Almedalen är en fascinerande tillställning. Och det ger en bra spegel av maktförhållandena i Sverige. I stort sett hela regeringen är där, och i stort sett alla ledande oppositionspolitiker. Cirka 500 journalister är närvarande, och spjutspetsarna är de ledande nyhetsjournalisterna och politiska journalisterna i SVT, TV4 och de största tidningarna. Ett antal nyckelpersoner inom näringslivet är närvarande, ett antal toppchefer från de största företagen och en rad olika tjänstemän. Sedan är hela organisationseliten där, ledare för alla större organisationer, som fackliga organisationer, näringslivsorganisationer, och allehanda intresseorganisationer.

Sedan finns det en massa folk som är konsulter, experter, rådgivare, lobbyister och som fungerar som länkar mellan de olika aktörerna och som på olika sätt servar nyckelpersonerna. De riktigt tunga konsulterna är kompisar med regeringen och cheferna för de stora bolagen. För min egen del hör jag ju i detta sammanhang till kategorin konsulter och experter, och jag hör till den grupp som är nischad på energipolitik och klimatpolitik – och det är mycket heta frågor i Almedalen. Alla dessa människor är i Almedalen utifrån sin yrkesroll.

Alla dessa människor är inklämda på några kvarter i Visby under en vecka så det skapar en unik mötesplats, sedan är det en massa turister och begåvad allmänhet som har ett allmänt intresse av att följa debatterna och seminarierna, och som inte är där i sitt arbete.

Strosar man runt i Almedalen får man ganska snabbt grepp om rangordningen, hierarkierna i det lilla svenska samhället. Genom att se vem som pratar med vem, känner vem, hejar på vem, så kan man granska hackordning, hierarkier, status och vem som har mest makt.

Men det intressanta i Almedalen är att det något går att bryta dessa mönster, vem som helst kan börja prata med t.ex. Carl Bildt och få ett svar, eller med Maria Wetterstrand, eller en känd TV-journalist.

Inom mitt område energipolitik och klimatpolitik, så kan man konstatera att de heta frågorna handlade om elbilar, för eller emot kärnkraft, problem och möjligheter med vindkraftsutbyggnaden, bygga ut smarta och intelligenta elnät, etanoldebatt, och satsningar på biogas. Folkpartiet och Jan Björklund försöker profilera sig som kärnkraftsanhängare, och hoppas på att få väljare på detta i höstens val, svenskarna är ju ett av de mest kärnkraftspositiva folken i hela EU, medan Maud Olofsson och centern är den andra ytterligheten inom alliansen, och de betonar etanol, bioenergi och vindkraft. De rödgröna har en liknande linje som centern.

Den kristna närvaron var begränsad men inte obefintlig. Det var närmare 1400 seminarier och events, och färre än 50 av dem var det någon kristen organisation som ordnade, det mesta ordnades via tidningen Dagen och Svenska kyrkan, men även kristna studieförbunden var på plats. Sedan ordnade vi i Claphaminstitutet och Evangeliska Alliansen en debatt med ateisterna. Totalt dominerade dock plånboksfrågorna fullständigt i Almedalen, men lite om värderingar, livsåskådning, mening med livet – lyckades tränga igenom i Almedalsbruset.

En viktig punkt i debatten mellan kristna företrädare och ateister i Almedalen, handlade om de yttersta utgångspunkterna. Kristna tron bygger ju på att Gud har uppenbarat sig för oss, genom Bibeln som är Guds ord till oss, genom Jesus, och genom skapelsen. Gud har sedan gripit in i våra liv, uppenbarat sig för oss, och givit oss trons gåva. Genom studiet av Bibeln kan vi förstå hur världen hänger ihop och varför den ser ut som den gör, vem jag är och varför jag finns och vad som är målet och meningen med mitt liv. Enligt kristen tro hjälper det inte bara med våra förnuft för de har blivit förmörkade som en följd av syndafallet, uppenbarelsens ljus är nödvändigt.

