Vad Piensoho skrev som missionspastor

Noterar att Niklas Piensohos bibelstudier i Filadelfia om brännande frågor väcker uppmärksamhet. Bland annat om samkönade relationer. Jag har inte lyssnat på detta så därför kan jag inte kommentera saken.

Jag vill dock bara påminna om vad Niklas P skrev under tiden som missionspastor i boken ”Motbilden och budskapet”: ” ”När man närmar sig frågan om sexuella handlingar mellan människor av samma kön måste man konstatera att alla texter som på något sätt uttalar sig är avvisande och att inga dörrar öppnas någonstans i skriften mot andra sexuella relationer än de mellan man och kvinna. Det unika med denna debatt är det helt entydiga bibliska materialet. Jag känner inte till någon annan fråga där bibeltexterna är så samstämmiga.”

Genomgång av Sverkers bok – del 3

Här fortsätter genomgången av Per-Axel Sverkers bok om John Stotts teologi och författarskap.

John Stotts syn på kontextualisering tar ett stort utrymme i Sverkers bok. Kontextualisering handlar om de hermeneutiska frågorna, hur miljön såg ut där bibeltexterna blev till, men också den kontext idag där Bibeln läses och ska förstås. För en evangelikal teolog gäller att bibeltextens innebörd ska bli tillgänglig genom studium av språk och historisk miljö där bibeltexten nedtecknades. John Stott betonar betydelsen av att höra Guds röst i skriften, hjärtats olydnad hindrar oss att tillägna oss och förstå bibeltexterna. Stott tycker att den nya hermeneutiken har gått för långt, man hamnar i fullständig subjektivitet istället för att utgå från Bibelordets objektiva betydelse. Stott betonar istället Andens betydelse för att förstå och tolka bibelordet.

När det gäller kontextualiseringen rör vi oss mellan två poler. Bibelns dåtid och vår nutid. Förkunnaren fungerar som en brobyggare som ska överbrygga klyftan mellan Bibelns dåtid och människors tankar idag. Med stöd av sociologen Peter Bergers ord om kyrkans dans runt modernitetens guldkalv manar Stott till protest mot anpassningen till nutidskulturen. Men Stott betonar att även konservativ evangelikalism måste ställas under Skriftens prövning, den finns också i en kulturell och social kontext. Det räcker inte med att avslöja liberal teologi. Konservativa kristna måste arbeta på att formulera det bibliska budskapet på ett skapande sätt idag. Sverker påpekar att när liberalteologerna har kritiserat Paulus som bunden till en viss kultur i fråga om synen på homosexualitet protesterar Stott, eftersom attityden att veta bättre än Paulus kommer i konflikt med Skriftens inspiration.

Sverker sammanfattar Stotts tänkande kring utmaningarna angående kontextualisering: ”Eftersom tiderna förändras, måste budskapets form ändras så att själva innehållet ska kunna behållas intakt. Den helige Andes roll är här av avgörande betydelse för att först lyssna till Bibeln, sedan förstå dess mening och tillämpa den på församling och samhälle. Men om man enbart sysslar med samtidsanalys riskerar man att inte kunna urskilja vad som är kristet och vad som är temporärt. I en strävan att vara relevant finns det en risk att samtiden bara får höra ekot av sin egen röst.”

Stott har utgångspunkten att kristen tro har en exklusiv ställning. Kristus är Guds sista ord till världen. Hur ska en sådan exklusivitet förhålla sig till en relativiserande kultur i vår tid? En kultur som ifrågasätter ett universellt sanningskriterium. Stott betonar att evangeliet är oföränderligt oavsett kultur. Den kulturella klädedräkten i presentationen av evangeliet kan variera men uppenbarelsen är oförändrad.

Kapitel 15 i boken har rubriken ”Utmaningen för den evangelikala teologin”. Sverker slår där fast att den utmaning som Stott försökte hantera genom sitt teologiska författarskap var den växande sekulariseringen. Den har sysselsatt både liberala och konservativa teologer. Som respons på sekulariseringen och dess krav på att förflytta kristen tro till privata sfären, har Stott betonat den kristna helhetssynen, den innefattar även engagemang i det sociala och det politiska livet. En kulturell karantän som fundamentalismen förespråkar är lika skadlig för den kristna tron som en anpassning till sekulariseringen. Sverker pekar även på postmodernismens utmaningar som Stott också berört i sitt skrivande. Sverker stryker under svårigheterna med att definiera postmodernismen, det finns många olika definitioner. Dragen av relativism och pluralism är dock tydliga. Ingen kan säga sig äga sanningen. Allt handlar om perspektiv. Det finns ingen universell utgångspunkt för att avgöra vad som är rätt och fel. Teologer som vill poängtera vikten av anpassning till postmodernismen går ofta under beteckningen postkonservativ eller postevangelikal. Stott går in i debatten med dessa olika strömningar. Stott har i dessa diskussioner betonat evangelikalismens särart och betoning på Bibeln som högsta auktoritet, viktigare än både traditionen och förnuftet, är ett evangelikalt kännetecken som Stott alltid försvarat. Betoning på frälsningsförkunnelse och omvändelse är ett annat viktigt kännetecken.

