Jag var strängt upptagen under fredagen, efter en heldag i Umeå, så följde jag med Ungdomskyrkan Konnekt ut i går kväll, under några timmar, och mötte bland annat polisen, socialarbetare och föräldranattvandrare för en avstämning av ungdomssituationen i centrala Stockholm i går kväll. Så jag hann inte skriva något utlovat blogginlägg.

Noterar att min förhandsannonsering att skriva något om Anna Anka och kvinnliga församlingsföreståndare har redan orsakat debatt här på bloggen.

Jag börjar med Anna Anka, Hollywoodlyxhustrun som tycker att det är bra med hemmafruar och att män ska hålla sig borta från både kök, städning och blöjbyten.

Tycker inte att man behöver ta Anna Anka på särskilt stort allvar, är man gift med en person med mångmiljoninkomster, så har man råd att köpa all basservice man behöver, så inte ens Anna Anka är en vanlig hemmafru, hennes uppassande av mannen måste rimligtvis klassificeras som vanligt arbete. Hon verkar dessutom vara både driftig och medial. Och hon lever fjärran från den verklighet som vanliga familjer lever i, där frågan oftast blir ganska teoretisk vem som gör vad, utan att man måste hjälpas åt, av både praktiska och ekonomiska skäl. Tycker dock att svenskt tyckande blir så ensidigt, det är bara en åsikt åt gången som gäller, och min grundinställning är att dessa frågor måste man lösa som man vill inom varje familj. Och det är ingen biblisk-teologisk uppfattning, utan en politisk-allmän uppfattning. Tycker att svenska politiker lägger sig i familjelivet för mycket.

Hur arbetsfördelningen görs i hemmet är i stor utsträckning kulturellt och historiskt betingat. Man kan notera att hemmafruidealet är av ganska modernt påfund. I äldre jordbruks- och hantverkssamhällen var familjen en produktions- och arbetsenhet där alla hjälptes åt med att jobba ihop brödfödan. I jordbrukarhemmet fanns det en arbetsfördelning mellan mannen och kvinnan, men båda var delaktiga i arbetet för brödfödan. Man bör också komma ihåg att en stor andel av männen på 1600- och 1700-talet var soldater och borta hemifrån under långa perioder, och vem skötte både försörjningen, hushållet och barnen, naturligtvis kvinnan.

Bland de fattiga i Stockholm på 1850-talet, båda måste arbeta så mycket man orkade i princip tills man dog, för att kunna överleva. Hemmafrudebatter var en icke-fråga i den miljön. De rika kunde dock ha en striktare arbetsfördelning där mannen arbetade utanför hemmet, men där hustrun då istället basade över anställda som skötte marktjänsten, så hon hade en tydligt arbetsledande roll.

I Bibeln lyfts kvinnan i Ordspråksboken 31 fram som ett ideal. En kreativ och driftig affärskvinna, med tydliga chefsegenskaper. Hennes man var stolt över henne, men det är något diffust vad hennes gubbe sysslade med.

Tycker att man ska fullt ut dela på föräldraansvaret. Det är dock ett 20-årsprojekt att sätta ett barn till världen och sedan uppfostra och ta hand om det. Hur föräldrarna delar upp ansvaret under denna 20-årsperiod är deras egen sak. Tycker att svenska debatten är för fokuserad på första åren av barnets levnad som bara är en liten del i föräldraansvaret, närvarande tonårsföräldrar är inte minst så viktigt. 

Tyvärr finns det väldigt mycket frånvarande pappor. Det är det stora problemet. Även i ett globalt perspektiv. Det är ett jätteproblem i många länder i tredje världen att kvinnorna får dra det stora lasset med både att ta hand om barn och försörjning, därför att papporna är frånvarande. Tragiskt nog är detta ganska vanligt även i Sverige. Männens brist på ansvar och engagemang tycker jag är huvudproblemet.

Bibeln säger t.ex. i 1 Tim 3:12 om församlingstjänare att de ska väl ta hand om sin familj och sina barn, och det är främst män som åsyftas i den versen. Här ser vi en bild av engagerade och ansvarstagande män. De frånvarande och oengagerade papporna – det är ett samhällsproblem vi kan kritisera utifrån bibliska-teologiska grunder. Sedan kan man naturligtvis inte utifrån ett sådant bibelord utläsa några detaljer om hur den praktiska arbetsfördelningen gjordes.

Återkommer om kvinnliga församlingsföreståndare.

Nu sitter jag på Bromma flygplats och ska åka iväg på en TV-inspelning. Gårdagen ägnades bland annat åt Claphaminstitutets styrelse.

Sitter också och filar på ett inlägg med anledning av Ulf Ekmans utspel om kvinnliga föreståndare. Jag har ju också lite i bakhuvudet det hemmafrudebatt som Anna Anka har dragit igång. Ska försöka hinna med att lägga ut någon text under dagen, vid någon lämplig rast i filmandet.

