Nu är det lördagskväll.

Det är sorgens tid. Bibeln uppmanar oss att gråta med som gråter, sörja med dem som sörjer, lida med dem som lider. Det är stor smärta över att ondskan är så aggressiv i vår närhet. Den värsta formen av ondska drabbar oskyldiga barn. Har sett alla TV-bilderna av drabbade barn. Har ägnat ett antal timmar idag åt 4-åriga Gabriella, ett av barnbarnen, vi gick runt i sex lekparker i hennes bostadsområde. Gungade, byggde sandslott, klättrade, busade. Det är bara demoniserade och onda människor som kan rikta och skjuta missiler mot barn, och soldaterna som gör det är ondskans lakejer.

De bör komma ihåg att de en dag ska stå till svars inför Gud för vad de har gjort. Mänskliga domstolar dömer nästan aldrig krigsbrott.

Samtidigt är det en smärta i det faktum att hela västvärlden tittar på när Ryssland försöker bedriva folkmord. Underbart med alla insatser för flyktingar. Men ukrainarna är hopplöst utlämnade i att hantera alla ryska missiler, stridsvagnar, legosoldater, bombplan. Samtidigt inser jag att USA:s president och EU:s ledare måste vara försiktiga, sannolikheten är stor att de utlöser ett nytt världskrig och kanske ett kärnvapenkrig om man skulle ingripa militärt i detta läge.

Detta är också en påminnelse om var högernationalismen hamnar när den drivs till sin spets. Ukrainaoffensiven från Rysslands sida, är helt och hållet ett högernationalistiskt projekt med kyrkans välsignelse.  De mest Putinvänliga i hela västvärlden har varit de högernationalistiska partierna och dess företrädare. Sverigedemokraterna har varit det i särklass mest Putinvänliga partiet i Sveriges riksdag. Samma sak med Le Pen i Frankrike, högernationalisterna i Italien, Ungerns ledare har haft mycket täta kontakter med Kreml. Trump har uttryckt sig mycket uppskattande om Putin. Man delvis retirerar från dessa ståndpunkter i dagsläget, man kan nog inte hamna i för mycket blåsväder, de folkliga opinionerna i alla västländer är på ukrainarnas sida. Men uppskattar mycket att länder som varit så fientliga till flyktingmottagande nu öppnar sina gränser.

Har lekt stor del av dagen och när jag kommer hem noterar jag att Facebook gratulerar mig för att jag har gift mig idag. I morse registrerade jag några personuppgifter på min Facebooksida, var jag bor, var jag har studerat, när jag gifte mig, arbete m.m. Den dagen man registrerar giftermål tolkar tydligen Facebook som man gift sig den dagen. Så tack för alla gratulationer på bröllopsdagen nästan 46 år för sent. Men jag får ta det som ett för tidigt aprilskämt.

Nästa vecka ser jag fram emot New wine ledardagar i Citykyrkan i Stockholm. New Wine är ett mycket bra nätverk av kristna ledare, sund teologi, sund ledarsyn och sund karismatik. Skulle önska mer av detta inte minst i Evangeliska Frikyrkan.

Putin är en antikrist, har tidningen Dagen gjort en rubrik av, med hänvisning till mitt blogginlägg häromdagen.

Vill förklara mig ytterligare.

Bibeln, denna urgamla skrift, Guds uppenbarade ord, är en fantastisk källa för visdom, tröst och vägledning i vår tid. Den stora tragiken i Sverige idag är att så få människor ständigt läser Bibeln och tar tillvara denna skatt för insikt och förståelse. Det gäller även när det gäller att tolka och förstå det krig som just nu pågår i Europa.

Bibeln visar att despotiska härskare och tyranner har ständigt uppträtt på historiens scen. Vi kan t.ex. tänka på Egyptens Farao, för cirka 3500 år sedan. En despot och förtryckare. Vi kan tänka på stormakterna Assyrien och Babylon för cirka 2500 år sedan. De byggde sina stormakter genom hänsynslösa angreppskrig där de systematiskt erövrade länder och lade in dem i sin stormakt, liknande verksamhet som Putin just nu utför i Ukraina. Daniels profetior pekar fram emot Antiokus Epifanes på 100-talet före Kristus som ses som en föregångare till Antikrist. Romarriket blev sedan den förtryckande stormakten under Nya testamentets tid och under kyrkans första hundra år. Vissa kejsare var antikristliga medan vissa kejsare visade mer humana drag. Bibelns hoppfulla budskap är dock att tyrannerna och despoterna är kortlivade. Domen drabbar dem oftast ganska snabbt, ibland direkt från Gud, många gånger genom mänskliga motståndare.

