbesök, och mycket annat roligt. Dagarna i ända.

Idag publicerar Dagen min senaste krönika. Texten är säkert låst men rekommenderar en billig provprenumeration om du vill läsa den. Man hittar den i varje fall här.

Jag tar där upp frågan om att lämna kristna församlingen och vad vi som är kvar i församlingen, gör åt saken. Traditionella frikyrkligheten har haft en konstant nettominskning senaste 80 åren. Så det är fler som har lämnat församlingen än som har kommit med.

Jag skiljer i min krönika på att lämna församlingen på grund av kris i min relation med församlingen, och att lämna församlingen på grund av att man förlorat sin kristna tro.

Det jag skriver är att vara privatkristen är inte ett alternativ. Någon form av kristen gemenskap behöver man höra till för att överleva som kristen i det djupt sekulära Sverige, även om Joel Halldorf påstår att det är postsekulärt. Det finns inte perfekta församlingar och kristna gemenskaper, men i varje fall större städer finns det olika alternativ av kyrkor, så det ska vara möjligt att hitta en gemenskap och kyrka där man trivs och känner sig hemma.

Vi är många som kan hamna i livsfaser där vi känner utanförskap i församlingen av olika anledningar. För oss som är mycket aktiva i kristen tjänst kan det till exempel beror på att vi inte upplever att våra gåvor efterfrågas, att bara sitta i en bänk är inte motiverande när man känner att Gud har kallat en till aktiv tjänst, till exempel.

Men Jesus vill leda oss alla. Vi hör till Kristi kropp när vi är kristna, och huvudet för kroppen är Jesus, och han vill visa oss vilken plats i kroppen där vi hör hemma. Vilken kyrka vi ska vara med i, och i vissa fall kan det handla om en mer informell hemkyrka, som är hemvist för många kristna.

Vanligtvis brukar dessa veckor präglas av intensivt engemang från min sida. Framförallt av Almedalsveckan där jag medverkat aktivt under en tjugoårsperiod. New Wine-konferensen i Vänersborg har även präglat tiden kring midsommar och delvis Torpkonferensen där jag medverkat vissa år.

Det har varit så många kristna inslag under Almedalsveckorna, och eftersom jag i stor utsträckning har levt i gränstrakten mellan kyrka-samhälle-politik, har det legat mig varmare om hjärtat än de traditionella kristna konferenserna som vänder sig till de redan frälsta.

Jag har detta år hoppat över både Almedalsveckan och New Wine-konferensen, hinner inte med något Torpbesök. Jag och hustrun är nämligen helt upptagna av att ta hand om barnbarn i Stockholm. Det är livets efterrätt som en del brukar säga. Mina dagar består av härliga lekar, blöjbyten, aftonböner, bad med mera. Mitt konferensengagemang denna period har begränsats till Missionsförbundet i svensktalande Finlands konferens.

Söndag 9 juli ansvarar jag för predikan i Folkungakyrkan i Stockholm, vanlig söndagsgudstjänst klockan 11.00. Det är mitt enda predikoengagemang närmaste tiden.

Har nu kommit hem efter fem dagar i Finland, och närmare bestämt i Jakobstad i Österbotten. Jag hade den stora förmånen att vara huvudtalare för Missionsförbundets årskonferens i svensktalande Finland. Övriga internationella gäster var Alliansmissionens ledare i Sverige, Ulf Häggqvist, och Kjell Birkeland från Norge som arbetar med Missionskyrkan i Norge.

Det var en underbar konferens och det jag mest tycker det påminner om i svenska kontexten är en New Wine-konferens, med stark betoning på öppenhet för den Heliga Anden, och en klassisk evangelikal förkunnelse och grundsyn. Och kopplad till en kristen social radikalitet.

Missionsförbundet i svensktalande Finland har andligt och teologiskt utvecklats i helt annan riktning än Missionsförbundet i Sverige, numera Equmeniakyrkan. Lovsången, betoningen på betjäning i Andens kraft, ge utrymme för Andens gåvor, samtidigt kombinerat med klassisk evangelikal bibeltro tycks vara självklarheter i detta sammanhang. Jag lyfte också fram min och Micael Grenholms bok om att Jesus var också flykting, och den socialt radikala kristendomen tycks också vara en självklarhet i detta sammanhang. Den kritik jag lyft fram mot kristna högern och Trump-kristendomen fick man starkt gehör för, inte minst i enskilda samtal med pastorer. Min nyanserade hållning i HBTQ-frågan, som jag något snuddade vid i någon predikan, även detta gick hem. Jag var mest orolig för att de skulle tycka jag var för liberal i den frågan. I svenska kontexten kan man knappast anklagas för att vara för liberal i den frågan.

