Senaste rapporten från ukrainska gränsen. Lyssna, och reagera, gör något.
Putin är en antikrist
Bibeln innehåller knivskarp kritik mot despotiska härskare. Vi möter det i Gamla Testamentet, t.ex. i Danielsboken. Denna världens härskare och stormakter liknas vid vilddjur. Daniels profetior pekar dock på hoppet, dessa despotiska världsmakter och dess härskare är vilddjur som är temporära, de kommer inte att bestå i längden. Kristus är den som ska segra. Ondskan kommer att dömas, både här och nu, och i mötet med Jesus när han kommer tillbaka till jorden.
Nya testamentet talar om Antikrist. Vilddjuret som stiger upp ur avgrunden. kallas för den laglöse, laglöshetens människa. 2 Tess. 2 talar om den laglöse, antikrist som fördärvets man, som bedrar och ljuger. Samarbetar med den som Bibeln kallar för djävulen, som stjäl, slaktar och förgör.
Putin är ett vilddjur. Han ljuger och bedrar, han stjäl, slaktar och förgör. Han är en fördärvets man. Han fattar beslut som leder till många tusen människors död. Bibelns klassiska analys av ondska och despotiska härskare, är tillämpbart på en despot som agerar i vår tid. Bibeln pekar på perspektivet att antikrists ande råder i vår värld, och det är många antikrist. Bibeln pekar på perspektivet att detta kan kulminera i samband med Jesu andra tillkommelse.
När dessa despoter, antikrist, uppträder, är det kristna hoppet att de aldrig har sista ordet. Ondskan döms redan här och nu och slutgiltigt i samband med att Jesus kommer tillbaka.
Bibeln säger också om antikrist att från oss har de utgått. Antikrist liknas i Nya testamentet i religiösa dimensioner. Putins nära förbindelser med kyrkan förstärker de antikristliga dragen, de försvagar det inte.
Som kristna ska vi ha en profetisk-kritisk analys av makterna och herrarna i denna världen.
Det är nödvändigt att ta avstånd från antikristliga system. De som lojalt stöttar Putin blir en del av systemet och kommer att dras med i fallet. Det gäller även härskare och nationer som stöttar Putin.
Nu släpper vi hemsidan för Tele 2-arenan
Det finns frågor som är mindre viktiga för oss kristna att engagera oss i, och det finns frågor som är mycket viktiga. Senaste veckan har jag i stor utsträckning varit inblandad i diskussioner om vad det innebär att vara evangelikal. Evangeliska Frikyrkan har detta som en identitetsmarkör, som betonats senaste veckan. Det har även Svenska Evangeliska Alliansen. EFK vill vara ännu mer evangelikal genom att gå ur Svenska Evangeliska Alliansen. Diskussionerna senaste veckan har dock varit abstrakta och teoretiska, inte särskilt viktiga ur ett Gudsrikesperspektiv.
Nu vill jag lyfta fram något som är viktigt på riktigt, och som visar i praktiken vad det innebär att vara evangelikal. Vi släpper nu hemsidan för det finns hopp-kampanjen på Tele 2 arena, 23-24 september. https://detfinnshopp.se/ Kampanjen handlar om att skapa en mötesplats för en tydlig förkunnelse av evangeliet om Jesus och utmaning till omvändelse. Det är också en mötesplats för en enorm kristen social manifestation, att stå upp mot gängkriminaliteten och våldet och drogerna som härjar i många stadsdelar runt om Sverige. Staksets organisation som heter Heart, kommer att aktivt bjuda in behandlingshem, stödboenden, fritidsgårdar, kampsportsklubbar, idrottsföreningar, secondhandbutiker, missbruksmiljöer, kriminella miljöer, AA-miljöer och liknade och erbjuda gratis biljetter till denna helg.
Du kan redan nu stödja denna satsning, på hemsidan kan man läsa hur det praktiskt ska gå till.
Uteslut Ryska ortodoxa kyrkan ur Sveriges Kristna Råd
Det fasansfulla kriget har börjat. Personligen tror jag att Putin har blivit galen. Tyvärr har det hänt tidigare att galna personer har haft makten över stormakter. Världen måste reagera kraftfullt mot Ryssland på alla nivåer.
Bland det värsta av allt är att Ryska ortodoxa kyrkan välsignar Putins soldater och invasionen. Att stötta ett helt oprovocerat angreppskrig är en kränkning av kristen tro och den kristna kyrkan.
Jag har ett konkret förslag. Uteslut med omedelbar verkan Ryska ortodoxa kyrkan ur Sveriges Kristna Råd. De är medlemmar där och en del av den ortodoxa kyrkofamiljen i Sveriges Kristna Råd.