För den kristne är Gud själv, och genom vägledningen i skriften, grunden för all moral, det grundar sig i Guds person och i hur han har uppenbarat sig i skriften.

Ateisten kan dock inte acceptera uppenbarelsen. För ateisten är det enbart förnuftet som är enda källan till förståelse om livets mening och ursprung och grunden för vår moral, vad det innebär att handla rätt och gott.

Den kristne säger att förnuftet är en otillräcklig grund och en opålitlig kompass, vårt mänskliga förnuft är också begränsat. Och förnuftet kan inte svara på de stora frågorna om livets mening, och ge en grund för vad som är rätt och fel som inte blir godtycklig.

Atiesten kontrar med att vi kristna är i samma båt. Vi har också gjort ett val av Bibeln och kristen tro som en utgångspunkt för vårt tänkande. Och kristna tron och Bibeln kan tolkas på olika sätt, och blir ingen fast grund att stå på. Och dessutom finns det en massa andra religioner, som sinsemellan är oförenliga  – vad ska man då tro på. Ateisten säger också att ha Gud som grunden för moral, blir bara att skjuta frågan ett steg bakåt, vi måste ändå uttolka vad Gud vill, och blir inte Gud lika godtyckligt som vårt förnuft, som grund för vad som är rätt och fel.

Debatten i Almedalen kretsade en del kring dessa frågor. Sturmark ställer bra frågor till oss kristna, och Gustavsson och Skånberg ställde vassa frågor till Sturmark och Sara Larsson, publiken hjälpte till en hel del också.

Men blir det ändå inte så att kring de riktigt stora frågorna famlar vi människor i mörkret. Det finns ingen objektiv för alla given utgångspunkt för att svara på frågorna om livets mening, människans roll i universum, finns det en Gud och har han talat, enligt vilka kriterier ska vi avgöra vad som är rätt och fel, gott och ont.

I slutändan måste vi ändå välja ett paradigm, en övergripande hypotes, en utgångspunkt, som ger våra liv mening, som motiverar oss att göra det goda, och som övergripande förklarar varför världen finns och varför den ser ut som den gör. För mig har kristna tron blivit detta paradigm, den övergripande förklaringen om hur universum ser ut och fungerar, och vem jag är. Kristna tron ger mig mening, förklaring och förståelse, och den motiverar mig att försöka göra det goda. Den förstärks genom bönen, och den direkta kontakten med Gud som jag kan uppleva som kristen. Den kopplar inte bort förnuftet, utan även skapelsen vittnar om Guds existens, och mitt samvete vittnar om Guds moral, mitt förnuft behövs för att tränga djupare in i tron, och ännu bättre förstå vad som är Guds vilja.

Det är stora frågor. Och Almedalsdebatten visar att det är frågor som engagerar och berör människor. Och min bestämda känsla både från Almedalen och från Stockholm är att ateismen är på frammarsch, inte minst bland unga människor. SAmtidigt är tron på frammarsch. Christer Sturmark bekräftade den analysen, han och jag har nog samma uppfattning om samhällstrenderna på detta område.

Det är dock nödvändigt för oss kristna när vi kommunicerar kristen tro, att tydligt se våra egna utgångspunkter, paradigm och förutsättningar, och lära oss att förstå andra människors utgångspunkter, förutsättningar, antaganden och paradigm. Landar vi inte på den nivån i diskussionen talar vi bara förbi varandra, och diskussionen blir bara på ytan.

Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på ”andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.

Det har varit en lång, varm och intensiv dag i Almedalen. Fick en härlig stund under sen eftermiddag tillsammans med Gud, då jag gick när i bönerummet i källaren i Frälsningsarméns lokaler i Visby. Det är livets verkliga oas. Annars har dagen bestått av ett antal seminarier om framtidens miljö- och energiutmaningar, då jag bland annat lyssnat på Vattenfalls nye koncernchef, chefen för Svenska Kraftnät Mikael Odenberg, miljöminister Andreas Carlgren, chefen för Naturskyddsföreningen Svante Axelsson, miljöpartiets Per Bolund, forskaren Per Kågesson, generaldirektören Tomas Kåberger och många andra.  Maud Olofsson höll det stora politiska talet ikväll. Bland annat fanns utrikesminister Carl Bildt med bland de tusentals åhörarna.

