Jag har tyvärr inte hunnit läsa kommentarer på bloggen idag, noterar att debatten varit intensiv. Ber att få återkomma under morgondagen.

Jag har sent ikväll suttit och skrivit en ny ledare för Världen idag där jag talar om behovet av tro och trosförkunnelse, och höjer tonläget och blir ännu tydligare. Artikeln kommer på fredag.

Men ser fram emot en rejäl diskussion i denna fråga med Daniel och bloggkollegan Aletheia.

Elimkyrkan, det vill säga vår församlings tidigare kyrkbyggnad uppmärksammas idag i media. Det är köparen av kyrkan som intervjuas. Det bygger på en intervju med köparen i lokala tidningen Östermalmsnytt. Här kan man läsa i Dagens Nyheter.  Det står att kyrkan ska byggas om till lyxvilla. Det överraskar knappast någon med elementära kunskaper i Stockholms fastighetsekonomi.

Tidningen Dagen tar också upp frågan här.

Det har kommit en del synpunkter på det jag skrivit om trosförkunnelse och trosrörelse.

Inte minst Jonasq kritiserar mig ganska kraftigt för att jag helt felbedömer dessa saker.

Jag upplevde Ulf Ekmans framträdande i svensk kristenhet som en frisk fläkt. Jag både besökte Livets Ord och lyssnade på Ekman i Södermalmskyrkan ett antal tillfällen under åren 1982-84 och upplevde stor välsignelse i detta. Däremot kom jag ju aldrig med helt och hållet i trosrörelsen. Den lilla pionjärförsamling i södra Stockholm som jag var pastor för valde en mellanväg där vi både var välsignande till trosrörelsen samtidigt som vi valde att gå med i Örebromissionen.

Visst läste jag en del av Hagin och andra på åttiotalet men upplevde aldrig dessa böcker och predikningar jag lyssnade på, på det sätt som Jonasq ger uttryck för. Jag kan hålla med om att det fanns tillspetsningar och förenklingar som jag inte höll med om. Men mer än så upplevde jag inte. Men jag har här inte någon heltäckande bild. På senare år har jag framförallt läst Ekmans böcker och Keryx och kan inte hitta exempel på de problem som Jonasq ger uttryck för.

Senaste åren har jag uppskattat Randy Clarks undervisning där han har försökt överbrygga Vineyard och trosrörelsen, och pekat på att det inte är så avgrundsdjupa skillnader, vilket ofta hävdades på 80- och 90-talet.

Jonasq skriver att man skulle ”lämna alla gamla religiösa dogmer och ta emot uppenbarelsekunskapen”, den ”enskilde troende fick nu den stora bördan att ha auktoritet snarare än Gud”, ”man kom med en rad olika tekniker som alla gick ut på att man skulle blunda för verkligheten”, ”hetsade människor att ge bort sina pengar till predikanterna” – de kunskaper jag har om trosrörelsen och de personer jag känner som under många år har varit pastorer inom rörelsen, har jag aldrig hört uttrycka sig på detta sätt.

Och det innebär att man säger att de personer som varit med i rörelsen verkligen tycker så eller har accepterat att vara med i ett sammanhang där man predikar och lär så, det är ju en ganska grov personkritik mot tusentals kristna i Sverige.

Det är sant att jag under en rad år hade problem i min relation med trosrörelsen, men det berodde inte på en massa kritik mot förkunnelsen, utan att jag levde som pastor i kölvattnen av Södermalmskyrkan, som var en extremt framgångsrik församling under andra halvan av åttiotalet, och det var inte särskilt lätt att leva i skuggan av denna kyrka. Problemen för mig var mer sociologiska och relationsmässiga mer än teologiska.