Och ett Europa som stängt alla gränser, inklusive Sverige. Vart tänker man sig att alla flyende ukrainare ska ta vägen? Var tycker Magdalena Andersson att ukrainarna ska fly?
Blott en dag
Jesus och Guds löften är den lugna hamnen på ett stormigt hav. Vad som än händer i livet kan jag vila trygg i Guds famn.
En gammal kristen klassiker som på ett fantastiskt sätt uttrycker detta är sången ”Blott en dag”. Den växte fram under svenska folkväckelsen med Lina Sandell som textförfattare och Oskar Ahnfeldt som formade melodin.
Lyssna till denna fantastiska text:
1. Blott en dag, ett ögonblick i sänder,
vilken tröst, vad än som kommer på!
Allt ju vilar i min Faders händer.
Skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Han som bär för mig en faders hjärta,
han ju ger åt varje nyfödd dag
dess beskärda del av fröjd och smärta,
möda, vila och behag.
2. Själv han är mig alla dagar nära,
för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill han bära,
han som heter både Kraft och Råd.
Morgondagens omsorg får jag spara,
om än oviss syns min vandrings stig.
”Som din dag, så skall din kraft ock vara”,
detta löfte gav han mig.
3. Hjälp mig då att vila tryggt och stilla
blott vid dina löften, Herre kär,
ej min tro och ej den tröst förspilla
som i Ordet mig förvarad är.
Hjälp mig, Herre, att vadhelst mig händer
taga ur din trogna fadershand
blott en dag, ett ögonblick i sänder,
tills jag nått det goda land.
Tycker att Carolas inspelning är den bästa vi har av denna tidlösa klassiker.
https://www.youtube.com/watch?v=i-O4Ltl64ZI&list=RDIPDjvXJpXzw&start_radio=1
Ett profetiskt ord som jag fick idag om förföljelse mot kristna
I morse var jag med på en pastors- och ledarsamling inom New Wine-nätverket i Stockholm. I samband med samlingen fick jag ett Guds tilltal som jag vill dela med mig av. Som alla profetiska ord ska det naturligtvis prövas och jag räknar med feedback från mogna kristna som jag känner kring denna sak.
Tilltalet handlar om att vi står inför ett år av kraftfulla kristna initiativ i Sverige och stora segrar, men det blir också ett år av turbulens. Det kommer också att bli strid och motstånd. Det jag upplevde som ett profetiskt tilltal är att det kommer att riktas pilar mot Hillsongförsamlingen i Sverige. Senaste dagarnas händelser har redan gett en antydan om denna sak, men min känsla var att det pågår en mer organiserad kampanj med syftet att bekämpa evangelikal väckelsekristendom i Sverige och att man särskilt kommer att ge sig på Hillsong.
Mitt tilltal är inte riktat till Hillsong, ledarna där vet mycket mer än jag om vilka utmaningar man står inför. Mitt tilltal är riktat till övriga kristenheten i Sverige.
När någon del av svenska kristenheten utsätts för överdriven, onyanserad kritik och kritik för att man står upp för klassiska kristna bibliska värderingar, då ska vi kristna stötta varandra och stå upp för varandra. Annars lämnar vi en spjutspetsfalang i kristenheten utlämnade. Vi ska be för kristna som blir attackerade i offentliga rummet på okunniga och tendentiösa grunder. Vi ska stå upp för att försvara våra bröder och systrar.
Det behöver inte alls innebära att vi håller med om allt hos den kyrka som blir attackerad. Men vi kristna behöver uppträda som ett folk som visar en intern lojalitet.
Vi har fallerat på dessa punkter ständigt. Pingströrelsen blev utlämnade åt sig själva när hela etablissemanget rasade mot dem under 1910-30-talet, inklusive de äldre samfunden. Jag upplevde samma sak när Maranata attackerades under tidigt 60-tal, övriga kristenheten allierade sig med sekulära samhällets glåpord. Liknande tendenser när kritiken mot Livets ord var som skarpast på 80-talet. Kristna kyrkan hejade på och bidrog ytterligare till kritiken.
Jag var ambivalent inför Livets ord på 80-talet, jag gillade mycket, men var också skeptisk till överdrifter i förkunnelsen, och en för högmodig och arrogant inställning till andra kristna, hos vissa ledare och medlemmar i rörelsen. Jag ställde dock ändå upp och försvarade Livets ord, dels genom en artikel i Läkartidningen och en i Svenska Dagbladet. Jag var då pastor i en förortsförsamling på 75 medlemmar så min röst var inte särskilt stark, men jag tog ändå till orda och försvarade mina syskon. Vineyard råkade ut för ett liknande drev på 90-talet där jag också tyckte att stödet från etablerade samfunden var mycket svagt.
