Min senaste ledare i Världen idag innehåller lite reflektioner om 1968 och dess följdverkningar på svenskt samhällsliv. Jag gick ju på högstadiet 1968 och växte upp med detta fenomen.

Mitt lokala kristna engagemang har nu sitt hela fokus på Östermalm. Jag och min fru är numera 60+ och kände att vi behövde en ny gemensam utmaning i vårt kristna liv, efter att ha ägnat ett antal år åt att utveckla Elimsamarbetet, avknoppa nyplanterade församlingar och skapa Folkungakyrkan. Vi har varit Östermalmsbor sedan 2005.

Östermalm har en omfattande befolkning på över 70.000 personer och är en växande stadsdel, framförallt genom byggandet av norra Djurgårdsstaden. Den traditionella frikyrkligheten är utdöd i denna stadsdel, det som finns kvar är Frälsningsarméns högkvarter och tempel. Enligt min mening är det den strategiskt viktigaste stadsdelen i Sverige att bedriva mission i och församlingsplantering, det beror på att så många nyckelpersoner i Sverige bor på Östermalm. Jag tänker då både på artister, mediepersonligheter, politiker, företagsledare och andra inflytelserika personer inom ett antal olika områden.

Under första 1,5 åren har vi ägnat oss åt bön, bygga en gemenskap och ett team, omvärldsanalys, och ett aktivt nätverkande för att bygga upp vårt kontaktnät.

I höst kommer vår verksamhet att bli offentlig och första delen i den offentliga etappen blir att etablera Alphaverksamhet på Östermalm, vi startar en Alphakurs i Oscarshemmet på Östermalm, söndag 30 september, det är en lokal med anknytning till Svenska kyrkan. Vår ambition är att bjuda in alla Östermalmsbor till denna kurs och vi kommer att använda ett antal olika marknadsaktiviteter för detta mål. Vårt mål är att få med 50 personer i första Alphakursen. Bara att ordna en tillräckligt stor lokal för denna Alphasatsning har krävt en lång period av aktivt nätverkande och arbete.

Vårt nätverkande handlar om engagemang i vår bostadsrättsförening, och genom detta i Fastighetsägareförbundet på Östermalm. Jag är också engagerat lite i lokala politiken. Jag och hustrun gick också in som medlemmar i Svenska kyrkan och ställde upp i kyrkovalet. Jag blev efter detta direkt invald i kyrkorådet i Oscars församling och i dess arbetsutskott. Hustrun blev invald i barn- och ungdomsutskottet. Östermalmsbornas enda kontakt med svensk kristenhet är med Svenska kyrkan, så det är helt omöjligt att räkna bort den om man ska nätverka och nå Östermalmsborna. Jag har nu också gått med i Aktiespararnas riksförbund och dess lokalavdelning på Östermalm, de har 1200 medlemmar i stadsdelen. Vi försöker också delta i olika events, middagar och fester lokalt som vi blir inbjudna till.

Vårt mål är att se en mäktig väckelse och andligt genombrott där Östermalmsborna får möta den levande Kristus. Vi brinner för att se lokalbefolkningen komma till tro och möta Jesus.

Det här är nog den svåraste utmaning jag har upplevt någonsin i mitt kristna liv. Det har inte funnits någon frikyrklig verksamhet på Östermalm som faktiskt nått fram till Östermalmsborna i modern tid. I Elim hade vi en mycket svag lokal förankring, och det gäller även övriga frikyrkor som varit verksamma i stadsdelen. En gång i tiden fanns det tre missionsförsamlingar på Östermalm och de är alla nedlagda sedan många år tillbaka, den sista metodistförsamlingen försvann för några år sedan. Elim flyttade över till Södermalm.

Jag har också verkat för att få igång en kristen mediesatsning med fokus på Östermalm. Detta har vi ännu inte lyckats med. Men vi fortsätter banka på dörren, förr eller senare kommer den att öppnas.