Sedan är det riktigt att trosrörelsen under 80- och 90-talet orsakade en hel del turbulens i svensk kristenhet, men jag tycker att det är fel att bara klandra trosrörelsen för detta. Jag har mött åtskilliga kristna som upplevt stor glädje och välsignelse och hjälp i sina kristna liv genom trosförkunnelsen, jag har också mött dem som upplevt svårigheter och stora problem. Det är mycket svårt att generellt bedöma varför människor kan uppleva saker på så olika sätt.

t.ex. tillämpade vissa stora pingstförsamlingar i Sverige automatisk uteslutning av medlemmar som ansökte till Livets ords bibelskola. Det tycker jag också att man kan ha synpunkter på.

Men jag är inte tillräckligt påläst eller kunnig för att kunna bedöma dessa saker i sin helhet. Även om jag var med på ett hörn och har fått vissa inblickar saknar jag helt enkelt kunskaperna för att grundligt kunna diskutera detta. Och jag upplever inte att frågan är het och aktuell på samma sätt som den var under 80- och 90-talet. Jag trodde dock att detta var mer uppklarat än vad det verkar vara.

 

Noterar måndag morgon att norska kristna tidningen Korsets Seier tagit upp om och refererat till min senaste ledare om trosförkunnelsen.

Idag söndag har jag avslutat semestern och åkt med bil från stugan norr om Skellefteå till Stockholm. Är glad över att vara tillbaka i Stockholm igen och ser fram emot att börja jobba på allvar, även om jag i ärlighetens namn har lite hållit igång både pastorsarbete och konsultbolag under semestern. Var egentligen inbjuden att medverka på Frizon denna vecka men hade inte möjlighet att få ihop sommarschemat, så var tvungen att tacka nej.

Noterar att det tydligen har uppstått debatt om mitt blogginlägg om trosförkunnelse och trosrörelse. Jag har tydligen svårt att säga någonting om någonting utan det blir debatt.

Min ledare om trosförkunnelse och trosrörelse har orsakat en hel del kommentarer på denna blogg.

Jag vill kortfattat kommentera en del av de frågor som ställts.

1. trosförkunnelse tror jag är ett genuint bibliskt fenomen. Att framhålla det fullbordade verket i Kristus, välsignelsen i Kristus, möjligheten till bönesvar, helande, att lyfta fram alla Guds löften i Bibeln – det är något alla kristna ska ägna sig åt, det är inte några konstigheter i detta. Vi pastorer och predikanter har ett särskilt ansvar att lyfta fram dessa frågor så att det skapas en trosmiljö i våra församlingar, inte en otrosmiljö.

2. Jag menar nog att essensen i den trosrörelse som kom på åttiotalet var just detta. Jag kan dock hålla med om att inte minst i amerikansk trosförkunnelse fanns det tendenser till överdrifter och att skapa lärosystem kring enstaka bibelversar. Tycker dock att svenska trosrörelsen i Livets ords tappning har bearbetat detta på ett bra sätt, en läsning idag av Keryx och de böcker Ulf Ekman skrivit som mer är av lärokaraktär, jag har svårt att se att det skulle finnas grund för denna kritik. Jag tycker att delar av åttiotalskritiken sköt över målet, man kritiserade en karikatyr av trosförkunnelse.

3. Vi ska kunna kritisera tendenser i kristenheten och i kristna sammanhang som vi upplever som felaktiga. Det är också viktigt att vi kristna har en välsignande attityd till varandra. Och en genuin respekt för goda insatser som görs i olika kristna sammanhang. Jag välkomnar de mer välsignande attityder och goda relationer som är vanliga i svensk kristenhet. Det måste också kombineras med en profetisk vaksamhet, det är mycket som inte är bra, och det måste kunna sägas, utan att man därför anklagas för att störa enheten. Profetröster får inte tystas.