Det bör påpekas för att nyansera bilden att Equmeniakyrkan idag är en spretig koalition, den typ av teologi och kristendom som man möter i finska kontexten finns på församlingsnivå i det svenska sammanhanget. Inte minst en person som Lars Gunther företräder mycket av detta. Men det är undantag mer än mainstream inom dagens Equmeniakyrka.

Det är en ren njutning att få träffa kristna syskon där man kan uppleva både en andlig enhet men också en enhet i teologiskt tänkande. Jag upplevde en hel del av detta inom Evangeliska Frikyrkan i Sverige för 20-25 år sedan men ”evangelikal light” och problematisering av karismatiken, har blivit för utbrett inom dagens EFK, enligt min mening.

Missionsförbundets utmärkta ledartrojka består av pastorn i Jakobstad, Stefan Löv, som var konferensledare, pastorn i Andreasförsamlingen i Helsingfors, Markus Österlund, samt pastorn hos missionsförbundet i Borgå, Roger Andersson. Österlund var dessutom en intressant bekantskap för mig, han är disputerad statsvetare som också jobbat inom politiska sektorn i många år kombinerat med att vara församlingsledare.

Jag eftersträvar i mitt skrivande och praktik stå för en kristen helhetssyn som kombinerar karismatisk kristendom med betoning på Andens gåvor och andeuppfyllelsen, med klassisk evangelikal teologi som innefattar en konservativ bibelsyn och betoning på bland annat frågor som jag lyfter fram i mina böcker ”Efter detta” och ”Inte utan korset”, en klassisk evangelikal syn på Jesu ställföreträdande strafflidande och tron på den dubbla utgången. En klassisk evangelikal teologi innefattar också en klassisk kristen syn på äktenskap och sexualitet, vilket gör det helt omöjligt med en omförhandling av äktenskapssynen. Detta kombinerat med församlingsplantering och nya vägar för att nå ut med evangeliet. Och allt detta kombinerat med ett radikalt kristet socialt engagemang som vi försöker uttrycka i boken ”Jesus var också flykting”. Det radikala kristna sociala engagemanget realiseras i mitt fall också genom samarbetet med Sebastian Stakset.

Sebastians utspel dagen efter de tragiska Farstaskjutningarna, om att samla in pengar till idrottsföreningen i Farsta, är ett utmärkt exempel på en socialt radikal kristendom, som dessutom är mycket snabbfotad och situationsanpassad.

Enhet får inte bara handla om att försöka trycka in kristna i gemensamma organisationer där man inte är överens om en massa saker. Moderna samfundsstrukturer tenderar att gå i den riktningen, enheten blir administrativ, inte andlig och inte heller i det teologiska tänkandet.

Fick en förnyad tro på under dagarna i Finland att en djupare enhet är möjlig, där man kan hitta kristna som är överens om karismatisk kristendom, socialt radikal kristendom en övertygelse om Bibeln som Guds ofelbara ord, uttryckt i klassiska evangelikala lärosatser som Jesu ställföreträdande strafflidande, den dubbla utgången och en kristen äktenskapssyn.

Ska vi modernisera våra samfundsstrukturer och hitta samarbetsformer som faktiskt motsvarar andlig och teologisk inriktning, bör vi nog i större utsträckning börja tänka bort nationsgränserna och fördjupa samarbetet över nationsgränserna. Kristi kropp är nationsöverskridande. Det är inget som säger att samfundsstrukturerna i våra måttligt befolkade nationalstater i norra Europa, ska följa nationsgränserna.

I det här blogginlägget fortsätter vi genomgången av rapporten från en arbetsgrupp inom Evangeliska Frikyrkan, Helighet och barmhärtighet. I förra blogginlägget gick vi igenom kapitel 1-14 och i detta inlägg görs en granskning av slutkapitlet 15.

Här åker man rejält slalom mellan en konservativ/traditionell hållning och en mer modern progressiv/liberal hållning. Man försöker sätta sig på två stolar som jag skrev i Dagenartikeln. Per Ewert i sin utmärkta Dagenartikel under torsdagen använder liknelsen av att man åker båt i EFK men ror åt olika håll. Det blir ju inte så bra. Slalomåkningen kantrar dock mer åt en modern progressiv/liberal hållning i kapitel 15 vilket mina kritiska reflektioner nedan pekar på.

Jag har alltså en rad kritiska synpunkter på detta kapitel. Jag tar det i punktform för att få lite struktur i resonemanget.