Idag åt jag lunch på restaurang Gondolen med tidningen Dagens webbredaktör Emanuel Karlsten. Vi hade en intressant diskussion om kyrkan i cyberspace, ett område där jag tycker att både församlingar och samfund är för dåligt profilerade. Tycker att Emanuel är både kunnig och kreativ kring dessa frågor. Fick många bra tips, och en insikt var att bloggen är ett mycket unikt forum som vi bör satsa ännu mer på. Emanuels insats som fotograf vid lunchen blev dock mindre lyckad, vilket framgår av länken ovan, bilden var nog mer till för att driva med mig. Men jag får nog chansen att hämnas vid något annat tillfälle. Ser man ut så där är det väl inte en människa som vill bli medlem i Elimkyrkan.

Träffade också min gamle kompis Olle Carlsson vid restaurang Gondolen. Han åt lunch vid bordet bredvid. Olle och jag var kompisar som tonåringar för närmare 100 år sedan, han är ju nu jättekänd kyrkoherde i Katarina kyrka och författare. Jag tycker att Olle är både en sympatisk person och jättekreativ, men teologiskt har vi nog utvecklats i väldigt olika riktningar.

Jag är teknisk novis, och ett barn av förra årtusendet, då inte en människa visste vad internet var.

Jag har ett problem. Jag har glömt bort hur man gör när man klistrar in en bild i blogginlägget, jag jobbar ju med wordpress-programvaran. Det var så länge sedan jag gjorde det, får inte till det. Kan någon bloggläsare hjälpa mig?

Jesus sade till sina lärjungar innan han lämnade dem: ”Men när det helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns”. Apg. 1:8. Det reflekterar jag över under tisdagens morgonbön.  Orden gäller oss alla. Jerusalem handlar väl om där vi befinner oss, vårt närområde, våra närmaste. Men Jesus talade också om nästa steg, att sträcka sig lite längre, till Judeen och Samarien, områdena bortom närområdet. Och sedan handlar det om jordens yttersta gräns.

Här kan vi se skillnader på församlingskulturer. Vill vi vara en församling för Jerusalem, att röra oss inom vår bekvämlighetszon, där vi känner oss hemma. Det vi kan. Eller vill vi sträcka oss längre, till Judeen och Samarien. Och när vi har gjort det, att gå till jordens yttersta gräns.

Det är farligt att stanna i Jerusalem för länge. Då stagnerar vi. Vi blir bara upptagna av det vi kan, det vi behärskar, vår bekvämlighetszon. Jesus vill att lärjungarna ska vara i rörelse. Vara expansiva.

Både som församling, som enskilda kristna, eller kanske som ungdomsgrupp, cellgrupp eller bönegrupp behöver regelbundet fråga oss om vi har fastnat i Jerusalem. Vad är vårt Judeen och Samarien. Hur ska vi gå vidare, hur ska vi nå nya människor, hur ska vi börja göra saker på ett nytt sätt, hur ska vi bli bättre på det vi gör. Att inte stå still, att inte slå sig till ro. Det är utmaningen.

Och samma princip gäller på det mänskliga planet. En del företag stannar i en källarlokal. Andra når till Jordens yttersta gräns, jag tänker t.ex. på svenska företag som IKEA, Ericsson, ABB (var svenskt tidigare), Volvo, Scania, HM och många fler som bokstavligen har gått till jordens yttersta gräns, expanderat i hela världen.

En församling kan stagnera. Vi kan stagnera som enskilda kristna. Eller som ungdomsgrupp, cellgrupp eller bönegrupp. Vi fastnar i våra cirklar, våra inarbetade vanor, i vår bekvämlighetszon. Och i vårt jobb kan vi stagnera. Och vårt företag kan stagnera.

Jesus kallar oss till att gå till Judeen och Samarien. Och har vi redan gjort det handlar det om jordens yttersta gräns. Vad betyder det för dig? För mig?

Nu ska jag gå och träffa Elimkyrkans pastorsteam.

Det är nu måndag morgon och jag har morgonbön, läser Bibeln och ber till Gud för kommande vecka.

Det händer flera speciella saker för mig den här veckan som jag vill nämna om. På söndag eftermiddag 18 okt. klockan 14.00 medverar jag i en debatt och panelsamtal som anordnas av S:ta Katharinastiftelsen i Stockholm. Temat blir ”Vem formar kyrkornas moral?” och de som medverkar blir professor Anders Jeffner Svenska Kyrkan, Gert Gelotte redaktör vid Göteborgs-Posten och medlem av Katolska kyrkan och min roll blir att vara en företrädare för frikyrkligheten. Tillställningen ordnas på Sturegatan 54, Östermalm i Stockholm, och vem som helst är välkommen, jag tror man har någon form av begränsad inträdesavgift. Jag räknar med en mycket intressant debatt, och mina meddebattanter är mycket begåvade och bildade personer, så det blir spännande.

