Vill man ha lite alternativ till blivande ärkebiskopens dimridåer om inkarnationen, så kan man t.ex. läsa på den ledande sydstatsbaptistteologen Al Moehlers blogg. Där han tar upp vad en klassisk baptistisk teolog sade i ämnet på 1920-talet. Väl värt att läsa. Här är länken.

Idag är jag förkyld så jag är inte med i någon gudstjänst och håller inte någon predikan. Ligger hemma i sängen.

Har lyssnat på Ekots lördagsintervju med blivande ärkebiskopen Antje Jackelén.

En bra genomförd intervju med relevanta frågor. Jag håller med Jackelén i inställningen i vissa praktiska-konkreta frågor som miljöhot, flyktingfrågor, och uppskattar även hennes avdramatiserande inställning till skolavslutningar i kyrkor.

Hon är en klok och bra kommunikatör, som behärskar en bredare uppsättning frågor. De personer som slussas fram till de högsta chefsposterna i Svenska kyrkan har fördelen att de är ganska bildade personer med breda kunskaper. Tror att hon kan få lika bra genomslag i media som KG Hammar. Vad vi frikyrkliga än tycker så blir Svenska kyrkans ärkebiskop främste företrädaren för kristenheten gentemot svenska samhället. Det är en verklighet vi måste acceptera.

Men som evangelikal kristen befinner man sig dock på ett ganska stort avstånd från Jackeléns teologiska ståndpunkter. Hennes undanglidande svar på frågan om jungfrufödelsen, hennes otydlighet om skillnader mellan kristendom och andra religioner, hennes frånvaro av kritik mot islam, både etiskt och teologiskt, är inte överraskande. Det framkom med all tydlighet i intervjun. Här finns förstås stora skillnader mot oss frikyrkliga som ser oss som evangelikala och ser Bibeln som avgörande rättesnöre för lära och liv.

Men det är ju inte konstigt att det finns skillnader. Det var ju därför frikyrkoväckelsen växte fram på 1860-talet och framåt. Skulle vi vara överens med Svenska kyrkan i det mesta skulle frikyrkorna inte ha något existensberättigande. Som högste chef för en bred folkkyrka som innefattar majoriteten av svenska folket, och som ytterst styrs av politiker, så kan hon kanske inte ha mer profilerade teologiska ståndpunkter än så.

Skulle Svenska kyrkan vara en bekännelsetrogen luthersk kyrka som styrs av de aktivt troende så skulle jag ställa betydligt högre krav på teologiska ståndpunkterna hos kyrkans företrädare.

Här är en länk till mitt anförande under försoningssamtalet i Göteborg 17 december, som www.rom1017.se lagt upp.

Jag har haft 378.000 besök totalt på denna blogg under 2013 mot 330.00 året innan, så det innebär alltså en ökning av läsandet med 15 procent under 2013.

Ska försöka fortsätta ligga i detta år med bloggandet, blanda stort och smått, kritiskt granska både kyrkans och teologins utveckling, men inte som en gnällspik, utan som försöker hitta konstruktiva vägar framåt.

Ska också försöka kommentera både händelser och debatter både inom kyrkan i stort och i samhället, ur ett kristet-bibliskt perspektiv.

Min ambition är nog också att börja vara lite mer profetisk under 2014, och mer släppa fram den sidan av mitt liv även i bloggsfären.

Den kristna församlingen styrs av Jesus som uppenbarar sin ledning och sin vilja genom sitt ord i Bibeln och genom den profetiska uppenbarelsen, specifika tilltal in i konkreta situationer som handlar om att belysa och poängtera någon sanning i Bibeln eller konkreta tilltal in i speciella situationer.

För att höra Guds röst och tolka in Guds tilltal krävs dock ett gemensamt sökande i den lokala församlingen där vi både kan samtala om dessa saker och gemensamt söka Guds vilja i vår konkreta situation.

Jag vill bara kort dela vad jag själv upplever som Guds konkreta tilltal just nu och inför året som kommer, och som jag delade med Elimkyrkan i söndagens predikan.