Sverker påvisar att Stott står för en reaktion mot en för känslobaserad kristendom. Den västerländska kulturen betonar känslor och upplevelser. Den inställningen har spridits till kristna sammanhang. Stott betonar att kristendomen är en relation till personen Jesus Kristus, men det bygger på en objektiv kunskap om denne person. Sverker pekar på i Stotts anda att det behövs en integrerad syn på tro och förnuft vilket är särskilt viktigt i en postmodern kultur. Den evangelikala fromhetskulturen visar upp en allt starkare fokusering på den religiösa erfarenheten, särskilt i form av speciella upplevelser. Denna upplevelsekristendom är en reflex av den postmoderna mentaliteten. Stott betonar att både bibelordet och Anden som undervisar oss i Ordet är nödvändiga för att den kristne ska förbli i sanningen.

Sverker poängterar att evangelikal teologi har påtagit sig en kritisk funktion i att föra församlingen tillbaka till sund lära och praxis. Det är en normativ uppgift för evangelikal teologi. Evangelikalism begränsas i sin dialog med andra kristna av det man ser som sanning. Evangelikalismen rör sig i spänningen mellan en förnuftsinriktad kristen tro och en mer mystisk inriktning av tron. Vördnaden för Bibeln förutsätter förnuftets plats. Samtidigt innebär evangelikalismen en protest mot rationalistiska utformningar av tron. Sverker gör också en jämförelse med pentekostalismen vars teologer delvis distanserat sig från evangelikalismen, man vill inte identifieras med en rationalistisk teologi. Han beskriver hur Stott har brottats med frågorna om karismatisk kristendom och pentekostal teologi, han anser att för mycket betoning på subjektiva upplevelser hotar Guds ords ställning.

Sverker kommenterar också den postliberala strömningen inom teologin, som han också kallar för narrativ teologi. Berättelsen är då i fokus, inte förklaringar och detaljer. Postliberalismen utgår från teologins egen självförståelse. Inte offentligt acceptabla sanningskriterier. Postliberalerna kan vara trogen sin egen tro men överge allmänna krav på sanning. Sverkers slutsats är att det är mycket svårt för evangelikal teologi i Stotts efterföjd att ge upp tanken på att det finns en gudagiven rationalitet som är gemensam för alla och som kan skilja på vad som är sant och falskt. Ett annat problem är att postliberalerna i regel bortser från bibeltextens historiska sanning. Postliberalerna har i stor utsträckning övergett tron på kristendomens objektiva sanning och Bibelns historicitet. Man hamnar i relativitet.

Slutkapitlet i den omfattande boken är Per-Axel Sverkers personliga omdöme. Han pekar där på att filosofiska idéer har en tendens att ta över teologin. I den postevangelikala kritiken mot evangelikala teologin finns ett stort inslag av bland annat postmodern filosofi. Postkonservativ och postevangelikal teologi risker att bli för anpassad till samtidens frågor.

Stotts gärning har präglats av att utifrån sina evangelikala övertygelser stå emot modernitetens påverkan. Sverker pekar även på att Stott även problematiserat karismatiska kristna erfarenheter. Förnuft och rationell teologi är i centrum för Stott. Pentekostalismen är ett försök att skapa en mer integrerad teologi som även innefattar erfarenheter.

Sverker skriver i slutavsnittet summerande: ”Men  det har visat sig att hans insatser bland majoritetsvärldens kristna bidrog till att vitalisera de viktigaste delarna av den evangelikala rörelsen med hans fokusering på Bibelns och korsets centrala ställning inom kristet liv. Stott arbetade under lång tid för att evangelikal teologi ska inkarneras i nya kulturer. … Hans erfarenheter från England hade lärt honom dialogens betydelse för att lyssna till vad andra säger om sin tro. I sitt arbete i majoritetsvärlden med dess utmaningar till religionsdialog har Stott visat att tolerans inte behöver utgå från ett relativt sanningsbegrepp, utan är en fråga om ödmjuk karaktär. Det är den troende som person som är tolerant, inte hans åsikter som är toleranta. Om teologins sanning blir relativ, kommer likgiltigheten att ersätta övertygelsen. Stotts teologi visar på glädjen i en djup sanningsövertygelse. Stott kunde aldrig medge att tolerans är ett accepterande av alla teologiska påståenden.”

Till sist, Sverkers bok är en guldgruva för den som är intresserad av John Stotts liv och författarskap, och för den som vill tränga djupare in i vad evangelikal teologi är för något.

Till sist, en sak jag efterlyser är tydligare definitioner av postliberalismen, postevangelikalismen, postkonservatismen, narrativ teologi, postmodern teologi, liberal evangelikalism, – begreppen används om vartannat i Sverkers bok, och min fråga är om det delvis handlar om synonymer, eller om det är distinkta teologiska strömningar som kan urskiljas.

 

Per-Axel Sverkers bok om John Stott – del 2

Här följer fortsättningen av genomgången av Per-Axel Sverkers bok.

Ett annat centralt tema i Stotts författarskap handlar om en kristen respons på social rättvisa, och Sverker visar att detta har varit delvis en brottningskamp för Stott och man kan se en viss positionsförflyttning under hans livstid, något som får avtryck i Lausannedeklarationen och dess uppföljning. För en evangelikal kristen är människans frälsning helt avgörande, detta präglar Stott. Evangelisationen måste alltid komma i första hand. Stott är också inne på den klassiska evangelikala tankegången att människors frälsning och omvändelse är det effektivaste sättet att bedriva kristen social påverkan. ”The Commission of the church is not to reform society, but to preach the gospel” – ett klassiskt Stott-citat som Sverker lyfter fram. Stott mejslar dock efterhand fram en helhetssyn där människan betraktas både på ett frälsningsplan och ett skapelseplan. Skaptelseteologin formar Stotts sociala tänkande, han har även efterhand tagit mer intryck av Gudsrikesteologin.  Evig frälsning är dock viktigare än politisk och ekonomisk befrielse för Stott. Man bör komma ihåg att en stor del av Stotts livsgärning inträffade samtidigt som den radikala vänstervågen påverkade stora delar av kristna kyrkan, som betonade ett socialt evangelium och social rättvisa. De frågorna utmanade Stott och han var tungen att ta ställning till dessa utmaningar.

