Den här veckan kommer jag att gå vidare med granskningen av ”emerging church” och debatten om modernitet, postmodernitet. Har inte läst klart Rob Bells bok än, men hoppas på att hinna med det idag, och skriva en rescension senare idag. Kommer också förmodligen med en artikel i tidningen Dagen denna vecka om ”emerging church”.

Ett begrepp jag tror betydligt bättre förklarar förändringarna i världen än postmodernitet/modernitet är begreppet globalisering. Det är något som faktiskt händer, och som påverkar politiken, ekonomin, kyrkan och ungdomskulturen bl.a.. Ett uttryck för globaliseringen är att vi har fått ett mer pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. Allt som händer runt om i världen blir tillgängligt. Tekniken bidrar kraftfullt till globaliseringen. Både IT-tekniken, internetutvecklingen, men även transporterna. Människor flyttar kors och tvärs runt om i världen, både av karriärskäl, nyfikenhet och av flyktingskäl.

Globaliseringen verkar i två riktningar, den både skapar pluralismen, att många synsätt, värderingar och religioner lever sida vid sida. Ingen religion får ett tolkningsföreträde, eller får monopol på verklighetstolkning. Pluralismen kan leda till relativisering och cynism, men behöver inte göra det. En annan riktning är att det skapas globala mainstreamvärderingar- och kultur, i stil med MTV-generationen. Där vissa trender får ett globalt genomslag. Ett exempel på sådana trender i västvärlden är feminismen och gay rights-movement. Trenderna kan slå igenom snabbt genom globala medier.

Globaliseringen är ett mycket mer fruktbart tolkningsbegrepp för då kan man också förstå politiken och ekonomiska utvecklingen. Många av politiken och ekonomins utmaningar är globala, t.ex. senaste tidens globala finansiella kris.

Och här tycker jag att kristna kyrkan ännu mer borde anpassa sig till globaliseringen. Vi lever för mycket i nationella tradiotionella verkligheter som känns ganska förlegat. Den församlingen Kristus grundade var global. Och uppdraget till lärjungarna var att gå ut i hela världen.

Idag var jag i Söderhöjdskyrkan på gudstjänst, och hade ansvar för gudstjänstledningen. Joseph Sverker höll en utmärkt predikan och gick igenom Lukas kapitel 24. Albin med team ledde lovsången. Joseph lyfte särskilt fram kvinnornas roll i förkunnelsen av Jesu uppståndelse, och betydelsen av att vi frimodigt berättar om att Jesus är uppstånden. Många kom fram till förbön, jag hade en stark känsla av Guds närvaro, och jag framförde också en profetisk hälsning om att kvinnor ska gå ut i mer aktiv och tydlig tjänst.

Min gästblogg hos Charlotte Terese den 19 februari har medfört en omfattande debatt på denna blogg om kunskap, sanning, och objektivitet. Frågor har ställts av ”Olof” och ”JB”. Frågorna handlar om kunskapsteori, och jag tycker att frågorna är mycket komplicerade. Flera bra inlägg har skrivits av Cecilia, Bo och Charlotte Terese, som jag kan ställa mig bakom och som ger en del förklaringar. Jag är lite nyfiken på vem denna Cecilia är, det var minst sagt en imponerande kommentar.

Till skillnad mot Olof tror jag inte på begreppsparet modernitet/postmodernitet. Jag jobbar ju som konsult med globala framtidsfrågor och deltar varje år på ett antal konferenser där människor medverkar som är i världsklass inom sitt område, och läser mycket av forskare i många olika discipliner – även forskare som hör till världseliten. För mig känns hela debatten om postmodernitet som en begränsad grupp teologers lekstuga, och vissa filosofer, och kanske lite på kultursidor här och där, men de människor som handfast jobbar med att lösa världens problem inom FN, EU, regeringar, tanksmedjor, forskningsinstitut, företagens forskningsavdelningar – i de kretsarna möter jag aldrig någon debatt om postmodernitet. Det finns mer av ödmjukhet i vetenskapstron idag än för 75 år sedan, och större medvetenhet om antagandenas och värderingarnas betydelse i kunskapssökandet – men att beskriva detta som paradigmskifte, eller en förändring som radikalt förändrar förutsättningarna för hur vi t.ex. ska vara kyrka och kommunicera evangeliet i vår tid – jag tycker detta bara är nys. Men det är min tes, man får gärna försöka övertyga mig om att jag har fel.

Så ska vi diskutera detta i termer av modernitet/postmodernitet – då kör vi fast. Min tes är att kristendomen och kristna tron är eviga sanningar, höjd över tid och rum, kyrkan behöver anpassa sig efter sin tids språk och metoder, att vara jude för jude, och grek för grek, men själva trosinnehållet är höjt över tid och rum. Jesus kom till världen som världens frälsare, alla folk och stammar, alla generationer, och evangeliet kan därför inte begränsas till en viss kulturkrets.