Nya testamentet talar om antikrist. Ordet antikrist förekommer i Johannesbreven. Paulus andra brev till tessalonikerna tar upp samma ämne, men kallar denne antikrist för laglöshetens människa, fördärvets son, motståndaren. Uppenbarelseboken 13 tar upp liknande saker och kallar denne antikrist för vilddjuret. Följande slutsatser kan vi dra:

1. Antikrists Ande har varit verksam i världen ända sedan Jesu tid, hans död, uppståndelse och himmelsfärd. 1 Joh. 4:3 talar om ”Antikrists ande, som ni har hört skulle komma och som redan nu finns i världen”. Det är alltså en andemakt som har varit verksam i världen i 2000 år. En rimlig tolkning är att när det uppstår despotiska diktaturer, när kristna kyrkan förföljs, när judar förföljs, när rättfärdigheten och rättvisan kränks – då är antikrists ande verksam.
2. 1 Joh. 2:18 säger att: ”Kära barn, den sista tiden är här. Och liksom ni har hört att Antikrist ska komma, så har redan nu många antikrister trätt fram. Av det förstår vi att den sista tiden är här.” Antikrist är alltså inte bara en person som ska uppträda i samband med Jesu andra tillkommelse. Det är många antikrister. De fanns alltså redan på Johannes tid, och av bibeltexterna framgår det att Johannes troligen åsyftade den despotiska förtryckande kejsarmakten i Romarriket, som under vissa perioder var antikristlig. Det framgår också att han åsyftade de villfarelser och förvanskningar av kristendomen som urkyrkan kämpade med, framförallt gnosticismen. När Nya testamentet talar om sista tiden, eller yttersta tiden så åsyftas hela perioden i mänsklighetens historia mellan Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd och fram till hans andra tillkommelse.
3. Nya Testamentet talar också om den Antikrist som ska träda fram i samband med Jesu andra tillkommelse. I 2 Tessalonikerbrevet skriver Paulus i 2 Tess. 2:8: ”sedan ska den laglöse träda fram, han som Herren Jesus ska döda med sin muns ande och förgöra med glansen vid sin ankomst.” Det är Jesus själv som slutgiltigt kommer att besegra den antikristliga kraften i världen i samband med sin tillkommelse. Ondskan kommer inte att ha sista ordet. Bibeltexterna antyder en kulminering av ondskans makt inför Jesu tillkommelse, Jesus griper in och besegrar ondskan.
4. Många har utnämnts till Antikrist under historiens gång, i vissa fall har det säkert varit riktigt, det handlar då inte om den slutlige antikrist som träder upp i samband med Jesu tillkommelse. På 1500-talat utnämnde Luther Påven till antikrist, medan katolska kyrkan utnämnde Luther och protestantismen till antikrist. Det är bra att de berörda kyrkorna har mer sansade bedömningar om varandra idag. Att utnämna Hitler, Stalin och Mao till antikrister, kräver inte större insikt för att komma fram till. Regimer idag som Iran, Saudi-arabien, Nordkorea, Kina visar påtagliga antikristliga tendenser, jag menar att det även gäller Putin.
5. Daniel 7 innehåller en profetisk vision om världshärskare och vilddjur. Men visionen uppenbarar också Guds rike och Kristus som segerfursten som ska besegra alla vilddjuren. Vilddjurens makt är begränsad och i synnerhet tidsbegränsad. Det står om det slutliga fjärde riket att det ska sluka hela jorden, trampa ner och krossa den. Det är en bra beskrivning av vad den industriell storskalig militärmakt åstadkommer där den drar fram.
6. Antikrist präglas av religiösa dimensioner. Johannes skriver om antikrister ”att från oss har de utgått”. De kan ha sina rötter i den kristna kyrkan. Jag tänker här på islam som religion som enligt min mening är antikristlig till sin karaktär. När Bibeln talar om antikrist talas det om lögn, bedrägeri, förförelsekonster, falska budskap. Religiösa dimensioner, antikrist vill bli dyrkad som Gud. När mänskliga ledare vill få dyrkan och uppnå kultstatus då är de påverkade av antikrists ande. Putins nära koppling till ryska ortodoxa kyrkan förstärker de antikristliga dragen.
7. Uppenbarelseboken handlar mycket om vilddjuret, men det slutar med att vilddjuret besegras. Det finns tydliga kopplingar kring Uppenbarelsebokens beskrivningar av vilddjuret och texterna i Danielsboken. Uppenbarelseboken pekar på vilddjurets totalitära makt, politisk kontroll, kontroll över kommunikationen och total ekonomisk kontroll. Ingen för köpa eller sälja utan vilddjurets märke. Det har spekulerats mycket om talet 666, Uppenbarelseboken är fylld av symbolik, inte minst när det gäller olika tal. Jag tror att huvudpoängen är att det antikristliga systemet har en strikt ekonomisk kontroll. Det är inte någon fri marknadsekonomi som gäller. När politiska härskare vill få total kontroll över ekonomin, över makten, över kommunikationen, och få en dyrkan och idolstatus, då är antikrists ande starkt verksam. Putins Ryssland uppfyller alla dessa kriterier.
8. Bibelns budskap är att vilddjuret en gång för alla kommer att besegras, antikrists ande kommer att ha en deadline, de som drabbats av tyranniet och förtrycket – de ska alltid kunna se fram emot segerns och befrielsens dag. Uppenbarelseboken 19 och Daniel 7 beskriver detta i målande bilder.