Mitt senaste blogginlägg var kanske lite halvkryptiskt. Den som följer min verksamhet och skrivande vet att jag ständigt lyfter fram den profetiska dimensionen i församlingslivet. Jag har dock under många år sett avarter. Ska man som profet ge sig på det samhällsprofetiska området bör man enligt min mening ha kunskaper om det man talar om och inte minst kontakter och kontaktnät. Ska man föra fram budskap till makthavare och regeringar bör det också föras fram direkt till berörda personer. Jag skulle kunna ge många exempel på dessa profetiska avarter men det kräver ett omfattande arbete för att plocka fram och gå igenom allt man stött på under många år. Ett färskt paradexempel är Lars Enarsons utspel inför svenska valet som knappt är värt att kommentera, men det är uppenbart att många kristna lyssnar på den typen av budskap. Jag tycker hans utspel innehåller så flagranta märkligheter att jag inte ens vill kommentera det. En tragik att det finns kristna som saknar all urskiljningsförmåga. En utmärkt samhällsprofetisk röst under många år har varit tidningen Dagens mångårige chefredaktör Olof Djurfeldt.

Nu lämnar jag den frågan.

Ser fram emot en härlig helg. Ska predika hos Iglesia Ichtus på söndag, vid Norra bantorget. En församling som lever i väckelse. Det är där som Sebastian Stakset är med. Ska predika om väckelse, vad jag ser profetiskt hända i Sverige, och vad Bibeln säger om väckelse. Välkommen till norra bantorget i Stockholm och Adventskyrkan där församlingen hyr in sig. Predikar i deras svenskspråkiga gudstjänst 11.00. Därefter åker jag till Uppsala på söndag och talar 15.30 i Korskyrkan i samband med examination av studenter från Skandinaviska teologiska högskolan.

Ett hopplöst elände jag har mött under många år är när kristna predikanter med profetiska anspråk ska kommentera samhällsfrågor och politiska frågor och saknar de mest elementära kunskaper om politik och samhälle. Man styrs då i sin profetiska information av enstaka medieutspel och kanske enstaka böcker man har läst som kan innehålla mycket spekulativa teorier om verkligheten. Dessa profeter kan också väldigt lätt snappa upp mycket spektakulära konspirationsteorier som saknar verklighetsanknytning.

Jag ger följande råd:

1. Ska man kommentera svensk politik i Guds namn bör man börja med att läsa budgetpropositionen. Man måste inte läsa allt, det är omöjligt, men man bör skaffa sig en översikt över vad en regering sysslar med för att kunna bedöma dess verksamhet. Man bör dessutom läsa ett antal av regeringens propositioner. Man kan inte grunda sina bedömningar på enstaka tidningsartiklar och uttalanden. Man bör dessutom ha dialog med politiker i olika partier, inte bara prata med någon enstaka kristdemokrat. Sedan kan man börja profetera.
2. Ska man i Guds namn kommentera vad EU sysslar med gäller samma sak. Man kan inte grunda det på enstaka artiklar, eller någon mycket spekulativ bok. Läsa EU-kommissionens och Europaparlamentets handlingar. Annars har man inte en susning om vad EU sysslar med. Man bör dessutom ha en direkt dialog med Europaparlamentariker.
3. Samma sak gäller FN-systemet eller bedömningar om t.ex. USA:s politik. Man kan inte grunda omdömen om FN på enstaka tidningsartiklar och någon spekulativ bok. Man måste börja sätta sig in i vad FN faktiskt sysslar med, allt finns tillgängligt på nätet om man vill sätta sig in i detta.
4. Ett paradexempel på dessa spekulativa teorier som i många år varit i omlopp handlar om judiska konspirationer kring osynliga judiska världsherravälden. Nazisterna ältade i sådana teorier på trettiotalet och idag finns det i överflöd i mellanöstern.
5. Jag exemplifierar inte detta mer just nu, jag har mött det så många gånger under så många år, och stött på det även nyligen, t.ex. inför svenska valet.
6. Är du profet, läs budgetpropositionen, protokollen från FN:s generalförsamling och protokollen från Europaparlamentet. Och odla direktkontakter med berörda institutioner.
7. Profeterna i Gamla testamentet var kunniga, korrekta och hade en direkt kontakt och dialog med berörda makthavare de utsatte för profetisk kritik, det var inte konspiratoriska spekulationsteorier man ägnade sig åt.
8. Jag vill ge ett positivt exempel. Thomas Sandell, finlandssvensk som byggt upp European Coalition for Israel. Han är kunnig, påläst, vet vad han talar om, och har en direkt kontakt med alla relevanta aktörer. Det är ett exempel på en kristen samhällsprofetisk röst som är ytterst seriös.