4. Min artikel från 2003 har nämnts där jag argumenterar för normaliserade relationer med trosrörelsen och en genuin respekt för vad man faktiskt åstadkommit, vilket då var en inte alls självklar uppfattning, men där jag också lyfte fram problem som jag hade upplevt med trosrörelsen. Livets ord har ju omorienterat sig ganska påtagligt senaste tio åren, och sökt bredare kontakter, och gemenskap med hela kristenheten. Jag tycker det är en mycket positiv utveckling. När jag skrev artikeln 2003 hade jag inte haft någon direkt kontakt med Livets ord på 10 år, och insåg nog inte att den här utvecklingen redan hade börjat. Sedan tycks det ju vara så att i vissa kretsar blir Livets ord kritiserade vad man än gör. Förut för att man var för sekteristiska och isolerade, nu för att man är för breda och inkluderande, framförallt i förhållande till Katolska kyrkan. Jag tycker att Livets ords utveckling har varit mycket positiv när det gäller enhet och gemenskap. Har också haft möjligheten senaste 4-5 åren att sitta i flera styrelser tillsammans med Ulf Ekman vilket ökat möjligheter till kontakt och gemenskap. Att en ledande företrädare för Katolska kyrkan och tongivande personer från Svenska kyrkan idag medverkar på Europakonferensen ser jag som mycket positivt. Det var inte möjligt för 20-25 år sedan.

5. Jag hade en mycket speciell situation under 80- och 90-talet då jag var pastor för en pionjärsatsning i södra Stockholm, som av många uppfattades som en trosförsamling, som ändå eftersträvade att vara en del av den etablerade frikyrkligheten, vi uttryckte detta genom att gå med i Örebromissionen 1985, det som sedan blev Evangeliska Frikyrkan. Det medförde att jag hamnade i en märklig mellansituation där jag drabbades mycket av kritiken mot trosrörelsen, samtidigt som jag levde i nära kölvatten av framförallt Södermalmskyrkan men också Livets ord, och därmed kontakt med människor som på olika sätt kom i kläm. Man drabbades av trosrörelsekritiken, samtidigt som man inom trosrörelsen nog inte visste var man hade oss. Jag kom personligen i kläm under denna period. De problemen har jag inte upplevt på senare år. Mycket har förändrats i kristenheten sedan dess. Jag hamnade också i blåsväder under denna period då jag under ett par år i mitten av nittiotalet engagerade mig i en fristående bönegrupp i Uppsala, som bestod av en brokig skara kristna, vilket i media stämplades som en avhoppargrupp till Livets ord (vilket inte var en korrekt beskrivning).

6. Avhopparproblem har nämnts och det har ju lyfts fram mycket i debatten. Jag tycker dock att hela denna fråga måste nyanseras. Kristna församlingar är inte perfekta. I större församlingar med viss dynamik blir det alltid så att människor på olika sätt kommer i kläm, hur mycket man än försöker undvika detta. Det är beklagligt. Det beror på många faktorer. Men jag tycker att den debatten har förts på ett skevt sätt i svensk kristenhet, de mest växande och största församlingarna kritiseras för avhopparproblem, medan hela samfund som sjunker samman som korthus inte nämns med ett ord av kritik.

Ska vi tala om avhopparproblem så tycker jag att man ska prata om baptistförsamlingar i Stockholms innerstad. Eftersom jag själv representerar en sådan så kastar jag inte sten på någon annan när jag säger det. Elimkyrkan hade 1200 medlemmar på 1910-talet, i början av 1990-talet var nästan inga kvar (nu har vi lyckats vända trenden på grund av Guds nåd), Salem på söder har haft över 500 medlemmar, Ebeneser över 400, idag existerar inte dessa församlingar. Dagens Norrmalmskyrka i gamla Betel hade en gång i tiden över 2000 medlemmar, Tabernaklet över 1000 (som är fusionerad i dagens Norrmalmskyrkan), dessutom fanns det en baptistförsamling som hette Saron, Norrmalmskyrkan i Stockholms gudstjänstfirande församling är idag en åldrande rest av vad det har varit. Var har alla dessa människor tagit vägen? Nedgången i de äldre samfunden är den stora avhopparproblematiken i svensk kristenhet. Vi försöker bara fly från egna problemen genom att prata om avhoppare från Livets ord, eller raljera över Karisma centers konkurs. Det kan säkert dyka upp avhopparintervjuer med Hillsongmedlemmar snart. Vi som representerar etablerad kristenhet bör tala om avhopparproblem med viss ödmjukhet.

