Fortsätter med temat Maranata. Noterar att Världen Idag har lagt ut bilden från ett Maranata-tältmöte cirka år 1965, en bild på sångarestraden med Arne Imsen i spetsen. Den lilla killen längst till höger på plattformen är jag.

www.varldenidag.se/nyheter/vackelsen-som-chockade-sverige-mitt-i-sekulariseringen/repufl!i7jhWpk0F28ZisJABPew/https://www.varldenidag.se/nyheter/vackelsen-som-chockade-sverige-mitt-i-sekulariseringen/repufl!i7jhWpk0F28ZisJABPew/

I onsdags var då seminariet om Maranata, då vi diskuterade Torbjörn Aronsons bok om Maranata. Seminariet blev digitalt. Man får höra av sig till ALT om man vill lyssna i efterhand, jag vet inte om det är inspelat.

Torbjörn höll inledningen och presenterade sin bok. Ulrik Josefsson, chefen för ALT, var moderator. Jag och Björne Erixon, teologen också med rötter i Maranata var kommentatorer.

Jag lämnade Maranata vid 16 års ålder, något före mina föräldrar lämnade. De lämnade Maranata på grund av att de tappat förtroendet för Arne Imsen. De fortsatte sedan att engagera sig i City Maranataförsamling som bildades i Stockholm 1972, med Björne Davidsson och Håkan Westergård i spetsen. Deras inställning var i stort sett att man ville driva vidare allt Maranata stod för utan Arne Imsen.

En av fotona i Aronsons bok, på sångarskaran från Maranata i Stockholm, jag tror från ett tältmöte, står jag på plattformen längst bort till höger, en tioårig grabb.

Jag lämnade Maranata därför att jag fick kontakt med ett tonårsgäng i Filadelfia Stockholm som hette Pingstgerillan. En festlig detalj i sammanhanget var att Ulrik Josefssons storasyster Gunnel, var med i Pingstgerillan. Så jag måste ha träffat Ulrik när han var liten 1970-71. I Pingstgerillan mötte jag brinnande kristna tonåringar och jag mötte Jesus i det sammanhanget. Visst var Filadelfia en betydligt mer stelare församling än Maranata vid den tidpunkten. Men mötet med Pingstgerillan lockade mig. Sedan hamnade jag på Betel-institutet i Orsa hösten 1971 och försvann från Stockholm i 2 år.

För övrigt, Torbjörn Aronsons bok om Maranata är utmärkt. Gediget forskningsarbete har gjorts, Torbjörn har gått igenom alla skriftliga källor som finns och gjort många intervjuer med dem som var med. Han skriver också icke-tendentiöst, vilket är mycket bra, eftersom det handlar om skeenden som väcker många känslor hos många.

Eftersom jag lämnade Maranata hösten 1970, har jag sedan dess inte haft någon kontakt med den del av Maranata som Arne Imsen ledde. Aronsons bok ger värdefulla insikter i hur den rörelsen utvecklades efter 1970, kunskaper som jag har saknat. Övriga delarna av Maranata, Erik-Gunnar Eriksson och Hoppets stjärna, City Maranata, Trosgnistan, Donald Bergagård, har jag haft betydligt bättre koll på, via mina föräldrar framförallt som var aktivt med i dessa förgreningar.

Summa summarum, min erfarenhet är att Maranata var en dynamisk väckelserörelse 1960-67. Unika erfarenheter av att samla mycket folk till kristna möten, överallt, när som helst. Mycket konfrontation åt alla håll. Det diskuterades fullt seriöst att barnförbjuda Maranatamöten. Ett rättsövergrepp. På vilket sätt har jag skadats av att vara med på många hundra Maranatamöten under dessa år?

En annan sak som Aronsons bok grundligt kartlägger, varför skulle Pingströrelsen under sextiotalet utveckla näst intill en stalinistisk hållning till alternativa rörelser, och till initiativ av dem som var skeptiska till dåtidens Pingströrelse. Hårdhudade uteslutningar på löpande band från pingstförsamlingar, av dem som gick på Maranatamöten, eller medverkade på Maranatamöten, utan samtal, utan undersökningar och rättvisa beslutsprocesser där alla parter fick komma till tals. Samma sak i norska pingströrelsen, och finska också så vitt jag vet. Varför? Samma mönster upprepades på åttiotalet när trosrörelsen vällde fram. Norska pingströrelsen har i varje fall gjort upp med sitt förflutna och rensat ut rötterna av dessa galenskaper. I Norges fall blev det som allra värst när Aril Edvardsen kom igång med sin verksamhet på sent sextiotal och framåt.

