Idag handlar min ledare i Världen Idag om Rob Bells utveckling. Jag tar i första hand upp det faktum att han senaste åren ändrat uppfattningen om synen på äktenskapet, och då inte bara om lagstiftningen utan också hur vi bör leva som kristna. Man bör notera att jag noga gått igenom vad Bell har sagt på detta område, jag utgår inte från andrahandsuppgifter.

Äktenskapet mellan man och kvinna är en grundläggande kristen lärofråga. Yttre formerna för äktenskapet är föränderliga, juridiken kan ju variera mellan olika länder och århundraden. Men själva karaktären av förhållandet mellan man och kvinna, och där församlingen liknas vid bruden i Bibeln, och Kristus som brudgummen, det är inte förhandlingsbart för den troende.

Om Bell ska uppfattas som ”cutting edge”, frontfigur för positiva förändringar i kristenheten, då måste Svenska kyrkan uppfattas som den globala kristna kyrkans spjutspets, eftersom Svenska kyrkan globalt har gått i spetsen för samkönade äktenskap inom kyrkan. Det finns nog inte någon som har en sådan uppfattning.

Att trivialisera frågan vilket görs från vissa svenska röster, det innebär i praktiken att man helt köper argumentation och tidsanpassningsargumentet. I praktiken uppfattas då RFSL som någon sorts profetisk spjutspets eftersom man redan på sjuttiotalet förespråkade de förändringar som till slut Svenska kyrkan och Rob Bell ställde sig bakom.

Det som görs tidsanpassningsargumentet ohållbart är att kristna kyrkan är global och är ett Guds folk som lever från generation till generation. Det är helt fel att vissa kyrkor i västvärlden gör snabba förändringar i lära och praxis som blir ohållbara för afrikanska, latinamerikanska och underjordiska iranska kristna. Det blir en kyrkosyn som andas västerländsk kolonialism, det är ju bara att titta på diskussionen mellan Svenska kyrkan och Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien, eller de diskussioner som har varit inom Anglikanska kyrkan. Ska en liberal falang av kyrkan i USA och England styra i en riktning som är oacceptabel för kyrkan i Afrika?

 

Mitt liv har senaste dagarna kretsat kring slutspurten i bokskrivande, idag skickas boken till tryckeriet, och ska förhoppningsvis levereras därifrån 2 april. Min predikan i Folkungakyrkan söndag 5 april 11.00 på påskdagen kommer att kretsa kring boken, och förhoppningsvis kommer den även då att finnas tillgänglig för försäljning och signering.

En av de få personer som läst manuset i förväg är Agne Nordlander, teologie doktor, under många år rektor på Johannelunds teologiska högskola i Uppsala, docent i systematisk teologi vid Uppsala universitet. Är nu som pensionär delvis missionär i Etiopien.

Han skriver så här i bokens inledning: »Förkunnelsen om Kristi försoningsdöd som grund för vår frälsning håller på att försvinna i svensk kristenhet. Stefan Swärds bok vill väcka alla kyrkoledare och förkunnare till att återupptäcka talet om korset som en Guds kraft till frälsning. Vill på det varmaste rekommendera denna bok, som talar profetiskt in i dagens situation.«

 

Det blev tydligen ingen Dagen-artikel om Bell idag vad jag kan se. Men det kommer endera dagen säkert.

För övrigt, sitter med slutkorrekturet om min bok om korset.

Ett av syftena med boken är att ta upp debatten och samtalet om den urvattning av korset som pågår i västvärldens kristenhet.

Jag har ju här på bloggen diskuterat vad Sofia Camnerin skrivit om försoningsläran, biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan. Jag tycker också att Roland Spjuth har uttryckt sig grumligt, vad jag förstår har Roland också uttryckt sympatier för britten Steve Chalke, som för 10 år sedan kom ut och sågade traditionell syn på korset och försoningslära. Chalke som har en baptistisk och evangelikal bakgrund, och nära samarbetat med brittiska karismatiska rörelsen under många år.

Steve Chalke kom ju ut med en bok för drygt 10 år sedan som orsakade ramaskri i brittisk kristenhet. Jag har alltså fört vissa diskussioner i detta ämne här på bloggen. Men nu går jag in i en mer ingående diskussion i ämnet i bokform.

Så här säger den berömde amerikanske teologen John Piper om Steve Chalkes syn på korset (jag är välavvägd försiktig och diplomatisk i jämförelse med Piper):

”Ett av de mest skändliga och tragiska stycken som skrivits av en kyrkoledare

de senaste åren öser förakt över en av försoningens mest dyrbara

sanningar: att Kristus bar vår skuld och Guds vrede. … Med ett

cyniskt penndrag hädas Guds kärleks triumf över Guds vrede genom

hans älskade Sons död, medan andra kyrkoledare skriver entusiastiska

omdömen på omslaget till hans bok. Men Gud låter sig inte hånas.

Hans ord står fast och klart, fullt av barmhärtighet mot dem som vill

omfamna det.”

