Bloggvärlden är som tjuren Ferdinand. Den frustar, rusar, stånkar, rusar, adrenalinet strömmar till, adjektiven haglar. Så kändes det under Fyrkedebatten då jag fick läsa på olika bloggar att jag var maktfullkomlig, använde härskartekniker, tystade kritiker, tystade debatten, ägnade mig åt personangrepp, använde en osjysst argumentationsteknik. Synpunkterna gick upp i falsett, det handlade till och med om EFK:s samtalsklimat.

Okej sade jag. Vi klarar ut detta, på min blogg. Då jag förklarar hur jag ser på min blogg och mitt bloggande och alla mina kritiker får säga precis vad man tycker.

Jag lade ut mitt inlägg sen söndag kväll. Och vad händer, det blir alldeles tyst. Ingen säger någonting.

Tjuren Ferdinand sitter där och luktar på sina blommor, och är tyst och snäll, medan jag som störd tjurfäktare ropar till Ferdinand, kom igen nu, gör något, säg något, visa vad du går för, kritisera mig.

Men Ferdinand sitter bara där och luktar på sina blommar.

Emanuel Karlsten kommenterar på sin blogg att Hillsong-församlingen i Stockholm flyttar in på Nalen. Blir det ett nytt Karisma frågar han. Jag förstår frågan, många ställer den.

Det är dock en stor skillnad på Hillsong och Karisma. Karismaförsamlingen var en fristående församling där högsta ledningen hade noll koll på ekonomi, och satsade friskt, och hoppades på att pengarna skulle komma in, och de kom inte in. Ett avgörande misstag var den bristande informationen mellan församlingsledning och församlingsmedlemmar, som gjorde många Karismamedlemmar djupt besvikna och det förtroendegapet var anledningen till varför församlingen kollapsade, inte konkursen i sig.

Att vara en Hillsongförsamling innebär en nära relation med de andra Hillsonförsamlingarna i världen, framförallt huvudkyrkan i Australien, men öppen insyn och ekonomisk insyn, och med en strikt ekonomisk kontroll och styrning. Det är helt andra förutsättningar för Andreas Nielsen och Hillsongledningen än vad som gällde under Karismatiden.

Jag har också haft en del kontakt med Sven Almkvist och den Petruskyrkan som har startats i Stockholm med en församlingsledning med Karismarötter. Jag har sett även samma sak där, en ekonomisk kontroll, revision och noggrannhet som är mycket större än i vanliga frikyrkoförsamlingar.

Man måste tillåta att de tidigare Karismaledarna får komma tillbaka, de har haft sina karenstider. De har lärt sig av misstagen. Och när det gäller skötsel av ekonomi tror jag att dessa personer begriper detta bättre än någon annan idag.

För övrigt undrar jag om det finns någon församling i Sverige som är så duktig på att föra unga människor till tro på Jesus just nu som Hillsong. Vi i Elimkyrkan i Stockholm behöver lära oss av dem. Jag tar för givet att Evangeliska Frikyrkans stora ungdomsfestival Frizon ser till att få en bra input från Hillsong på det området.

Sedan gäller utmaningen för Hillsong som för alla andra framgångsrika församlingar, att bevara ödmjukheten gentemot andra kristna.

Jag har ju lovat att återkomma med en analys av den kristna bloggsfären och analysera mitt eget bloggande och ge möjlighet att kritiskt komma med synpunkter på mitt bloggande.

Bloggsfären har snabbt revolutionerat mediesektorn. Och kraftigt demokratiserat mediesektorn. TV, radio och dagstidningar – har dominerats av de professionella journalisterna som har satt agendan. Det har varit väldigt svårt för vanligt folk att göra sin röst hörd i dessa forum, även i de mycket smalare kristna tidningarna. Nu kan vem som helst bara starta en blogg, och nå läsare över hela världen. Det är en revolution. Etablerade media har snabbt anpassat sig efter utvecklingen och själva blivit mycket drivande i bloggsfären. En duktig skribent och debattör kan utan några ekonomiska resurser skaffa sig en läsekrets på hundratusentals läsare. Och i kristna bloggsfären tiotusentals läsare. Denna blogg har haft 24.860 besök senaste 30 dagarna t.ex, och bloggen har lästs i många olika länder, jag har bl.a. en hel del läsare i Danmark, Finland, Norge, England, USA, Frankrike, Kina m.fl. länder.

