Domprosten Åke Bonnier tar mig rejält i örat för debattartikeln ihop med Sturmark. Det känns ju nästan hedrande att bli uppläxad av domprosten. Tycker dock inte att han har några sakargument att komma med. Tycker mest att konservatismen är på rejäl frammarsch med en förnyad allians av kungahus och statskyrka. Biskopsskrudar, aristokratin, kungahuset, med överklassen på första parkett i samband med prinsessbröllopet – det blir i varje fall inte den typ av kristendom som jag ägnar mig åt. Men Bonnier gillar det uppenbarligen. Lite lagom dos  kristendom har ju den svenska överklassen velat ha senaste 800 åren, och det gäller tydligen fortfarande.

Bloggaren Apg29, Christer Åberg, tar mig i örat för att jag skriver ihop med Sturmark. Men för mig är det helt odramatiskt. Jag har aldrig varit någon professionell pastor som har suttit inlåst på en kyrkexpedition. Jag är utbildad vid en helt ateistisk miljö vid Stockholms universitet, inte vid något teologiskt institut. Jag har levt med, och jobbat ihop med ateister hela mitt liv, jag har aldrig bott i bibelbältet. Jag tycker också att det är viktigt att kristna ledare rör sig i det offentliga rummet långt utanför kyrkportarna, och i den offentliga debatten skapar man ständigt olika allianser beroende på vilken fråga det gäller. Nu råkade jag och Sturmark hitta en fråga där vi hade samma uppfattning, och vi tyckte båda att det var odramatiskt att vi skrev några rader ihop.

 

Noterar att tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har hamnat i blåsväder för att ha stoppat en annons från EKHO. Och bloggvärlden och media rasar som väntat. För dem som har Bibeln och kristna traditionen som riktmärke är beslutet inte särskilt kontroversiellt, den kristna kyrkan har i 2000 år hävdat tydliga normer på samlevnadens och sexualitetens område. Reaktionerna på Elisabeths beslut är naturligtvis helt förutsägbara. Jag tar för givet att ledningarna för tidningen Dagens ägarsamfund aktivt backar upp henne offentligt, de som har utsett henne till chefredaktör. Hittills verkar det vara dödstyst från det hållet men jag kanske har missat något.

Idag sticker jag ut hakan rejält. Skriver ihop med Sveriges mest välartikulerade ateist, Christer Sturmark, i Svenska Dagbladet. Så nu räknar jag med att hamna i blåsväder. Hur kan baptist- och EFK-pastorn i Elimkyrkan i Stockholm göra ett ustpel med Sveriges ärkeateist? Här är artikeln.

Svaret är kort och gott att vi har hittat en fråga där vi har samma uppfattning. Jag gillar inte att kronprinsessan Viktoria bryter mot grundlagen om hon skulle vilja bli medlem i Elimkyrkan på Östermalm. (för att undvika alla missförstånd, det är inte aktuellt, jag diskuterar principer) Sturmark vill att hon inte ska bryta mot grundlagen om hon blir medlem i hans organisation, Humanisterna. Och så tycker vi båda att religionsfriheten även ska gälla kungahuset.

Jag är inte heller någon anhängare av allmän konservatism, som det råder yra omkring i dessa dagar. Jag är gärna konservativ när det gäller att slå vakt om sådant som Bibeln tydligt säger, och som jag tror Gud har instiftat, som till exempel äktenskapet.  Men när det gäller statsskicket tror jag på rationella och moderna lösningar, och tycker att det är helt otidsenligt att statsinstitutioner ska gå i arv. Den konservatism som i dessa dagar framkommer i fokus på Svenska kyrkan gillar jag inte heller, den gamla statskyrkan återuppstår med kronprinsessans bröllop. Biskopsskrudarna står i kö när brudparet ska välsignas, också en gammal relik från ett förlegat enhetssverige. Jag gillar inte heller bilden av kristendomen som uppstår kring detta bröllop, kristendom uppfattas som pompa och ståt, överklass, dignitärer, biskopsskruder – det är ljusår från den kristendom som jag står för – en kyrka och en tro för vanligt folk. Eftersom detta bröllop blir den viktigaste gudstjänsten i år för många svenskar, tycker jag att den kommunicerar helt fel bild av kristna tron.

Mitt radikala förslag var häromåret att kronprinsessan borde gifta sig hos EFK-församlingen Rinkeby Internationella församling för att bryta med det förlegade statskyrkomonopolet. Då skulle man kommunicera vad kristna kyrkan är i Sverige idag, och vad verklig kristendom är. Men det är uppenbarligen ingen som har brytt sig om mitt förslag.

Antalet pingstvänner har ökat 4 personer under år 2009. Nettotillväxten totalt för 475 församlingar. Att detta skapar en rubrik, säger en del om tillståndet i svensk kristenhet.