Låt oss inte göra samma misstag igen om någon gren av kristenheten hamnar i blåsväder detta år. Låt oss försvara Hillsong om de attackeras, och låt oss försvara andra kristna grupper som hamnar i blåsväder. Låt oss alla be för Hillsongförsamlingen och Andreas och Lina Nielsen.
Allt som skrivs i media om kristna rörelser är inte förföljelse. Det finns mycket bra journalistik, och media har all rätt att kritiskt granska kristna rörelser. Men i vissa lägen går man över gränsen och det blir en ren förföljelse. Det är detta jag talar om.
Sorgligt att Evangeliska Frikyrkan lämnar Svenska Evangeliska Alliansen
Det är sorgligt att läsa i Dagen att Evangeliska Frikyrkan lämnar Svenska Evangeliska Alliansen (SEA). Låt mig förklara varför.
SEA är den verkligt klassiska ekumeniska organisationen i Sverige. Den bildades redan på 1850-talet och var ett samarbetsorgan för väckelserörelsen. Tanken med SEA var att förena väckelsekristna som var kvar i Svenska kyrkan och de som bildade frikyrkosamfunden som växte fram från 1850-talet och framåt. Det var både EFS:are, baptister, metodister och missionsförbundare som möttes inom ramen för SEA. Prins Oscar var under många år en ledande profil inom Evangeliska Alliansen. Under 1970-talet växte det fram ett annat ekumeniskt organ med namnet Lausannekommittén. För drygt 20 år sedan gjordes ett omtag då Svenska Evangeliska Alliansen och Lausannekommittén slogs ihop som en organisation, det som idag kallas för SEA. SEA har sedan dess också varit den svenska företrädaren för Lausannerörelsen. Evangeliska Frikyrkan var en drivande kraft vid omtaget för drygt 20 år sedan. Pingströrelsen var då främst engagerat genom Olof Djurfeldt som person och kom med som nätverkspartner först ett antal år senare.
Som företrädare för Evangeliska Frikyrkan var jag aktivt engagerad vid SEA:s omtag för drygt 20 år sedan. Har sedan dess under 20 år varit aktiv i SEA vid årsmöten och styrelsearbetet, bland annat som styrelsens ordförande under en 10-årsperiod, fram tills för ett år sedan då jag avgick från styrelsen.
Vid omtaget för SEA var det en gemensam vision att lyfta fram och främja evangelikal kristendom i Sverige. Tanken var att det skulle vara ett alternativ och komplement till Sveriges Kristna Råd, som fyller sin funktion men som inte kan företräda en evangelisk-evangelikal rörelse på grund av sin bredd bland medlemsorganisationerna. SEA:s klassiska roll att förena evangelikala-väckelsekristna inom Svenska kyrkan och inom frikyrkorörelsen, har hela tiden varit aktuellt, SEA har t.ex. i alla år efter omtaget för drygt 20 år sedan haft generalsekreterare med förankring inom EFS och Svenska kyrkan.
EFK-ledningen skyller på brist i inflytandet över SEA som ett skäl till att lämna organisationen. Det argumentet är obegripligt. Mitt engagemang i SEA-arbetet utfördes under många år just som företrädare för Evangeliska Frikyrkan. Ett av SEA:s nuvarande medlemssamfund, Evangelisk Luthersk mission till exempel, har sin samfundsledare Daniel Ringdahl som styrelseordförande för SEA, så det är upp till de berörda samfunden att avgöra hur mycket engagemang och inflytande man vill utöva i SEA-arbetet. EFK har inte visat något intresse för SEA:s arbete under senare år och efter att Daniel Norburg avgick som missionsdirektor har engagemanget varit obefintligt. I styrelsearbetet har ett samfund full insyn i och beslutsansvar för hur SEA bedriver arbetet och vilka frågor som prioriteras. Samfundet väljer i praktiken själv hur stort inflytande man vill utöva genom att utse representanter till årsmöten, i valberedningen och genom att föreslå styrelseledamöter.
Jag tycker att det är sorgligt att de moderna frikyrkosamfunden visar ett så pass svalt intresse för SEA:s arbete, inte minst mot bakgrund att organisationen har utfört ett utmärkt och mycket effektivt arbete med begränsade resurser. Det är sorgligt att man inte vill förvalta och vidareutveckla det ekumeniska arv som SEA är en bärare av.