Kristi unika ställning betonas i Stotts författarskap. All form av religionsdialog är underordnad proklamationen av evangeliet.

Stotts syn på Bibeln behandlas ingående av Per-Axel Sverker. Bibeln som Guds ord är en grundbult i Stotts hela författarskap och övertygelser. Han har haft omfattande debatter med företrädare för liberal teologi och liberal evangelikalismen om Bibelns trovärdighet och status. Evangelikalismen utgår från den protestantiska Sola Scriptura-principen, skriftens överhöghet som teologisk norm över alla andra källor. Katolicismen ger traditionen en större tyngd än vad som präglar evangelikalismen. Liberal teologi relativiserar skriften och utgår mer från erfarenheten och subjektiva kriterier. Det finns också en kritik mot Karl Barth och nyortodoxin som gör skriften både relativ och absolut.

Sverker poängterar att tron på Bibelns auktoritet inkluderar i den evangelikala historien också ett fasthållande vid dess sanning och ofelbarhet. Hur Bibelns ofelbarhet ska definieras har debatterats i evangelikala kretsar. Debatten har kretsat kring begreppen infallability och inerrancy, två begrepp som är ganska likalydande men uttrycker olika distinktioner om Bibelns ofelbarhet. Vissa evangelikala teologer har hävdat Bibelns ofelbarhet in i minsta detalj, t.ex. Francis Schaeffer. Andra evangelikaler har också hävdat ofelbarheten men också betonat Bibeltexternas olika syfte och genre, man måste också utgå från vilken typ av Bibeltext det handlar om. John Stott hör till den gruppen liksom JI Packer bland annat. Det är också den syn som präglar Lausannedeklarationen. En mer liberal grupp av evangelikaler betonar Bibelns ofelbarhet när det gäller tro och praxis men inte i mer perifera frågor. Liberala evangelikaler ser Bibelns ofelbarhet som begränsad.

John Stott ser den förändrade Bibelsynen som en grundorsak till kyrkans negativa utveckling, orsakad av relativisering och subjektivism. Den liberala teologin ligger bakom kyrkans förfall. Stott poängterar även att traditionen får inte utgöra teologins yttersta norm. Den har ibland tagit Bibelns plats som källa och norm. Skriften är gudomlig medan traditionerna är mänskliga. Stott poängterar dock att det råder en samsyn mellan evangelikal bibelsyn och kyrkans traditionella lära om Bibeln.

Sverker stryker under att John Stott dock lyfter fram Bibelns symbolspråk. ”Scripture is very rich in metaphorical language, and in every metaphor it is essential to ask at what point the analogy is being drawn.” – skriver Stott vid ett tillfälle. Här finns en skiljelinje mellan Stott och det som kallas fundamentalismen och som läser Bibeln strikt bokstavligt. Den litterära genren behöver fastställas i varje bibeltext. Det gäller även skapelseberättelsen. En symbolisk berättelseform förnekar dock inte den historiska bakgrunden.

Stott betonar Bibelns historiska sanning men Bibelns författare ser det sällan som angeläget att vara pedantiskt precis. Historien tecknas därför skissartat och stiliserat och inte som i modern facklitteratur.

Bibelns inspiration diskuteras av Stott i olika texter. Han är en förespråkare för det som kallas för verbalinspiration, vilket inte är samma sak som mekanisk inspiration. Verbalinspiration innebär att även ordvalen är inspirerade av Gud i skriften. Stott skriver: ”Verbal inspiration means that what the Holy Spirit has spoken and still speaks through the human authors, understood according to the plain, natural meaning of the words used, is true and without error .. Words are the building-blocks of speech. It is therefore impossible to frame a precise message without constructing precise sentences composed of precise words.”

Sverker lyfter fram följande Stott-citat som väl sammanfattar hans hållning i bibelsynsfrågan: ”In the contemporary crisis of authority in the world, and loss of authority in the church, my plea is that we return to humble submission to Scripture as God´s word, and that we do so out of a humble submission to Jesus Christ as Lord, who himself humbly submitted to Scripture in his own faith, life, mission and teaching.”

 

 

 

 

 

Per-Axel Sverker om John Stott – del 1

Den välkände svenske evangelikale teologen Per-Axel Sverker kom för en tid sedan ut med boken ”Frälsningens ord till förändringens värld – Bibel och evangelium i John Stotts teologi”.  Det är ett imponerande studium av Stotts teologi och författarskap med utgångspunkt från hans ledarskap och engagemang i den globala kristenheten. Boken är en guldgruva om man är intresserad av personen John Stott och hans livsgärning och vill få en översikt över hans författarskap och teologiska tänkande. Den är också en guldgruva om man är intresserad av evangelikal teologi och dess huvudinriktning och dess debatter och positioneringar i förhållande till andra kristna inriktningar. Stotts debatt med liberal teologi och liberal evangelikal teologi tar ett stort utrymme i Sverkers granskning, dessutom hans diskussioner med mer högkyrkliga strömningar inom Anglikanska kyrkan. Stotts engagemang för social rättvisa gjorde honom dessutom kontroversiell i mer konservativa kristna kretsar.