Jag ska inte förlänga debatten om böneutrop så mycket mer. Men bara en ytterligare kommentar från min sida. Det handlar ytterst om yttrandefrihetens och religionsfrihetens gränser. Det finns inte för någon en obegränsad rätt till yttrandefrihet. Både demonstrationer och offentliga möten på torg regleras, Sverige har ganska generösa regler men vem som helst får inte säga vad som helst var som helst. Torg idag byggs ofta som innecentrum, och där får oftast inte någon säga något, man får inte tillstånd till vare sig religiösa eller politiska möten i innecentrum och gallerior, jag betraktar inte det som censur, utan det är endast vissa ordningsregler som gäller. Böneutropen är idag inte en politisk fråga utan en polisiär och ordningsmaktsfråga.

Frågan är om det ska vara restriktioner för yttrandefriheten för organisationer som syftar till att begränsa eller ta bort demokrati, och/ eller religionsfrihet. Jag anser att en hel del varianter av islam är exempel på en organisation som syftar till att ta bort religionsfriheten, och att uppnå religiös dominans. Därför finns det skäl att göra en kritisk prövning av sådana organisationers utspel i det offentliga rummet, böneutropen är ett uttryck för religiös dominans i ett område som syftar till att symboliskt markera islams dominans i området. Organisationer som vill använda religionsfriheten för att avskaffa religionsfriheten bör inte ha total yttrandefrihet i ett civiliserat demokratiskt samhälle. Samma sak gäller t.ex. nazistiska organisationer som vill använda demokratin för att avskaffa demokratin.

Yttrandefrihetens och religionsfrihetens gränser är dock ett svårt och känsligt ämne och jag kan inte här gå in i en fördjupad diskussion om denna sak.

I denna fråga finns uppenbarligen olika uppfattningar i kristna led.

Jag ber att få återkomma i frågan om böneutrop, har inte kunnat ägna en minut åt den frågan senaste sex dagarna.

Vill ge en liten glimt från konferensen ”King och Kings” i Örnsköldsvik. Det var en mäktig tillställning. Böneintensiteten och trosnivån var bland de mäktigaste jag har upplevt på länge. Jag tror att en ny väckelse är på väg.

Thomas och Maria Nordberg, pastorspar i Svedjeholmskyrkan i Örnsköldsvik, gör ett utmärkt jobb, och fungerade som värdar under helgen. Tillsammans med pastorn Hernan Clavijo i Iglesia Icthus i Stockholm och Sebastian Stakset från samma församling. Vi var sedan ett härligt ekumeniskt team, också med ett Nordiskt perspektiv. Böneledaren Håkan Fagervik från Norge medverkade, liksom pastor Kallionpää från pingstförsamlingen i Seinäjoki i norra Finland. Det är en församling som levt i väckelse senaste 20 åren, och har idag 1530 medlemmar i en ganska liten stad. Det är unikt i Norden. Ett fantastiskt vittnesbörd att i en helt vanlig ganska traditionell församling kan det hända underverk. Joakim Lundkvist från Livets ord predikade lördagskvällen. Så inspirerande och fräscht. Han ger ett väldigt starkt vittnesbörd om hur församlingen i Uppsala har försökt engagera sig i flyktingmottagandet. Det har medfört att 70 procent av dem som idag döps på Livets ord är muslimska flyktingar. 471 nyanlända kom till ett specialmöte som Livets ord ordnade för nyanlända. Lundkvist berättade om andeutgjutelse i församlingen senaste veckorna. Kjell Karlsten från Frälsningsarmén medverkade och levererade ett starkt budskap om kristet socialt engagemang. Niklas Hallman, nytillträdande pastor i pingst Jönköping predikade söndag förmiddag. En helt lysande predikant. Mitt eget bidrag handlade om att hålla i längden, kristet engagemang är inte ett sprinterlopp, det är ett maratonlopp. Det är de långsiktiga resultaten och frukten som räknas.

Sebastian Stakset är ett unikum i svensk kristenhet. Jag tycker också att hans bidrag vid konferensen ganska väl kännetecknar den nya väckelsens signum. Sebbe förkroppsligar det i både det han säger och gör. Starkt socialt engagemang, att bry sig om de allra svagaste, t.ex. flyktingar och de som sitter på hem för tvångsomhändertagna ungdomar. En stark trosatmosfär och att räkna med att Gud gör under, och vill använda vem han vill. En fullständig respektlöshet inför traditionella samfundsbarriärer och etiketter på kristna. En härlig generositet istället för att ängsligt sätta staket kring en förnyelse präglar detta. En intensitet i bön och lovsång som man inte upplevt på länge. Och en förmåga och passion att nå dem utanför kyrkan. En annan ton är förkrosselse och fokus på omvändelse, även här uttrycker Sebastian detta med all tydlighet. Det här är inte en synd-accepterande rörelse som håller på att växa fram. Men med mycket nåd och generositet i att möta syndarna.

