Magnus Persson är en av de unika profilerna i svensk kristenhet. Nyligen har han kommit ut med en ny bok med titeln ”Helkyrklighet – om kyrkans fullhet”. Hade förmånen att få diskutera bokens innehåll och tankar med en panel i Klara kyrka i Stockholm, för ett par veckor sedan. Magnus har gjort resan från att vara pingstpredikant till att numera vara prästvigd i Svenska kyrkan och verksam inom EFS.

Magnus skriver bra, är mycket teologiskt påläst och har noga tänkt igenom det han skriver. Sympatiserar med huvudtankarna i boken. Huvudpoängen är att olika kyrkliga traditioner kompletterar varandra. Lågkyrklighet eller högkyrklighet undrar Magnus. Folkkyrklighet eller frikyrklighet undrar Magnus.

Hans svar och bokens budskap är både och. Olika kyrkliga traditioner kan berika varandra. Hans koncept är helkyrkligt. Istället för ytliga etiketter och avståndstaganden, och isolering, borde vi göra studiebesök i de olika kyrkorna för att lära oss av varandra. De gamla kyrkorna behöver lära sig av de nya. Och de nya kyrkorna behöver lära sig av de gamla.

Faktum är att jag personligen känner en hög igenkänningsfaktor när jag läser boken och den sätter ord på mycket av min egen livshållning under alla år. Efter uppväxten i Maranata, som var en intensiv men ack så sluten miljö, blev det sedan bland annat karismatiska väckelsen, för att inte tala om Betel-Institutet i Orsa och Ebbe Bolin. Där var gränserna mellan kristna helt borttagna. Det präglade mig. Även under jättesekteristiska åttiotalet där allt handlade om att vara för eller emot Livets ord, vägrade jag att gå med på dessa uppdelningar. Jag åkte nyfiket till Livets ord många gånger för att lära mig. Samtidigt som jag vägrade att isolera mig i trosrörelsen. Istället blev det medlemskap i Örebromissionen, och ekumeniskt lokalt samarbete med predikstolsutbyten med Svenska kyrkan.

Magnus Persson skriver: ”Som kristna hör vi ihop med gudsfolket genom alla tider. Hela vägen från förbundsfolket, via fornkyrkan, kyrkofäderna, klostren, reformationen och fram till dagens olika väckelserörelser och frikyrkor.”

Ska man problematisera något av bokens innehåll är att det finns också en dimension av avfällighet kontra väckelse och förnyelse i kyrkans liv. Det är inte fullt så enkelt att bara säga att vi alla behöver varandra och kan lära oss av varandra. Det finns också Laodiceaförsamlingar och hela samfund och kyrkorörelser kan bli ett helt Laodicea. Fast samtidigt gäller även konceptet helkyrklighet även i dessa frågor. Samfund och kyrkor som drabbats av avfall och tillbakagång, de behöver verkligen titta på kyrkor som växer, vinner människor, formar lärjungar, och har ett intensivt böneliv. Och framgångsrika församlingar behöver lära sig av stagnerande församlingar, därför att om de inte tar lärdom av dem, kommer de att vara morgondagens stagnerade församlingar. Dagens väckelserörelse har en hög benägenhet att stelna inom 1-2 generationer.

Rekommenderar läsning av Magnus Perssons bok.

Noterar att det nu spelas in i Nashville en ny version av det populära kristna musikprogrammet Minns du sången.

I min ungdom, som inträffade under det förra årtusendet, i en avlägsen forntid, de sista dinosaurierna var dock döda vid denna tidpunkt – var en av de främsta inslagen i kristna musiken, gospelkören Choralerna från Göteborg. En av profilerna som var en av de drivande bakom Choralerna var Lars Mörlid. Noterar att han är med i denna nya version av Minns du sången.

Mörlid tycker jag präglas av att han verkligen tror på det han sjunger, han sjunger med inlevelse, det är en förkunnelse med sången. Det märks att han är berörd av det budskap han sjunger ut. Jag gillar detta skarpt. Följande inspelning med Lars från förra varianten av Minns du Sången för cirka 24-25 år sedan, är värd att lyssna på. Ser fram emot nya inspelningar med Lars Mörlid från Nashville, och alla de andra kristna musikerna på plats.

https://www.youtube.com/watch?v=c79eHTA3kE8

I onsdags morse åkte jag och hustrun ut till Sandhamn i Stockholms ytterskärgård, för att äta julbord på kvällen och bo ett dygn på Seglarhotellet. Vår äldste son med familj inklusive vårt femåriga barnbarn Gabriella var med. Sandhamn är en exotisk del av Stockholms skärgård, längst ut i havsbandet. Har en särskild känsla för platsen för det var hit jag och Eva åkte på bröllopsresa i maj 1976. Det gamla missionshuset på Sandhamn hade jag då använt flera gånger för ungdomsläger och bibelhelger och vi bodde i Sandhamns missionshus på bröllopsresan.