Och i morgon blir då debatten med Humanisterna klockan 16.30 på högskolan här i Visby, som ligger precis vid själva Almedalen. Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska Alliansen och Tuve Skånberg från Claphaminstitutet anländer hit i morgon förmiddag.

Det är full fart i Almedalen och Visby. En fascinerande tillställning. Förutom dagens politiska tal som är huvudattraktionen, är det cirka 1300 seminarier och minikonferenser som ordnas i Visby under dessa dagar. Alla seminarierna är öppna och gratis och vem som helst kan gå in och lyssna, och ministrar, företagsledare, organisationsproffs och en massa konsulter samsas med en massa vanligt folk. Söndagkvällen höll statsminister Reinfeldt talet och han var ovanligt uppslupen och ledig i sitt sätt för att vara han. Tyckte dock att han ägna för mycket tid åt att raljera över den politiska oppositionen. Och plånboksfrågorna dominerade helt i Reinfeldts tal, vi fick en grundlig genomgång i alla högre skatter vi får om socialdemokraterna med partners vinner valet i september. Ikväll blir det vänsterledaren Lars Ohly som håller talet. Vill man träffa en partiledare eller annan ledande politiker är Almedalsveckan årets bästa tillfälle.

Bland de 1300 seminarierna finns det ett visst kristet utbud, tidningen Dagen ordnar ett omfattande utbud i samarbete med Frälsningsarmén, Svenska Kyrkan ordnar vissa aktiviteter, och Svenska Evangeliska Alliansen och Claphaminstitutet utmanar alltså Humanisterna till debatt på torsdag eftermiddag.

Nu har jag åkt till Almedalen på Gotland för att vara med i stort sett hela Almedalsveckan. Eftersom alla båtar och flyg till Gotland var fullbokat under söndag-måndag, var jag tvungen att ta båten från Nynäshamn klockan 04.50 söndag morgon, med tillhörande båtbuss klockan 03.05 från centrala Stockholm, så det blev en någon kort natt. Ikväll ska statsminister Reinfeldt hålla talet.

Jag kommer att som konsult och statsvetare bevaka och skriva om energi- och klimatpolitiska debatterna här. Jag kommer dessutom att vara moderator vid debatten mellan kristna organisationer och företrädare för humanisterna, den debatten blir på torsdag eftermiddag.

Har en krönika i kristna tidningen Världen Idag om att vara kristen förälder. Att som kristen förälder kunna föra sina egna barn till tro på Kristus är en stor utmaning. I krönikan ger jag några korta ord på vägen. Generellt sett har vi misslyckats med detta i svensk kristenhet under flera generationer, och det är en viktig anledning till varför frikyrkan har minskat i medlemsantal. Jag pekar i krönikan på att engagemanget för uppväxande barn och ungdomar i församlingen, behöver bli en gemensam angelägenhet. Och den kristne föräldern som misslyckas ska inte ge upp eller bli modlös, det är en av de saker jag stryker under i krönikan. Jag pekar på att jag nyligen mötte en nyfrälst 68-åring som var ett gammalt bönebarn som lämnat kyrkan i övre tonåren, men nu kommit tillbaka till både Jesus och församling, och blivit en brinnande och djupt engagerad kristen.

En iakttagelse jag har gjort i arbetet med ungdomskyrkan Konnekt är att Sverige är fullt av oroliga tonårsföräldrar – det nämner jag också om i krönikan. Men oro räcker inte, och löser inga problem. Det behövs något mer.

En orolig kristen förälder, blir inte heller något bra exempel för sina barn. Vi för dem inte till tro på Jesus genom oro, manipulation och modlöshet. En tro som bär, genom allt, och över allt, den blir mer smittande.

Vad tycker bloggläsaren, och vad är dina erfarenheter, som kristen förälder, i mötet med kristna föräldrar, eller som barn till kristna föräldrar?