Jag har grundligt läst igenom Sverkers bok. Det har varit mycket lärorikt. Skriver två blogginlägg som ger en översikt över bokens innehåll och tankar. Det här blogginlägget blir del 1, del 2 läggs ut inom någon eller några dagar.

John Stott levde under åren 1921-2011 och var präst inom Anglikanska kyrkan i England, närmare bestämt kyrkoherde i All Souls Church i London. Han var dessutom en av de ledande evangelikala företrädarna i globala kristenheten, bland annat en av arkitekterna bakom Lausannedeklarationen. Vilket Sverker visar i sin bok ägnade sig Stott också åt ett enormt författarskap som täckte breda områden om kärnan i kristen tro, viktiga teologiska debattämnen och kristendomens förhållande till omvärlden och vår tids stora frågor. Tidskriften Time utsåg 2005 John Stott som en av de 100 mest inflytelserika personerna i världen. Att samla den evangelikala rörelsen inom kristenheten var kanske Stotts viktigaste livsuppgift.

Det är imponerande att läsa Sverkers notförteckningar och litteraturförteckningar. Det visar på en enorm beläsenhet inom evangelikal teologi och det visar på det enorma omfånget av Stotts författarskap. Som Sverker visar är Stotts författarskap evangeliserande, apologetiskt och vägledande för redan kristna. Stott var väl insatt i de akademiska teologiska debatterna och deltog i dem, men i skrivandet riktade han sig i regel till en bredare allmänhet, inte fackteologer.

Vill man närmare reflektera över vad det innebär att vara en evangelikal kristen, är en läsning av Sverkers Stott-analys en nödvändig läsning. Sverker benar inledningsvis ut begreppet evangelikal. Han stryker under att det finns fyra grupper inom evangelikalismen.  Konfessionella evangelikaler är lojala med den protestantiska traditionen och dess läror. Pragmatiska evangelikaler betonar erfarenheten och släktskapet med tidigare väckelser.  Man brukar räkna in karismatiska kristna i denna grupp. De liberala evangelikalerna är mer öppna och ekumeniska, ägnar sig åt kritisk forskning, en mildare form av evangelikalism. De konservativa evangelikalerna är mer bestämt avvisande till liberala och kritiska tänkesätt. Det markerar dock en tydlig skiljelinje gentemot fundamentalister. Sverker skriver att evangelikaler rör sig i ett spänningsfält mellan en läromässig respektive en erfarenhetsmässig pol men också en konserativ respektive en liberal. Evangelikala företrädare hamnar ofta på en skala mellan en konservativ respektive en liberal syn. Evangelikalismen bör enligt Sverker definieras både som en teologi och ett fromhetsliv.

Sverker poängterar att två områden blev de centrala i Stotts författarskap och teologiska arbete, Bibeln och frälsningen. Det är kärnan och avgörande byggstenar inom evangelikal teologi.

Ett större avsnitt i Sverkers bok handlar om frälsningsfrågan och mer specifikt betydelsen av Jesu korsdöd, en fråga John Stott har ägnat sig mycket åt i sitt författarskap. Förkunnelsen om Kristi kors är Bibelns röda tråd enligt Stott. Han är en tydlig företrädare för den så kallade objektiva försoningsläran, Kristi ställföreträdande strafflidande på korset.  En klassisk evangelikal ståndpunkt. Sverker betonar dock att hos Stott framträder Gud både den som försonar och den som blir försonad. Han är både subjekt och objekt för försoningsverket. Stott företräder en nyanserad hållning angående Bibelns försoningslära där han försöker väga in de olika aspekterna i Bibeltexterna.

Sverker pekar på att inställningen till Guds rättfärdiga vrede är en vattendelare mellan evangelikal teologi och liberal teologi, och av avgörande betydelse för hur man ska tolka försoningen och Jesu död på korset. Vreden handlar om Guds konfrontation med synden och ondskan. Diskussionen om jungfrufödelsen med liberala teologer, är en annan vattendelare mellan evangelikal och liberal teologi. Stotts tänkande mynnar ut i slutsatsen att ingen utom en människa bör ge offret för synd men ingen utom Gud är kapabel att göra det. Korsets triumf måste enligt Stott ses i uppståndelsens ljus. Reformationens återupptäckt av läran om rättfärdiggörelsen är avgörande, en central del av evangeliet. Rättfärdiggörelse är för Stott Guds accepterande av en syndare. Som en förklaring inför en domstol. Rättfärdig är människan när hon förklaras rättfärdig som en juridisk akt, nämligen ett frikännande av skuld som omöjliggör all möjlighet till fördömelse. Att skildra försoningen som en förlikning vilket är centralt i Bibeln, visar på den personliga relationen som avgörande för frälsningen. John Stott poängterar att det är den enda grunden för den syndiga människans frälsning. Genom att betala vår skuld har Kristus befriat oss från makterna som vill binda och plåga mänskligheten. Det ställföreträdande strafflidandet är ett återkommande tema i Stotts författarskap.