Sena lördagskvällen dagen före var jag själv ute på en bönevandring i centrala Stockholm, jag gick ensam vilket jag i regel gör på mina bönevandringar. När jag stod vid Djurgårdsbron och tittade bort mot Kaknästornet såg jag en öppen himmel och såg de himmelska änglaskarona lova Gud inför Guds tron. Jag tolkade synen som att vi står inför ett år av öppen himmel, det finns en stor potential. Jag upplevde att Gud sade att många människor kommer att söka sig till kyrkorna under 2014, en del kyrkor kommer att ha som sitt största problem att det är överfullt. Utmaningen för oss är att ge bröd och inte stenar till dem som nyfiket söker Gud och söker frälsning. Utmaningen är att ta hand om alla människor som söker sig till vår gemenskap.

Jag upplevde sedan att Gud påminde mig om att vi ska förkunna, presentera och proklamera ett tydligt evangelium som handlar om frälsning och befrielse från synden genom tron på Jesus, som handlar om att människor ska möta Jesus till befrielse, frälsning och livsförvandlande upplevelse. Mötet med Jesus befriar oss och förvandlar våra liv, det är kraft i namnet Jesus. Det är kärnan i evangeliet vi ska ha vår fokus på i förkunnelsen.

Nästa punkt i uppenbarelsen var att vi kristna ska vara extra noga med att hålla sams. Särskilt församlingar som upplever härliga segertider under 2014 och ser många människor komma till tro och upplever överfyllda kyrkor, fiendens strategi kommer att vara att skapa splittring i församlingen för att stoppa skeendet. Därför måste vi vara extra alerta, vaksamma, i att ständigt uppmuntra varandra i församlingen, snabbt reda ut konflikter, leva i ärlighet och transparens inför varandra och ödmjuka oss inför varandra. Ett starkare Andens skeende kommer att medföra spänningar som vi måste hantera på ett varsamt sätt. De församlingar och personer som mest påtagligt ser Guds närvaro och mitt i sitt liv, de behöver vara allra mest ödmjuka.

Jag hörde också Gud säga att vi ska ytterligare förvänta oss Guds manifesterade närvaro på ett sätt som vi inte har upplevt tidigare. Jag nämnde i söndagens predikan mina föräldrars upplevelser av andeutgjutelsen i Citykyrkan under första delen av femtiotalet, då man upplevde änglars närvaro i gudstjänster. Något liknande kommer vi att uppleva detta år över kyrkor och församlingar som söker Guds ledning och vilja. Jag blev påmind om Apg 5 när Petrus gick ute på stan så sökte människor att bara komma i närheten av honom för att bli helade bara av att möta hans skugga. Kristna kommer att bli beklädda av Andens kraft på ett nytt sätt.

Jag såg också att Gud kommer att använda det som ingenting är, och det som inte människor har räknat med. Jag såg att barnen kommer att bli spjutspetsar i väckelsen, vi ska räkna med barn som leder i lovsång, som ber för de sjuka, som är andefyllda och trosfyllda förebedjare.

Idag höll jag en profetisk nyårspredikan lite i förskott, med delgivning av profetiska förnimmelser för 2014.

En stark förnimmelse av att Gud vill göra något i Stockholm under 2014, en känsla av öppen himmel, Guds närvaro, en Gudslängtan bland vanligt folk vilket kommer att göra det lättare än vanligt att fylla kyrkorna med nyfikna och sökande människor. Det är dock viktigt att vi som kyrkor i ett sådant läge förkunnar ett tydligt evangelium i Andens kraft.

Betonade också att evangeliets kraft och kärna ska proklameras, predikas, vittnas ut av alla delarna av församlingen i alla tänkbara situationer.

En central aspekt av evangeliet är den totala nåden och rättfärdigheten som Gud erbjuder den som tror på Jesus och omvänder sig från sin synd. Även den störste bland alla syndare.

Om Gud ska förlåta den störste syndaren, (tänk t.ex. massmördare, knarkkungar, maffiosos, krigshetsare m.m.), om han bara förlåter utan krav på kompensation, gottgörelse, vedergällning – innebär det då inte att Gud är släpphänt tolerant med all form av ondska, och att Gud är kärlekslös då han inte bryr sig om brottsoffren och alla syndens konsekvenser?

Roland Spjuth tycks ju vara inne på en sådan tankegång, att Gud bara förlåter utan några krav på kompensation, vedergällning m.m. Samtidigt säger han att han håller fast vid någon form av ställföreträdande bestraffning på korset. Kan någon förklara för mig hur han tänker då jag har svårt att förstå?