Jag sade till en gammal bekant jag mötte i Örnsköldsvik, det påminner starkt om Maranatamöten 1962-64.

Frågan om böneutrop från moskéer har skapat en omfattande debatt. Ebba Busch-Thors kritik av offentliga böneutrop har blivit ett rejält vedträ på debattens brasa. Jag skrev ett kort blogginlägg där jag försvarade Busch-Thors inställning. Försöker här ge en mer utförlig förklaring.

Jag noterar att Sveriges kristenhet är hopplöst splittrade i inställningen till denna fråga. Men det är vi ju i många andra frågor också, så det är kanske inte något sensationellt. Här utvecklar jag min inställning.

1. Jag har jobbat deltid som pastor i Stockholm hela mitt liv. Har sedan åttiotalet mött människor som flytt från muslimska länder och en del som konverterat till kristen tro. Det sprids ibland en förenklad bild av att flyktingar är en massa fanatiska muslimer. Det är fel. Väldigt många har flytt från muslimska regimer, och många av dem hör till kristna minoriteter som flytt från muslimskt dominerade områden och länder. För den  här gruppen av människor vore muslimska böneutrop i Sverige en fasansfull påminnelse om den värld man har flytt ifrån. Skapas det prejudikat att ha dessa böneutrop på någon eller några platser, kan det snart vara i hundratals områden runt om i Sverige. Den här gruppen av människor, och det handlar om långt mer än 100 000 personer, måste också vägas in i bedömningen.
2. Religionsfriheten är en avgörande princip, inte minst för oss aktiva kristna. Vill vi nagga den i kanten, sågar vi av den gren vi själva sitter på. Religionsfrihet får dock inte leda till att man inte får kritisera skadliga religioner, kritiskt granska religioner och motarbeta skadligt religiöst inflytande. Jag tycker också att det är stötande med för aggressiv religiös offentlig påverkan, oavsett vilken religion det handlar om. En grundprincip måste vara att man inte ska behöva tvingas lyssna på ett religiöst budskap. Bor man bredvid en moské med böneutrop varje vecka i 100 decibel, tvingas man lyssna till religiösa budskap varje vecka. Budskapet är även på en icke offentlig plats, då man rimligtvis hör böneutropen i hemmen, det är väl vitsen med detta. Det kan inte jämföras med möten på offentliga torg. Där väljer man om man vill stanna och lyssna på t.ex. pingstkyrkans torgmöte, gillar man det inte kan man gå därifrån. Jag tycker också att det är en skillnad på böneutrop och kyrkklockor. Böneutropen är en religiös proklamation och används för att uttrycka islams dominans över ett område, det innehåller ett kognitivt budskap. För de flesta människor är kyrkklockor bara ett musikaliskt kulturarvsuttryck, även om det för den svenskkyrkligt aktive är en del av gudstjänstliturgin. Men visst är kyrkklockor ett gränsfall om man inte vill utöva påtvingad religiositet, men av helt annan dignitet än böneutrop. Kyrkklockorna är en påminnelse om en svunnen tid med en kristen enhetskyrka i Sverige. Det är få människor som är störda av dem. I den stadsdel där jag bor är det en person bland 70.000 invånare som processat mot kyrkklockor, men inte lyckats få gehör för att få stopp på dem.
3. Jag är en så kallad ”bibeltroende” kristen. Tidigare kallade jag mig evangelikal kristen men uttrycket har blivit så slitet så jag undviker det oftast. Det innebär bland annat att jag tror att Jesus är världens frälsare och räddare. Det är bara genom tron på Jesus som vi kan få tag i det eviga livet och nå frälsningen. Jag tror att de klassiska kristna trosbekännelserna uttrycker en genuin kärna i den kristna tron. Islam krockar med kristen tro på alla punkter, när det gäller synen på Jesus, frälsningen, treenige Guden men också när det gäller många etiska tillämpningar. Islam är därför heresi för mig, något som leder fel. Som kristen ska jag dock eftersträva goda och kärleksfulla relationer med alla människor, inklusive muslimer. Jag tror inte alls att kristna kyrkan ska ägna sig åt hätska kampanjer mot muslimer, utan på ett vänligt och kärleksfullt sätt dela med oss av vår tro på Kristus. Jag är glad över att många muslimer i Sverige idag vänder om till kristen tro. Jag tror att det är helt nödvändigt att värna om religionsfriheten. Kristen tro kan aldrig påtvingas människor och religiösa konkurrenter till kristna kyrkan kan inte motas bort genom förbud eller lagstiftning. Nej till böneutrop kan inte handla om det. Skulle vissa pingstkyrkor få för sig att utropa böneutrop från pingstkyrkans tak så att det hörs i hela bostadsområden, jag skulle vara lika skeptisk till det.