Ett annat kännetecken med bloggsfären är snabbheten. Man lägger ut texterna direkt, och får direkt kommentarer. I jämförelse med de etablerade dagstidningarnas debatt- och insändarsidor är detta ett helt annat tempo. Som skribent i bloggsfären får du direkt reaktioner på vad du skriver. Och genom kommentarsfunktionen kan många fler röster höras, i jämförelse med de traditionella debattsidorna.

När antalet kristna tidningar krymper, och kommer ut alltmer sällan (jag jämför då med för många år sedan), så blir kristna bloggsfären ett intressant komplement. Det blir spännande när de etablerade dagstidningarna och bloggsfären interakterar, vilket bland annat hände i ”Fyrkedebatten”.

Snabbheten och bristen på kontroll är också bloggsfärens största svaghet. Etablerade tidningar måste följa vissa etiska regler och publicistiska ramar. En blogg kan utan problem ägna sig åt skvaller, personangrepp, sprida lögner, komma med osakliga påståenden. Naturligtvis gäller allmän lagstiftning även bloggar, men kontrollmekanismerna är mycket sämre där än i en vanlig tidning. Både bloggaren och kommentarskrivarna kan på grund av snabbheten och delvis anonymiteten sprida personkritik och överdrifter som man inte hade gjort om en mer utvecklad eftertänksamhet hade förekommit.

Ibland märker jag en kritisk distans hos kristet etablissemang mot bloggsfären, det liknar väldigt mycket hur skeptiska kristna var till TV under första halvan av sextiotalet. TV-apparaten i sig var syndig, TV bojkottades av vissa delar av kristna sektorn. Det tycks vara så att vissa kristna tycker att bloggsfären i sig är syndig. Men bloggen är ju bara ett tekniskt redskap, precis som TV:n, det avgörande är vad man fyller den med för innehåll.

Alla som skriver kommentarer på en blogg måste komma ihåg att det är ett offentligt utspel, det man skriver kan kommenteras och citeras av andra bloggare. Jag kan inte förstå hur det kan vara fel att jag citerar och nämner vad andra har skrivit på min eller någon annans blogg. Man måste alltid alltid vara medveten om att en bloggkommentar är lika offentligt som att skriva ett debattinlägg i en dagstidning.

Trots svagheterna ger dock bloggandet stora möjligheter, och skapar möjligheten för många fler röster att höras. Det är också upp till varje bloggare att sätta upp etiska regler kring sin blogg och se till att de efterlevs. Tycker ibland att kritiken mot bloggsfären i kristna sammanhang är överdriven. Det tycks ibland finnas en rädsla hos kyrkliga och teologiska etablissemang för dessa raka och öppna debatter, där vem som helst kan kliva in i debatten. De teologiska debatterna kliver ut från teologins finrum ut på en mer folklig nivå, det engagerar vanligt folk, och man får då räkna med att det kan bli alla möjliga sorts inlägg, även sådant som kan uppfattas som okunnigt och ologiskt för den teologiske finsmakaren.

Vad ska man då säga om min blogg? Jag eftersträvar hela tiden att skriva sakligt och genomtänkt. Nu kan ju ibland vissa debatter bli hetsiga och känslomässiga, och även jag kan ibland använda ordval i debattens hetta som vid närmare eftertanke inte visade sig vara optimalt – även jag kan ibland bli upprörd över saker som skrivs. Men jag har svårt att inse att det skulle känneteckna denna blogg. Däremot värjer jag mig inte för att ta upp svåra och kontroversiella frågor, inte minst frågor som gärna sopas under mattan i den begränsade kristna sfären i Sverige. Jag märker också att när jag får omfattande kritik, handlar det nästan alltid om att kritikern ogillar mina ståndpunkter, det är ytterst sällan jag blir kritiserad bara för hur jag skriver.