Råkade dock ut för en olycka mitt på dagen i onsdags. Det var halt och jag halkade och föll handlöst baklänges, och slog huvudet i marken. Befinner man sig på Sandhamn längst ut i havsbandet, det handlar om glesbygd. Att åka till akuten innebär ambulanshelikopter. Det blev en kraftig smäll mot huvudet och efter samråd med sjukvårdsupplysningen beslöt vi att avvakta. Jag äter nämligen en blodförtunnande medicin och då ska man alltid uppsöka akuten vid kraftigt slag mot huvudet, om man är över 65.

Vi åkte båt till Stavsnäs under torsdagen, jag var helt groggy i huvudet fortfarande. På kvällen kom jag till slut till St Görans sjukhus akuten, och undersöktes av en överläkare. Det konstaterades att jag inte fått någon hjärnblödning utan det var endast en hjärnskakning. Det tackar jag Jesus för att skadan inte blev värre en så, nu är jag hemma och enda botemedlet mot hjärnskakning är vila, så nu är jag hemma under helgen och vilar upp mig.

Blev återigen påmind om hur skört livet är, det kan vara livsfarligt att halka och ramla, gå försiktigt när det är halt och ha alltid bra skor. Jag hade bra vinterskor vid detta tillfälle men de var för slitna på undersulorna för att parera halkan. Vilket jag upptäckte först när olyckan hade inträffat.

Tackar för nåden att få leva vidare och att denna olycka kunde hanteras så pass bra.

Senaste helgen har varit intensiv och spännande.

Hela fredagen ägnade jag åt styrelsemöte i Sebastian Staksets organisation Heart of Evangelism. Mötet avslutades med ett fantastiskt julbord hos Barmhärtighetens hus i Östervåla, det hem vi startat för kvinnor som behöver komma in i en ny livssituation. Det är underbart att prata med kvinnor som bor på Barmhärtighetens hus och höra om vad Jesus har gjort i deras liv. Jag är också lycklig över att vi kommer igång med kampanjerna igen. En evangelisationskampanj är nu närmast planerad i Eskilstuna i slutet av januari. Sebastian Stakset har en visionär initiativkraft som är unik i svensk kristenhet.

Stor del av lördagen var jag med barnbarnet Gabriella på Tekniska muséet, det har blivit fantastiskt barnvänligt efter förändringar under senare år. Gabriella älskar att vara där, och att följa med farfar till Skansen.

Söndag förmiddag en underbar gudstjänst i Folkungakyrkan. Barnen medverkade, David Svensson predikade och Christer Roshamn var lovsångsledare. Roshamn är en unik pastor med helt unika gåvor när det gäller att nå nya människor. Dessutom står han för den typ av kristendom som New Wine-nätverket står för, med tydlig evangelikalitet och fokus på Gudsrikets karismatiska kristendom. Vi behöver mer av detta i Stockholms kristenhet.

Söndag kväll var jag med äldste sonen och hans familj på Hillsongs stora julkonsert på Hovet. De är extremt professionella i Hillsong, det finns inte någon kyrka i Sverige som skulle klara av att arrangera ett sådant event. Andreas Nielsen höll också en kort och intensivt evangelistisk predikan med fokus på Jesus.

Det är hela havet stormar just nu i kristna HBTQ-debatten. Världen Idags tidigare ordförande Per-Olof Eurell har i dagarna kommit ut med en bok där han argumenterar för att pingst- tros- och karismatiska sammanhang ska ändra äktenskapssyn. Hans son Gabriel har gått ut med sin berättelse, bland annat i en artikel i Dagen. Pingstpastorssonen Andreas Wijk och dessutom lovsångsledare i Hillsong, i varje fall tidigare, gick ut och berättade på bästa sändningstid i Carina Bergfeldts program att han är en homosexuell man, något han hållit tyst om hittills. En vecka efter TV-programmet medverkade Wijk i Norrmalmskyrkan i Stockholm i en gudstjänst där Jonas Gardell var predikant. Jonas Gardell och Joel Halldorf har också använt sin plattform i Expressen för att agitera för att frikyrkan ska ändra inställning.