Vi valde en modell vid omtaget för 20 år sedan att SEA skulle både ha enskilda individer som medlemmar, olika kristna organisationer som t.ex. församlingar, och övergripande kristna organisationer som partners. Det har varit en nödvändig modell för att få fram tillräckliga resurser för arbetet, och genom personligt medlemskap har SEA lyckats få ett kristet ekumeniskt gräsrotsengagemang som är unikt och som saknas i andra ekumeniska organ där bara samfund är medlemmar.
SEA har under dessa 20 år genom sin ledning och generalsekreterare utfört ett utmärkt arbete när det gäller att främja evangelikal och bibeltroende kristendom i Sverige. Inte minst har man stuckit ut hakan i kontroversiella frågor där den evangelikala rörelsen går på tvären med tidsandan, det kan t.ex. gälla i frågor som kristen äktenskapssyn och sexualsyn, kristen syn på ofödda barnets människovärde, kritik av islam, och försvar av en klassisk bibeltro. SEA har dessutom utfört mycket viktiga insatser i kampen för religionsfrihet och att ta debatten med den nya ateismen.
Det blir intressant att se hur Evangeliska Frikyrkan tänker sig att bredda och förstärka den evangelikala rösten i Sverige genom att lämna SEA. Hur ska detta göras och vilka frågor ska man driva som förstärker den evangelikala identiteten?
Min bedömning är att samfundens bristande intresse och engagemang i varje fall delvis beror på att SEA är en för tydlig evangelikal röst, och har vågat sätta ner foten och uttrycka en evangelikal ståndpunkt i frågor där samfunden varit alltför tysta under senare år. Det kan upplevas som besvärande i vissa kretsar.
Don Carson om Bibelns ofelbarhet
följande essä av USA-professorn i Nya Testamentet Don Carson, är mycket läsvärd, publicerad på bloggen Gospel Coalition. Handlar om Bibelns ofelbarhet.
DEFINITION
Current objections to the biblical doctrine of inerrancy include matters of word and act, accommodation of the divine Author to the human authors, knowledge and uncertainty, and moral objections to the text of Scripture.
SUMMARY
Virtually every Christian doctrine has had doubt cast upon it by some people, but nothing has been more repeatedly undermined than what God has said, beginning as early as Genesis 3:1. Historically, it has been common to relativize Scripture’s authority by adding other authoritative sources; in recent times, it has been more common to question the Bible’s truthfulness, historical reliability, moral probity, and interpretive coherence, by taking away from Scripture its transparent qualities. Responding to such challenges is not the picky pastime of defensive cranks but the inevitable result of holding the same view of Scripture reflected by Jesus himself.1
Historical Perspective
In the first centuries of the Christian era, Christians entered detailed and protracted debates with surrounding pagans. Some of this debate revolved around the credibility of the Bible. The focus of that debate changed with time. Traditionally, Roman Catholics have thought of the Christian revelation concerning Jesus as a deposit entrusted to the Church and best thought of in two parts: (1) Scripture, and (2) Tradition. Although valuing tradition as something to be respected and evaluated, Protestants hold that the final authoritative revelation is Scripture itself. In other words, traditionally Catholics hold that Scripture tells the truth, but that complementary truth is found in extra-biblical Tradition, as determined by the Magisterium, the teaching authority of the Catholic Church. Protestants hold that Scripture alone reliably tells the truth. Whereas both Catholics and Protestants hold that Scripture tells the truth, by introducing an additional source of truth Catholics tend to domesticate Scripture to Tradition, while by adhering exclusively to Scripture Protestants tend to domesticate Tradition to Scripture. These distinctions are complicated by different understandings of what is included in the Canon and by complex debates regarding the sufficiency and the clarity of Scripture. For our purposes, however, the focus must remain on the truthfulness of Scripture particularly within more recent history.
More Recent Historical Perspective
Running especially through the 18th and 19th centuries (though the roots were earlier and the fruit continues to our own day), there arose a skeptical approach to Scripture, especially in French and German universities, that called into question Scripture’s truthfulness. Because clergy were commonly trained in the universities, the unbelief soon spread through the churches. Commonly these developments were not cast as direct assaults on Scripture but as a deeper and more scholarly reading of Scripture. For instance, instead of following the storyline of the Pentateuch, scholars delineated four late “sources,” labeled “JEPD,” which resulted in a radical reconstruction of Old Testament history and an implicit dismissal of many of the historical claims that sit on the surface of the text. In the New Testament, the astonishing influence of F. C. Baur (1792–1860) at Tübingen University convinced many that the dating, provenance, and authenticity of the New Testament books must be determined by one criterion only, viz. where it should be placed on the axis of the developing tension between Jewish Christians and Gentile Christians. All countervailing evidence—and there is a lot of it!—was dismissed as untruth, whether that untruth was prompted by error or deceit. Although some conservative Christians thought that Baur should be fired, he readily weathered the storms as he did not set himself against the sweep of Christian confessionalism.