En annan viktig iakttagelse är, när dynamiska väckelserörelser uppstår, och andliga skeenden, varför ska det vara så svårt att hålla sams i sådana sammanhang. Det tycks ständigt bli splittring som följer i spåren av andliga förnyelser. Kan vi aldrig lära oss av historien?

I lördags hade vi styrelsemöte hela dagen för Sebastian Staksets organisation Heart. Vi är helt inriktade på att genomföra en kampanj på Tele 2 arena i september, kring helgen 23-24 september. Den helgen blir en vecka efter riksdagsvalet. Tema och fokus kommer att vara gängkriminaliteten och stökiga miljöer i förorterna. Vi kommer att ordna en större manifestation i den frågan på arenan. Det har varit lite avvaktande i denna fråga, vi har ju fått skjuta framåt de kampanjer som planerats under första halvåret 2022, men nu har vi satt ner foten, vi tror att en kampanj i september är helt genomförbar.

Vi tror inte att lösningarna på problemen finns i ökade polislöner, fler poliser, längre straff, fler fängelseplatser. Vi tror inte heller att ökade sociala insatser verkligen löser problemen. Vi tror på evangeliet som Guds kraft till frälsning. Det är förvandlade och förändrade människor som är nödvändigt. Jesus kan förvandla den störste syndaren. I samband med kampanjen vill vi i tunnelbanereklam och i budskapet från arenan lyfta fram det kristna svaret.

Målgruppen är att nå förortsgängen med denna kampanj. Det är inte en konferens för redan kristna. Vi tror att tusentals kan avgöra sig för Jesus under denna helg. Vi är totalt beroende av att församlingar är aktivt engagerade för att hjälpa till att omedelbart ta hand om alla som vill bli kristna och som får möta Jesus i samband med kampanjen. Under söndagen samma helg måste ett stort antal Stockholmskyrkor stå helt beredda att ta emot skörden.

Vi kommer nu att göra korta filmer som kan spridas i församlingarna för info och mobilisering och för förbönsstöd. En arbetsgrupp för att planera kampanjen håller på att organiseras.

En satsning som har redan har genomförts är spridandet av Sebastians bok i Stockholms södra förorter, cirka 130.000 böcker har delats ut i brevlådorna i ett antal söderförorter.

Budgeten för denna satsning är på 8 miljoner och förskottsbetalningar ska göras i närtid. Vill du vara med och hjälpa till ekonomiskt är det mycket välkommet, swisha till Heart 123 693 68 19 eller sätt in på bankgirot för organisationen Heart, 5323-5669.

Vi kan få in upp till 30.000 personer på Tele 2 arena.

 

 

Det har varit något omtumlande månader för mig då i varje fall fyra gamla vänner sedan många år tillbaka har fått lämna detta jordeliv.

Pastor Jan Lindhé i Örebro har jag känt sedan åttiotalet. Jag var inbjuden att predika i hans församling vid ett tillfälle under slutet av åttiotalet. Han har predikat flera gånger i den församling jag var pastor i på 80- och 90-talet. Vi hade kontakt senast i somras, då han berättade att han varit hos läkaren och var helt frisk. Men sedan upptäcktes cancern efter sommaren. Jan var kraftfull, orädd, var profetisk, hade ett intensivt kristet engagemang, och var handlingskraftig.

Lennart Möller har också avlidit. EFS-are i hela sitt liv, satt många år i EFS-styrelsen, var professor i arbetsmiljömedicin vid Karolinska institutet. Vi möttes som mest i arbetsgruppen för Jesusmanifestationen i Stockholm där Lennart var ordförande. Var också amatörarkeolog där han kämpade för att visa på Bibelns trovärdighet. Jag minns att vi gjorde en gemensam tidningsintervju för cirka 10 år sedan, jag tror det var Dagen, men jag minns inte vad det handlade om.