Jag kanske krånglade till diskussionen genom att slänga in ordet objektivitet, det var bara en kommentar på min blogg, så det skrivs snabbt och inte alltid så genomtänkt. Men jag ser objektivitet som ett förhållningssätt, en strävan efter att vara förutsättningslös, att vara medveten om egna preferenser, värderingar och antaganden, att tillägna sig olika aspekter av fakta, att använda definierade metoder etc. Jag tror att vi människor inte kan vara helt objektiva, därför att vi är så begränsade i vår kunskap och förståelse, bara Gud kan vara absolut objektiv.

Det avgörande är att utgå från Bibelns kunskapssyn och Bibelns syn på hur man kan få tag i en verifierbar kunskap. Tycker att flera av kommentarerna förklarar detta på ett bra sätt. En kristen grundsyn måste ju bygga på att all kunskap utgår från Gud, och Gud har talat till oss och uppenbarat sig för oss genom Bibeln, genom Jesus och genom skapelsen. Och att Gud har gett oss Anden för att ge oss förståelse, tolkningsnycklar och skingra vårt mörker.

Är tveksam till flera av Olofs påståenden, bla. allt man kan komma fram till är tolkningar. Men det påståendet bygger ju på vissa kunskapsteoretiska utgångspunkter. Och jag tycker inte att Olof är konsekvent, eftersom han säger att det finns bättre och sämre tolkningar, hur kan man avgöra om en tolkning är bättre eller sämre om man inte utgår från något objektivt kriterium? Och hur kan man med den kunskapsteoretiska utgångspunkten hävda att Jesus har uppstått från det döda, det är bara min personliga och subjektiva åsikt, jag kan inte på något sätt hävda att det är sant, det är endast ett debattinlägg.

Och en empirisk-historisk kunskapssyn har också sina begränsningar. Vi kan ju ge en rad historiska stöd för att Jesus har uppstått, lärjungarnas vittnesbörd, t.ex. Men det är knappast mer än tolkningar för den kritiske. Ytterst handlar det väl om att Gud ger oss trons gåva, så att vi får den inre övertygelsen. Det är väl ett ganska Calvinistiskt färgat synsätt, tror jag, som teologisk novis.

Ja, detta är ett jätteämne och jag hinner inte gräva djupare än så just nu.

Jag har suttit nästan 10 år i tidningen Dagens styrelse. Nuförtiden är jag dock ingen styrelseledamot. Noterar med stor glädje att tidningens upplaga har ökat kraftigt senaste tiden. Jag satt själv med i styrelsen när vi enhälligt beslutade att rekrytera Elisabeth Sandlund som chefredaktör. Det var ett bra beslut. Hon representerar både breddning, men samtidigt är hon en tydlig företrädare för evangelikal och karismatisk kristendom. Evangeliska Frikyrkan är en av Dagens största ägare, genom ägarbolaget Swedmedia.

Man behöver både humor, självdistans och stryktålighet för att överleva som chefredaktör. Folk har ju massa synpunkter jämnt på vad som står i en tidning. Jag tror att Elisabeth Sandlund har de rätta egenskaperna.

När Elisabeth Sandlund var chef för Svenska Dagbladets näringslivsredaktion, ringde griniga företrädare för börsbolag och gnällde på hur deras bolag hanterades i tidningen, när hon var på Kyrkans Tidning ringde griniga kyrkoherdar och klagade, och nu på Dagen ringer väl griniga pingstvänner och klagar på tidningens innehåll, (jag tror inte att det finns några griniga EFK-are, fromhetsnivån i vår rörelse har nått sådana himmelska nivåer att all grinighet är som bortblåst, läsarna på denna blogg märker väl hur jag är, jag är aldrig grinig över någonting).

Jag antar att det är så för en chefredaktör.

Idag har jag skrivit ett inlägg på Mötesplats EFK på Evangeliska Frikyrkans hemsida. Frågan om medlemskap i en EFK-församling för vi samtal om just nu inom EFK. Du kan läsa mitt inlägg genom länken här.

Jag ifrågasätter frikyrkans sekularisering och församlingslivets förytligande, där jag tycker att vi en bit efter går i Svenska kyrkans hjulspår. Istället förordar jag en radikal baptism. Församlingen är de heligas gemenskap. Och en överlåten gemenskap, där vi delar varandras liv. Och inget man är med i lättvändigt.

Det har börjat en intressant kunskapsteoretisk diskussion med anledning av mitt inlägg igår. Återkommer i morgon om detta. Har inte tid idag, det är ett komplicerat ämne. Återkommer också med en rescension av Rob Bells bok och fortsatt analys av ”emerging church” och postmoderna kyrkan. Det blir också under helgen, ska försöka hinna det.