Korset innebär ju att Gud kan ge den störste syndaren fullständig nåd, utan att se mellan fingrarna på syndens och ondskans problem, och samtidigt visa sin vrede över synden och ondskan. På grund av ställföreträdande strafflidandet, Gud själv tar på sig all syndens konsekvenser och vrede över synden, genom att Gud utger sin son, och att sonen frivilligt ger sitt liv för att rädda världen. Gud är både objektet och subjektet i försoningen.

En Gud utan vrede över synden och ondskan, är inte det en Gud som är likgiltig över det onda? Och som inte lider med dem som utsätts för det onda – och känner avsky för förövarna?

Hur menade Waldenström här? Han höll ju fast vid att korset var ett försoningsoffer, att Gud var vred över synden, men att korset inte var nödvändigt för Gud. Korset var bara till för vår skull. Guds vrede över synden finns ju kvar efter korset menade Waldenström, ja visst, men bara för den som inte tar emot nåden och frälsningen i Jesus Kristus genom omvändelse och tro.

Kristus tog bort våra synder på korset enligt Waldenström, men hur då? Om det inte hade någon betydelse för Gud? Guds avståndstagande mot all form av synd, måste ju också hanteras, och det gjordes ju på korset.

Det här är centrala frågor jag ställer just nu och jag behöver hjälp med svaren, annars är det risk att den stackars Waldenström råkar ut för en sågning i min bok.

Waldenström blev ju tillräckligt sågad av EFS-arna på 1870-talet så jag tror inte att han bryr sig i sin himmel, men jag vill vara rättvis mot honom i mina bedömningar.

Nu laddar jag för Elimkyrkans celebrationgudstjänst söndag eftermiddag kl. 16.00 då vi hyr in oss i Korskyrkan medan vår egen kyrka håller på att renoveras.

Ber om ett profetiskt ord för 2014, jag har det på gång. Det känns som att Gud talar. Det fräscha profetiska tilltalet är av stor betydelse för utvecklingen i en kristen församling.

ÖTH-läraren Greger Andersson har ställt en fråga här på bloggen som jag lovat att försöka kommentera.

Frågan lyder: ”Är det i numera en etablerad uppfattning att ”framgång” är ett tecken på att man har rätt? Argumentet återkommer ju gång på gång i olika typer av diskussioner. Tanken tycks vara att framgång för en pastor, rörelse eller församling är ett tecken på att man är välsignad och alltså har rätt i sina uppfattningar. Jag är lite nyfiken på bibelstödet för den här typen av resonemang.”

I den klassiska bönen ”fader vår” så ska vi ju be att Guds vilja ska ske på jorden. Framgång bör rimligtvis definieras som att Guds vilja sker. Det är ju inte alltid förenat med yttre framgång.

Däremot är det Guds vilja att vi ska förverkliga missionsbefallningen, att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det är också Guds vilja att vi ska bära frukt, en frukt som blir bestående enligt Jesu undervisning i Joh. 14 och 15.

En rimlig tolkning av att bära frukt är att föra människor till tro på Kristus och göra dem till lärjungar.

Ju större framgång en församling har i att föra människor till tro på ett långsiktigt och varaktigt sätt, bör vara ett vittnesbörd om att man gör saker på rätt sätt, och bör också vara ett vittnesbörd om att vi gör det Jesus säger i Johannesevangeliet, håller hans ord och gör efter dem och lyder hans ord.

Det är tydligen sammankopplat med att vi har hamnat rätt även läromässigt.

Så mitt svar på Gregers fråga är nja, det kan vara så, att framgång i kristet arbete tyder på att man har hamnat hyfsat rätt i sin tro och lära.

Sedan är det ju inte helt enkelt det Greger skriver ”rätt i sina uppfattningar”. Det finns bredd och nyans i det kristna livet, och kristet liv är en livslång resa, där uppfattningar och perspektiv förändras, förhoppningsvis åt rätt håll, ju mer vi lär känna skrifterna och lär känna Gud.

http://www.youtube.com/watch?v=knlS_wMV-rc&ref=nf

Har jobbat senaste dygnet en del med min kommande bok om betydelsen av korset.

En bra uppsats är skriven av Hanna Eklöf vid Korteboskolan. Det här är en möjlig länk till den.