Noterade nu på måndagsmorgonen en bra artikel i Dagen i fredags, skriven av Anna Runesson kyrkoherde i Toronto, och Anders Runesson, professor. Den handlar om Svenska Kyrkan kan definieras utan Kristus. Utgångspunkten är ett presentationsmaterial från kyrkokansliet där kyrkan beskrivs som idéburen organisation och som utgår från kristna värderingar. Runesson påminner om att Kristus själv är kyrkans budskap, att vittna om den uppståndne, det var därför de första generationerna av kristna gav sina liv. Detta är relevant för alla kyrkor – jag tycker att Runessons påminner om något viktigt. Vi har så lätt att beskriva oss själva på ett populistiskt och gångbart sätt. Att Kristus är uppstånden, och att Kristus dog på korset för att vi syndare skulle bli förlåtna och försonade, det är vårt budskap. Och varför inte säga det klart och tydligt.

Bra krönika i Svenska Dagbladet av Göran Skytte i går, du hittar den här. Han skriver om betydelsen av kärnfamiljen i polemik mot begreppet stjärnfamiljen som lanserades av de röd-grönapartierna för några veckor sedan.

Kommer hem lite efter midnatt efter hela kvällen med Ungdomskyrkan Konnekt och närvaro i Tantolunden, ett av Stockholms stökigaste ställen på sena fredagskvällar. Det är bara Medborgarplatsen och Stureplan som matchar Tantolunden när det gäller polisnärvaro och polisingripanden på sena fredagskvällar.

Grundidén med alltsammans är att Jesus har sagt åt oss att ”gå ut och gör alla folk till lärjungar”. Och han har också sagt ”att vi ska gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen”.

Dessa bibelord är inte så komplicerade att tolka. Vi kan också läsa vidare i Apostlagärningarna om hur första generationen kristna tillämpade denna befallning från Jesus. Jag tolkar det som att Jesus vill att vi inte ska stänga in oss i några kyrkor utan den kristna församlingen ska leva mitt i samhället, bland vanligt folk, och där berätta om Jesus och förkunna evangeliet. För att anknyta till McLaren och postmodernitetsdebatten – vår kyrkliga praxis behöver ständigt dekonstrueras, men trons kärna och innehåll behöver inte omtolkas eller dekonstrueras, men behöver ständigt förnyas och återupptäckas.

Att vara ute i Tantolunden på sena fredagskvällar är varken modernt eller postmodernt – fullständigt meningslösa begrepp i detta sammanhang – utan det handlar bara om vår längtan att följa Jesus, och han vill att vi ska gå ut. Det handlar både om evangelisation, att berätta om evangeliet om Jesus, men det handlar lika mycket om kristet socialt engagemang, vi behöver som kristna bry oss om det samhälle som vi lever i, och engagera oss i de stora sociala utmaningarna. Och fredagnätter och ungdomar är en av de stora sociala utmaningarna i Sverige idag.

Och teologin är viktig, för det avgör varför vi saker och hur vi gör dem. Den liberala kristendomen har suddat ut begreppet frälsning och omvändelse och den kristna trons unikhet. Evangelikal kristendom handlar om att evangelium om Jesus är räddningsplankan och det eviga livet, att erbjudas alla människor, för att vi inte ska gå förlorade utan uppleva befrielse, förlåtelse, omvändelse, nyfödelse och redan nu få del av det eviga livet. Så vi går inte ut bara för att vara trevliga och snälla som kristna, utan vi tror att vi har något unikt att komma med.

Och i kväll fick jag och mina vänner säga lite till ett stort antal ungdomar vad Jesus betyder för oss och varför vi är kristna. Och jag hade svårt att gå hem från Tantolunden, för det var så många som ville prata, jag fick nästan slita mig loss för att kunna ta mig till tunnelbanan och åka hem. Jesus sa åt oss att gå ut, när vi lyder honom – då börjar det kristna livet bli spännande och utmanande.