 

 

Eftersom chefredaktören hos Världen Idag Lukas Berggren är på semester, skriver jag närmaste veckorna några extraledare i Världen Idag, förutom min vanliga rytm att skriva en ledare varannan vecka.

Idag skriver jag om trosförkunnelsen och behovet av ständiga trosinjektioner i svensk kristenhet. Problemet är inte för mycket tro, utan för lite tro på Gud. Ledaren hittar man här.

Feedback?

Jag har drabbats av flera märkliga olyckor senaste året. Dels isklumpen i skallen när jag promenerade på en Stockholmstrottoar i december, ambulanstransport till akuten, hjärnskakning i en månad, men mänskligt sätt kunde det ha gått betydligt värre. Sedan en elchock-elstöt i samband med Evangeliska Alliansens styrelsemöte, besök på akuten, men allt gick bra.

Idag var det dags igen. Röjde på tomten vid stugan norr om Skellefteå. Råkade trampa på ett jordgetingbo som direkt gick till attack. Fick minst 10 getingstick inom loppet av ett par sekunder. Har aldrig varit med om något liknande i mitt liv.

Sjukvårdsupplysningen uppmanade mig att omedelbart åka till akuten på Skellefteå lasarett. Där behandlades jag under 3-4 timmar med dropp och kortison. Ganska tilltyglad fick jag lämna lasarettet efter 4 timmar.

Ett enda getingbett är ju inte så farligt om man inte är allergisk mot getingar, men 10 bett på en gång, innebär ganska mycket getinggift rätt in i kroppen, och det kan i värsta fall utlösa livshotande tillstånd.

Det gick bra även denna gång, men blev påmind om skapelsens förgänglighet. Passande efter dagens ledarartikel om hur naturen vittnar om Gud. Fick känna av naturens mer brutala sida.

Men blev återigen påmind om livets skörhet, det är bara Guds nåd att vårt hjärta fortsätter att slå, att blodet fortsätter pumpa igenom våra kroppar, och att andningen fortsätter. Oavsett om vi lever eller dör, lever vi för Herren, och är ambassadörer för Guds rike så länge vi är kvar på denna jord.

 

Idag kommer jag med en ny ledare i Världen Idag, om en kristen inställning till naturen. Den vittnar om att det finns en Gud. Den har också drabbats av förgängelsen. Den ska också upprättas. Naturen är Guds skapelse, och ska därför förvaltas väl och vårdas av människan, det är ett uppdrag som vi har fått av Gud som skaparen.

Grundläggande miljöteologiska reflektioner, en bredare syn på vad Guds rike är – något av detta försöker jag säga i denna ledare. Man hittar den här.

 

Har tillsammans med hustrun och en dotter haft en fantastisk åttadagarsresa runt Nordkalotten då vi bl.a. besökt Sareks nationalpark och Stora Sjöfallet, Kiruna, Jukkasjärvi, Karesuando, Nordkap, Alta i Nordnorge, Hammerfest, Lofoten, Vegaöarna ute vid Norges Atlantkust, och Hemavan-Tärnaby. Ska lägga ut några mer semesterbilder.

Har mest varit på resande fot och sällan uppkopplad så jag har inte kunna blogga aktivt.

Nu är vi tillbaka till stugan utanför Skellefteå för sista semesterveckan.

Satt på Lofoten och skrev morgondagens ledare i Världen Idag, som alltså publiceras i morgon.

Den blir mycket intressant, enligt min mening.

Noterar också att debatten i Dagen om heltidstjänst-livstidstjänst fortsätter.