Den stora riksdebatten om att ändra äktenskapssyn var ju för 15 år sedan då alla partierna utom KD ställde sig bakom en könsneutral äktenskapslagstiftning. Vid den tidpunkten var kyrkan enhälligt emot, vi ansåg alla kyrkor att äktenskapet var en unik institution för en man och en kvinna, även Svenska kyrkan stod bakom vårt gemensamma upprop. När nya äktenskapslagstiftningen var genomförd 2009 var det endast kyrkorna kvar som en ”konservativ rest”. Det var dock inte svårt att få Svenska kyrkan att ändra sig till den nya ordningen, kyrkomötet, högsta beslutande organ består ju mest av politiker, och de röstade naturligtvis efter sina partiprogram och kyrkan beslutade att viga samkönat.

Min krönika i Dagen idag ger en mycket kortfattad summary av den klassiska-konservativa kristna ståndpunkten. Jag hoppas artikeln är öppen så att man kan länka till den.

Jag har varit pastor i Stockholm i hela mitt liv så jag har jobbat med dessa frågor senaste femtio åren, dock främst i samtal och själavård, så för mig är det inte några nya frågor. Min jobbigaste pastorala erfarenhet under alla dessa femtio år var när en homosexuell församlingsmedlem hamnade i rättegång och dömdes för pedofila övergrepp. Min pastorala ambition var att stötta hela vägen till ett omvänt liv, men i det fallet blev det inte bra, jag fortsatta dock pastorala stöttningen aktivt även under hela fängelseperioden.. En gång blev jag utsatt för ett homosexuellt våldtäktsförsök i ett samtal med syftet att stötta och hjälpa.

Jag kan berätta många stories från dessa 50 år.

En sak gör mig mycket beklämd. Både Gabriel Eurells vittnesbörd och Andreas Wijks vittnesbörd visar att det råder mycket tystnadskultur i många församlingar kring dessa frågtor. I församlingen måste vi dela våra liv med varandra, oavsett vad vi brottas med i våra liv. Det måste vara ett öppet samtalsklimat och aktiv själavårdsfunktion för att öppna sitt hjärta. Det gäller frågan om sexuell läggning, men det gäller alla andra frågor inom detta område, t.ex. äktenskapliga kriser, sexuella frestelser, attraktion till någon annan än den man är gift med – sådant måste man prata om i en kristen församling.

Under alla år som pastor har jag haft en praxis att en gång per år ha en sex- och samlevnadspredikan just med syftet för att öppna upp och få igång samtalen i församlingen. Moderna församlingar tycks vara mer slutna miljöer och det är olyckligt. Och man talar tydligen om dessa saker i undervisningen så de människor som berörs vågar inte prata om det. Det är en mycket olämplig församlingskultur när det blir på det sättet.

Pastorn i Filadelfia Stockholm, Niklas Piensoho, har hållit flera bibelstudiekvällar över ämnet homosexualitet. Har blivit uppmanad från olika håll att lyssna på det och jag har lovat att göra det. Här följer några korta kommentarer från min sida. Den ena kvällen var temat Sodom och Gomorra och Niklas gjorde en genomgång av Bibelns samlade undervisning kring det temat. Den andra kvällen var en genomgång av Romarbrevet 1. Jag står ju för en klassisk-konservativ kristen äktenskaps- och sexualsyn så dessa glasögon präglar min tolkning av bibelstudierna.