I ett kapitel tar Sverker upp några centrala inslag i Stotts teologiska tänkande. Ett handlar om människans syndfullhet och syndafallets djupgående konsekvenser. Omvändelseförkunnelsen är central i evangelikal och reformatorisk teologi. Frälsningsvissheten är ett annat område som är centralt i Stotts författarskap och i evangelikal teologi. Frälsningsvissheten vilar inte på en känslomässig erfarenhet utan på ett auktoritativt vittnesbörd om Kristi verk. Stott varnar för att låta livet i Kristus bli en mystisk erfarenhet. Frälsningen innefattar en total förvandling av en människas liv.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Den profetiska gåvan

Paulus första brev till korintierna, kapitel 14, är något av en biblisk basundervisning angående profetisk gåva och tjänst. Paulus skriver att denna gåva är mycket viktig i församlingen. Den ska användas i församlingens möten och sammankomster, både för att uppbygga församlingen, men också för att förmedla profetisk uppenbarelse och information som berör enskilda människor. Det profetiska avslöjar också hjärtats hemligheter.

Det profetiska kan fungera på en rad olika sätt, det ser man i Jesu undervisning. Det kan fungera i ett enskilt samtal och i kontakt med en specifik person. Till exempel Jesu samtal med kvinnan vid Sykars brunn i Johannes 4. Den profetiska uppenbarelsen framfördes där på ett mycket okonstlat sätt i ett enskilt samtal mellan två personer.

Det profetiska kan prägla en predikan, även författarskap och skrivandet av texter.

Det profetiska kan också uttryckas genom att man i församlingens sammankomster framför profetiska budskap. Förr var det vanligt i pingstsammanhang att erkända profeter kunde ställa sig upp i församlingen och framföra profetiska budskap. Dagens församlingar har i regel så toppstyrda gudstjänster så det är väldigt svårt för en profet att göra sin röst hörd, de har ofta tystnat. Det är viktigt att en lokal församling skapar utrymme och former för profetiska hälsningar.

En viktig profetisk funktion är att tala in profetiska ord i beslutsprocesser i församlingar och på samfundsnivå. Det var mest detta jag hade i åtanke när jag skrev förra blogginlägget. Jag saknar medveten profetisk input i församlingars beslutsprocesser och samfunds beslutsprocesser, även om jag vet att det förekommer i vissa sammanhang, dock för få sammanhang.

När man läser i 1 Kor 12 och 14 används profetia, uppenbarelse och kunskapens ord delvis synonymt men är ändå olika aspekter. Kärnan av det profetiska är att få en uppenbarelse från Gud, Anden inger en vad man ska säga. Det kan ibland vara en övernaturlig kunskap om en viss situation, eller om en viss person, det handlar då om ett kunskapens ord. En variant av profetia.

Det profetiska behöver inte vara så dramatiskt. Det kan framföras i ett telefonsamtal, i ett SMS, i ett mail. Jag fick t.ex. ett profetiskt ord till en pastor i Sverige för några dagar sedan, jag framförde det i form av att skicka en epost till honom. Det behöver inte vara hysteriskt-dramatiskt med det profetiska.

Allt profetiskt ska prövas. En profet måste ge utrymme för detta, och kan man inte acceptera kritisk prövning är man inte mogen att fungera i profetisk gåva. Att naivt tro på allt som sägs i Guds namn är fel. Många tokiga profetior har framförts i svensk kristenhet, på senare år har det varit mer förekommande i amerikansk kristenhet.

Bibeln varnar för förakt för det profetiska. Det är andra diket. Ett dike är att naivt tro på allt som sägs i Guds namn utan prövning. Det andra diket är att förakta allt som innebär profetiska anspråk. Profeter kan ofta bli hårt utsatta och till och med hånade. Det ser vi också många exempel på när vi läser Bibeln.

Lyft fram profetiska tjänsten i svensk kristenhet

Den kristna församlingen behöver ge utrymme och erkännande åt olika andliga gåvor för att fungera på ett bra sätt. Det har utvecklats alldeles för stelbenta strukturer på detta område i svensk frikyrklighet, styrelser och pastorer, och centralt anställda samfundstjänstepersoner, och samfundsstyrelser. Det är detta som gäller.

Bibeln talar om evangelister. Utan evangelistgåvan i funktion stagnerar kristna församlingen. Det blir inte någon växt eller omvändelser. Det samfund som historiskt sett varit bäst på att bejaka evangelistgåvan har varit Svenska Missionsförbundet. Med tanke på statistiken för Equmeniakyrkan behöver gåvan uppenbart revitaliseras.

En annan avgörande tjänst är profeten. I en av de första kristna mönsterförsamlingarna i Antiokia, var fem namngivna personer verksamma som profeter och lärare, bland annat Paulus. I Ef. 4:11 skriver Paulus att församlingen är byggd på apostlarnas och profeternas grundval.

Profetiska gåvan behöver identifieras och ges utrymme. Profeten varnar och ger framtidstro. Avslöjar synd och uppmuntrar. Om vartannat. Läser man texterna av GT:s profeter växlar de ständigt mellan synd och dom, kontra nåd, frälsning och upprättelse.

Vi behöver betydligt mer profetisk input i svensk frikyrklighet. Inte minst som input i beslutsfattande. I avgörande personfrågor kan det ha stor betydelse. Och mejsla ut det som är rätt och definiera det som är fel. När valberedningar ska mejsla fram styrelser, hur ofta frågan man efter profeter? Hur ofta frågar församlingar om profetisk input i viktiga ställningstaganden. Det handlar om personer med en särskild förmåga att höra Guds röst i specifika situationer.