Jag tycker också att det är viktigt att det finns kristna bloggar som på ett sakligt och kritiskt sätt kan analysera och granska vad kristna ledare, samfund m.m. säger och gör. Bloggandet utgår nästan alltid från skrivna texter, en artikel, en TV-intervju, en bok, ett inlägg på en annan blogg. Jag kan inte se det som etiskt fel att kommentera i en bloggpost andra skrivna texter. Kristna ledare måste vara beredda att ständigt utsättas för en sådan granskning för vad man skriver eller säger. Att ständigt sätta personliga samtal mot skrivande blir skevt. Jag ägnar mig ständigt åt personliga samtal men jag inte förstå varför jag inte kan på min blogg skriva reflektioner över vad andra kristna ledare säger eller skriver, eller vad samfund och kristna institutioner gör. Skulle det krävas att jag alltid pratar med allt och alla om allt jag skriver, då skulle jag inte hinna ägna mig åt bloggande. Rädslan för att bli granskad av bloggare, som jag märker i kristna sammanhang, tycker jag bara främjar en osäker kristen ankdammskultur. För min del vill jag göra både och, jag vill kommentera på min blogg vad som händer i svensk kristenhet, och samtidigt ha personliga samtal, med de personer det gäller. När en kristen ledare säger något i det offentliga rummet, måste det också kunna granskas och kritiseras i det offentliga rummet. Jag har t.ex. både kommenterat kritiskt vid något tillfälle något Johan Nilssson Equemenia har sagt, och bjudit honom på  lunch.

Vad ska man nu säga om kommentarerna på bloggen? Den övervägande delen av kommentarerna på denna blogg ligger inom ramarna för vad jag tycker är rimligt. Det förekommer dock en hel del mycket nedsättande kommentarer ibland om kristna fenomen och personer som man ogillar. Det mesta kritiken och nedsättande omdömen på min blogg är dock riktat mot mig personligen. Jag tycker att man ska eftersträva att inte ägna sig åt direkt personkritik, utan begränsa sig till att kritisera vad en person har sagt eller skrivit. Tyvärr har jag mycket begränsade möjligheter att hålla koll på kommentarsflödet när en debatt hettar till. Den så kallade ”Fyrkedebatten” genererade 730 kommentarer på denna blogg och då tappade jag helt kollen.

Vilka slutsatser ska jag dra av senaste intensiva debatterna. Jag behöver vara mer noggrann när jag skriver, och vara mer noga med att hålla huvudet kallt, även när det blir känslomässiga debatter. Jag ska också formulera tydliga etiska riktlinjer för att skriva kommentarer på min blogg. Jag uppmuntrar till att man skriver ut sitt namn, men jag kan förstå att det finns personer som vill skriva anonymt. Jag vet t.ex. hur känsligt det är ur arbetsmarknadssynpunkt om man deltar i en kristen debatt, allt man skriver i bloggsfären lagras i bloggsfären och är offentligt. Jag ska också försöka vara mer noggrann med att de etiska riktlinjerna följs. Jag ska också hela tiden försöka tänka på att både samtala och skriva kommentarer om vad som sägs och görs.

Nu är det söndag kväll. Jag sitter och skriver på ett blogginlägg som innehåller en analys av kristna bloggsfären och lite om min egen blogg, en form av utvärdering. Är dock inte klar med texten än.

Jag sitter och jobbar med min bok om helvetet. Noterar att kyrkohistorien är ganska enhetlig. Läran om den dubbla utgången, himmel eller helvete, som Augustinus utvecklade på tidigt 400-tal, har helt dominerat kyrkans historia efter Augustinus. Det är fortfarande Katolska kyrkans officiella hållning. Luther gjorde aldrig upp med denna förkunnelse, utan den levde vidare inom protestantismen, och har varit t.ex. Svenska kyrkans officiella lära. Jag tror fortfarande att man inte officiellt har övergett läran, Augsburgska trosbekännelsen gäller ju fortfarande inom Svenska Kyrkan.