Ragnwi Marcelind har jag känt sedan Maranatatiden på sextiotalet. Hon var gift med predikanten Owe Marcelind. Ragnwi gjorde en politisk karriär, och var statssekreterare hos Maria Larsson när hon satt med i alliansregeringen. Var ordförande i ett riksdagsutskott också en period. Mycket varm och hängiven kristen. Har bara haft kontakt med Ragnwi vid enstaka tillfällen under senare år, men upplever henne ändå som en nära vän.

Och naturligtvis Carl-Erik Sahlberg som jag redan skrivit om på bloggen.

Tillägg: Blir också påmind om att Dagen häromdagen skrev om Elon Svanells bortgång. Jag har känt Elon sedan hösten 1970 då jag kom med bland ungdomarna-tonåringarna i Filadelfia Stockholm, och Elon var då ungdomspastor i församlingen. Hade också en hel del med honom att göra i samband med att vi inbjöd Reinhardt Bonnke till Sverige i slutet av åttiotalet, och då Elon var tolk. Får också besked att Gunno Andersson gick bort häromdagen, honom har jag känt sedan sextiotalet, han var väl cirka 4-5 år äldre än mig, vi var i samma församling på sextiotalet, men Gunno blev sedan kvar i Maranata och var en del av ledningen där i många år, ihop med Arne Imsen. Jag har inte haft med Gunno att göra efter 1970 men minns honom mycket väl.

Vi tror på honom som är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, sade Jesus.

Paulus talade som sin förestående död och sade att han skulle flytta hem till Jesus.

Döden är inte målet för den troende, den är början på något nytt och spännande.

 

Det blev en lindrig corona för mig denna gång. Lindrigt sjuk i cirka 10 dagar och nu är jag helt frisk igen. Jag borde nu vara totalimmun, har tagit tre vaccinationssprutor och haft corona två gånger. Noterar vaccinationsdebatten på min blogg men det är inte något ämne som jag kan särskilt mycket om så jag passar nog i den debatten. Noterar dock att jag blev 95 procent mindre sjuk i covid 19 efter tre vaccinationssprutor jämfört med när jag blev sjuk i oktober 2020 utan att vara vaccinerad.

Mina kristna engagemang närmaste veckorna blir bland annat ett möte med ledningen för Sebastian Staksets organisation idag, det blir via zoom på grund av den omfattande smittspridningen. Nästa lördag har vi styrelsemöte, det blir i Örebro denna gång. Vi gör nu en rockad i ledningen av styrelsearbetet, pingstpastorn i Örebro, Edward Sköllerfalk tar över som ordförande efter mig, och min roll i styrelsen blir att vara andlig rådgivare, och att utforma teologiska riktlinjer för verksamheten. Sebastian har fått semester efter höstens enormt krävande långfilmsinspelning, där berättelsen i hans självbiografiska bok ska bli en långfilm. Han har dock inte mer semester än att han medverkat på förstasidan i New York Times senaste dagarna, med anledning av mordet på rapparen Einar. Han har också medverkat i SVT-programmet om Einar och hans död. Man kan titta på detta mycket intressanta program på SVT play.

Onsdag 26 januari kommer jag att medverka i ett seminarium som ordnas av ALT, och vi håller till i Kaggeholms lokaler, som numera ligger i Filadelfia Stockholm. Det blir 18.00. Jag och Björne Erixon kommer att diskutera med Torbjörn Aronson om hans eminenta bok om Maranata. Som bloggläsaren vet har jag min uppväxt i Maranata och var medlem i Maranataförsamlingen i Stockholm mellan 8 och 16 års ålder. Jag blev döpt av Arne Imsen i maj 1965. Torbjörn har skrivit en utmärkt bok, han är ju genuin forskare, så han lyfter fram fakta, skeenden, vad som faktiskt har hänt, utan att bli involverad i alla konflikter som kom att prägla Maranata efter de inledande framgångsåren.

Pingstpredikanten och läraren Björne Erixon har ju också sin bakgrund i Maranata från samma tidsperiod.

Maranatas huvudbudskap var att Jesus kommer tillbaka, och han kommer snart. Det var också urkyrkans förkunnelse. Som kristen lever man inte bara här och nu och i ett materialistiskt och inomvärldsligt och kortvarigt jordeliv.