1. Niklas P är en mycket skicklig bibelutläggare och förkunnare och har en fantastisk förmåga att uttrycka sig pedagogiskt. Jag har inte någon anledning att ifrågasätta hans respekt för Guds ord.
2. Jag håller i stor utsträckning med honom om hans utläggning om Sodom och Gomorra. Jag har skrivit om denna sak tidigare och sagt något liknande. Det är inte en rimlig bibeltolkning att betrakta Sodom och Gomorra, att homosexualitet var en huvudsynd i det sammanhanget. Bibeltexter om Sodom och Gomorra är inte teologiskt hållbart om man ska försöka mejsla ut en kristen syn på samkönade relationer. Niklas kritik av begreppet sodomi och sodomit är riktig enligt min mening, men jag tycker det är mycket överdrivet att just denna sak har påverkat inställningen till homosexualitet historiskt sett. Orden kommer från denna händelse men har inte varit avgörande för inställningen till samkönade relationer. Man bör komma ihåg att det har varit en psykiatrisk diagnos på homosexualitet fram till slutet av sjuttiotalet i Sverige, i USA har det delvis varit långt senare. Det beror inte på berättelsen om Sodom och Gomorra.
3. Tycker det är viktigt att betona att Niklas P inte sätter ner foten i dessa bibelstudier. Han betonar att han inte vill ändra i den grundläggande äktenskapssyn som man fastställer gemensamt inom pingströrelsen, att äktenskapet är en unik relation mellan en man och en kvinna. Han problematiserar dock en klassisk syn på dessa frågor inom pingströrelsen, och pekar på andra sätt att tolka berörda bibeltexter, utan att sätta ner foten. Niklas vill inte ändra äktenskapssynen och argumenterar inte alls för detta men vill pröva tankar kring att vara mer bejakande till att medlemmar i våra församlingar, och även ledare kan leva i samkönade relationer. Om vi ska jämföra med EFK-debatter, han är långt från Immanuelskyrkans nivå, även i förhållande till Saron i Göteborg.
4. Hans tolkningsalternativ av Rom. 1:18-32 är jag mycket tveksam till. Den moderna liberala teologin har ju drivit frågan om en omläsning och att Paulus bara åsyftar vissa samkönade relationer i denna text. Bibeltexten måste läsas utifrån ett bibliskt helhetsperspektiv. Paulus var jude, och Jesus var jude, och samkönade relationer var helt förbjudet i den miljön. Det finns inte något i skriften eller i kyrkohistorien som visar att man omprövade den hållningen. Samkönade relationer var en del av det som Bibeln i äldre bibelöversättningar kallar för otukt, i moderna bibelöversättningar står det ofta sexuell omoral. Om det skulle stämma att Paulus bara åsyftar vissa homosexuella relationer i Rom. 1 kan man inte på något sätt dra slutsatsen att han skulle vara bejakande i sin inställning till samkönade relationer. Det är en ren historieförfalskning enligt min mening.
5. Jag håller helt med Niklas P om att läsa även Rom 2 och 3, när man går igenom kapitel 1:18-32, där det står att alla har syndat och vi inte ska döma någon. Frågorna måste få rimliga proportioner. Men det är inte vi som är konservativa kristna som ständigt lyfter fram dessa frågor, det är HBTQ-liberala strömningen i västvärldens kyrkor som driver på  i detta och ständigt lyfter fram frågorna.
6. Min huvudinvändning mot Niklas P:s bibelstudier är att de ger inte en biblisk helhetsgrund för att bedöma frågan om samkönade relationer. Det är ju möjligt att han kommer att utveckla detta, och kommer in på det i kommande bibelstudier. Men de två bibelstudier som han hittills har haft har inte gett en sådan grund. Och jag håller alltså med om att berättelsen om Sodom och Gomorra ger inte någon sådan grund alls.
7. Bibelns helhetsperspektiv är klart och tydligt. Sex är en gåva från Gud men han har skickat med en bruksanvisning och den är restriktiv. Sexualiteten kan utövas i ett troget äktenskap mellan en man och en kvinna där inriktningen är att det ska vara livslångt. All annan sexuell aktivitet kallas i Bibeln för otukt. Den stora utmaningen gäller inte samkönade relationer utan det handlar om heterosexuella relationer som glider utanför denna bibliska grundnorm. Alla bibeltexter om äktenskap, bröllop, man och hustru, otukt – det måste vägas in när man ska göra en biblisk bedömning av samkönade relationer. Jag saknar detta övergripande perspektiv som en grund när Niklas går igenom dessa bibeltexter. Denna klassiska kristna grundhållning har präglat allmäna värderingar i Sverige fram till sextiotalet, fram till dess att sexliberala explosionen slog igenom. Ska man mejsla fram ett bibliskt helhetsgrepp på frågan måste man utgå från den judiska traditionen som var basen för Jesus och Paulus, och som var en självklar grund i deras förkunnelse om sexualmoral.
8. Jag har varit pastor och församlingsledare i Stockholm i hela mitt liv, ända sedan tonåren. Så jag är väl medveten om de pastorala utmaningarna som Niklas tar upp. Jag har de senaste 50 åren mött många människor som brottats med sexualiteten i förhållande till de kristna grundnormerna, i alla varianter, vilket innefattar kontakt och vänskap med många som attraheras av samma kön. De stora frågorna är dock de heterosexuella utmaningarna, med promiskuös livsstil, att attraheras av någon annan när man är gift, nätporr, otrohet, samlevnad före äktenskap m.m. Utmaningen kring samkönade relationer berör en ganska begränsad grupp, att Svenska kyrkans vigslar bara till 1 procent är samkönat visar detta. Det visar att bara en begränsad del av dem som attraheras sexuellt av samma kön, har en inriktning att man vill leva i en äktenskaplig relation. Min samlade pastorala erfarenhet sedan sjuttiotalet pekar på att människors situationer och erfarenheter är mycket olika, när det gäller homosexualitet. En del bibeltroende med dragning till samma kön, har det fungerat för med heterosexuellt äktenskap. En del vittnar om befrielse från detta, det har nog mest gällt fall när homosexualiteten har varit kopplad till traumatiserande barndomsupplevelser, t.ex. övergrepp. En del har landat i att leva ett singelliv i celibat. För vissa har det inte varit möjligt med en fast och långsiktigt stabil relation. Det finns också de som delar mina bibliska värderingar, men ändå har hamnat i en samkönad relation, och ser det inte som optimalt ur en kristen synvinkel. Min slutsats är, det är svårt att generalisera.
9. Och till sist, den kristna församlingen är inte en utställningshall för färdiga helgon. Vi är på väg, vi följer Jesus. Allt är inte perfekt. Vi måste ha mycket nåd i församllingarna, som går hand i hand med en tydlig undervisning. Människor måste känna en trygg miljö i församlingen så att man i själavård och förbön kan bekänna sina synder, och dela sin brottningskamp med livet utan att bli avvisad. Men undervisningsstandarden får inte sänkas för att vi människor brottas med synden. Bara för att många brottas med girighet och materialism, får vi inte börja undervisa att det är ok att vara girig och materialist. Bara för att vissa av oss brottas med att tala sanning, får vi inte sänka standarden och i undervisningen i församlingen säga att det är helt ok att ljuga lite lagom när det passar och är bekvämt.
10. Min beskrivning av kristna äktenskaps- och sexualsynen i punkt 7 kan ur ett svenskt perspektiv tyckas vara extrem men den är mainstream i globala kristna kyrkan och har så varit i 2000 år. Katolska kyrkan ser det helt och hållet på detta sätt och är dessutom striktare än vad någon protestant är, man ser äktenskapet mellan man och kvinna som ett sakrament och att det är oupplösligt. En konservativ protestant är mer liberal i synen på skilsmässa och kan bejaka det i undantagsfall. De ortodoxa kyrkorna är lika konservativa, liksom globala pingströrelsen och globala evangelikala rörelsen. Jag hade förmånen att träffa ledaren för World Evangelical Alliance nyligen, och det samtalet bekräftar bilden.