Ikväll ska jag ut med Ungdomskyrkan Konnekt, och prata med tonåringarna på stan om Jesus, och bjuda dem på pannkakor.

Gästbloggar idag hos Charlotte Terese som ligger under Katolska kyrkans bloggar. Skriver om kristen enhet, en liknande variant som den krönika jag hade i Världen Idag för ett par veckor sedan.

Sen onsdag kväll och jag är åter från Bryssel. Idag hade vi bland annat möte med Christel Lamare Ngnambi, som är ansvarig för Europeiska Evangeliska Alliansens Brysselkontor. Han följer noga vad som händer i Bryssel och som på olika sätt berör oss kristna. EEA arbetar med och bevakar frågor som gäller religionsfriheten, migrationen, biståndsfrågor och miljöfrågor. Frågorna bevakas utifrån ett kristet perspektiv. Han berättade bland annat om att en ny anti-diskrimineringslag är på gång som kan begränsa manöverutrymmet för oss kristna.

 Idag träffade vi också cheferna för Frälsningsarmén i Belgien och Diana White som samordnar en rad kristna biståndsorganisationers Brysselkontor, det kallas för EU CORD, där bl.a. Erikshjälpen och Läkarmissionen är med.

Är nu i Bryssel tillsammans tre andra EFK-ledare, Bernth-Åke Ottosson, ansvarig för vår internationella verksamhet, Manfred Rusner, regionledare för Europa och Latinamerika och Karl-Inge Smensgård, missionär stationerad i Portugal men också delvis engagerad i Afrikamission bl.a.

Idag har vi besökt Eurodiaconia, ett gemensamt Europaarbete för många olika samfund och kristna organisationer med fokus på diakonifrågor i Europa, Council of Churches i Europa, och Svenska Kyrkan i Bryssel. Vi mötte kyrkoherden Pelle Sandelin, Svenska Kyrkan i Bryssel är en viktig mötesplats för alla svenskar som jobbar i Bryssel, och det är ganska många.

Fortsätter att läsa Rob Bells bok, återkommer med ett inlägg om det så snart jag är klar.

Nu är det början av måndag eftermiddag. Åker till Bryssel framåt kvällen och kommer att vara där tisdag och onsdag. Ska försöka blogga något från Bryssel. Åker tillsammans med några EFK-ledare för att möta kristna organisationer med kontor i Bryssel, bland annat Europeiska Evangeliska Alliansen. Resan är en del av EFK:s översyn och framtidstänkande när det gäller Europaarbetet. Fortsätter också min granskning av nya trender inom evangelikal kristendom, och läser ”emerging church”-litteratur. Håller nu på med Rob Bells bok om ”Elvis som hötorgskonst – om att måla om den kristna tron. Det finns inslag i boken som jag tycker är värda att problematisera men jag vill inte skriva något innan jag har läst hela boken.

Idag skriver kyrkopolitikerna Olle Burell och Karin Perers på SVD Brännpunkt och kritiserar de nio biskopar som vill att kyrkan ska fråntas vigselrätten. De menar att det egentliga skälet är att stoppa de könsneutrala äktenskapen, som man tror att kyrkomötet kommer att godkänna till hösten. Burell är socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet och Perers är centerpartiets. Dessutom tycker de att biskoparna ska hålla tyst.

Jag är en stor motståndare till både statskyrka och folkkyrka, men tycker att Svenska Kyrkan är en för viktig angelägenhet för alla kristna i Sverige, för att vi inte ska bry oss om vad som händer där. Inlägget visar bara vilket perverst system det innebär att politiker fortfarande ska styra över Svenska Kyrkan. Det är en relik från gamla statskyrkotiden, och så vitt jag vet är det i internationell jämförelse en unik åtgärd.

Jag har under hela mitt liv haft med Svenska Kyrkan att göra och har vid vissa tillfällen predikat där. Och har vid många tillfällen haft utmärkt samarbete med många präster. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag kallades in som medlare då den djupt troende och karismatiske kyrkorherden hade råkat i luven på sitt kyrkoråd. Och jag skulle medla mellan den troende kyrkoherden och den socialdemokratiske och moderate politikern. De berörda politikerna skröt om sin ateism och hade ingen förståelse för fem öre för kyrkans andliga uppdrag. Jag led med den berörda kyrkoherden som tvingades samarbeta med ett totalt ogudaktigt kyrkoråd.

Jag tänkte på denna händelse när jag läste Svenska Dagbladet idag. Man undrar om Burell och Perers har någon aning om vad det innebär att Kristus är kyrkans Herre och att Guds ord är hennes rättesnöre.

Systemet med kyrkopolitiker medför också att det lätt blir så att det blir politiskt följsamma präster som når de högsta positionerna i Svenska Kyrkan, och det blir en snedvridning i rekryteringen.