Fredagen flyger jag iväg någonstans och en hel dag går till en TV-inspelning. jag kan inte just nu avslöja vilket program, det dröjer ett tag innan programmet kommer att sändas. Men kan det vara Let´s dance? Eller Robinson? Eller ”här är ditt liv”? Eller en ny version av Big Brother? Eller något mer seriöst? Jag säger inget just nu men ni kan väl gissa.

Mitt liv genomgår stora förändringar just nu då jag håller på och börjar som pastor i Elimkyrkan, har gjort min första vecka. Entusiasmen ligger på högsta nivå för min del, tror på en jättepotential för Elimkyrkan. Jag är jätteimponerad av församlingens stora och vassa pastorsteam och engagerad styrelse (församlingsråd kallar man det för). Och jag ser min roll som ledare – och det är också vad församlingen förväntar sig. En som visar vägen och formulerar visionen. Och som lägger ribban så pass högt att vi inser att utan Gud klarar vi inte detta.

Life is fun.

Det blir alltför ofta förenklade och okunniga känslor och attityder till amerikanska presidenter. President Bush demoniserades alltför ofta i svensk debatt, och även från kristet håll ibland. Jag hör inte till Bush-anhängarna men tyckte att kritiken var både okunnig och osaklig. Man behöver inte minst vara medveten om att en amerikansk president har en ganska begränsad makt.

På liknande sätt som Bush demoniserades har Obama höjts till skyarna. Han har nu varit president i tio månader, men jag har svårt att begripa vilka positiva underverk han har ställt till med. Och det fredspris han nu får, har jag svårt att begripa. Bush blev ju kraftigt kritiserad för Irakkriget men få tänker på att förre presidenten Clinton helt stödde Irakinvasionen. Och Obama fortsätter med amerikanska närvaron i Irak. Han har ökat militära engagemanget i Afghanistan. Han har inte lyckats hitta några fredslösningar i mellanöstern och han har inte gjort något för kärnvapennedrustningar, han får fredspriset och blir hyllad från alla håll.

Hur amerikanska presidenter bedöms, ligger nog ibland en bit över min fattningsförmåga.

Varför är det viktigt att församlingar växer? Jag mötte lite blandade reaktioner när jag tog upp ämnet i början på veckan. Ett avgörande skäl är att Gud vill det, han vill att alla människor ska bli frälsta och komma till kunskap om sanningen som Paulus skriver. Det är också den kristendom som möter oss i Apostlagärningarna, en kyrka som är ifrågasatt och förföljd, men expansiv och som ständigt utbreder sig och vinner nya människor.

Jag tror också att det är viktigt att en församling jobbar med trosmål och målsättningar för att få en fokus och inriktning i ett arbete. Självklart visar inte numerär tillväxt i en församling allt, men ofta hör det ihop – att församlingsgemenskapen fungerar bra och att medlemmarna växer till som lärjungar – och att församlingen drar till sig nya medlemmar.

Sedan kan det naturligtvis finnas speciella förutsättningar som hindrar tillväxt, t.ex. när man är verksam i en avfolkningsbygd, eller att det är ett mycket hårt andligt klimat, något som man idag framförallt känner av i många muslimländer. Men i svenska större städer idag tror jag att det är ett tillräckligt öppet andligt klimat för att församlingar ska växa.

Jag tror också att detta är en överlevnadsfråga för den svenska frikyrkan. Det är nödvändigt att vi för människor till tro, och att församlingarna växer. Annars existerar inte svensk frikyrka om 50 år. Detta borde vara den högst prioriterade frågan, långt före både samfundssammanslagningar och formandet av ekumeniska församlingar. Och alla satsningar på församlingsgrundande och församlingsplanteringar blir ett slag i luften om vi inte för människor till tro.

Jag är också övertygad om att det är möjligt att föra många människor till tro på Jesus. Och i min nya roll som pastor i Elimkyrkan i Stockholm handlar det om att få klarhet i och pröva sig fram i hur detta ska ske. Jag tror på en mix av bön, upplevelsen av Andens kraft, hitta nya kreativa sätt för evangelisation, träna, utrusta och motivera hela församlingen att delta, kreativ och proffsig marknadsföring, och att skapa mötesplatser där evangeliet om Jesus kan presenteras klart och tydligt och med kraft.

Och jag är totalt emot alla teologiska influenser som leder till att församlingsväxten blir nedprioriterad, och att betydelsen av evangelisationen och att föra människor till tro och omvändelse, och in i lärjungaskap och efterföljelse, – tonas ner och nyanseras. Och att inomvärldsliga frågor blir det som tar vår tid och uppmärksamhet – mer än att föra människor till tro och omvändelse.