1. Tycker att man i detta kapitel glider bort från den evangelikala grundsyn som målats ut i kapitel 9-12. Tyngdpunkten i ställningstaganden flyttas från Guds ord och Guds uppenbarelse i skriften om vad som är Guds vilja till tidsandan, omgivningens värderingar och människors subjektiva upplevelser. Det är inte evangelikalt enligt min mening. Tyngdpunkten förflyttas från Guds ord till kyrkans omvärldsanalys och sociologiska undersökningar. Det går att ge ett antal exempel på detta. Rapporten säger:  ”Det är därför viktigt att ta del av vad forskningen säger om homosexualitet, lära känna och leva tillsammans med människor som är homosexuella.” Om man ser detta som en förutsättning för att förstå Guds vilja i dessa frågor, då har man gått utanför vad som rimligen kan betecknas som evangelikalt. ”Vi behöver bearbeta bibelordet tillsammans med personer som lever i samkönade relationer, inte bara å deras vägnar”. Här rör sig arbetsgruppen en bra bit utanför som kan klassas som evangelikal teologi. Tyngdpunkten förflyttas från Guds ord till att lyssna på personer som lever i samkönade relationer och ta del av vad moderna forskningen säger. Visst ska vi ta del av forskning och lyssna på personer som lever i samkönade relationer, men det kan inte vara grunden för att forma kristen lära, det är Guds ord som är grunden för en evangelikal kristen.
2. Kontextualisering är ett nyckelbegrepp i slutkapitlet. Det är synnerligen tveksamt att tillämpa kontextualisering på frågor som gäller äktenskaps-, samlevnads- och sexualsyn. Man skriver om våra olika missionella verkligheter och att svenska samhället finns i olika subkulturer. ”Att kontextualisera evangeliet till sekulariserade svenskar, där samkönade relationer och heterosexuella relationer oftast ses som likvärdiga innebär till exempel helt andra utmaningar än om vi vill nå nysvenskar i förorten, där man har starka föreställningar om att samkönade relationer bör var förbjudet”. Lite längre ner skriver man att vi i Sverige behöver undanröja hinder för evangeliet, evangeliet behöver kontextualiseras på olika sätt. ”Bland sekulära svenskar kan detta till exempel innebära ett större bejakande av samkönade relationer.” Här höjer jag alla ögonbryn jag har. Det förs ett resenemang att församlingens sexual-, samlevnads- och sexualsyn ska anpassas till omgivningens värderingar. Lever man i en miljö som är kritiska till samkönade relationer är det detta som gäller för kyrkan, lever man i en bejakande miljö är det detta som gäller. Den här typen av resonemang kan man ha när det gäller yttre frågor som ordval, klädstil, yttre gudstjänstformer m.m. Men det är orimligt i grundläggande kristna lärofrågor som äktenskaps- och sexualsyn. Här försöker man verkligen sätta sig på två stolar samtidigt.
3. I slutkapitlet slås fast ett antal gånger ”att sexualitet är en beständig del av människans sexualitet, det är ingenting hon själv kan ändra”. ”Forskningens påpekande av sexualitet som en beständig del av en människas identitet, någonting som också är en tydlig erfarenhet i berättelserna i kapitel 4.” ”Erfarenheterna i berättelserna överensstämmer också med den samtida forskningen om sexualitet som något beständigt hos människan.” Jag kan ge fler citat här. Här är jag mycket tveksam inför arbetsgruppens slutsatser. Forskningen är inte alls så entydig. De mångåriga pastorala erfarenheterna är inte heller så entydiga. Även rapportens avsnitt om forskningen på sid 42 och framåt ger en mer nyanserad bild av forskningsläget än vad som ges i rapportens slutkapitel. I slutkapitlet tar arbetsgruppen ställning för en linje i forskningen, att sexualiteten är beständig. Jag tror att omfattande pastoral erfarenhet ifrågasätter detta, och även mer postmodernt inriktad forskning som mer betonat sexualitet som något man kan påverka och själv välja.
4. Arbetsgruppen skriver: ”det kan finnas sammanhang där det är bättre att två personer av samma kön lever i trogna, överlåtna, livslånga samkönade relationer än att de inte gör det. Omvänt ser vi också att det finns sammanhang där vi behöver vägleda personer att inte ingå i samkönade relationer.” Ibland är det rätt med samkönade relationer. Ibland är det inte rätt med samkönade relationer. Här talar vi om att ro en båt åt två olika håll. Att sitta på två stolar samtidigt. Det jag hittills har läst om detta ämne har alltid hamnat om att antingen försvara att det är moraliskt riktigt att leva i samkönade relationer och att det är berörda personer som avgör om de ska göra det eller inte. Eller också är det fel, den klassiska evangelikala hållningen. Detta ska tydligen vara den radikala medelvägen. Men medelväg blir en märklig kompromiss där omgivningstryck och tidsanda blir avgörande kriteriet för kristen sexualmoral som ska tillämpas i kristna församlingen.