 

Vad jag förstår kommer tidningen Dagen i morgon med en större artikel om Rob Bells utveckling (vissa kanske kallar det avveckling). Med lite olika intervjuer, en kommentar från mig finns också inflikad någonstans i materialet.

Föreslår att vi pausar Bell-diskussionen, den kan vara intressant att återuppta efter det att alla debattörer läst Dagenartikeln, den kan säkert ge uppslag för fortsatta diskussioner. Jag vill nog gärna kommentera här på bloggen när jag läst artikeln. Jag ägnade så mycket krut och reflektioner åt Bell för 4-5 år sedan, så det är intressant att följa upp tråden.

Jag tror att inom evangelikal amerikansk kristenhet och i pingst-karismatiska kretsar har nog Bell glidit bort från deras radar och teologisk-andliga inriktning, men han är viktig såtillvida att han säkert hör till de 10 mest inflytelserika kristna kommunikatörerna i USA. Därför behöver det han säger tas på allvar och kritiskt granskas.

Jag reser hem från Bergen Norge tisdag kväll. Efter ett antal härliga dagar som aktiv morfar.

Tidningen Dagen ringde och intervjuade mig idag om Rob Bell. Han är ju en jättekänd amerikansk evangelikal megakyrkepastor som senaste åren slutat som pastor och arbetar med television, skrivande m.m. med bas i Kalifornien.

Senast har han blivit berömd för att försvara samkönade äktenskap.

Jag har inte täckt in alla Bells skriverier och ståndpunkter så jag har inte en heltäckande bild. Den berömda boken ”Love Wins” som kom ut 2011 skrev jag mycket kritiskt om på denna blogg. Lite försåtligt och halvdunkelt hamnar boken i slutsatsen att till slut hamnar alla i himlen. Det är ungefär som Jonas Gardell säger, hur vi lever, hur vi tror – har inte någon betydelse i förhållande till vår ställning inför Gud. Alla kommer till himlen till slut.

Det blir någon sorts totalgaranti, brottas jag med pedofili, då kan jag tryggt släppa efter för mina demoniska drifter, jag kommer ändå till himlen.

Är jag aktiv nazist, helt OK, hamnar ändå i himlen till slut.

Och varför inte tro på Oden och Tor, hamnar ändå i himlen till slut.

Det har inte någon betydelse för vår eviga destination hur vi lever våra liv här och nu. Jag kan inte förstå Bell och Jonas Gardell på annat sätt, om man drar ut deras resonemang till sin yttersta spets.

Bell förnekar naturligtvis detta, men det blir logiska slutsatsen i  resonemanget. Har ställt dessa frågor till Gardell i ett samtal hemma hos mig, men han ger inte något vettigt svar.

Bells ställningstagande kring könsneutrala äktenskap har jag också rejäla problem med. Framförallt hans motiveringar. Att tidsandan ska styra kristna kyrkan, och dessutom ett så smalt västerländskt-amerikanskt populärkulturapproach på tidsandan. När man inte längre inte ens eftersträvar att låta Bibeln forma ens uppfattningar, då är det rejäl falsk marknadsföring att kalla sig för evangelikal, och jag tvivlar starkt på att Bell kallar sig för det.

Kristna måste anpassa sig till samhällets utveckling, och då måste vi helt acceptera könsdistinktionens upphävande kring äktenskapet, så uppfattar jag vad Bell sagt senaste året. Lika radikal tankegång som Svenska kyrkans kyrkomöte där politiker bestämmer om vad kyrkan ska tycka om äktenskapet.

 

Man börjar ju livet som ett litet barn, och man slutar delvis som ett barn. Det märker jag själv, lek blir allt viktigare. Just nu är jag i Bergen Norge och umgås den med denna lilla 1,5 åring och leker hela dagarna. Life is fun.

Skrev i morse en artikel som jag skickade till DN debatt. Det var ett svar på professor Bo Rothsteins artikel igår där han hävdar att religion skapar ett sämre samhälle. Mitt svar hittar man här. Jag tycker att Rothstein kraftigt överförenklar. Noterar att Joel Halldorf också agerade snabbt och svarade Rothstein.

Skriver idag en ledare i Världen Idag om väckelsearvet och frikyrkans historia. Detta med anledning av frikyrklig debatt senaste veckorna om försäljning av gamla frikyrkor i Stockholms innerstad.

Vi behöver titta i vår egen backspegel för att kunna köra framåt.

Det finns ett stort intresse i svensk frikyrklighet för de historiska kyrkorna, där Ulf Ekman och Peter Halldorf har varit spjutspetsar. Det finns också ett växande intresse för reformationsarvet.

Det arv som dock intresserar mig mest är den nordiska och svenska väckelserörelsen under 1800-talet som är grunden för alla frikyrkor som vi har idag.

Den passion, glöd, böneiver, tro, missionsiver, församlingsplanteringsiver – som präglade svenska väckelserörelsen, den behöver vi som dagens kristna smittas av.