Noterar att Niklas Piensohos bibelstudier i Filadelfia om brännande frågor väcker uppmärksamhet. Bland annat om samkönade relationer. Jag har inte lyssnat på detta så därför kan jag inte kommentera saken.

Jag vill dock bara påminna om vad Niklas P skrev under tiden som missionspastor i boken ”Motbilden och budskapet”: ” ”När man närmar sig frågan om sexuella handlingar mellan människor av samma kön måste man konstatera att alla texter som på något sätt uttalar sig är avvisande och att inga dörrar öppnas någonstans i skriften mot andra sexuella relationer än de mellan man och kvinna. Det unika med denna debatt är det helt entydiga bibliska materialet. Jag känner inte till någon annan fråga där bibeltexterna är så samstämmiga.”

Här fortsätter genomgången av Per-Axel Sverkers bok om John Stotts teologi och författarskap.

John Stotts syn på kontextualisering tar ett stort utrymme i Sverkers bok. Kontextualisering handlar om de hermeneutiska frågorna, hur miljön såg ut där bibeltexterna blev till, men också den kontext idag där Bibeln läses och ska förstås. För en evangelikal teolog gäller att bibeltextens innebörd ska bli tillgänglig genom studium av språk och historisk miljö där bibeltexten nedtecknades. John Stott betonar betydelsen av att höra Guds röst i skriften, hjärtats olydnad hindrar oss att tillägna oss och förstå bibeltexterna. Stott tycker att den nya hermeneutiken har gått för långt, man hamnar i fullständig subjektivitet istället för att utgå från Bibelordets objektiva betydelse. Stott betonar istället Andens betydelse för att förstå och tolka bibelordet.