4. Jag har i alla år kämpat för en generös flyktingpolitik och främlingsvänlighet. Skulle vi få en massa muslimska böneutrop runt om i hela Sverige skulle det ytterligare främja främlingsfientligheten och ropen om att stoppa all form av invandring.
5. Man måste också komma ihåg att islam är en helt annan typ av religion än den moderna tappningen av kristendom i västvärlden, som bygger på individualismen och personlig kristen tro. Islam är en dominansreligion, på liknande sätt som de gamla statskyrkosystemen som vi hade i Europa i svunnen tid som började försvinna efter franska revolutionen. Så tillämpas islam idag i nästan alla muslimskt dominerade länder. Böneutropen förkunnar islams dominans i ett område, och är därför inte förenligt med religionsfriheten. Dessutom är jag djupt kritisk till islam som religion ur etisk synvinkel, om man bortser från alla former av religiösa anspråk. Behandlingen av människor som lämnar islam är kanske det mest flagranta exemplet, med dödsstraffshot i länder som Saudi-arabien, Iran, Jemen, och straff och social mobbing i nästan alla muslimskt dominerade länder, system som följer med i migrationen. Yttrar sig i förföljelse mot muslimer som konverterar i Sverige, hot på flyktingförläggningar m.m., gör islam till världens största sekt, och är enligt min mening något som ska bekämpas, på liknande sätt som man bekämpar nazismen och högerextremismen. Det finns många liberala och moderata muslimer så man måste nyansera bilden, men huvuddragen är sådana, och det är underbyggt av Koranen och den urgamla religiösa praxisen. Att visa tolerans för sådana extrema tendenser i Sverige är naivt och okunnigt. Terrorismen är en marginell företeelse inom islam, involverar en fanatisk minoritet, och drabbar i första hand muslimer. Förföljelsen mot de som lämnar islam, är dock allmänt utbredd, och präglar huvuddragen av religionen.
6. Jag har en granne som är sekulär jude. Han är emot all religion, för han menar att religionen har gjort en så stor skada i mänsklighetens historia. Jag håller nästan med honom. Religionen gör och har orsakat stor skada, även många kristna varianter av religion. Jag tror dock på Jesus som världens frälsare, det är den Jesus som inspirerar bland annat moder Therese att ge sitt liv för de fattiga. Denne Jesus tror jag på. Jag har försökt förklara för min granne att religion kan inspirera bin Laden och IS men religion kan också inspirera moder Theresa. Det sistnämnda tror jag på, det förstnämnda tar jag avstånd ifrån. Men jag tar även avstånd från de kristna krigsherrar som organiserade trettioåriga kriget.

Vill man läsa ett mer ingående resonemang om böneutrop utifrån samma ideologiska-teologiska värderingar som jag står för, rekommenderar jag Olof Edsingers utmärkta text på Svenska Evangeliska Alliansens hemsida.

Jag håller med Ebba Busch Thor om att muslimska böneutrop inte bör tillåtas offentligt. Det handlar inte om religionsfrihet enligt min mening. Utan det handlar om respekt för människor som inte vill påtvingas olika religiösa budskap.

Det är en för offensiv och stötande proklamation, vad jag begriper är bönerna översatta till svenska ganska offensiva kolonialistiska muslimska böner. Böneutrop ska aldrig tvingas på människor, inte heller kristna böneutrop. Det hör till sådant man ägnar sig åt inom lokaler dit folk går frivilligt. Visst ska man kunna be offentligt men då får man söka polistillstånd för enstaka tillfällen, som vi har gjort i alla tider med kristna torg- och bönemöten.

Kyrkklockor ska inte heller användas för offensivt, men är en så etablerad del av vårt kulturarv, och innehåller inte heller en religiös proklamation – så det är ok.

Min ledare i Världen Idag igår var en kortfattad version av det blogginlägg jag skrivit om fortsatta inriktningen för Evangeliska Frikyrkan.