5. Att kategoriskt stänga dörren till samkönade relationer med hänvisning till att läsa som det står, det är fundamentalism, är arbetsgruppens mening i slutkapitlet. Det är ju detta som EFK hittills har gjort och som förmodligen en majoritet inom nuvarande EFK gör. Menar arbetsgruppen att till exempel jag är fundamentalist? Menar arbetsgruppen av EFK hittills har varit fundamentalister i denna fråga? Är Per-Axel Sverker fundamentalist? (tidigare missionsskolans ledande teolog i systematisk teologi som försvarade en klassisk syn). Är de församlingar som inte bejakar samkönade relationer fundamentalister? Här behövs ett klargörande.
6. EFKs väg är att navigera mellan polariserande positioner skriver arbetsgruppen. Det är djupt radikalt får vi veta. Den radikala medelvägen är att erkänna att Bibeln säger att samkönat sex är synd. Samtidigt är sexualitet en beständig del av människans identitet, det är ingenting hon själv kan ändra. Frågan är konkret hur denna så kallade radikala medelväg ska tillämpas i praktiken. När undervisning ska läggas upp på Torp eller i EFKs ungdomskonferenser, hur ska detta då tillämpas. Eller hur råden ska utformas för själavården eller kriterier för ledare. Att både bejaka och säga att det är synd. Är inte den radikala medelvägen i lite otydliga omskrivningar, att gå samma väg som Equmeniakyrkan, att samfunden rymmer två olika äktenskapssyner, som ska leva sida vid sida. Och varje församling får göra som man vill, och även inom en församling ska två synsätt kunna leva sida vid sida. Även Svenska kyrkan rymmer fortfarande två olika äktenskapssyner måste vi komma ihåg, även om tendenserna går där att skapa en likriktning i denna fråga. Är det en radikal medelväg som tillämpas i dessa samfund där man bejakar två olika uppfattningar?
7. Att vi tycker olika om samkönade relationer accepteras helt och hållet i rapportens slutkapitel. Vi har inte tyckt olika inom Evangeliska Frikyrkan i dessa frågor. Det är några enstaka församlingar som har valt att distansera sig från EFK:s uttalade hållning. Arbetsgruppen accepterar detta utan kritiska reflektioner av dessa avsteg. ”En annan utmaning har att göra med hur vi kan hantera att vi tänker olika kring möjligheten för personer som lever i samkönade relationer att avskiljas som ledare i våra församlingar.” Att vi tänker olika  – är tydligen en ny bottom line för arbetsgruppen, som är en utgångspunkt för bedömningar och slutsatser. Att vi tänker olika har aldrig konfirmerats inom EFK i form av några beslut eller uttalanden tidigare. Det innebär att arbetsgruppen har förflyttat sin position från det som har gällt tidigare, och har det faktum att vi tänker olika som en utgångspunkt som man inte problematiserar. Ett annat alternativ hade ju varit att arbetsgruppen problematiserat avsteg som har gjorts av några församlingar inom EFK. Nu accepteras den liberalisering som har börjat ske inom EFK vilket innebär att man flyttar positionen och accepterar denna utveckling.
8. Jag undrar också var äktenskapssynen tar vägen i slutkapitlet. En grundläggande tanke i den kristna kyrkan är att sexuellt samliv utövas inom ett äktenskap. Arbetsgruppen skriver i slutkapitlet inte om äktenskap utan om samkönade relationer. Man pekar med hela handen och säger att de som lever i samkönade sexuella relationer är välkomna i våra församlingar. Det innebär också att man river undan grunden för klassiska hållningen, att man ska vara gift för att leva i en sexuell relation. Det kan ju knappast gälla två olika normsystem för samkönade par och heterosexuella par. Frågan om heterosexuell samlevnad utan äktenskap är ju en fråga som berör betydligt fler personer och församlingar. Ska man tolka rapporten som att äktenskapskriterier är borttagna. Alla sambopar och de som lever i utomäktenskapliga förhållanden, ska de vara välkomna i alla EFK-församlingar, oavsett om det är samkönade par eller heterosexuella par.?