Och visst kan man hitta förskräckliga avarter i kyrkohistorien av helvetesförkunnelsen. Det värsta jag hittills har stött på är nog drottning Mary I i England som regerade i mitten av 1500-talet. Hon återställde ju katolicismen i England. Hon avrättade brutalt sina politiska och religiösa motståndare med motiveringen: ”as the souls of heretics are hereafter to be eternally burning in hell, there can be nothing more proper than for me to imitate the Divine vengeance by burning them on earth”.

Eftersom mina fiender ändå ska brinna i helvetet i all evighet, kan jag ju börja redan nu och elda upp dem, och hjälpa Gud lite på traven. Det var protestanter hon brände upp, villolärare enligt drottning Mary.

Drottning Mary I har väl fått en drink uppkallad efter sig, ”Bloody Mary”.

Det blev en stillsam debatt under fredag eftermiddag då jag, Johan Nilsson Equemenia och Andreas Forslund från New Life, under ledning av Dagens opinionsredaktör Elisabeth Sandlund diskuterade Fyrkedebatten. Jag tyckte att vi var ganska överens om grundinställningen till kristen tro, och vi gillade alla tre den nya uppföljaren till Lausannedeklarationen, ”Cape Town Commitment”. Kanske lite små nyansskillnader i synen på hur vi debatterar och kommunicerar, där jag som frejdig bloggare med viss talang att få igång debatter, lätt hamnar i skamvrån.

Men det var ungefär som om Naturskyddsföreningen, Greenpeace och företrädare för Miljöpartiet diskuterar miljöpolitiken.

Men det är i och för sig intressant. Har aldrig känt att jag har andligt och teologiskt stått så nära en företrädare för SMU-Equemenia, som jag gör med Johan Nilsson. Jag som skrev en debattartikel i Hemmets Vän 1977 och menade att i varje fall delar av SMU (Svenska Missionsförbundets Ungdom, som nu efter sammanslagningar heter Equemenia) stod för en annan religion än vad jag gjorde. Men då var jag 22 år och inte en människa brydde sig om vad jag sade.

I morgon kommer jag att skriva mitt utlovade inlägg om kristna bloggsfären och göra en utvärdering och kritisk granskning av mitt eget bloggande.

I debatten om Rob Bells bok har ordet universalismen dykt upp. Det har diskuterats om han är universalist eller inte. Jag har ingen uppfattning om det eftersom jag inte har läst boken, men jag får boken endera dagen, så då kommer jag att återkomma i frågan.

Vad menas med universalism? Med detta menas ett teologiskt synsätt att alla kommer till himlen till slut. Man kan uttrycka det på olika sätt, blir kristna till slut, kommer till Gud till slut, ingen kommer till något helvete eller går evigt förlorad.

Man kan börja med att konstera att universalism är en mycket religiös hållning, den förutsätter en tro på att alla döda en dag ska uppväckas från det döda. Vilket ligger ljusår från sekulariserad humanism och ateism.

I kristen tappning innebär universalism att alla blir frälsta till slut, hamnar i himlen – dock med lite olika varianter för hur man tänker sig denna himmel.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det finns olika sorts universalism.

En variant är Jonas Gardells universalism, som egentligen är den mest extrema, av de kristna varianterna. Alla kommer till Gud till slut, han skiljer inte bort någon, väljer inte bort någon, vi är alla älskade, vi är alla goda. Gardell tror ju inte på att Jesus dog för våra synders skull, och att vi behöver förlåtelse för vår synd. Det är bara knalla in i himlen när det är dags, Jesus älskar alla barnen, även dem som gjort en massa rackartyg.

En annan variant har utvecklats inom extrema grupper av amerikansk trosrörelse med Carlton Pearson som tongivande. Det innebär att man drar ut trosbudskapet till sin yttersta konsekvens, djävulen är helt besegrad, synden är besegrad, Jesus bar världens synd på korset, alla var inkluderade i detta, Jesus har försonat världen med sig. Alla är automatiskt frälsta genom Jesu verk. Pearson har tydligt klassats som villolärare i karismatiska och evangelikala kretsar i USA.