När det gäller kontextualiseringen rör vi oss mellan två poler. Bibelns dåtid och vår nutid. Förkunnaren fungerar som en brobyggare som ska överbrygga klyftan mellan Bibelns dåtid och människors tankar idag. Med stöd av sociologen Peter Bergers ord om kyrkans dans runt modernitetens guldkalv manar Stott till protest mot anpassningen till nutidskulturen. Men Stott betonar att även konservativ evangelikalism måste ställas under Skriftens prövning, den finns också i en kulturell och social kontext. Det räcker inte med att avslöja liberal teologi. Konservativa kristna måste arbeta på att formulera det bibliska budskapet på ett skapande sätt idag. Sverker påpekar att när liberalteologerna har kritiserat Paulus som bunden till en viss kultur i fråga om synen på homosexualitet protesterar Stott, eftersom attityden att veta bättre än Paulus kommer i konflikt med Skriftens inspiration.

Sverker sammanfattar Stotts tänkande kring utmaningarna angående kontextualisering: ”Eftersom tiderna förändras, måste budskapets form ändras så att själva innehållet ska kunna behållas intakt. Den helige Andes roll är här av avgörande betydelse för att först lyssna till Bibeln, sedan förstå dess mening och tillämpa den på församling och samhälle. Men om man enbart sysslar med samtidsanalys riskerar man att inte kunna urskilja vad som är kristet och vad som är temporärt. I en strävan att vara relevant finns det en risk att samtiden bara får höra ekot av sin egen röst.”

Stott har utgångspunkten att kristen tro har en exklusiv ställning. Kristus är Guds sista ord till världen. Hur ska en sådan exklusivitet förhålla sig till en relativiserande kultur i vår tid? En kultur som ifrågasätter ett universellt sanningskriterium. Stott betonar att evangeliet är oföränderligt oavsett kultur. Den kulturella klädedräkten i presentationen av evangeliet kan variera men uppenbarelsen är oförändrad.

Kapitel 15 i boken har rubriken ”Utmaningen för den evangelikala teologin”. Sverker slår där fast att den utmaning som Stott försökte hantera genom sitt teologiska författarskap var den växande sekulariseringen. Den har sysselsatt både liberala och konservativa teologer. Som respons på sekulariseringen och dess krav på att förflytta kristen tro till privata sfären, har Stott betonat den kristna helhetssynen, den innefattar även engagemang i det sociala och det politiska livet. En kulturell karantän som fundamentalismen förespråkar är lika skadlig för den kristna tron som en anpassning till sekulariseringen. Sverker pekar även på postmodernismens utmaningar som Stott också berört i sitt skrivande. Sverker stryker under svårigheterna med att definiera postmodernismen, det finns många olika definitioner. Dragen av relativism och pluralism är dock tydliga. Ingen kan säga sig äga sanningen. Allt handlar om perspektiv. Det finns ingen universell utgångspunkt för att avgöra vad som är rätt och fel. Teologer som vill poängtera vikten av anpassning till postmodernismen går ofta under beteckningen postkonservativ eller postevangelikal. Stott går in i debatten med dessa olika strömningar. Stott har i dessa diskussioner betonat evangelikalismens särart och betoning på Bibeln som högsta auktoritet, viktigare än både traditionen och förnuftet, är ett evangelikalt kännetecken som Stott alltid försvarat. Betoning på frälsningsförkunnelse och omvändelse är ett annat viktigt kännetecken.

Sverker påvisar att Stott står för en reaktion mot en för känslobaserad kristendom. Den västerländska kulturen betonar känslor och upplevelser. Den inställningen har spridits till kristna sammanhang. Stott betonar att kristendomen är en relation till personen Jesus Kristus, men det bygger på en objektiv kunskap om denne person. Sverker pekar på i Stotts anda att det behövs en integrerad syn på tro och förnuft vilket är särskilt viktigt i en postmodern kultur. Den evangelikala fromhetskulturen visar upp en allt starkare fokusering på den religiösa erfarenheten, särskilt i form av speciella upplevelser. Denna upplevelsekristendom är en reflex av den postmoderna mentaliteten. Stott betonar att både bibelordet och Anden som undervisar oss i Ordet är nödvändiga för att den kristne ska förbli i sanningen.

Sverker poängterar att evangelikal teologi har påtagit sig en kritisk funktion i att föra församlingen tillbaka till sund lära och praxis. Det är en normativ uppgift för evangelikal teologi. Evangelikalism begränsas i sin dialog med andra kristna av det man ser som sanning. Evangelikalismen rör sig i spänningen mellan en förnuftsinriktad kristen tro och en mer mystisk inriktning av tron. Vördnaden för Bibeln förutsätter förnuftets plats. Samtidigt innebär evangelikalismen en protest mot rationalistiska utformningar av tron. Sverker gör också en jämförelse med pentekostalismen vars teologer delvis distanserat sig från evangelikalismen, man vill inte identifieras med en rationalistisk teologi. Han beskriver hur Stott har brottats med frågorna om karismatisk kristendom och pentekostal teologi, han anser att för mycket betoning på subjektiva upplevelser hotar Guds ords ställning.