Har delvis semester den här veckan så det blir lite till och från med bloggandet. Håller mig dock i Stockholmstrakten så det blir inga extravaganta övningar.

Ska skriva ihop en krönika för tidningen Världen Idag, som jag tror publiceras på fredag. På Söndag morgon reser jag till Gotland och Almedalsveckan, där jag bland annat ska leda debatten mellan kristna företrädare och ateisterna, de kristna företrädarna blir Tuve Skånberg direktor för Claphaminstitutet, och Stefan Gustavsson, Evangeliska Alliansens generalsekreterare. Ateisterna företräds av Christer Sturmark och Humanistens chefredaktör Sara Larsson. Debatten är öppen för allmänheten, och kommer att hållas på högskolan på Gotland, på torsdag 8 juli 16.30.

Betraktar kungahusdebatten som avslutat men kan ändå inte låta bli att länka till domprosten Åke Bonniers slutinlägg i debatten, på hans blogg. Hans argument är kort och gott att jag är nog innerst inne är lite avundsjuk över att jag inte fick vara med och tjänstgöra vid kronprinsessans vigselgudstjänst.

Nu ska jag vara klok. Jag säger ingenting. Ska jag bemöta Bonnier är risken stor att jag totalt trampar i klaveret. Jag har insett att ett av de snabbaste sätten att skaffa sig ovänner och motståndare i Sverige är att börja problematisera om kungahuset.

Sverige är ett ganska konservativt land, även om vi har svårt att erkänna det.

Jag är ganska trött på debatten om kungahuset, och jag lovar att jag ska göra mitt yttersta för att inte komma in på ämnet igen. Jag har dock fått frågor här på bloggen om varför jag föredrar rebublik framför monarki. Jag vill ge några skäl till detta – mycket kortfattat.

1. Frågan är helt irrelevant ur teologisk-kristen synvinkel. Bibeln förordar inga exakt Gudagivna modeller för hur ett land ska styras. Däremot finns det en antydan om från Gamla Testamentet att Gud inte gillade att folket ville ha en kung som alla andra länder, Gud ville vara deras kung.

2. När Bibeln talar om överheten som vi ska respektera så handlar det om den faktiska verkställande, dömande, lagstiftande och skatteindrivande makten. Det svenska kungahuset har inga formella maktbefogenheter så det kan knappast räknas till det som Bibeln kallar för överhet.

3. Om vi sneglar västerut och hur USA utformade sitt statsskick när Amerikans Förenta Stater växte fram, så var det två saker man var mycket bestämda på att man inte vill ha i USA, kung eller kejsare, och statskyrka. Man menade att båda dessa institutioner bara skapat ett elände i Europa. Framförallt hade dessa institutioner förtryckt vanliga människor, och det villa man slippa i det nya landet. Därför har USA varit mycket striktare med religionsfriheten än vad Europa har varit, och därför har man varit striktare med sin politiska maktdelningslära, för mycket makt ska inte samlas på en person eller institution. Därför får amerikanske presidenten t.ex. bara ha sitt ämbete i max 8 år, till skillnad mot den gamle Europeiska kungen vars tron gick i arv från generation till generation. USA skiljer ju strikt på presidentens verkställande makt, kongressens lagstiftande makt och domstolarnas makt.

4. De europeiska länderna har också moderniserats och demokratiserats efter hand och demokratin har dominerat sedan 10-talet, med en rejäl svacka under 30- och 40-talet. Demokratin bygger på principen att man kan inte ärva sina ställningar och befogenheter, makten ska granskas och stå under ansvar, och det är folkliga val som ytterst avgör vilka som ska regera. Monarkin passar inte in i ett sådant system. Vissa europeiska länder har dock valt att behålla monarkin som en symbolisk och representativ roll. Det svenska kungahuset har dock inga befogenheter, i vissa andra länder har kungen/drottningen fortfarande vissa statsrättsliga befogenheter, som t.ex. i Storbritannien, Danmark, Spanien etc.