9. Frågan om ledarskap berörs. Rekommendationen är att församlingarna avgör vilka ledare man kallar och utser. Arbetsgruppen skriver: ”På frågan om en person som lever i en samkönad relation kan få förtroendeuppdrag i lokalförsamlingen måste svaret, utifrån vår kyrkostruktur, alltså bli att det avgör varje lokal församling – EFKs församlingar har alltid varit fria att kalla de ledare de önskar.” Detta innebär att arbetsgruppen anser att det är helt ok att ledare i EFK-församlingar, det borde rimligtvis även innefatta pastorer, lever i samkönade relationer. De behöver alltså inte heller vara gifta. Personer som lever i heterosexuella samboförhållanden borde i konsekvensens namn även kunna vara ledare. Detta råd från arbetsgruppen är ett stort och avgörande steg i liberal-progressiv riktning. Det är i praktiken samma linje som Equmeniakyrkan driver. Och det innebär i förlängningen att man accepterar samkönade vigslar, eller har inte arbetsgruppen tänkts sig att dessa ledare i EFK-församlingar som lever i samkönade relationer inte ska vara gifta? Och om de ska vara gifta måste de väl i konsekvensens namn kunna vigas i sin församling.
10. Vi läser vidare att ”många är vittnesbörden om hur församlingars bemötande har lett till psykisk ohälsa, självdestruktiva beteenden, depression, till och med självmordsförsök.” Vi behöver be om ursäkt för detta skriver man. Jag har varit pastor och församlingsledare i Stockholm i hela mitt liv, men har faktiskt aldrig stött på detta. Jag tror säkert att det har förekommit, och det är tragiskt. Men det handlar om proportioner. Hur många av EFK:s 280 församlingar handlar det om? Hur många personer? Församlingar är också kollektiv, och som alla andra organisationer passar inte alla människor in av många olika anledningar. Det går inte att använda ett begränsat antal iakttagelser om dåligt bemötande som en grund för att revidera hela kristna äktenskapssynen och sexualmoralen.
11. Rapporten tar inte alls upp frågan om EFK:s äktenskapsordning, där det slås fast att vigsel kan bara göras mellan en man och en kvinna. Men man stänger inte dörren för att ändra på detta. Samkönade vigslar är inte aktuellt för många i vår rörelse, noterar man. Man skriver att: ”under den tid arbetsgruppen arbetat med denna rapport har några av EFKs församlingar i Sverige gjort förändringar i sina ordningar för att omfamna, välsigna eller viga samkönade par. Vi ser alltså utifrån vår bearbetning att församlingar i olika missionella kontexter har landat i olika positioner när det gäller äktenskap.” Återigen, man relativiserar. Att förändra äktenskapssynen hålls öppen, och så vitt jag vet är det bara en enda av EFKs 280 församlingar som ändrat i sin äktenskapsordning och kan tänka sig att viga samkönade par. Det görs inte någon form av markering mot detta.
12. Just nu är det samkönade relationer som är den stora frågan, och transfrågor har vuxit i betydelse kraftigt senaste 10 åren. Frågor om att legitimera och skapa juridiskt ramverk för polygama och polyamorösa relationer har också kommit upp på agendan, både inom politiken men också i debatten inom Svenska kyrkan. Om vi tänker oss att detta får ett genomslag och bekräftas inom 20-30 år, hur kommer Evangeliska Frikyrkan att hantera den utmaningen utifrån kontextualiseringsteologin? Det är ju betydligt enklare att argumentera för polygami utifån bibeltexten än för samkönade relationer.
13. En viktig tes i rapporten är att teologiska sanningar måste kunna omförhandlas. Visst, det kan gälla vissa frågor. Ibland kan kristna kyrkan under historiens gång hamna snett i sina tolkningar av skriften. Baptisternas omförhandling av dopsynen var viktigt, en rimlig tolkning är att det baptistiska dopet ligger närmare Nya Testamentet än den historiska praxis som tillämpas i de historiska kyrkorna. Det refereras till apostlamötet i Apg. 15 och de omförhandlingar som där gjordes. Ett dilemma är dock att kristna med en konservativ-traditionell kristen äktenskaps- och sexualsyn anser inte att det är en fråga för omförhandling. Enda anledningen till att frågan om samkönade relationer har lyfts senaste 25 åren är det sekulära samhällets omsvängning i frågan, och det sekulära samhällets omsvängningar kan aldrig vara grund för kristen lära och teologi. Det saknas i rapporten det kyrkohistoriska perspektivet, att detta faktiskt handlar om frågor där kristna kyrkan har varit överens under 2000 år.
14. Ett annat dilemma, fortsatta samtal och dialoger i frågan efterlyses av arbetsgruppen. Tillsammans söka sanningen. De med konservativ äktenskapssyn menar dock att kristna kyrkan redan har sanningen i denna fråga och ser inte någon anledning till omförhandlingar i grundläggande lärofrågor kring äktenskapssyn och sexualsyn. Det pressas på hela tiden från liberalt-progressivt håll för att de konservativa ska ändra uppfattning. Expressen ger också bra draghjälp.