Nevertheless, scholarly opinion was increasingly suspicious of the credibility of gospel miracles. Indeed, many scholars gave greater historical credence to John than to Matthew, Mark, and Luke, on the dubious grounds that John reports fewer miracles, and quickly turns them into discourses: thus, the feeding of the five thousand generates the bread of life discourse (John 6), and the healing of the man born blind establishes that Jesus gives light and sight. The impact of David Friedrich Strauss (1808–1874) changed all that. His massive work, in three volumes, on the life of Jesus, Das Leben Jesu (1835–36) took the position that John’s Gospel was simply not believable either as a work of history or as the symbol-laden story that liberal theologians favored. Rather, buying into materialism and naturalism, the miracles ascribed to Jesus are to be understood as creations of the early church. Christians made up these stories, creating myths to get across the theological convictions they had talked themselves into. In his later writings, Strauss unambiguously disallowed any place for spiritual reality. Here the assault on Scripture was so blatant that reactions set-in that cost Strauss his appointment at the University of Zürich. When Das Leben Jesu first appeared in English in 1846,2 one notable reviewer, Anthony Ashley Cooper, Seventh Earl of Shaftesbury, declared it to be “the most pestilential book ever vomited out of the jaws of hell.”
What should be clear by this point is that Christians concerned to defend the truthfulness of Scripture found themselves confronting opponents on two fronts: those from the heritage of the medieval church, which tended to domesticate Scripture’s truthfulness by appealing to Tradition, and those from the heritage of rising philosophical naturalism, which tended toward the denial that God in Scripture has spoken the truth.
Meaning
Alert readers will have noticed that although the title of this essay focuses on contemporary challenges to the Bible’s inerrancy, the essay itself has focused more attention on the Bible’s truthfulness. That is because, rightly understood, the word “inerrancy” in the theological arena has become a way of talking about the Bible’s truthfulness. Eight brief points may clarify the issues:
- Despite arguments to the contrary, the patristic sources give evidence of early Christian conviction of the truth that the Bible is without error—i.e., it is inerrant. In the fourth century, for instance, Jerome and Augustine engage in correspondence with the end of showing that the Gospels are without error, that is, inerrant—an important point in their apologetic toward pagans.3
- Certainly, the term “inerrant” becomes more frequent during the last century or two. But despite assertions to the contrary, the rise in frequency of the term “inerrancy” does not signal a new restriction on Christian understanding of the nature of Scripture but a rising concern to maintain the historic Christian understanding of the nature of Scripture in the face of the many-faceted ways in which theological liberalism was denying it.
- For a long time, the preferred word was “infallibility”: one spoke of the infallibility of Scripture more frequently than of the inerrancy of Scripture. Understood properly, they are useful complementary terms: infallibility asserts that Scripture cannot fail or prove false, while inerrancy insists there are no errors in Scripture. So understood, both expressions speak to the truthfulness of Scripture. About the middle of the 20th century, however, infallibility in some circles came to be associated with the truthfulness of Scripture’s spiritual message, even though it betrayed many historical and other errors of fact. Against this slippage, many Christians insisted on the inerrancy of Scripture, not because they were adding a new restriction but because they were maintaining the historic position that asserted the Bible speaks the truth on whatever subject it chooses to address.
- Nevertheless, inerrancy must not be confused with precisionism. Not a few reject the term “inerrancy” on the ground that to them it sounds pedantic, too precise, too narrowly focused on the picayune. But those who use the term with historical awareness know that it does not specify a certain degree of precision but affirms truthfulness, whatever the degree of precision or imprecision (which is largely determined by context).
- Inerrancy imposes no restraint on the legitimate use of metaphor, hyperbole, parabolic accounts, other figures of speech, and diverse literary genres. In other words, rejecting inerrancy on the ground that it is too literalist betrays ignorance as to what inerrancy is—indeed, as to what truth is, and the highly diverse ways in which it may be conveyed.