Idag kommer ett nytt nummer av tidskriften NOD och där har jag skrivit en artikel om att ”kom ut ur garderoben”. Vad jag förstår är inte artikeln tillgänglig på internet, så jag rekommenderar er att köpa detta nummer, maila till Örebro missionsskola och beställ missionsskolan@efk.se. Många intressanta artiklar, har inte hunnit läsa det övriga än.

Ger dock lite smakprov från min egen artikel. Tycker den blev riktigt bra. Inte minst med tanke på att den eminente skribenten Göran Sahlberg putsat på språket. Både min gymnasielärare i svenska och min professor i Statskunskap Olof Ruin, tyckte att jag var en synnerligen medioker skribent, men när Göran Sahlberg hjälper till kan den största medelmåtta bli en stjärna.

”Det har varit ett axiom i Sverige att tron är en privatsak. Det moderna samhället delar in tillvaron i olika sfärer. Allt som har med religiösa övertygelser att göra har klassats som privat. Kyrkan smyger man ivägtill med förhoppningen attt så få som möjligt ska upptäcka vart man går. Företagsledare, politiker, statstjänstemän, forskare, artister, journalister, korvhandlare med flera, har varit och är kristna, men grundregeln har varit att man tiger om sin tro. Man är rökt om det märks att man är kristen i hur man sköter sitt jobb. På åttiotalet hamnade en psykiatriker i blåsväder för att man bad till Gud för en patient.” Så börjar artikeln.

Den avslutas med följande: ”Att gå ut och kalla sig kristen i Sverige år 2009 kan föranleda väldigt olika reaktioner. En del möter en med ointresserad tystnad. Andra med nyfikenhet som om det gällde någonting exotiskt. En del har präglats av upplysningstänkandets ateism och fnyser föraktfullt när de får höra att man är kristen, kanske utan att ens veta vad den kristna tron står för. Men vad vi än sysslar med behöver vi spjärna emot det sekulariserade samhällets dogmer, komma ut ur garderoben och trotsigt bekänna vår tro på Jesus. Tron är inte en privatsak som vi håller tyst om. Och ju fler som revolterar, desto snabbare rör vi oss i riktning mot ett post-sekulärt samhälle. Paulus skrev till församlingen i Rom att han inte blygdes för evangeliet ( Rom 1:16). Vi som är efterföljare till Jesus i Sverige år 2009 behöver övervinna vår blygsel oavsett om vi är företagare, forskare, förskollärare, sjuksköterskor, advokater, präster eller korvhandlare.”

Vill man läsa resten så är det bara att beställa och läsa NOD.

För övrigt tycker jag inte att jag svarade bra på Martin Wärnelids frågor i Youtube-intervjun. Låter som en tråkig statssekreterare i en rapport-intervju ungefär, pratar om att sätta igång processer. Vadå? Vem går igång på det. Ska skärpa mig till nästa gång.

�

Jag försökte komma med en riktig rivstart när jag höll min första predikan som teampastor i Elimkyrkan i går. Det är en församling som har vuxit från 80 till 350 aktiva medlemmar under de senaste 11 åren. Tillväxten började när Kjell-Axel Johansson kom dit som pastor. Mitt budskap var att fortsätta och växa eller stagnera. Och jag föreslog ett konkret mål, 1000 medlemmar år 2020, och att grunda sju nya församlingar som kan ingå i Elimkyrkans församlingsnätverk. Det något osvenska utspelet möttes med applåder från församlingen. (man kan lyssna på predikan genom att gå in på www.elimkyrkan.org och klicka på höger sida nedladdningar och 2009-10-04 predikan)

Jag tror att vi har ett unikt budskap, evangelium om Jesus Kristus – de goda nyheterna. Jag tror att den lokala församlingen är en unik form av mänsklig gemenskap. Varför ska vi då acceptera att den svenska frikyrkan fortsätter att minska, vilket den har gjort sedan femtiotalet.

Jag tror inte på minskning, jag vill revoltera mot det. Jag tror på församlingar som ständigt för människor till tro på Jesus, och drar till sig nya medlemmar. Och som har en attraktionskraft för vanligt folk. Det är möjligt.

Men vi behöver mer av Andens kraft, och vi behöver bli mycket bättre på  kommunikation, vi har ju något riktigt bra att kommunicera.

Så nu börjar äventyret för min del. Och jag tror också på trosmål, och att sätta upp konkreta mål. Jesus sa åt sina lärjungar att gå ut och göra alla folk till lärjungar, det var ett mäktigt uppdrag. Och i Apostlagärningarna kapitel 6 läser vi om att lärjungarnas antal ökade kraftigt. Det händer i många länder runt om i vår värld, det kan hända i Sverige också.