En del personer har uppmanat mig att skriva lite närmare om EFK-arbetsgruppens rapport ”Helighet och barmhärtighet”. Jag hör ju till dem som ganska snabbt läste igenom rapporten och skrev en artikel i Dagen. Här följer ett antal reflektioner från min sida. Ett stort tack till Ray Baker som varit med i arbetsgruppen och som jag delar samsyn med i denna fråga, och vars reflektioner över rapportens innehåll har varit en viktig källa för mig i att tolka texten.

Det finns folk och församlingar som har hört av sig till mig och vill lämna EFK med anledning av rapporten, jag avråder till detta bestämt. Det är då personer och församlingar med en konservativ-traditionell äktenskaps- och sexualsyn. Det är viktigt att komma ihåg att detta är bara arbetsgruppens rapport och det är bara arbetsgruppen som står bakom rapporten. Den har inte fastställts av samfundet och slutsatserna är inte alls bindande för församlingarna. Vi får räkna med en debatt närmaste året om rapportens innehåll, kanske med en kulmen vid EFK-kongressen nästa år, vi får se.

Rapporten är strukturerad utifrån Evangeliska Frikyrkans ledord, missionell, baptistisk, evangelikal och karismatisk. Ett femte avsnitt handlar om vägar vidare.

En tolkningsnyckel för att förstå rapporten är det jag tar upp i artikeln i Dagen, man försöker sätta sig på två stolar. Rapporten slirar mellan ett liberalt/progressivt perspektiv och ett traditionellt/konservativt perspektiv. Man försöker tillgodose synpunkter från båda hållen. Vissa avsnitt är dock mer neutrala och ger främst en bakgrundsinformation.

Avsnittet om att vara missionell är omfattande och välskrivet med ett antal intressanta avsnitt. Ger framförallt en bakgrundsbeskrivning i enlighet med arbetsgruppens uppdrag.

Första delen av rapporten har alltså rubriken Missionell, består av kapitel 1-6. Man kan beskriva den delen som omvärldsanalys, något som beställdes i uppdragsbeskrivningen från EFK-kongressen, jag tror det var 2020. Övergripande handlar det om att vara missionell och det införs också begreppet kontextualisering, i vilken utsträckning man ska anpassa förkunnelse och evangeliet för att nå nya människor. Jag tycker att begreppen missionell och kontextualisering är helt bibliska och riktiga begrepp. Vi måste ha förståelse för vår omvärld när vi bygger församlingar och förkunnar evangeliet.

Författarna försöker att vara objektivt beskrivande i dessa kapitel men det är inte helt enkelt. Sättet att ställa frågor och hur man tolkar svarar kan bero på var man befinner sig i spänningsfältet konservativ/traditionell kontra progressiv/liberal.

En svaghet i detta avsnitt är att flera av kapitlen redovisar intervjuer, men man vet ingenting om hur många som är intervjuade, och hur urvalet har gjorts. Kapitel 4 t.ex. med rubriken berättelserna, ett mycket viktigt kapitel. Dels berättar två i arbetsgruppen med homosexuell läggning om sina erfarenheter, men som kommit till helt olika slutsatser och vägval. Dels ett antal anonyma intervjuer med exempel på kränkande erfarenheter i EFK-församlingar, när man berättat om sin läggning. Intervjusvaren visar att vi har en hel del att bearbeta när det gäller hur vi pastoralt möter människor. Samtidigt har jag från min egen erfarenhet varit pastor och församlingsledare i Stockholm i hela mitt liv och mött många erfarenheter på detta område, men aldrig mött någon som har känt sig kränkt på grund av en samkönad böjelse.

Kapitel 6 innehåller intervjuer med EFK:s missionspartners. Det visar ganska tydligt att ett ändrat vägval för EFK påverkar våra internationella relationer påtagligt.

Kapitel 1 tar upp om forskningsläget. Tycker det är för ytligt och hamnar i tendentiösa slutsatser. På sid 15 läser vi t.ex. att ”Forskning på sexuell läggning visar vidare att sexualitet är en beständig del av människans identitet, vilket innebär att den inte är något som individen själv kan förändra”. Det är ett mycket tveksamt påstående, och det är inte heller den inställning som dagens HBTQ-rörelse betonar. Det stämmer inte heller med klassisk sexliberal forskning om homosexualitet enligt Kinsey-perspektivet som betonar sexuella läggningens flexibilitet. André Juthes översikt över forskningen i boken ”Bekänna färg” är betydligt fylligare och bättre.

I kapitel 4 finns ett avsnitt om pastorala reflektioner som innehåller några guldkorn. ”Vi behöver i frikyrkan spegla oss i att vi endast räknar med två reella samlevnadsformer, nämligen äktenskap eller singelliv”. En viktig reflektion. Det nämns om kristna traditioner med kommuniteter, kollektiv och storfamiljer och man måste också tillägga kloster. Det ofrivilliga singellivet är utmanande. Enligt min 50-åriga pastorala erfarenhet är den stora utmaningen kvantitativt det heterosexuella ofrivilliga singellivet. Människors behov av en vardaglig, nära gemenskap måste enligt kristen tradition inte bara bestå av äktenskapligt sexuellt samliv, det finns andra uttrycksformer. Det var på agendan på sjuttiotalet i spåren av Jesusrörelsen och karismatiska väckelsen. Behöver komma tillbaka. Har själv ägnat en del av mina år med storfamilj, kommunitet och utvidgad kärnfamilj. Det blir dock bökigare med detta när man börjar få 3-4 barn och de dessutom börjar komma upp i tonåren.