5. Eftersom det svenska kungahuset inte har några formella befogenheter, tycker jag att det är ologiskt att de fortfarande har en officiell roll i den svenska staten. De begränsade politiska uppdrag som kungen kan ha, har i det svenska systemet riksdagens talman. Talmansfunktionen är dock så pass vag så därför tycker jag att det är bättre att ha en folkvald president som fyller dessa statschefsfunktioner, vid sidan om regeringen och statsministern.

6. Presidentstyre kan tillämpas på olika sätt, Island har en mycket svag president, den påminner om kungen i vissa europeiska länder, Finlands president har mycket mer att säga till om, framförallt inom utrikespolitiken. I USA är det presidenten som leder den verkställande regeringsmakten, och där har presidenten en helt annan ställning. En svensk president borde ligga någonstans mitt emellan Island och Finland, en för stark presidentmakt skulle för mycket klampa in på regeringens område. En för svag president som bara klipper snören och visar upp sig, blir ganska meningslös.

7. Det är orimligt att i moderna demokratier att personer ärver sina officiella uppdrag. Man ska utväljas till detta på grund av kompetens och förmåga. Det är också orimligt mot enskilda personer att de föds till statsrepresentativa funktioner. Inte ens familjeföretag tillämpar sådana principer när man genomför generationsväxlingar.

8. Tycker därför att kungahuset är en gammal konservativ rest från svunnen tid, och tycker att de statsrepresentativa funktionerna mycket bättre skulle kunna utföras av en folkvald president. Det är den allmänna uppfattningen hos personer som försvarar moderna liberala demokratier.

9. Eftersom det inte finns något folkligt stöd för att avskaffa kungahuset, så får det vara kvar, det är inget politiskt block eller parti som vill driva på en förändring i detta, trots att en bred majoritet i riksdagen vill införa republik. Tror också att kronprinsessan Viktoria har betydligt större förutsättningar att sköta de statsrepresentativa funktioner på ett betydligt bättre sätt än nuvarande kung. Hon kommer att sköta jobbet bra, men jag hade föredragit att hon hade kunnat väljas till uppdraget.

Jag skriver tillsammans med Christer Sturmark i Svenska Dagbladet idag igen. Det är slutrepliken i debatten om religionsfriheten och kungafamiljen. Vi för fram två synpunkter, dels att grundlagen ska vara neutral ur religiös synvinkel. Och sedan kritiserar vi upplägget av kronprinsessans bröllop vilket vi tyckte för mycket andades statskyrkans comeback.

Det anmärkningsvärda är att vi är helt överens om det vi skriver, fastän vi har olika skäl till detta.

En anledning till att jag är så emot statskyrkosystem och en officiell kyrka, är att ett sådant system uppenbarligen bidrar till snabb avkristning. I USA där man konsekvent tagit avstånd från statskyrkosystem och där man tydligt markerat religionsfrihet från statens bildande 1776, utan någon preferens för någon kyrka,  där blomstrar kristendomen, och 40-50 procent av alla amerikaner är med i och engagerade i en kyrka. I Sverige är det ett par procent.

Vi kristna kan aldrig uppträda trovärdigt i debatter om religionsfriheten om vi samtidigt vill främja Svenska Kyrkans särställning i utformningen av svensk grundlag.

Jag har självklart inget emot att kronprinsessan gifter sig i en kyrka, med en kristen vigselgudstjänst, men det är inte det debatten handlar om. Även om man kan uppskatta de kristna inslagen i denna typ av bröllop, så är jag inte säker på att kristna tron kommuniceras på ett bra sätt när det så starkt förknippas med överhet, stat, makt, elit, prål, lyx, det var ju endast en massa dignitärer som fyllde Storkyrkan vid denna gudstjänst, det är inte uttryck för kristen etik och kristendomens själ. Det var väl Daniel Westlings anhöriga som var det vanliga folket.

Jag hoppas att jag ska slippa säga något mer i denna fråga, då man bara får en massa skäll från alla håll. Men vi får se. Motvind inspirerar och brukar i regel stärka ens uppfattningar, det har det gjort i detta fall.