Skriver om globalisering som något bra i Dagen

Senaste krönikan i Dagen handlar om globalisering. Jag påminner om att Jesus grundade en global kyrka och en global rörelse. Han sade åt sina lärjungar att gå ut till alla folk. Det är en känga mot sluten kristen nationalism. Ett fortsatt genomförande av Jesu missionsbefallning kräver en värld där man kan resa vart man vill, och arbeta vart man vill och korsa gränser, och där man inte kan ägna sig åt någon form av rasism.

I allmänna debatten används ordet globalisering på olika sätt. Vanligtvis betyder det att företagen ska kunna sälja sina varor och tjänster över hela världen, i alla länder. Den typen av handelspolitik är något positivt om det sker på rättvisa villkor, och inte skapar orättvisa gentemot fattiga länder. Tullar och handelshinder drabbar dock oftast produkter från tredje världen medan västvärldens giganter kan sälja fritt över hela världen.

Här är krönikan.

Bra Magnus Hagevi

Jag är väldigt förtjust i statsvetarprofessorn Magnus Hagevis ledare i Equmeniakyrkans tidning Sändaren. Rakt på sak, tydligt, krossar bortförklaringar och undanflykter, blogglägger traditionella frikyrkans kris och tillbakagång, och visar på en väg framåt. Så långt bort från pastor Jansson som man kan komma. Här är senaste ledaren.

I senaste ledaren avlivar han myten om att vi ska räkna in antalet betjänade istället för antalet medlemmar, då medlemsutvecklingen varit så pass svag under ett antal år för en rad frikyrkor. Hagevi visar att siffrorna hänger ihop. Färre medlemmar, och ännu färre betjänade. Det finns exempel på hur kyrko- och samfundsledare sprider dimridåer över sakernas tillstånd, istället för att tala om kris vill man leverera bortförklaringar, till exempel att församlingarna har många fler betjänade än antalet medlemmar.

Sanningen måste komma fram och sägas tydligt. Den traditionella frikyrkan är i kris, och i en djup kris. Hagevi kan också peka på vad den beror på och vad vi gör åt den.

Kommentar med anledning av Immanuelskyrkans beslut om samkönade vigslar

Det skapar en hel del uppmärksamhet att EFK-församlingen Immanuelskyrkan i Örebro har fattat beslut om att ge möjlighet till samkönade vigslar.

Ni som brukar läsa det jag skriver vet att jag är mycket skeptisk till att evangelikala och pingst-karismatiska församlingar går i den riktningen när det gäller att ändra en 2000-årig kristen tradition angående äktenskapet. Jag går inte nu in på att förklara denna sak, vill man läsa om mina tankegångar refererar jag till denna text av amerikanske evangelikalen Kevin DeYoung som utmärkt sammanfattar hur även jag ser på saken.

Låt mig kommentera Immanuelskyrkans beslut.