Min huvudinvändning kring kapitel 1-6 handlar om missionella och kontextualiserande perspektivet på samkönade relationer. En underton är om det leder till att vi behöver ompröva vår hållning i äktenskapsfrågan utifrån samhällsförändringarna. Jag tror det är ett feltänk. Jag tror på kontextualisering och missionellt perspektiv, men det kan inte tillämpas när det gäller sexualmoral och äktenskapssyn. Det ser vi redan i Nya testamentet. Kristna församlingen i Jerusalem med traditionell judisk moral, och församlingen i dekadenta och sexliberala Korint. Jag kan inte se att man tillämpar olika hållning i dessa olika kontexter när det gäller sexualmoral och äktenskapssyn.

Kapitel 7 och 8 utgår från begreppet baptistisk. Ett kortfattat avsnitt. Det förs resonemang i dessa kapitel om betydelsen av enhet och frågor ställs om hur mycket olikheter som kan rymmas i en församling. En redogörelse görs också över hur moderna frikyrkor har fått mer öppna gränser, rört sig mer i en mer folkkyrklig riktning. Rapporten sätter inte ner foten i dessa kapitel utan det görs i slutkapitlet.

Kapitel 9 till 12 har övergripande rubriken ”Evangelikal”. De innehåller en genomgång av ett antal relevanta bibeltexter och föreslår olika tolkningar av dem. Viktiga teologiska begrepp som ”synd” diskuteras också ingående. Detta avsnitt är rapportens främsta del, och texten är mycket intressant läsning. En konservativ evangelikal kan hålla med om mycket av det som skrivs. Mycket värdefullt är den historiska analysen av samkönade relationer i antiken, med fokus på romerska och grekiska kulturen. Den analysen slår hål på myten att Paulus bara skriver om vissa samkönade relationer och att man för två tusen år sedan inte hade kunskap om homosexuell läggning och långvariga samkönade relationer.

I kapitel 12 försöker man summera den teologiska analysen.

Fyra sammanfattande observationer görs som måste klassas som klassiskt evangelikala. För det första att det finns inte några texter i Bibeln som uttrycker sig positivt om samkönade relationer. Samkönat sex ses i bibeltexterna som synd och den definieras som moralisk orenhet. Det är inte bara en typ av samkönat sex som kritiseras, samkönade relationer kunde på Bibelns tid vara livslånga. En fjärde observation är att förbudet angående samkönat sex motiveras olika över tid, relaterat till föreställningar i samtiden. Kontextualiseringen skiljer sig åt, samtidigt som det finns en konstant i den negativa värderingen.

Det förs dock relativiserande resonemang i detta kapitel när man försöker knyta ihop bibeltexterna i en syntes. Det nämns tankar som kan öppna upp för en progressiv-liberal tolkning. Man skriver att man kan hamna i två olika slutsatser. Ena slutsatsen är att eftersom förbuden mot samkönat sex grundar sig i en skapelseordning med tydliga gränsdragningar. Kontexten är därför inte det viktiga. vi bör vara kritiska till samkönat sex i vår tid oavsett form, det är en skapelseordning.

Den andra slutsatsen är att eftersom bibliska förbudet mot samkönat sex grundar sig i en skapelseordning, den kontextualiseras olika i de bibliska texterna, församlingen behöver då fundera över hur skapelseordningen ska kontextualiseras i vår tid.  Rapporten slår fast att båda sätten finns i evangelikala sammanhang, men att andra alternativt är mest evangelikalt. Den slutsatsen är ju nödvändig för att legitimera samkönade relationer.

Här håller jag inte alls med arbetsgruppen i detta relativiserande resonemang. Första tolkningen att det är en given skapelseordning som gäller är evangelikal mainstream över hela världen, det andra alternativet måste uppfattas som en marginell ståndpunkt i evangelikala kretsar.

En märklig kommentar görs här över Gal. 3:28, i Kristus är vi inte längre man eller kvinna. Eftersom könsdefinitionen är så viktig i kritiken av samkönade relationer, nämner man tanken att gränsen mellan män och kvinnor suddas ut i Gal. 3:28. Finns det någon evangelikal teolog i hela världen som har hamnat i en sådan tolkning av Gal. 3:28, har aldrig hört talas om detta.

Rapporten gör sedan slutsatsen att det finns tre olika sätt att förstå homosexualiteten i förhållande till det bibliska begreppet synd. Homosexualitet är en moralisk brustenhet eller homosexualitet är en naturligt brustenhet. Den tredje varianten är att homosexualitet är en naturlig variation. Det tredje alternativet avfärdas, då menar man att homosexualitet har inte med synd att göra, är bara en variation i skapelsen, som att vara höger- eller vänsterhänt. Bra. Moralisk brustenhet pekar i riktning som medvetet val av synden, man skriver att det är den traditionella tolkningen. Naturligt brustenhet ser också homosexualiteten som en följd av syndafallet, men något man får leva med och hantera. Hela skapelsen påverkades av fallet, även sexualiteten. Läggningen kan inte väljas eller väljas bort.