Man har tron på Jesu återkomst, man har tron på uppståndelsen från det döda, man har tron på evigheten och det eviga livet.

Livet här och nu är bara startblocken, startsträckan på väg in i evigheten. Men startsträckan är helt avgörande vad det blir av våra liv på lång sikt, det eviga perspektivet. Varje människa har framförallt ansvar inför Gud hur man lever, vad man gör av sitt liv. Vi ska alla stå till svars för detta en dag. I min bok ”Efter detta” utvecklar jag dessa bibliska tankar mer ingående.

Senaste veckan har jag legat sjuk hemma i covid 19. Det är andra gången jag genomlider denna förfärliga sjukdom. Har blivit smittad trots tre vaccinationssprutor. Men mycket lindrigare denna gång än förra gången. När jag fick covid i oktober 2020 fick jag omedelbart 39-39,5 graders feber. Låg hemma en vecka innan jag blev hämtad i ambulans, och fick andningshjälp med hjälp av syrgas på St Göran, i åtta dagar. Blev sedan hemskickad med ambulans, men var som ett vrak och kunde inte gå första veckan. Totalt sjuk sex veckor.

Denna gång har jag inte haft feber, endast vissa förkylningssymptom och varit trött, så jag har varit sängliggande. Viruset har uppenbart inte angripit lungorna denna gång, utan begränsat sig till hals och luftvägar och det blir en stor skillnad.

Min tolkning är att även om vaccinationen uppenbart inte helt och hållet skyddar mot att bli smittad, så skapar den förutsättningar för en mycket lindrigare sjukdom. Det visar min personliga erfarenhet.

Det har varit måttliga biverkningar med tre vaccinationssprutor för min del, sängliggande cirka ett dygn, men jämfört med att bli rejält sjuk i covid 19 är det peanuts.

Jag tror på Herren som min läkare, men jag tackar också Gud för läkare, sjukvård, läkemedel och vaccin, som hjälper oss till bättre hälsa.

Jag har dessutom nu läst igenom John Stotts omfattande bok om korset. En riktig pärla som rekommenderas. Utgiven av Apologia och Svenska Evangeliska Alliansen. Skrivit en längre artikel för Världen Idag om boken, nämns även i min nästa krönika i Dagen som kommer endera dagen. Jag fortsätter som krönikör i Dagen under 2022. Det ser jag fram emot.

 

Livet är förgängligt och skört. För ett drygt år sedan höll jag nästan på att stryka med i corona, med åtta dagar på St Görans coronaavdelning, med syrgas dygnet runt. Tog tredje vaccinationssprutan för någon månad sedan. Ikväll fick jag beskedet att jag har fått corona igen. Än så länge lindriga symptom. Första personen jag har hört talas om som fått corona efter tre vaccinationssprutor. Men jag ber till Jesus och tror på honom som är uppståndelsen och livet.

Ingamay Hörnberg var en av de främsta kristna sångarna/sångerskorna när jag var tonåring. Hon har sedan gjort en lång karriär med olika inslag, SKURT är väl det som är mest känt för breda allmänheten. Är glad över att hon på senare år gjort tydligare comeback som kristen sångerska med nya inspelningar, inte minst av klassiska kristna väckelsesånger.

Hennes inspelning från sjuttiotalet ”Kom nu till källan”, tycker jag är outstanding. Vilken röst. Vilket budskap. Ett Jesuscentrerat evangelium.

https://www.youtube.com/watch?v=-a49Iqjx11s

I morgon, söndag 5 december klockan 11.00 kommer jag att hålla i predikan i Söderhöjdskyrkan, Blecktornsgränd 13 vid Mariatorget på Södermalm i Stockholm. Inom ramen för predikan kommer jag att bland annat presentera hela visionen om en kampanj på Tele 2-arenan i september 2022. Jag kommer också att berätta om allt som händer i arbetet med Heart of Evangelism och Sebastian Stakset, om människor som går från död till liv, från missbruk till drogfrihet och ordnat arbets- och familjeliv, från kriminalitet till vanligt jobb, från gudlöshet till Jesusefterföljelse. Välkommen med om du vill veta mer om visioner och tankar.

Här är en bild på Tele 2-arenan i Stockholm som rymmer 30.000 personer.