Sverker kommenterar också den postliberala strömningen inom teologin, som han också kallar för narrativ teologi. Berättelsen är då i fokus, inte förklaringar och detaljer. Postliberalismen utgår från teologins egen självförståelse. Inte offentligt acceptabla sanningskriterier. Postliberalerna kan vara trogen sin egen tro men överge allmänna krav på sanning. Sverkers slutsats är att det är mycket svårt för evangelikal teologi i Stotts efterföjd att ge upp tanken på att det finns en gudagiven rationalitet som är gemensam för alla och som kan skilja på vad som är sant och falskt. Ett annat problem är att postliberalerna i regel bortser från bibeltextens historiska sanning. Postliberalerna har i stor utsträckning övergett tron på kristendomens objektiva sanning och Bibelns historicitet. Man hamnar i relativitet.

Slutkapitlet i den omfattande boken är Per-Axel Sverkers personliga omdöme. Han pekar där på att filosofiska idéer har en tendens att ta över teologin. I den postevangelikala kritiken mot evangelikala teologin finns ett stort inslag av bland annat postmodern filosofi. Postkonservativ och postevangelikal teologi risker att bli för anpassad till samtidens frågor.

Stotts gärning har präglats av att utifrån sina evangelikala övertygelser stå emot modernitetens påverkan. Sverker pekar även på att Stott även problematiserat karismatiska kristna erfarenheter. Förnuft och rationell teologi är i centrum för Stott. Pentekostalismen är ett försök att skapa en mer integrerad teologi som även innefattar erfarenheter.

Sverker skriver i slutavsnittet summerande: ”Men  det har visat sig att hans insatser bland majoritetsvärldens kristna bidrog till att vitalisera de viktigaste delarna av den evangelikala rörelsen med hans fokusering på Bibelns och korsets centrala ställning inom kristet liv. Stott arbetade under lång tid för att evangelikal teologi ska inkarneras i nya kulturer. … Hans erfarenheter från England hade lärt honom dialogens betydelse för att lyssna till vad andra säger om sin tro. I sitt arbete i majoritetsvärlden med dess utmaningar till religionsdialog har Stott visat att tolerans inte behöver utgå från ett relativt sanningsbegrepp, utan är en fråga om ödmjuk karaktär. Det är den troende som person som är tolerant, inte hans åsikter som är toleranta. Om teologins sanning blir relativ, kommer likgiltigheten att ersätta övertygelsen. Stotts teologi visar på glädjen i en djup sanningsövertygelse. Stott kunde aldrig medge att tolerans är ett accepterande av alla teologiska påståenden.”

Till sist, Sverkers bok är en guldgruva för den som är intresserad av John Stotts liv och författarskap, och för den som vill tränga djupare in i vad evangelikal teologi är för något.

Till sist, en sak jag efterlyser är tydligare definitioner av postliberalismen, postevangelikalismen, postkonservatismen, narrativ teologi, postmodern teologi, liberal evangelikalism, – begreppen används om vartannat i Sverkers bok, och min fråga är om det delvis handlar om synonymer, eller om det är distinkta teologiska strömningar som kan urskiljas.

Här följer fortsättningen av genomgången av Per-Axel Sverkers bok.

Ett annat centralt tema i Stotts författarskap handlar om en kristen respons på social rättvisa, och Sverker visar att detta har varit delvis en brottningskamp för Stott och man kan se en viss positionsförflyttning under hans livstid, något som får avtryck i Lausannedeklarationen och dess uppföljning. För en evangelikal kristen är människans frälsning helt avgörande, detta präglar Stott. Evangelisationen måste alltid komma i första hand. Stott är också inne på den klassiska evangelikala tankegången att människors frälsning och omvändelse är det effektivaste sättet att bedriva kristen social påverkan. ”The Commission of the church is not to reform society, but to preach the gospel” – ett klassiskt Stott-citat som Sverker lyfter fram. Stott mejslar dock efterhand fram en helhetssyn där människan betraktas både på ett frälsningsplan och ett skapelseplan. Skaptelseteologin formar Stotts sociala tänkande, han har även efterhand tagit mer intryck av Gudsrikesteologin.  Evig frälsning är dock viktigare än politisk och ekonomisk befrielse för Stott. Man bör komma ihåg att en stor del av Stotts livsgärning inträffade samtidigt som den radikala vänstervågen påverkade stora delar av kristna kyrkan, som betonade ett socialt evangelium och social rättvisa. De frågorna utmanade Stott och han var tungen att ta ställning till dessa utmaningar.