Arbetsgruppen gör bedömningen att den naturliga brustenheten är den mest evangelikala tolkningen.

Jag kan delvis hålla med men menar nog att arbetsgruppen förenklar. Min bedömning är att det beror på fall till fall, om det är naturlig eller moralisk brustenhet. Jag köper inte tolkningen att homosexualiteten är medfödd och något som man inte kan göra något åt.

Om man ser på homosexualiteten som naturlig brustenhet betonar arbetsgruppen att det finns två vägval med en sådan utgångspunkt. Har man fötts med en attraktion till egna könet ska det inte levas ut, läggningen är då inte problemet. Hitta vägar till avhållsamhet är lösningen. Andra alternativet är att betona att Bibelns kontextualiseringar skiljer sig från vår tid. Det finns tillfällen då en människa bättre kan formas till Kristuslikhet om man lever i en trogen samkönad relation. Ibland kan avhållsamhet vara bästa alternativet. Man skriver att: ”Eftersom hon inte kan rå för sin läggning eller ändra på den, kan det finnas skäl att uppmuntra till trogen samlevnad snarare än att lägga generella krav och bördor på alla att leva ut sin sexualitet.” I detta avsnitt tar rapporten inte ställning, man bara lägger fram dessa två olika förhållningssätt.

Kapitel 13 och 14 har fokus på att vara karismatisk. Allmän bakgrundsbeskrivning av detta men det görs här inte några närmare analyser av kopplingen till samkönade relationer. Anden skapar enhet är betoningen och kan bidra till att motverka polarisering och skyttegravar. Frågan om samkönade relationer får inte placeras i kyrkans och trons centrum är en annan tankegång som lyfts fram.

I slutkapitlet 15 knyter man ihop säcken och hamnar också i slutsatser och konkreta råd. Arbetsgruppen försöker här åka slalom mellan två helt olika positioner, en traditionell-konservativ syn, att äktenskap och sex är ämnat för ett troget äktenskap mellan en man och en kvinna, och en mer modern syn med fokus på att trogen samlevnad kan även innefatta par av samma kön. Det är detta avsnitt jag är mest kritisk till och har en rad synpunkter på. Återkommer till detta i nästa blogginlägg.

Det är nu onsdag förmiddag.

I söndags predikade jag i Folkungakyrkan i Stockholm. Den församling där jag och hustrun fortfarande är medlemmar i, jag var ju tidigare pastor i den församlingen. Det har varit viss turbulens senaste halvåret så jag har igen valts in i församlingsledningen, det som kallas för församlingsrådet. En församling med stor potential som ska kunna utvecklas väl närmaste åren.

På fredag medverkar jag på Skandinaviska Teologiska Högskolans endagarskonferens. Temat blir HBTQ. Ämnet känns uttjatat men vi måste fortsätta och belysa det inte minst ur bibliska aspekter utifrån en kristen världsbild.

Jag och hustrun fortsätter att arbeta med mission på Östermalm och en del av detta är engagemang i lokala organisationer. Ikväll har vi möte för kyrkofullmäktige i Oscars församling, där jag är med. Svenska kyrkan är den helt dominerande kristna aktören i vår stadsdel och det går inte att räkna bort det, när man vill nå Östermalmsborna.

På måndag blir det styrelsemöte i Sebastian Staksets organisation, Heart of Evangelism. Vi förbereder bland annat första tältkampanjen efter pandemin, på en mindre plats söder om Göteborg.

Nästa vecka reser jag till Jakobstad i Finland, för att vara huvudtalare på årskonferensen för Missionsförbundet i Finland, den svenskspråkiga delen.  Det ser jag fram emot, det medverkar kristna ledare från hela Norden, så det blir mycket intressanta kontakter.

Och en viktig sak. Ska vara med på barnbarnet Gabriellas förskola i morgon eftermiddag, då hon ska presentera sin farfar för kompisarna. Hon verkar se fram emot det. Vi träffar Gabriella varje vecka, enda barnbarnet vi har i Stockholm, övriga bor i Bergen, Norge, längre bort. Vi är dock inte engagerade med hämtning och lämning på förskolan. Hon berättade att bästa kompisens farfar är död, och undrade om jag inte kan vara farfar för henne också. Bonus-farfar. Varför inte?

Och så håller jag på och skriver ett mer utförligt inlägg om Evangeliska Frikyrkans rapport ”Helighet och barmhärtighet”. Komplement till min artikel i Dagen för någon vecka sedan.