Jesus kallar oss som mediokra, halvtrötta, borgerliga, kyrkcentrerade kristna, att gå ut ur våra kyrkor och våra tråkiga komfortzoner, och gå ut i världen, gå ut till de sargade, gå ut till de marginaliserade, gå ut till de som verkar vara långt borta från Jesus – men kanske i själva verket är jättenära. Där bland fotbollshuliganerna, tuppkammarna, punkarna, missbrukarna, kommunisterna, rejvarna, svartrockarna, och alla vanliga, dit ska vi gå – och Jesus är redan där före oss.

Träffade förresten en ung kille ikväll som kallade sig för övertygad kommunist, lusläser Karl Marx och som vill förändra samhället genom blodig revolution – och han menade allvar. Det kändes nästan som att 1968 är på väg tillbaka, en ny militant vänster börjar sakta växa fram bland ett viss skikt av ungdomar. Jag pekade över vattnet bort mot Liljeholmen, och berättade att där borta bor numera vänsterledaren Lars Ohly. Men han är kapitalist enligt min nye vän.

Tycker att www.dagen.se är det ledande nyhetsforumet i svensk kristenhet. Och jag fattar ingenting-att jag skrev några rader på min blogg att jag blev medicinskt omskuren vid 19 års ålder och det  är det mest lästa senaste månaden efter dykhoppet i Filadelfias dopgrav. ??? Det är verkligen storm i ankdammen, det är en väl en nyhet på samma nivå som att prinsessan Madeleine har förlovat sig. Och att ängsliga män som ska göra ”snopp-operationer” hör av sig och vill ha uppmuntran och goda råd. Det är en ny själavårdsnisch för mig.

Och jag noterar om EFK-pastorn i Borlänge, Joachim Elsander undrar över om han kan vara EFK-pastor efter att ha läst min krönika i Världen Idag, idag. Men han skriver att han tror att den kristna tron är unik i förhållande till andra religioner, talet om omvändelse är oerhört viktigt, Bibeln är trovärdig, vi behöver förstå vår samtid och samhällets trender men det ska inte styra över vår tro.

Men vad är då problemet? Tycker att Joachim hoppar högt över ribban. Jag är helt överens med pastor Elsander. Att vår uppskattning över viss amerikansk litteratur varierar är väl inget större problem.

Idag har jag en krönika i Världen Idag som ger en enklare variant av sammanfattning av det jag har skrivit om Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Du hittar krönikan här.

Men kommentarerna fortsätter strömma in, även direkt till mig, en del tycker det är jättebra det jag skriver, en del tycker det är jättedåligt, och en del är mer nyanserat mittemellan. Men nu har det blivit så mycket McLaren så jag nästan kräks när jag hör ordet.

Men jag kommer att fortsätta på olika i sätt i samtalet om hur samhällsutvecklingen påverkar kristna kyrkan och hur kristna församlingen ska hitta nya vägar inför framtiden, och hur vi ska leva ut och kommunicera evangeliet i vår tid. Och jag kommer säkert att läsa fler av McLarens böcker.

�

Nu har jag blivit rejält laddad efter två hela dagar med Elimkyrkans pastorsteam, ett vasst gäng jag ska jobba med från 1 oktober. I detta dream team på 10 personer kommer jag nog att bli den teologiskt mest outbildade personen. Teologisk kompetens är ju inte alltid särskilt uppskattat inom EFK alla gånger, vi hade en kock och rallyförare som missionsdirektor under nio år, vi har en hjärnkirurg som rektor för vår teologiska högskola och en avdankad statsvetare som ordförande. Men jag har läst en hel del i Bibeln i varje fall.

Noterar att jag drunknar i inlägg med anledning av mina reflektioner efter att ha läst Brian McLarens bok. Jag har svårt att begripa varför folk hetsar upp sig så mycket över att jag läst en bok och skriver några rader om den. Blir man trött av sin egen blogg, är det ju inte så bra. Tycker att Fredrik Wenell, EFK-pastorn i Johanneskyrkan i Linköping har skrivit ett bra inlägg, han sitter ju också med i Frizonledningen. Tycker att Fredrik hör till de riktigt duktiga teologerna inom EFK. Men noterar att han tydligt markerar att han inte ser sig som en postmodern kristen, eller bygger en postmodern kyrka. Han var ju organisatören av McLaren besöket häromåret. Men Fredrik Wenell tyckte i varje fall att McLaren var trevlig även om han inte höll med honom om en hel del, men jag tror inte han är lika trevlig som Jonas Gardell.  Skulle för övrigt gärna bjuda McLaren på lunch om han kommer till Sverige, han kan ju ändå inte läsa mina bokrescensioner, så han kan ju knappast ha några bad feelings gentemot mig.