Kristi unika ställning betonas i Stotts författarskap. All form av religionsdialog är underordnad proklamationen av evangeliet.

Stotts syn på Bibeln behandlas ingående av Per-Axel Sverker. Bibeln som Guds ord är en grundbult i Stotts hela författarskap och övertygelser. Han har haft omfattande debatter med företrädare för liberal teologi och liberal evangelikalismen om Bibelns trovärdighet och status. Evangelikalismen utgår från den protestantiska Sola Scriptura-principen, skriftens överhöghet som teologisk norm över alla andra källor. Katolicismen ger traditionen en större tyngd än vad som präglar evangelikalismen. Liberal teologi relativiserar skriften och utgår mer från erfarenheten och subjektiva kriterier. Det finns också en kritik mot Karl Barth och nyortodoxin som gör skriften både relativ och absolut.

Sverker poängterar att tron på Bibelns auktoritet inkluderar i den evangelikala historien också ett fasthållande vid dess sanning och ofelbarhet. Hur Bibelns ofelbarhet ska definieras har debatterats i evangelikala kretsar. Debatten har kretsat kring begreppen infallability och inerrancy, två begrepp som är ganska likalydande men uttrycker olika distinktioner om Bibelns ofelbarhet. Vissa evangelikala teologer har hävdat Bibelns ofelbarhet in i minsta detalj, t.ex. Francis Schaeffer. Andra evangelikaler har också hävdat ofelbarheten men också betonat Bibeltexternas olika syfte och genre, man måste också utgå från vilken typ av Bibeltext det handlar om. John Stott hör till den gruppen liksom JI Packer bland annat. Det är också den syn som präglar Lausannedeklarationen. En mer liberal grupp av evangelikaler betonar Bibelns ofelbarhet när det gäller tro och praxis men inte i mer perifera frågor. Liberala evangelikaler ser Bibelns ofelbarhet som begränsad.

John Stott ser den förändrade Bibelsynen som en grundorsak till kyrkans negativa utveckling, orsakad av relativisering och subjektivism. Den liberala teologin ligger bakom kyrkans förfall. Stott poängterar även att traditionen får inte utgöra teologins yttersta norm. Den har ibland tagit Bibelns plats som källa och norm. Skriften är gudomlig medan traditionerna är mänskliga. Stott poängterar dock att det råder en samsyn mellan evangelikal bibelsyn och kyrkans traditionella lära om Bibeln.

Sverker stryker under att John Stott dock lyfter fram Bibelns symbolspråk. ”Scripture is very rich in metaphorical language, and in every metaphor it is essential to ask at what point the analogy is being drawn.” – skriver Stott vid ett tillfälle. Här finns en skiljelinje mellan Stott och det som kallas fundamentalismen och som läser Bibeln strikt bokstavligt. Den litterära genren behöver fastställas i varje bibeltext. Det gäller även skapelseberättelsen. En symbolisk berättelseform förnekar dock inte den historiska bakgrunden.

Stott betonar Bibelns historiska sanning men Bibelns författare ser det sällan som angeläget att vara pedantiskt precis. Historien tecknas därför skissartat och stiliserat och inte som i modern facklitteratur.

Bibelns inspiration diskuteras av Stott i olika texter. Han är en förespråkare för det som kallas för verbalinspiration, vilket inte är samma sak som mekanisk inspiration. Verbalinspiration innebär att även ordvalen är inspirerade av Gud i skriften. Stott skriver: ”Verbal inspiration means that what the Holy Spirit has spoken and still speaks through the human authors, understood according to the plain, natural meaning of the words used, is true and without error .. Words are the building-blocks of speech. It is therefore impossible to frame a precise message without constructing precise sentences composed of precise words.”

Sverker lyfter fram följande Stott-citat som väl sammanfattar hans hållning i bibelsynsfrågan: ”In the contemporary crisis of authority in the world, and loss of authority in the church, my plea is that we return to humble submission to Scripture as God´s word, and that we do so out of a humble submission to Jesus Christ as Lord, who himself humbly submitted to Scripture in his own faith, life, mission and teaching.”