Andreas Johansson Heinös krönika i dag på Dagens Nyheters ledarsida är en måste-läsning, inte minst för Sveriges kristna råd, och även för teologiskt intresserade i allmänhet. Denne statsvetare ger en bra bakgrundsskildring av hur kyrka och politik har förenats i dagens Ryssland, ryska ortodoxa kyrkan hand i hand med en förtryckande statsmakt. Resultatet blir inte ett kristet samhälle eller en kristen stat, resultatet blir ett förtryckande antikristligt samhälle och stat, som gärna mördar hundratusentals för att uppnå politisk makt. Här är länken till Johansson Heinös artikel.

Senaste rapporten från ukrainska gränsen. Lyssna, och reagera, gör något.

https://www.facebook.com/watch/?v=483160140026115&aggr_v_ids[0]=483160140026115&notif_id=1646597217012776&notif_t=watch_follower_video&ref=notif

Bibeln innehåller knivskarp kritik mot despotiska härskare. Vi möter det i Gamla Testamentet, t.ex. i Danielsboken. Denna världens härskare och stormakter liknas vid vilddjur. Daniels profetior pekar dock på hoppet, dessa despotiska världsmakter och dess härskare är vilddjur som är temporära, de kommer inte att bestå i längden. Kristus är den som ska segra. Ondskan kommer att dömas, både här och nu, och i mötet med Jesus när han kommer tillbaka till jorden.

Nya testamentet talar om Antikrist. Vilddjuret som stiger upp ur avgrunden. kallas för den laglöse, laglöshetens människa. 2 Tess. 2 talar om den laglöse, antikrist som fördärvets man, som bedrar och ljuger. Samarbetar med den som Bibeln kallar för djävulen, som stjäl, slaktar och förgör.

Putin är ett vilddjur. Han ljuger och bedrar, han stjäl, slaktar och förgör. Han är en fördärvets man. Han fattar beslut som leder till många tusen människors död. Bibelns klassiska analys av ondska och despotiska härskare, är tillämpbart på en despot som agerar i vår tid. Bibeln pekar på perspektivet att antikrists ande råder i vår värld, och det är många antikrist. Bibeln pekar på perspektivet att detta kan kulminera i samband med Jesu andra tillkommelse.

När dessa despoter, antikrist, uppträder, är det kristna hoppet att de aldrig har sista ordet. Ondskan döms redan här och nu och slutgiltigt i samband med att Jesus kommer tillbaka.

Bibeln säger också om antikrist att från oss har de utgått. Antikrist liknas i Nya testamentet i religiösa dimensioner. Putins nära förbindelser med kyrkan förstärker de antikristliga dragen, de försvagar det inte.

Som kristna ska vi ha en profetisk-kritisk analys av makterna och herrarna i denna världen.

Det är nödvändigt att ta avstånd från antikristliga system. De som lojalt stöttar Putin blir en del av systemet och kommer att dras med i fallet. Det gäller även härskare och nationer som stöttar Putin.

 

Det finns frågor som är mindre viktiga för oss kristna att engagera oss i, och det finns frågor som är mycket viktiga. Senaste veckan har jag i stor utsträckning varit inblandad i diskussioner om vad det innebär att vara evangelikal. Evangeliska Frikyrkan har detta som en identitetsmarkör, som betonats senaste veckan. Det har även Svenska Evangeliska Alliansen. EFK vill vara ännu mer evangelikal genom att gå ur Svenska Evangeliska Alliansen. Diskussionerna senaste veckan har dock varit abstrakta och teoretiska, inte särskilt viktiga ur ett Gudsrikesperspektiv.

Nu vill jag lyfta fram något som är viktigt på riktigt, och som visar i praktiken vad det innebär att vara evangelikal. Vi släpper nu hemsidan för det finns hopp-kampanjen på Tele 2 arena, 23-24 september. https://detfinnshopp.se/ Kampanjen handlar om att skapa en mötesplats för en tydlig förkunnelse av evangeliet om Jesus och utmaning till omvändelse. Det är också en mötesplats för en enorm kristen social manifestation, att stå upp mot gängkriminaliteten och våldet och drogerna som härjar i många stadsdelar runt om Sverige. Staksets organisation som heter Heart, kommer att aktivt bjuda in behandlingshem, stödboenden, fritidsgårdar, kampsportsklubbar, idrottsföreningar, secondhandbutiker, missbruksmiljöer, kriminella miljöer, AA-miljöer och liknade och erbjuda gratis biljetter till denna helg.

Du kan redan nu stödja denna satsning, på hemsidan kan man läsa hur det praktiskt ska gå till.

Det fasansfulla kriget har börjat. Personligen tror jag att Putin har blivit galen. Tyvärr har det hänt tidigare att galna personer har haft makten över stormakter. Världen måste reagera kraftfullt mot Ryssland på alla nivåer.

Bland det värsta av allt är att Ryska ortodoxa kyrkan välsignar Putins soldater och invasionen. Att stötta ett helt oprovocerat angreppskrig är en kränkning av kristen tro och den kristna kyrkan.

Jag har ett konkret förslag. Uteslut med omedelbar verkan Ryska ortodoxa kyrkan ur Sveriges Kristna Råd. De är medlemmar där och en del av den ortodoxa kyrkofamiljen i Sveriges Kristna Råd.

Och ett Europa som stängt alla gränser, inklusive Sverige. Vart tänker man sig att alla flyende ukrainare ska ta vägen? Var tycker Magdalena Andersson att ukrainarna ska fly?

Jesus och Guds löften är den lugna hamnen på ett stormigt hav. Vad som än händer i livet kan jag vila trygg i Guds famn.

En gammal kristen klassiker som på ett fantastiskt sätt uttrycker detta är sången ”Blott en dag”. Den växte fram under svenska folkväckelsen med Lina Sandell som textförfattare och Oskar Ahnfeldt som formade melodin.

Lyssna till denna fantastiska text:

1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.

2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.

3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.

Tycker att Carolas inspelning är den bästa vi har av denna tidlösa klassiker.

https://www.youtube.com/watch?v=i-O4Ltl64ZI&list=RDIPDjvXJpXzw&start_radio=1

I morse var jag med på en pastors- och ledarsamling inom New Wine-nätverket i Stockholm. I samband med samlingen fick jag ett Guds tilltal som jag vill dela med mig av. Som alla profetiska ord ska det naturligtvis prövas och jag räknar med feedback från mogna kristna som jag känner kring denna sak.

Tilltalet handlar om att vi står inför ett år av kraftfulla kristna initiativ i Sverige och stora segrar, men det blir också ett år av turbulens. Det kommer också att bli strid och motstånd. Det jag upplevde som ett profetiskt tilltal är att det kommer att riktas pilar mot Hillsongförsamlingen i Sverige. Senaste dagarnas händelser har redan gett en antydan om denna sak, men min känsla var att det pågår en mer organiserad kampanj med syftet att bekämpa evangelikal väckelsekristendom i Sverige och att man särskilt kommer att ge sig på Hillsong.

Mitt tilltal är inte riktat till Hillsong, ledarna där vet mycket mer än jag om vilka utmaningar man står inför. Mitt tilltal är riktat till övriga kristenheten i Sverige.

När någon del av svenska kristenheten utsätts för överdriven, onyanserad kritik och kritik för att man står upp för klassiska kristna bibliska värderingar, då ska vi kristna stötta varandra och stå upp för varandra. Annars lämnar vi en spjutspetsfalang i kristenheten utlämnade. Vi ska be för kristna som blir attackerade i offentliga rummet på okunniga och tendentiösa grunder. Vi ska stå upp för att försvara våra bröder och systrar.

Det behöver inte alls innebära att vi håller med om allt hos den kyrka som blir attackerad. Men vi kristna behöver uppträda som ett folk som visar en intern lojalitet.

Vi har fallerat på dessa punkter ständigt. Pingströrelsen blev utlämnade åt sig själva när hela etablissemanget rasade mot dem under 1910-30-talet, inklusive de äldre samfunden. Jag upplevde samma sak när Maranata attackerades under tidigt 60-tal, övriga kristenheten allierade sig med sekulära samhällets glåpord. Liknande tendenser när kritiken mot Livets ord var som skarpast på 80-talet. Kristna kyrkan hejade på och bidrog ytterligare till kritiken.

Jag var ambivalent inför Livets ord på 80-talet, jag gillade mycket, men var också skeptisk till överdrifter i förkunnelsen, och en för högmodig och arrogant inställning till andra kristna, hos vissa ledare och medlemmar i rörelsen. Jag ställde dock ändå upp och försvarade Livets ord, dels genom en artikel i Läkartidningen och en i Svenska Dagbladet. Jag var då pastor i en förortsförsamling på 75 medlemmar så min röst var inte särskilt stark, men jag tog ändå till orda och försvarade mina syskon. Vineyard råkade ut för ett liknande drev på 90-talet där jag också tyckte att stödet från etablerade samfunden var mycket svagt.

Låt oss inte göra samma misstag igen om någon gren av kristenheten hamnar i blåsväder detta år. Låt oss försvara Hillsong om de attackeras, och låt oss försvara andra kristna grupper som hamnar i blåsväder. Låt oss alla be för Hillsongförsamlingen och Andreas och Lina Nielsen.

Allt som skrivs i media om kristna rörelser är inte förföljelse. Det finns mycket bra journalistik, och media har all rätt att kritiskt granska kristna rörelser. Men i vissa lägen går man över gränsen och det blir en ren förföljelse. Det är detta jag talar om.

Det är sorgligt att läsa i Dagen att Evangeliska Frikyrkan lämnar Svenska Evangeliska Alliansen (SEA). Låt mig förklara varför.

SEA är den verkligt klassiska ekumeniska organisationen i Sverige. Den bildades redan på 1850-talet och var ett samarbetsorgan för väckelserörelsen. Tanken med SEA var att förena väckelsekristna som var kvar i Svenska kyrkan och de som bildade frikyrkosamfunden som växte fram från 1850-talet och framåt. Det var både EFS:are, baptister, metodister och missionsförbundare som möttes inom ramen för SEA. Prins Oscar var under många år en ledande profil inom Evangeliska Alliansen. Under 1970-talet växte det fram ett annat ekumeniskt organ med namnet Lausannekommittén. För drygt 20 år sedan gjordes ett omtag då Svenska Evangeliska Alliansen och Lausannekommittén slogs ihop som en organisation, det som idag kallas för SEA. SEA har sedan dess också varit den svenska företrädaren för Lausannerörelsen. Evangeliska Frikyrkan var en drivande kraft vid omtaget för drygt 20 år sedan. Pingströrelsen var då främst engagerat genom Olof Djurfeldt som person och kom med som  nätverkspartner först ett antal år senare.

Som företrädare för Evangeliska Frikyrkan var jag aktivt engagerad vid SEA:s omtag för drygt 20 år sedan. Har sedan dess under 20 år varit aktiv i SEA vid årsmöten och styrelsearbetet, bland annat som styrelsens ordförande under en 10-årsperiod, fram tills för ett år sedan då jag avgick från styrelsen.

Vid omtaget för SEA var det en gemensam vision att lyfta fram och främja evangelikal kristendom i Sverige. Tanken var att det skulle vara ett alternativ och komplement till Sveriges Kristna Råd, som fyller sin funktion men som inte kan företräda en evangelisk-evangelikal rörelse på grund av sin bredd bland medlemsorganisationerna. SEA:s klassiska roll att förena evangelikala-väckelsekristna inom Svenska kyrkan och inom frikyrkorörelsen, har hela tiden varit aktuellt, SEA har t.ex. i alla år efter omtaget för drygt 20 år sedan haft generalsekreterare med förankring inom EFS och Svenska kyrkan.

EFK-ledningen skyller på brist i inflytandet över SEA som ett skäl till att lämna organisationen. Det argumentet är obegripligt. Mitt engagemang i SEA-arbetet utfördes under många år just som företrädare för Evangeliska Frikyrkan. Ett av SEA:s nuvarande medlemssamfund, Evangelisk Luthersk mission till exempel, har sin samfundsledare Daniel Ringdahl som styrelseordförande för SEA, så det är upp till de berörda samfunden att avgöra hur mycket engagemang och inflytande man vill utöva i SEA-arbetet. EFK har inte visat något intresse för SEA:s arbete under senare år och efter att Daniel Norburg avgick som missionsdirektor har engagemanget varit obefintligt. I styrelsearbetet har ett samfund full insyn i och beslutsansvar för hur SEA bedriver arbetet och vilka frågor som prioriteras. Samfundet väljer i praktiken själv hur stort inflytande man vill utöva genom att utse representanter till årsmöten, i valberedningen och genom att föreslå styrelseledamöter.

Jag tycker att det är sorgligt att de moderna frikyrkosamfunden visar ett så pass svalt intresse för SEA:s arbete, inte minst mot bakgrund att organisationen har utfört ett utmärkt och mycket effektivt arbete med begränsade resurser. Det är sorgligt att man inte vill förvalta och vidareutveckla det ekumeniska arv som SEA är en bärare av.

Vi valde en modell vid omtaget för 20 år sedan att SEA skulle både ha enskilda individer som medlemmar, olika kristna organisationer som t.ex. församlingar, och övergripande kristna organisationer som partners. Det har varit en nödvändig modell för att få fram tillräckliga resurser för arbetet, och genom personligt medlemskap har SEA lyckats få ett kristet ekumeniskt gräsrotsengagemang som är unikt och som saknas i andra ekumeniska organ där bara samfund är medlemmar.

SEA har under dessa 20 år genom sin ledning och generalsekreterare utfört ett utmärkt arbete när det gäller att främja evangelikal och bibeltroende kristendom i Sverige. Inte minst har man stuckit ut hakan i kontroversiella frågor där den evangelikala rörelsen går på tvären med tidsandan, det kan t.ex. gälla i frågor som kristen äktenskapssyn och sexualsyn, kristen syn på ofödda barnets människovärde, kritik av islam, och försvar av en klassisk bibeltro. SEA har dessutom utfört mycket viktiga insatser i kampen för religionsfrihet och att ta debatten med den nya ateismen.

Det blir intressant att se hur Evangeliska Frikyrkan tänker sig att bredda och förstärka den evangelikala rösten i Sverige genom att lämna SEA. Hur ska detta göras och vilka frågor ska man driva som förstärker den evangelikala identiteten?

Min bedömning är att samfundens bristande intresse och engagemang i varje fall delvis beror på att SEA är en för tydlig evangelikal röst, och har vågat sätta ner foten och uttrycka en evangelikal ståndpunkt i frågor där samfunden varit alltför tysta under senare år. Det kan upplevas som besvärande i vissa kretsar.