Synpunkterna har ju varierat mycket, men trots både Fredrik Wenells och Frizonsledningens distanserande från McLaren och postmodernismen märker jag på kommentarerna både på denna och andra bloggar en omfattande support för tänket och där man inte på något sätt håller med om min kritiska analys.

Olof skriver på Carl-Henric Jaktlunds blogg att jag skriver korkat och är resistent mot andra åsikter än mina egna. Johannes skriver på samma blogg att ”Swärd kan så lite om postmodernism så ingen har tid eller ork att förklara allt för honom innan ett samtal skulle kunna tas. Swärd missuppfattar ju begreppen gång på gång…”. Och så låter det från en del. Det är verkligen schyssta snubbar de postmoderna McLaren-supportrarna. Men jag kan ju inte kasta sten här, för då börjar folk citera en massa från mina supportrar, och det är ju inget helgongäng alla gånger. Det är som att som Hammarbyare klaga på att AIK-arna är för bråkiga, man vinner aldrig en sådan moraldebatt.

Men som vanligt tycker jag att mina argaste kritiker ofta är sura tråkmånsar och de verkar dessutom vara totalt humorbefriade. Där fick jag till det – jag måste ju inte försöka vara helgon jämnt.

Tack och godnatt för den här gången. Min fru väntar säkert på en utdragen puss. Det ni. Life is fun.

Under måndagen och tisdagen är jag på retreat med Elimkyrkan i Stockholms 10-personers pastorsteam. En härlig gemenskap. Noterar att debatten fortsätter efter min sammanfattande kommentar om McLarens bok. Och noterar också att Carl-Henric Jaktlund har skrivit om debatten på sin blogg. Jag återkommer så snabbt jag hinner.

Det har kommit cirka 140 kommentarer på mina inlägg om Brian McLarens bok ”Kristen på ett nytt sätt”. Dessutom har frågan diskuterats på flera andra bloggar. Jag begränsar mig nu endast till dem som har varit kritiska till mina synpunkter. Kritiken kan delas in i fyra kategorier. OBS – jag diskuterar bara denna enda bok, inte McLarens övriga böcker, eller emerging-church-rörelsen i stort.

1. Dels de som tycker att Brian McLarens böcker har tillfört mycket positivt, men kanske inte läst just denna bok. Och de som har läst denna bok, men inte alls tolkat den så negativt som jag har gjort. Och som inte framför sakliga invändningar mot mitt resonemang.

Min kommentar: Även om man rakt av köper McLarens samhällsanalys och kritik av kristna kyrkan, har jag svårt att förstå att man inte har invändningar mot hans resonemang om teologisk omvärdering, att liberalisera och mjuka upp inställningen till Jesu exklusivitet och sanningsanspråk, kristna tron i förhållande till andra religioner, synen på eviga straffen, betydelsen av individens omvändelse och frälsning, och mer problematisera vår förståelse av Bibeln. För en kristen som rör sig inom den evangelikala-pentekostala sfären borde ha i varje fall tveksamheter till McLarens teologiska positionsförskjutningar.

2. Några kommentatorer försöker att sakligt kritisera mina påståenden, framförallt min kritik av postmodernismen. Tycker att man inte för fram några invändningar av tyngd. Josef Bengtsson gör ett försök, men jag diskuterar inte trender inom vetenskapsteorin, jag diskuterar trender inom det verkliga samhället.

Min kommentar: Detta är ganska anmärkningsvärt att jag inte har fått mer saklig kritik, med tanke på att McLaren och denna bok uppenbarligen är uppskattad i breda kretsar. Tycker att den sakliga kritiken skjuter över målet, eller vid sidan av målet. Behöver betydligt bättre motargument för att ändra uppfattning.