  1. Evangeliska Frikyrkan har inte ändrat sin äktenskapsuppfattning. Den ligger fast och formulerades återigen år 2010 då uppdaterade ordningar angående hur vi praktiserar vigslar och välsignelseakter i EFK-församlingarna fastställdes. Det finns inte några förslag på att ändra EFK:s äktenskapsuppfattning. Den arbetsgrupp som nu arbetar med HBTQ-frågor har inte något mandat att lägga förslag som ändrar på detta.
  2. Så här är formuleringarna i EFK:s vigselförordningar: ”Församlingen bereder möjlighet att viga och välsigna en man och en kvinna som vill avge äktenskapslöften inför Gud och en kristen församling och be om Guds hjälp i och välsignelse över sitt äktenskap. En förutsättning är att paret först har ingått äktenskap i juridisk mening. Vi vill avstå från att anordna vigselgudstjänster för par som efter gudstjänsten väljer att leva i ett samboförhållande. För det första uttrycker äktenskapsordningen mellan man och kvinna motiven av enhet, arbetsgemenskap, offentlighet och förbundsrelation på det sätt som bäst gestaltar vår teologiska övertygelse omkring parrelationer.”
  3. Det betonas i samma dokument att EFK tillämpar det som kallas för modifierad kongregationalism. Vi är självständiga men ömsesidigt beroende församlingar. Inte minst i den här typen av frågor kan inte församlingarna köra egna race. Enda rimliga tolkningen är att eventuella justeringar i äktenskapssyn måste fattas som gemensamma beslut.
  4. Det har uppmärksammats att EFK-församlingen Saron i Göteborg är inne på liknande resa som Immanuelskyrkan men går inte lika långt. Man kommer att inte att tillämpa samkönade vigslar i församlingen. Jag känner inte till någon annan EFK-församling som nu är inne i en liknande process som Immanuelskyrkan.
  5. Ett samfund kan ändra teologisk position och inriktning genom beslut på kongress eller i styrelsen, eller genom att ändra praxis, då saker och ting förändras i vissa fall på ett omfattande sätt utan att något beslut fattas.
  6. Immanuelskyrkan har förankrat sitt beslut hos EFK:.s ledning och det har varit en briefing i den grupp som finns inom EFK med pastorer i de större församlingarna. Jag vet inte vad som har sagts vid dessa tillfällen men uppenbarligen gör Immanuelskyrkan bedömningen att man kan ta detta steg, utan att det skadar relationen till EFK. Någon form av tyst eller informellt godkännande har man uppenbarligen upplevt.
  7. Det finns endast två alternativ. Om EFK:s ledning har genom tystnad eller försiktighet indirekt godkänt Immanuelskyrkans beslut, har EFK ändrat sin äktenskapssyn inte genom ett gemensamt beslut utan genom en ytterst informell och icke transparent ändring av praxis. EFK är då ett samfund med två olika äktenskapssyner, inte på grund av att vi har beslutat om det, utan genom att informellt ändra i praxis. Har EFK:s ledning markerat i kontakten med Immanuel att deras beslut inte är möjligt enligt EFK:s nuvarande förhållningssätt i äktenskapsfrågan, då blir det Immanuelskyrkan som markerar ett avståndstagande mot EFK och dess hållning i äktenskapsfrågan. Då är frågan hur EFK:s styrelse kommer att agera i den uppkomna situationen. Det kommer jag att följa med intresse.
  8. Att EFK-ledningen på något informellt sätt gett klartecken till Immanuelskyrkan för denna förändring av äktenskapssynen, det är helt otänkbart. Ledningen och styrelsen har inte något annat uppdrag än att genomföra de beslut och den inriktning som vi har. Enda rimliga tolkningen är att Immanuelskyrkan kör ett eget race. Enda rimliga tolkningen är att styrelsen och missionsledningen då måste agera i den uppkomna situationen utifrån den policy och praxis som gäller i EFK.
  9. Om inte EFK-ledningen agerar i den uppkomna situationen innebär det att Evangeliska Frikyrkan har hamnat i en praxis som liknar Equmeniakyrkan. Vi tillämpar högt i tak när det gäller äktenskapssynen och varje församling avgör själv om man vill tillämpa samkönade vigslar eller inte. Vi har hamnat i den situationen inte genom genomtänkta och transparenta beslut utan genom praxisförändring. En skillnad är att Equmeniakyrkan har beslutat på sin kongress att tillämpa högt i tak medan EFK inför högt i tak genom praxisförändringar utan diskussioner och beslut.
  10. EFK har idag ett facebook-nätverk med 240 medlemmar, varav en hel del ledande EFK-are, som arbetar för att liberalisera EFK i HBTQ-vänlig riktning. Jag ser det som nödvändigt att EFK-are som vill värna om det klassiska äktenskapet, enligt den praxis och övertygelse som gäller idag, också måste engagera ett nätverk för att driva sina frågor. Just nu är det bara Immanuelskyrkan och Saron som hörs från EFK-håll och de församlingar som värnar om befintlig praxis är lågmälda och försiktiga.
  11. Jag har ganska noga följt beslutsprocesserna i både Saron och Immanuelskyrkan. Man har arbetat med frågorna ingående och länge. Saron lutar nu åt en kompromisslösning medan Immanuelskyrkan tar steget fullt ut och kan praktisera samkönade vigslar och accepterar homosexuella äktenskap fullt ut. Besluten är genomtänkta och logiska. Men enligt min mening är det inte i enlighet med en evangelikal bibelsyn där Guds ord väger tyngre än tidsandan och praxis i samhället. Enda möjligheten att ändra äktenskapssyn är att komma fram till slutsatsen att samhällsutvecklingen väger tyngre än bibeltexterna. Så kan man tycka men enligt min mening är det inte evangelikalt. Det positiva med både Saron och Immanuelskyrkan är att båda församlingarna tydligt markerar mot den sexliberala agendan, man poängterar äktenskapet som institution och det livslånga, trogna äktenskapet.
  12. I slutändan tror jag dock att detta blir främst en symbolfråga, dock en mycket viktig sådan. Svenska kyrkans erfarenhet efter cirka 13 år med samkönade vigslar, är att efterfrågan på samkönade äktenskap är minimal. Endast 1 procent av alla vigslar i Svenska kyrkan är samkönade. Genom att det är en mycket begränsad grupp människor som är berörda av detta är det orimligt att splittra församlingar och samfund på grundval av denna fråga.

Frikyrkans kris

En av de tunga profeterna i svensk kristenhet är statsvetarprofessorn Magnus Hagevi i Växjö. Nu har han gjort en analys av frikyrkorörelsens utveckling. Dagen rapporterar om det idag. Hagevi noterar att efter sammanslagningen 2012 av de tre gamla frikyrkosamfunden Missionsförbundet, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan till Equmeniakyrkan har utvecklingen gått utför. Magnus Hagevis genomgång av Equmeniakyrkans siffror visar att antalet medlemmar i samfundet mellan åren 2012 och 2021 sjönk med 13 procent, från 68 851 till 58 569 – alltså en minskning med nästan 10 300 medlemmar. Equmeniakyrkan har dött ut 2060 om nuvarande utveckling fortsätter.

Hagevi stryker under ett viktigt faktum. I krympande frikyrkorörelser talar man om antalet betjänade istället för antalet medlemmar, och det ska visa att det inte ser så illa ut. Men Hagevi påpekar att nedgången i antalet betjänade går ner ännu mer, det finns ett samband mellan medlemsutveckling och utvecklingen av antalet betjänade. Statistiken för betjänade visar ju hur många som totalt är med i en församlings verksamhet. Vi kan inte lura oss själva genom att visa på siffror med många betjänade, det är Hagevis tydliga slutsats.