- The last fifty years or so have witnessed the mushrooming of speech-act theory. Here there is more emphasis on what texts do than on what they say. Consider two passages: “What you are about to do, do quickly” (John 13:27, where Jesus addresses Judas Iscariot); “Cursed be the day I was born! May the day my mother bore me not be blessed!” (Jer 20:14, where Jeremiah bemoans his own existence). Is either passage telling the truth? Is it inerrant? Of course, one might argue that it is true that Jesus and Jeremiah, respectively, said these things, but are the words themselves true? It is immediately obvious that “truth” is the wrong category for a command, like the first passage, or a lament, like the second. Because of such reasoning, some infer that it is therefore inappropriate to affirm that all Scripture is inerrant, since truthfulness and inerrancy are not the properties of certain kinds of biblical texts. But this is a slightly perverse reservation. It is one thing to say that a passage is an imperative, and therefore not appropriately labeled as an inerrant proposition, and, on the other hand, to say that such-and-such a text says something that is not true, and therefore cannot appropriately be called inerrant. To put it another way, the Christian claim is that all Scripture is inerrant wherever its truthfulness is at stake.
- At this juncture some critics balk and argue that a category like “inerrancy” is not particularly useful if it must be so carefully defined. Surely it is better to abandon the category. But in the panoply of Christian theological terms, there is scarcely a noun that does not have to be carefully defined: e.g., God, Christ, justification, faith, righteousness, sin, idolatry, and so on, all of which need careful definition. If we must abandon all terms that require careful definition, there will be very few words left for us to use.
- Finally, we must remind ourselves that we are discussing the revelation of a talking God—a God who chooses to address his fallen image bearers in human words that can be understood, believed, obeyed, disobeyed, learned, memorized: indeed, the words of Scripture are commonly treated as the words of God.4 To talk about the verbal self-disclosure of God in Scripture makes it not only possible but necessary to talk about the truthfulness of that self-disclosure. And this leads us to mention four more commonly raised objections to inerrancy, all of which revolve around inadequate understanding of truth.
Actions and Words
First, many scholars pit actions against words in order to prioritize the former and diminish the latter. This bifurcation has emerged in various ways. For example, several decades ago a cluster of scholars emphasized the actions of God as the focus of his revelation, downplaying the words of God.5 God’s revelation is in the event of the burning bush, the event of the exodus, the event of Jesus’s resurrection; the words describing those events are not themselves revelation, but merely “recitals” of the revelation. Despite some lingering adherents to this program, not many support it today. For a start, not many naked events are very significant unless words unpack them. Jesus was crucified, died, and rose again: unusual, no doubt, but so what? Don’t we need words to explain that in dying Jesus bore our sins and that God resurrected Jesus from the dead for our justification? Words are very frequently required to assign to events their meaning.
Today the more common form of this bifurcation sets Jesus the incarnate Word (John 1:1,14) over against written words: “I prefer,” the critics say, “the personal Word to merely written words.” Inerrancy has to do with words, so it can be downplayed or jettisoned. But what warrants setting the written Word against the incarnate Word? That which starts off sounding vaguely spiritual (“I prefer the personal Word”) suddenly reveals itself as a species of unbelief. Besides, the term “Word” is used to refer to Jesus (i.e., the “personal” usage) a handful of times, while it refers to the gospel or the message or Scripture itself many hundreds of times. Moreover, would it not be strange to say that the event of the incarnation is revelatory and then to ignore the fact that the incarnated One is he who insists that “Scripture cannot be set aside” (John 10:35)?
Accommodation
Second, it has been pointed out, rightly, that in the intricate and complex dynamic between the divine Author and the human author that generates holy Scripture, both God and human beings are truly involved in the production of the text; but some have gone on to infer, wrongly, that if our understanding of how Scripture comes to be written goes beyond mere divine dictation (reducing the role of the human writer to scribe), then one must allow that errors have been introduced. After all, they say, “To err is human” – and God has accommodated himself to human weakness. It follows, they say, that to uphold inerrancy is to squeeze out the human dimensions of holy writ. Virtually all Christian theologians use the language of accommodation to describe how God uses human writers, including their experiences and their use of language, to describe the different modes of inspiration. Nevertheless, confessional Christians insist that error is not part of the essence of what it means to be human: any individual human may say something that is unequivocally truthful, even though it is not an exhaustive statement. The many biblical texts that attest God’s glorious kindness in accommodating himself to our limitations also attest that in his providence he preserves his Word in its truthfulness.