En tredje variant är EJ Ekmans universalism som lanserades 1903. Ekman skilde sig dock från Gardell genom att han verkligen försökte vara djupt förankrad i Bibeln, och byggde teologin på vissa bibelord som att Gud vill att alla ska bli frälsta, alla knän ska böjas och bekänna att Jesus är Herren, i Kristus ska Gud sammanfatta allt i himlen och på jorden. Ekman trodde på yttersta domen, och domar över huvud taget, och människans synd, men såg domen som något temporärt, för att få oss till bättring, att vända om, och till slut kommer alla att vända om. Nu har jag ännu inte läst Ekman i original men så här har jag uppfattat hans tänkande.

Om jag har fattat saken rätt så var inte Helge Åkesson och fribaptisterna universalister utan annihilationister. Det är något helt annat, då tror man på en himmel och ett helvete, en dubbel utgång, men att lidandet i helvetet är inte oändligt och evigt.

Den mest berömde universalisten i kyrkohistorien var Origenes, så vitt jag vet klassade kyrkan honom som heretiker. Men någon kyrkohistoriskt kunnig läsare kan rätta mig här om jag uppfattat något fel.

Problemen med universalismen är flera:

1. Det är omöjligt att få ihop det med alla Nya Testamentets bibeltexter, du måste då välja vissa som du ser som styrande, och omtolka en rad andra bibeltexter på ett ganska tveksamt sätt.

2. I praktiken innebär det en tvångsfrälsning och ett tvångskristnande i slutändan. Kan i viss utsträckning jämföras med tvångsmission, som vi har sett avarter på i kyrkohistorien med Bibeln i ena handen och svärdet och militären i andra handen, man koloniserar och kristnar. Himlen är ju i ett kristet kontext, tanken på att vi alla ska stå och tillbe Gud, vill verkligen alla göra detta?

3. Det bryter mot människans fria vilja. Om detta är Guds slutliga avsikt att tvångsfrälsa oss allesammans, då borde han inte ha skapat oss till frivilliga varelser med möjlighet att välja synd. Det innebär att Gud i slutändan väljer ett helt annat spår än när han skapade.

4. Det finns olika varianter av universalism men JOnas Gardells modell har som sitt största problem med människans ondska och hur den ska hanteras i slutändan. Jag ser den yttersta domen som en segerns dag, då rättvisa ska skipas, och då ondskan slutgiltigt ska besegras. Det är vad åtskiljandet innebär. Vad händer i Gardells modell? Jag har frågat Jonas om jag ska tillbringa evigheten i himlen med Hitler, Stalin, Mao, Pol Pot, Nero, alla världshistoriens våldtäktsmän och pedofiler m.m. Hur mycket himmel blir det? Tycker inte att JOnas har svarat på frågan.

Ett stort ämne detta, en mycket kortfattad skrivning, utan att fördjupa mig.

Jag har flygit till Göteborg sen tisdagskväll för att vara med på den stora nordiska energikonferensen på Göteborgsmässan under två dagar. Räknar med att få växla några ord med miljöminister Andreas Carlgren under morgondagen.

Räknar med att skriva blogginlägg där jag utvärderar min egen roll som bloggare och analyserar kristna bloggsfären. Jag har ju fått så mycket kritik under Fyrkedebatten hur jag skriver och bloggar, så jag tycker att det är ett bra läge att diskutera den frågan.

Sedan räknar jag med att skriva en rescension av Rob Bells bok så snabbt jag får möjlighet att läsa den. Jag antar att boken finns i elektronisk form så att man kan ladda ner den någonstans. Någon som vet?

Tidningen Dagen och Svenska Evangeliska Alliansen ordnar ett gemensamt seminarium på fredag eftermiddag, klockan 13.00-16.00, platsen blir församlingen New Life, Kungsholmen i Stockholm. Man kommer då att presentera dokumentet Cape Town Commitment, en uppföljare av Lausannedeklarationen och ha ett panelsamtal om ”fyrkantsevangelikalism”.

Jag kommer att medverka i panelsamtalet tillsammans med bl.a. Johan Nilsson från Equemenia, Stefan Holmström som är chef för EFS och Stefan Gustavsson från Evangeliska Alliansen.

Det framgår mer och mer för varje dag vilken katastrof Japan har drabbats av. Idag tycker jag att vi särskilt ska tänka på och be till Gud för Japan och alla de miljoner drabbade människorna.