3. Några av mina kritiker kommer endast med känslomässiga argument, jag är tröttsam, jag vet inte hur verkligheten ser ut, jag talar maktspråk, jag motarbetar förnyelse – har skrivits i kommentarer både på min blogg och andra bloggar.

Min kommentar: Den EFK-are som tycker att jag inte vet hur verkligheten ser ut borde arbeta för att få mig avsatt, jag kan ge en lista med namn på personer som jag hjälpa till i den ansträngningen. Att jag är tröttsam – håller med, skulle inte orka lyssna på särskilt många av mina egna predikningar. Jag talar maktspråk – hur då? Jag har bara skrivit en bokrescension – vad har det med maktspråk att göra. Att jag motarbetar förnyelse – jag har ägnat senaste 35 åren av mitt liv åt församlingsgrundande, pionjärarbete och att hitta nya vägar för lokal evangelisation. Om jag motarbetar förnyelse – vad gör då alla andra?

4. En fjärde iakttagelse är att McLarens teologi och tänkande har fått stor spridning i Sverige och inom Evangeliska Frikyrkan. Det skriver förläggaren i ett inlägg. Robert på Frizon skriver att hela Frizon-ledningen står bakom McLarens tänkande. Robert L skriver i ett inlägg att minst fem EFK-församlingar har anammat McLarens teologi och tänkande, nämligen Saron i Göteborg, Matteuskyrkan i Majorna, Livets Glädje i Landskrona, Korskyrkan i Borlänge och Johanneskyrkan i Linköping.

Min kommentar: Om nu detta stämmer så tycker jag att de berörda ändå borde läsa mina invändningar. Jag kan inte se annat än att McLarens idéer bara är gammal skåpmat, och allt var genomfört i liberala SMU i Stockholm redan i början av sjuttiotalet. Och att vi lätt kan utvärdera resultatet av alla de många tusen kyrkor i västvärlden som teologiskt har rört sig i en liberal riktning. Det finns andra vägar att gå om vi brottas med trosfrågor, tycker att vi har kört fast i vårt kristna arbete m.m. Att bli uppfylld av Anden och beklädas av Andens kraft är en annan väg – det skriver McLaren ingenting om.

Slutsats: Med tanke på den stora spridning McLarens bok och tänkande har, tycker jag att det är anmärkningsvärt att jag har fått en så tunn kritik för det jag har skrivit, och nästan ingen kritik alls som vederlägger något av alla mina påståenden. Det känns som en enda stor tystnad. Jag får nog försöka skriva ihop en artikel och skicka in till Dagen så får vi se om alla McLaren-supportrar vaknar till.

Och till sist, en segerns kväll, Hammarby-Djurgården 1-0, upp ur fördärvets grop är vi på väg.

Halleluja.

TAck för all respons på mitt inlägg om McLarens bok om kristen på ett nytt sätt. Att det blev ett så pass omfattande inlägg uppdelat i tre delar berodde helt enkelt på att jag var tveksam till så pass mycket i boken. Och den tredje delen om McLarens teologiska omorientering skrev jag mycket kortfattat – där kan man utveckla resonemangen mycket mer.

Tänkte återkomma med någon sorts sammanfattande kommentar av debatten. Jag vill dock peka på  några iakttagelser.

1. Jag märker att det ibland finns en tendens att man som bloggare buntas ihop med dem som skriver kommentarer på ens blogg. Nu är det ju i regel en ganska yvig och spretig debatt på min blogg där åsikterna går isär. Men jag vill att det jag skriver ska värderas och granskas på sina egna meriter, inte sammankopplat med en massa kommentarer. Jag tillåter ju en ganska generös debattnivå, jag går bara in och plockar bort inlägg när folk är osakligt oförskämda mot andra kristna ledare, framförallt i Sverige. Har plockat bort inlägg där man gått över gränsen i kritik mot Ulf Ekman och Emanuel Karlsten, bl.a.. Men man får gärna skälla på mig hur mycket som helst, och det har gjorts en hel del på denna blogg.

2. De som helt har anammat McLarens tänkande och ser sig själva som nya postmoderna kristna borde ju se på det jag skriver som ganska intressant. Som postmodern vet man ju att ens teologiska tänkande är bara en sorts glasögon som ska dekonstrueras, och kritik mot egna föreställningarna blir då en viktig del av processen. Och man är också medveten om att ens egna teologiska föreställningsramar knappast är bättre än mina, och borde då med intresse ta del av en persons åsikter som tänker annorlunda än vad man gör själv. När jag har tittat både på min blogg och andra bloggar möter jag dock inte alltid de reaktionerna från kommentatorer – utan snarare ett ängsligt och gnälligt försvarande, ungefär i stilen med ”rör inte vår ikon”. Jag är också förvånad över att en amerikansk kristen författare tydligen får ett sådant inflytande över många svenskar, även känslomässigt. Men jag återkommer till detta.

3. För det tredje tycker jag att det är mitt mandat och förpliktelse som EFK-ordförande att granska och kommentera olika trender både i samhället och i kyrkan, och bedöma det utifrån den teologiska hållningen vi står för i Evangeliska Frikyrkan. Vi är ju inget samfund som bara har högt i tak, utan vi har fattat gemensamma beslut om att vi bland annat står för en evangelikal och karismatisk kristendom. Och då tycker jag att det är mitt uppdrag att kritiskt granska strömningar som leder EFK:are i annan riktning. Ett samfund kan välja olika inriktning, vi har valt den inriktning som vi har gjort. Och en teologisk debatt behöver ständigt pågå, och den debatten försöker jag ge mitt bidrag till.

Jag återkommer.

�

Nu är det mitt på fredagen och jag sitter och hänger på ett av caféerna vid kajen på Strandvägen i Stockholm med en Latte i handen, medan skärgårdsbåtarna tuffar på i riktning mot Skeppsholmen, och fritidsbåtarna puttrar på utanför kajen, grönskan från Djurgården finns i bakgrunden, och de härliga caféerna ner mot vattnet ramar in idyllen. Har tre veckors Financial Times på bordet som plöjs igenom. Förutom att vara pastor och kristen ledare är jag ju också omvärldsanalytiker som är specialiserad på global miljö-, klimat- och energipolitik, och det kräver att jag dagligen håller mig uppdaterad om vad som händer i världen, bland annat läser jag Financial Times varje dag, som ger ett globalt perspektiv på den ekonomiska och politiska utvecklingen i världen. Svenska media är ju på mycket lägre nivå när det gäller analys av världens politiska, ekonomiska och kulturella utveckling, jag läser också Economist varje vecka, och har i min dator varje morgon cirka 200 pressklipp från hela världen om de frågor jag jobbar med.

Hittar i Financial Times en hyllningsartikel till Stockholm. Staden är en juvel i världen hävdas det och skribenten hyllar arkitekturen, miljön, kulturlivet, historiska pregnansen, och den magnifika omgivningsmiljön med bland annat skärgården.

På söndag kommer jag att predika klockan 11.00 i Söderhöjdskyrkan. Ikväll räknar jag med Ungdomskyrkan Konnekt och kristen närvaro i Tantolunden.

Återkommer i McLaren-debatten och diskussionen om vägvalen för svensk frikyrka. Jag har dock varit nyfiken på vad det skulle bli för respons på mina inlägg, och vad det skulle bli för kritik. Avvaktar dock lite till. Räknar nog att veva på lite till i denna fråga. Har kikat in lite på den amerikanska debatten och konstaterar att jag har varit mycket snäll och nyanserad i min kritik i jämförelse med evangelikala amerikanska teologer. Jag noterar också att amerikansk ”emerging church”-rörelse tycks röra sig i olika riktningar, dels de som fokuserar på församlingsgrundande och att hitta nya vägar för evangelisationen, och de som ägnar sig åt teologiska och filosofiska debatter och som orienterar sig bort från evangelikal kristen tro. Det förstnämnda känner jag stor sympati och delaktighet i, det sistnämnda vill jag gärna ägna mig åt att kritiskt granska.