“The Art of Imperious Ignorance”
The third of our four final challenges to inerrancy, and thus to truth, is a challenge to one’s ability to know the truth about something. “The art of imperious ignorance” is an expression coined in an important essay by the late Michael J. Ovey.6 It is well exemplified, Ovey says, in the Council of Sirmium (AD 357). Sirmium debated the pros and cons of a certain theological position, and concluded not only that they couldn’t decide, but that it was impossible to decide. In other words, Sirmium not only confessed their own ignorance, but insisted that ignorance was the only right position to take—which of course meant in practice that people could choose any position they wanted, provided they didn’t promote it as the right one. The ignorance of the Council was not a humble agnosticism but an imperious imposition. Some strands of postmodern thought follow a similar route. They claim to know, most imperiously, how much we cannot know about what the Bible is saying. If they were less certain about their epistemology they might be more certain about their ability to read.
Moral Challenges
Finally, at different periods in the history of the church, and especially so during the last half-century, some critics have sought to undermine the truthfulness (and thus the inerrancy) of Scripture by holding up to ridicule various elements of biblical ethics, including accounts of genocide, and what the Bible says about hell, homosexuality, women’s rights, and religious exclusivism. Some of these topics are briefly treated elsewhere. It is enough for our purposes to make clear how many challenges to inerrancy are in reality a discomfort with biblical truth in its own terms.
FOOTNOTES
1On Jesus’s understanding of Scripture, see the important book by John Wenham, Christ and the Bible, 3rd ed (Grand Rapids: Baker, 1994).
2The Life of Jesus, Critically Examined. It was the fourth German edition that was translated by George Eliot, the pen name of Marian Evans. That English edition, edited and introduced by Peter C. Hodgson, appeared again more than a century later in a Fortress edition (1972).
3See the detailed treatment by John D. Woodbridge, Biblical Authority: A Critique of the Rogers/McKim Proposal (Grand Rapids: Zondervan, 1982).
4Cf. Wayne Grudem, “Scripture’s Self-Attestation and the Problem of Formulating a Doctrine of Scripture,” in Scripture and Truth, ed. D. A. Carson and John D. Woodbridge (Grand Rapids: Zondervan, 1983), 19–59.
5E.g., G. Ernest Wright, God Who Acts: Biblical Theology as Recital, SBT 8 (London: SCM, 1962).
6“The Art of Imperious Ignorance,” Themelios 41 (2016): 5–7. Cf. D. A. Carson, “Editorial: But That’s Just Your Interpretation!” Themelios 44 (2019): 25–32.
Bekymrad över splittring i kristenheten
Mina andliga rötter är 60-talets Maranataväckelse, Betel-Institutet i Orsa åren 1971-73 med rötter i den klassiska frikyrkliga väckelserörelsen, och sjuttiotalets karismatiska väckelse och Jesusrörelse. Och naturligtvis Kjell Sjöberg, min pastor från 1973 till sin bortgång 1997.
Genom karismatiska väckelsen och genom Kjell Sjöberg fick man del av värderingar som var allkristna, som såg helheten i Kristi kropp, hellre betona det gemensamma än det som skiljer. Att riva ner samfundsskillnader var en trend på sjuttiotalet. Inte släta över skillnader, men hellre försöka förstå skillnader och samarbeta trots skillnader.
Nu byggs nya murar i västvärldens kristenhet kring helt nya frågor. Läste just en artikel i amerikansk press om hur inställningen till en politisk ledare fullständigt håller på att splittra amerikansk evangelikalism, alltså inställningen till Donald Trump. Splittringen går inom samfund, inom lokala församlingar, bland pastorkolleger och inom familjer. Gamla kristna vänner som arbetat tillsammans i många år talar knappt längre med varandra. Det har alltså blivit en kristen bekännelse- och profilfråga om vad man har för inställning till en gammal amerikansk politiker. I svenska sociala medier har jag blivit utnämnd till falsk profet, inte på grund av att jag ifrågasätter treenigheten, tron på Andens gåvor, eller Bibelns ofelbarhet, utan på grund av att jag inte håller med om att Trump är ett unikt Guds redskap. Det handlar inte längre om att bara tro på Fadern, Sonen och Anden utan det handlar om Fadern, Sonen, Anden och Trump.
Det finns flera andra skiljelinjer. I Expressens debatt om frikyrkan om homosexualiteten fick vi lära oss att man inte är en riktig kristen om man inte fullt ut bejakar HBTQ-agendan och ideologin. Kristna HBTQ-rörelsen kräver inte längre bara bekräftelse och utrymme, man kräver nu läromonopol och att inställningen i HBTQ-frågan ska få status av grundläggande kristna lärofrågor, det som avgör om man är en sann kristen eller inte. Det splittrar naturligtvis också. Vi värdekonservativa kristna definieras bort, vi är inte längre godkända. Det blir inte längre möjligt att bli präst i Svenska kyrkan om man inte bejakar HBTQ-agendan fullt ut. Vi har många tynande frikyrkor i Sverige på mindre orter och mindre städer, ibland tynande även i större städer. Jag slår vad om att de flesta av alla dessa kyrkor kommer inte att viga ett enda samkönat par, helt enkelt därför att det inte efterfrågas, och man har inte dessa personer i sin egen krets. Splittring på grund av en fråga som för de flesta församlingar är en icke-fråga.