Hagevi stryker under att det är teologiskt liberala församlingar som minskar mest. Det visar sig bland annat i att Equmeniakyrkan minskar kraftigt i den högexpansiva Stockholmsregionen. Dagenreportaget visar att Frälsningsarmén också har stora problem och antalet kårer har minskat betydligt senaste 10-årsperioden. Evangeliska Frikyrkan hade en positiv utveckling under 90- och 00-talet men visar också tydliga stagnationstendenser under senare år. Vi bildade EFK 1997 genom en sammanslagning av flera äldre samfund, med visionen att storskaligt satsa på församlingsplantering och församlingsförnyelse, även EFK går i frikyrkotrenden att minska antalet församlingar, de var 370 1997, nu är antalet nere i under 300. Vi har lagt ner församlingar istället för att starta nya, visionen med att bilda EFK har inte genomförts.

Pingst är det samfund som visar bäst siffror, men tillväxten där beror ju på nya församlingar som Hillsong och församlingar som anslutit sig till Pingst, bland annat från trosrörelsen. Den gamla delen av pingströrelsen visar uppenbarligen också på stagnerande tendenser.

Vad ska man säga om detta? Några kommentarer från min sida.

  1. Hagevis analys av Equmeniakyrkan är intressant. Tittar man närmare på utvecklingen kan man konstatera att de tre samfund som gick ihop 2012, allra värst är situationen för Baptistsamfundet och Metodistkyrkan, och de församlingar som har den bakgrunden. Missionsförbundets församlingar visar på fler exempel med positiv utveckling. Eftersom jag har mina rötter i Baptistsamfundet på min mors sida, både min mormors och min morfars föräldrar hörde till första generationens baptister i Sverige, berörs jag personligen av frågan. Gamla baptistförsamlingar, hur många sådana finns kvar i Sverige, och hur vitala är de? Jag är rädd för att kategorin äldre baptistförsamlingar håller helt på att försvinna, man har inte lyckats vitalisera sig och förnya sig, äldre baptistförsamlingar har fusionerats i stor utsträckning med andra frikyrkor, i regel på grund av krympande medlemsantal.
  2. Hagevis tes att de teologiskt liberala församlingarna minskar mest, detta är ett faktum enligt Hagevi, det kan visas i forskning, och jag håller helt med honom. Inom Anglikanska kyrkan i England där utvecklingen gått dramatiskt bakåt under många år, är det de evangelikala och karismatiska församlingarna som växer. Samma mönster ser man i USA där det är de äldre samfunden som minskar mest, och som har en teologiskt liberal profil. Att förneka detta är att skjuta sig själv i foten, frikyrkoledarna måste komma med begripliga förklaringar på nedgången, annars är det svårt att visa hur man kan få växt och skapa intresse för verksamheten.
  3. Vad är teologiskt liberala församlingar? Både jag och Hagevi betonar att det handlar om församlingar som tonar ner andliga upplevelsen, den radikala omvändelsen, evangelisationen, frälsningsförkunnelsen, Jesus som enda vägen till Gud och tonar ner en Jesuscentrerad förkunnelse. En kyrka som främst betonar dialogmöten och kulturaktiviteter har förlorat evangelistiska patosen. Andra kännetecken på teologiskt liberala församlingar är att bibelförkunnelsen och bibeltron urvattnas. En annan indikator är omförhandlingen av äktenskapssynen. I teologiskt liberala kyrkor är det vanligare att man accepterar samboförhållanden och bejakar samkönade relationer och vigslar. Så vill en församling gå ”slippery slope”-banan är det ganska tydligt hur man ska bära sig åt.
  4. Även nya församlingar och rörelser har inte haft det lätt att skapa en växtmiljö där allt fler människor attraheras av lokala församlingar. Trosrörelsen som slog igenom med dunder och brak på åttiotalet, visar inte på någon positiv utveckling, om man mäter statistiken. Samma sak gäller Vineyardrörelsen som slog igenom på nittiotalet. För att inte tala om Karismakraschen. Jag hoppas att Hillsong ska kunna fortsätta och växa, det har varit det mest dynamiska inslaget senaste 10-12 åren. Nya rörelsers bekymmer visar att problemen är djupgående och andliga, det handlar inte bara om metoder och trendighet.
  5. Vad gör vi då? En viktig faktor är att lyfta fram evangelistgåvan och ge utrymme för evangelistgåvan. Det är nödvändigt med en teologisk bearbetning av hela frågan om evangelisation, nöd för människors frälsning, omvändelsen, frälsningen, att skapa engagemang för att människor ska komma till tro på Jesus. Har det inte någon större betydelse om man är kristen eller inte, är med i en församling eller inte, då dör församlingen. En ny bönerörelse är nödvändigt. Bön måste bli något mer än bara en programpunkt på konferenser och gudstjänster. Ett rop till Gud utifrån nöd och vision. Ledare och predikanter behöver lyftas fram som har en väckelseton, som betonar omvändelsen, med pastor-Jansson-ledare kommer frikyrkan att dö ut. Teologiskt liberala och utdöende församlingar har formats genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen. Andligt levande och växande församlingar formas genom ledarskap och undervisning att gå i den riktningen.
  6. En avgörande fråga är immigrantkyrkor. Det är där tillväxten, livet och patosen främst finns. Att inkludera i församlingen personer med icke-europeisk bakgrund är helt avgörande. Att nära koppla ihop med immigrantkyrkor.