Jag började alltså som EFK-ordförande i slutet av våren 2002. En stor del av en styrelses ansvar och engagemang handlar om att förvalta den befinliga verksamheten. Evangeliska Frikyrkan bedriver ett mycket omfattande arbete, med mission i över 40 länder och med cirka 310 samarbetande församlingar runt om i hela Sverige, en mycket omfattande utbildningssektor, med missionsskolan och våra folkhögskolor bland annat. Andra viktiga frågor har handlat om vårt ägande i Libris Media och tidningen Dagen. Eftersom jag har varit styrelseledamot i tidningen Dagen under alla dessa år har det tagit en del av min tid. Libris Media har också krävt ett aktivt engagemang under vissa perioder.

 En tuff utmaning under mina åtta år som ordförande har handlat om att anpassa vår verksamhet efter de ekonomiska förutsättningarna. Att man får lägga så mycket krut på att ekonomin ska gå runt, handlar enligt min mening om att den svenska frikyrkan har i stor utsträckning sekulariserats. Alla etablerade frikyrkor och samfund sliter med den frågan. Det beror på att ekonomin för många kristna, tycks inte vara en del av lärjungaskapet och efterföljelsen. Att ge sitt liv till Kristus innebär att vi ger av vår tid, våra pengar, våra ägodelar, våra talanger – till honom, vi är bara förvaltare av det som tillhör Gud. En miniminivå av ekonomisk överlåtelse handlar om att ge tionde. Den etablerade svenska frikyrkan ligger långt från den nivån idag. Och blir man ordförande i ett frikyrkosamfund får man slita med konsekvenserna av detta. Skulle vi ge tioende skulle vi ha blomstrande ekonomier i våra församlingar, vi skulle ha råd att skicka ut mycket fler missionärer, och vi skulle med glädje kunna avstå från statsbidrag, om vi tycker att de blir för styrande.

Förutom den löpande förvaltningen av den befintliga verksamheten har jag försökt att också ge bidrag till utveckling och förändringar. Eftersom jag har varit bosatt i Stockholm och EFK:s kontor ligger i Örebro, har jag försökt att aktivt ta tag i frågor som handlar om EFK:s relationer med riksmedia, myndigheter, organisationer, riksdag och regering. På den punkten tycker jag nog att jag har gjort ganska omfattande insatser i frågor, där EFK inte tidigare, inte heller inom Örebromissionen eller Helgelseförbundet, har jobbat med särskilt aktivt. Ska vi som kristna ta vår uppgift på allvar att vara ljus och salt, innebär det också att vi har en aktiv kontakt med det samhälle, där vi är satta att verka. Eftersom både ÖM och HF i stor utsträckning har varit rörelser med djupaste förankringen utanför Stockholm, i mindre städer och samhällen, har frågor som gäller Sverige på riksnivån inte prioriterats i tillräcklig utsträckning – enligt min mening.

Det finns mycket av erfarenheter jag kan berätta om under dessa år – som gäller EFK:s relationer med samhället.

När jag hade morgonbön en höstdag 2004 tror jag att det var, fick jag en aktiv maning från Gud att skriva en artikel och skicka till Dagens Industri. Jag hade skrivit i DI flera gånger tidigare, men då hade det varit i rollen som näringslivskonsult. DI är ju det i särklass viktigaste organet inom svenskt näringsliv, på alla företag och alla företagare läser Dagens Industri. Under Andens inspiration skrev jag en artikel om Gud och ekonomi, skrev om att marknadsekonomin kräver en bra etik, citerade bibliska principer om ekonomi om girighet bl.a. och hänvisade till Webers klassiska forskning om att protestantisk etik är bra för samhällsekonomin – med fokus på företagande, arbete, flit och sparsamhet, och jag nämnde om att synd kostar mycket pengar för samhället, jag använde naturligtvis inte ordet synd som är obegripligt för DI-läsare, men hittade bra synonymer.

Eftersom jag aldrig hade märkt att svensk affärspress uppmärksammar denna typ av frågor, så hade jag inga stora förväntningar när jag skickade in artikeln. Svenskt näringsliv är nog den mest sekulariserade delen av svenska samhället, mycket mer än politiken. Efter 20 minuter ringde man från DI och sade att man tar in artikeln, omedelbart. Artikeln väckte stor uppmärksamhet, och blev också kritiserad. Blir man inte kritiserad brukar man i regel uttrycka sig ganska menlöst. Men så vitt jag vet var det första gången en företrädare för EFK/ÖM/HF/fribapister, har gått ut med ett budskap riktat till svenska näringslivet.

Ett par månader senare ringde Expressen till mig, det var mitt under den stora skandalen om Skandiaaffären, och gav mig en helsida i Expressen för att skriva om Gud och Skandiaaffären, Det var en direkt konsekvens av DI-artikeln. Där kändes det också bra att på en helsida i Expressen breda ut sig, och visa på Jesu etik och att Mammon är en dålig Gud, jag tyckte också att det var mycket bra att en företrädare för ett frikyrkosamfund kunde gå in och säga något i en mycket het ekonomisk fråga.

Dagens Industri följde också upp min artikel och gjorde tre sidors reportage om Gud i näringslivet. Eftersom DI-redaktörerna var ovana vid ämnet ringde de mig och frågade om vilka de borde intervjua och hur de skulle ta upp ämnet. Jag gav dem glatt tips i ämnet och noterade när jag läste de tre sidorna att de ganska strikt hade följt mina råd.

De ekonomiska frågorna är viktiga, och vi som kristna behöver delta i samhällsdebatten även när det gäller ekonomin. Vi behöver vara engagerade i frågor som gäller även Sverige och inte bara delta i biståndsdebatten och frågor som gäller global fattigdomsbekämpning.

En annan ekonomisk debatt jag var inblandad i var under hösten 2006, då jag kritiserade alliansregeringen, inte minst Carl Bildt för att ha uttryckt sig för otydligt om att ta avstånd från svartjobb. Jag skrev en artikel i Svenska Dagbladet, med replik, och det blev också en radiodebatt.  Min artikel citerades i många media, och det fanns socialdemokratiska tidningar som uttryckte sig mycket välvilligt om Evangeliska Frikyrkan som hade en ordförande som vågade ta regeringen i örat i frågan om skattemoral. En borgerlig debattör skrev en artikel där jag kallades för frikyrkokommunist.

I dessa debatter har jag konsekvent titulerats som EFK-ordförande, och jag tycker att det har varit mycket angeläget att EFK har funnits med i flera av de mest heta ekonomiska debatterna under senare år.

Ska fortsätta skriva mina mini-memoarer efter 8 år som EFK-ordförande. Hoppas få ihop nästa del under helgen. På måndag gör jag ett ganska  intressant utspel i media. Men jag kan garantera att jag kommer att få en massa kritik, både för det jag säger och att jag är i dåligt sällskap. På söndag vid midnatt kan jag avslöja vad det handlar om.

Blev intervjuad i tidningen Världen Idag om de kristna ungdomsförbunden och statsbidragen, med anledning av radioprogrammet Kalibers granskning och kritik av kristna ungdomsförbund. Här är länken till intervjun.

172 kommentarer om mina två inlägg om Benny Hinn. Pust. Har inte så mycket mer att säga i ämnet just nu. Men kanske återkommer i frågan längre fram. Vad vi än tycker så kan vi väl alla vara överens om att be för Benny.

Nu kan jag presentera en nyhet. Jag kommer att leda en debatt i Almedalen under Almedalsveckan om ”Gud i politiken – bra eller dåligt”. Det blir en debatt mellan Christer Sturmark och Humanisterna på ena sidan, och Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet på andra sidan, företrädda av Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg. Min roll blir att vara moderator i debatten.

Evenemanget kommer att hållas torsdag 8 juli klockan 16.30-18.15 på Gotlands högskola i sal B25. Det är öppet för allmänheten, fritt inträde, så vem som helst kan komma dit. Debatten blir alldeles innan Mona Sahlin håller sitt stora Almedalstal, alldeles bredvid högskolan.

Jag är fortfarande i Schweiz, njuter av Genevesjön, har legat och solat vid sjöns strand idag, besökte Bern i fredags och har åkt till Chamonix under lördagen och fick se en skymt av Mont Blanc, vi flyger hem söndag kväll.

Noterar intensiv debatt om Benny Hinn-frågan, och önskemål om att jag inte ska vara så diplomatisk, utan tala i klarspråk. När det gäller Gazafrågan tycker jag att det var ett bra komplement till alla politiska utspel att läsa Israels Sverigeambassadör artikel på DN debatt häromdagen. Vad man än står i denna fråga, är det alltid nyttigt att lyssna på motpartens story och argument. Tycker att Israels perspektiv för ofta kommer i skymundan i den här typen av situationer.

Och så Benny Hinn. Skulle vilja säga följande:

1. Jag har bara lyssnat på Benny Hinn live två gånger, den ena gången i Frankfurt på Bonnkes Eurofirekonferens 1987, och på motsvarande Eurofirekonferens 1988 i Birmingham. Har nog läst någon av hans böcker för länge sedan. Är dåligt uppdaterad med andra ord. De två mötena jag besökte, var mäktiga tillställningar, präglade av trosatmosfär, och tillbedjan. Jag känner mig dock inte helt hemma med denna typ av amerikansk showorienterad kristendom, med en superpredikant i centrum, men en del gillar det. Konferenskristendom tilltalar mig inte särskilt mycket överhuvud taget. Att grunda en församling med 4-5 medlemmar och att vara ute på fredagnätter och göra något för ungdomar och uteliggare, känns mer tilltalande för mig.

2. Tycker att man ska vara försiktig i att kritisera predikanter. Och när man gör det behöver man grunda kritiken på fakta och uppgifter som är vederhäftiga. Bibeln uppmanar oss också till att vara sakliga när vi kritiskt granskar kristna ledare, anklagelser ska bestyrkas av flera vittnen skriver Paulus. Det får inte vara skvaller, eller lösa rykten som vi grundar bedömningen på. Jag är ytterst tveksam till att använda Youtube-klipp när man kritiskt granska predikanter. Det går att ge ett antal exempel på hur predikanter har sågats genom enstaka citat från någon predikan. Jag tycker inte att metoden är seriös. Ska man kritiskt granska vad någon predikar behöver man jobba med en systematisk genomgång av hela predikningar, och gärna också böcker. Enstaka citat, ryckt ur sitt sammanhang, behöver inte alls ge en rättvisande bild åt vad en person står för. Och även predikanter har dåliga dar, och slänger ur sig något som inte var genomtänkt. Jag har här på min blogg kritiserar två predikanter senaste året, vad jag minns. Dels Jonas Gardell, dels Brian McLaren. I båda fallen byggde kritiken på en noggrann läsning av böcker de har skrivit. I McLarens fall var jag noga med att betona att kritiken bara gällde den boken, inget annat han har sagt eller skrivit. Den kritik jag förde fram mot Benny Hinn här på bloggen för någon månad sedan, var helt och hållet grundat på den information som gavs på Benny Hinns egen hemsida. Så det var inte grundat på några lösa rykten eller skvaller. Tyvärr har jag inte läst något av Hinn på ett antal år, och bara hört enstaka fragment av predikningar, så jag har ingen grund alls för att kritiskt granska innehållet i hans förkunnelse. Jag utgår dock ifrån att Ulf Ekman och hans medarbetare har koll på detta, då man har inbjudit honom till konferensen.

3. Tycker att predikanters karaktär är viktigare än gåvorna. Den tesen har jag drivit här på bloggen hela tiden. Gåvor kan förfalskas, det är svårare att förfalska Andens frukt. Karaktären innefattar ju olika aspekter av våra liv, hur vi lever som människor och är trovärdiga inför omgivningen. Vill någon ta reda på  något om min karaktär bör man prata med hustrun, familjen, grannarna, närmaste vänner och medarbetare i den församling man är verksam i, och församlingar man varit verksam i. Karaktären och Andens frukt innefattar ju många olika aspekter av livsstilen. Något mycket grundläggande i kristen karaktär är till exempel ödmjukhet. Predikanter som blir så stora kändisar att de tappar ödmjukheten, de brister i karaktären och håller inte måttet. Hantering av pengar och ekonomi är naturligtvis en annan sådan viktig punkt. Jag känner dock inte alls Benny Hinn och har inte läst eller tagit del av de kritiska granskningar som har gjorts av hans karaktär och hur han hanterar pengar, så jag kan inte bedöma detta. Jag reagerade dock kraftigt på för en månad sedan att man kan åka jorden runt och predika för många miljoner, inklusive televisionen, och ha en så dålig relation med sin fru, så man blir chockerad när hon vill ta ut skilsmässa – vilket var min konklusion om skilsmässoinformationen på Hinns hemsida. Skulle någon ledare i en församling jag var pastor för, vara i liknande situation, skulle jag uppmana personen att kliva av från ledaruppdrag, tills man har klarat ut saker i sitt eget liv. Detta omdöme från min sida handlar dock bara om den information som har getts på Benny Hinns hemsida. Allt det övriga kring Benny Hinn kan jag inte bedöma, jag vet inte om det är skvaller och förtal, eller seriös kritik. Eftersom Hinn hittills har varit respekterad i ganska breda kretsar i karismatisk-pentekostal kristenhet, utgår jag dock ifrån att dessa saker är i ordning, men den ytterst begränsade information jag fick del av för någon månad sedan fick i varje fall mig att höja ögonbrynen. Det kan ju hända att jag tittar närmare under sommaren på de frågor som Hinn har kritiserats för.

4. Jag tror starkt på karismatisk kristendom med fokus på att Gud gör under, helande, profetia m.m. När Bibeln talar om det så betonas att det är tecken som ska följa dem som tror. Inte exklusiv lyxutrustning för några priviligierade predikanter. Gåvorna behöver alltid peka på gåvogivaren Kristus. Används gåvorna för att  rikta strålkastarljuset på oss själva blir det fel.