Vi som både är värdekonservativa och bejakar klassiska kristna värderingar kring äktenskap, ofödda barns människovärde, Bibelns ofelbarhet, Kristi ställföreträdande offerdöd, evigt liv eller evig död m.m. men samtidigt vill värna om den sociala radikala kristna agendan, vi tror inte alls på högerpopulismen, vi tror på aktivt kristet flyktingengemang och omsorg om de svaga.
För att sammanfatta, vi delar de värderingar som inte minst utmärker Klara kyrka. Vart ska vi ta vägen i kristenheten? Det känns som att den sektorn får det allt mer trångt.
Det finns fler nya frågor som splittrar men detta är två exempel på debattfrågor (Trump och HBTQ) som nästan har fått frälsande proportioner.
Det finns anledning att vara bekymrad. Och det finns anledning att be till Gud, att mycket be till Gud.
EFK-pastorn Jan-Gunnar Wahlén publicerar sin tonårsdagbok med kommentarer
En pastorskollega till mig inom Evangeliska Frikyrkan, Jan-Gunnar Wahlén, har skrivit en bok med titeln ”12 månader – anteckningar från en brytningstid”. Boken kommer att diskuteras vid Torpkonferensen i sommar, där författaren kommer att samtala om bokens innehåll med Josefin Fållsten. Jan-Gunnar är idag pastor i en EFK-församling utanför Örebro, Hovsta frikyrkoförsamling, Lundhagskyrkan.
Det är en mycket ovanlig bok. Den bygger på dagboksanteckningar som 19-åring, och hans funderingar och reaktioner när han som 53-åring tittar tillbaka på dessa dagboksanteckningar.
For oss som har vuxit upp i frikyrkosverige finns det en hög igenkänningsfaktor. Han skildrar det fullständigt hängivna kristna livet som 19-åring, med gasen i botten, med tvärsäkra ställningstaganden, och hur allt till slut landar i en krasch. Det slutar dock inte med en definitiv krasch för Jan-Gunnar som kristen, han kommer tillbaka, men med mer nyanserade förhållningssätt.
I bokens efterskrift ger han som 53-åring goda råd till Jan-Gunnar som 19-åring. Mycket uppskattas och respekteras hos 19-åringen, samtidigt som livserfarenheten och många år som kristen har fördjupat förståelsen av det kristna livet. Boken visar också på hur Jan-Gunnar som 19-åring starkt påverkades av Livets ords förkunnelse, även om hans rötter var i en missionsförsamling i norra Uppland. En förkunnelse som han som många andra hade svårt att hantera på ett balanserat sätt. För Jan-Gunnar blev trosförkunnelsen för mycket av att bekänna och tro, och få allt här och nu, mer än vad som motsvarade verkligheten. För honom blev mötet med John Wimber och Vineyard-förkunnelsen en nödvändig nyansering.
Boken skildrar den totala hängivenhet som man kan uppleva som ung kristen, att gå ”all in”, allt eller inget. Jag känner igen mycket från min egen tonårstid, t.ex. tvärsäkra omdömen om olika personer och predikanter, är de ljumma eller brinnande, andliga eller inte.
Överandlighet eller underandlighet. Radikalitet eller mognad. Det finns motsatspar som diskuteras i boken, och visar på spännvidden mellan Jan-Gunnar som 19-åring och Jan-Gunnar som 53-åring. Han visar också på vikten av att hålla elden brinnande, att bevara patos och engagemang. Långsiktigt behöver man hamna någonstans mitt på vägen, är den slutsats jag drar från boken.
Boken är också ärlig, att starkt tro på helande och frälsning vilket både Jan-Gunnar gör som 19-åring och 53-åring, men där han konstaterar att han ser alldeles för lite av både frälsning och helande i sin omgivning. Det är frågor som behöver ställas och som man behöver reflektera över.
Ungdomlig hängivenhet ska inte undertryckas eller kvävas. Det är en slutsats som jag drar från boken. Men den behöver formas och tuktas, och man behöver lära sig att Jesus går med en också i dalarna, inte bara på höjderna.
Boken är mycket originell och värd att läsas. Kan beställas hos Semnos eller hos författaren: