Jag skrev ett inlägg i söndags om vad jag tyckte om Benny Hinn, och det har nu resulterat i 223 kommentarer totalt, på min blogg – i skrivande stund. Jag blev så kritiserad för mitt inlägg så jag blev tvungen att skriva ett försvarstal, och detta försvarstagl har i skrivande stund fört med sig 82 kommentarer, som jag ska försöka ge något svar på. Jag har försökt att läsa igenom de 82 kommentarerna som kommit efter mitt inlägg ”Rond 2 i Benny Hinn-debatten, nu bemöter jag mina kritiker”. Har bara möjlighet att kommentera några av kommentarerna.

Face Time i kommentar 19 framför en ganska kraftig kritik och tycker i princip att jag är lurad och duperad, framförallt av Ulf Ekman. Det är svårt att hantera den typen av synpunkter. Rimligtvis håller jag inte med om att jag är lurad och duperad, men är nog inte övertygad om att jag kan övertyga Face Time om att så inte är fallet (och skulle jag göra ett försök skulle det bli alltför mångordigt) – så jag får nog passa i frågan. Håller dock med om att ministries som Benny Hinn behöver granskas ekonomiskt, det skrev jag också. Dagens Industri gjorde ett utmärkt försök nyligen att granska svensk frikyrka ekonomiskt, inklusive Livets ord, det är utmärkt.

Kommentar 23 Josef, ställer kritiska frågor om hur jag ser på teologi. Jag delar hans syn på teologins betydelse, om vi med teologi menar en bredare definition, inte bara akademisk teologi i snäv bemärkelse, utan att allmänt ägna sig åt systematiska studier över Guds ord som uppenbarelsen om den treenige Guden. När jag menade att Hinn inte ska vara teolog utan evangelist menade jag bara att han ska ägna sig åt det han är bra på, självklart behöver även evangelister ägna sig åt teologiska studier och reflektioner. Jag återkommer nog vid ett annat tillfälle om synen på teologi.

Olof i kommentar 51 hårddrar verkligen det jag säger, att jag ber om förlåtelse för att jag har en dömande attityd, åsyftar inte specifikt Benny Hinn, utan jag tror att det är en bra inställning i mellanmänskliga relationer. Man måste också läsa hela mitt blogginlägg för att få en rätt bild av vad jag försöker säga, inte bara rycka ut en mening.

Min EFK-kollega Joachim Elsander som är en prominent bloggare,  gör flera påpekanden i kommentar 54. Han säger att vi inte ska mäta framgång i fyllda arenor. Självklart. Har jag påstått något sådant? Det enda jag har sagt är att även predikanter som fyller arenor behöver behandlas med vist mått av respekt. Joachim frågar om inte vi små pastorer får kritisera och säga stopp. Självklart får vi göra det. Joachim har väl gjort det med all tydlighet på sin egen blogg. Jag har aldrig sagt att man inte får kritisera Benny Hinn. Det enda jag har sagt är att kritiken ska vara saklig och ödmjuk och att man behöver visa respekt för den man kritiserar. Och att jag tycker att i detta fall har kritiken i vissa fall gått över till drev och personförföljelse. Jag tycker inte att det är en kristen attityd. Joachim tycker att jag spelar ut förbön för en person mot att kritisera. När har jag sagt det? Att jag säger att jag vill be för Benny Hinn innebär inte att jag menar att man inte får kritisera honom. Joachim tar också upp min fråga om vad alla gör som kritiserar Benny Hinn och börjar nämna om Alpha-kurser m.m. Men man måste läsa mitt påstående i sitt sammanhang. Det jag åsyftar är en kritik som har tappat proportionerna, blir rena personangrepp och blir ett drev. Och det handlar om kritiker som är upptagna av att vara kritiker. De som håller på med Alpha-kurser, och andra former av aktiv evangelisation, det är inte dem jag kritiserar – jag tycker att det framgår av sammanhanget i mitt blogginlägg.

Flera kommentarer nämner om stora och små pastorer. Jag kan inte se att distinktionen är biblisk. Vi är alla lemmar i Kristi kropp, och tjänar med den nåd och gåvor som har blivit oss givna. Däremot anser jag att de som är ”stora pastorer” enligt någon sorts mänskliga måttstockar, att vi har ingen rätt att raljera över dem.

P skriver i kommentar 81att det är sorgligt att det finns människor som blir imponerade av skickliga manipulatörer. Jag är alltså en sådan person eftersom jag tyckte att det var en bra gudstjänst i lördagskväll. Det jag får veta i kristna bloggsfären är alltså att jag är manipulerad, duperad, korkad, lättlurad och går på villoläror (en rad blogginlägg och kommentarer har liknande resonemang som P). Det är inte bara Benny Hinn som kritiseras utan alla som går på hans gudstjänster, som beskrivs som offer. Detta tycker jag är ett bra exempel på drev, besserwisserattityd, och ytterst nedlåtande attityder mot andra människor. Här har man passerat gränsen för sund och saklig kritik och ägnar sig bara åt medioker mobbing. Jag tror att den breda majoriteten av dem som besöker Benny Hinns möten är förnuftiga och ärliga människor som är där för att de vill möta Gud och tycker att de får ut något av Hinns predikningar. Gillar man det inte, går man rimligtvis inte dit. 

Nu är det sen onsdag kväll. Har man inget att göra kan man skriva ett blogginlägg om Benny Hinn, och så får man en del att göra. Noterar att det har blivit massor av kommentarer på mitt inlägg där jag försökte försvara mig efter att ha blivit bombarderad av kritik för mitt första inlägg om Benny Hinn. Så jag får nog ta det här en rond till, behöver dock hinna läsa igenom alla kommentarer först. Återkommer, förhoppningsvis under morgondagen.

Jag skiljer på kritik och kritik när det gäller denna debatt. Flera bloggare tycker jag har skrivit kunniga och seriösa Hinn-kritiska inlägg, jag tänker framförallt på David Nyström bloggen Metanoia, Bengt Malmgren på Bengts blogg och Jonas Melin, Barnasbasbloggen.  De håller en sakligt tonläge och respekterar dem som har andra ståndpunkter och även den person man kritiserar. Det har jag inga problem med. Jag har dock problem när kritiken blir cynisk, en besser-wisser-attityd, och osaklig, och där man inte mödar sig om att på ett korrekt sätt sätta sin in i hur den man kritiserar har tänkt och formulerat sig. En del av dem som kritiserar mig tycker jag också inte har bemödat sig om att sakligt läsa igenom det jag har skrivit utan man har tydligen en förutfattad mening som man utgår ifrån. Men jag återkommer till detta.

Nu laddar jag för Hinn-debatten rond tre. En del tycker nog att jag ska strunta i alltsammans och skriva om något annat. Jag försöker dock att besvara frågor som väcks här på bloggen, jag tycker att det är en nödvändig respekt mot mina bloggläsare.

Nu förbereder jag mig för min predikan i Elimkyrkan i Stockholm på söndag klockan 11.00. Jag kan garantera att den inte innehåller några gnostiska inslag, det skulle vi aldrig tolerera i Elim. Inte heller märkliga inslag om Kristologin eller änglaläran. Vi kommer också att erbjuda förbön för sjukdom och andra behov, dock utan någon show och ingen kommer att knuffas omkull. Det kan dock hända att någon blir så starkt berörd av Gud att man inte kan stå på benen – det kan jag inte garantera att det inte inträffar. Och jag kan garantera att predikanten inte har varit i Rom med Paula White (refererar till senaste ryktet i Hinn-härvan).

Välkommen till något som inte är ett dugg spektakulärt. Jag ber dock för att de som kommer till Elim på söndag ska få möta Gud, och att de ska bli berörda och utmanade av Guds ord.

Det har varit en mycket omfattande kritik mot mitt inlägg om Benny Hinn häromdagen. Vill nu bemöta kritiken. Om jag är en åsna eller inte, har ett dåligt omdöme eller inte – det överlåter jag åt andra att avgöra. Det finns dock vissa punkter av kritiken som jag mer aktivt vill kommentera.

Ärligt talat har jag ganska svårt att förstå kritikens omfattning och tonläge. Jag har ju vid olika tillfällen här på denna blogg uttryckt mig ganska skeptiskt om amerikanska TV-predikanter och jag har fått massor av skäll för det, t.ex. när jag skrev skeptiskt om Todd Bentley för två år sedan. Skrev ett ganska kritiskt inlägg om Hinn i våras, synpunkter som jag upprepade för några veckor sedan när Hinn-debatten började. När tidningen Världen Idag speglade Benny Hinns besök på Livets ord, i en artikel förra veckan, så framställdes jag som den skeptiske, och Ulf Ekman som den positive. Och i bloggsfären har nu Ulf Ekman hyllats som den skeptiske och jag har kritiserats som den alltför positive till Benny Hinn. Jag uppfattade mitt inlägg om Benny Hinn häromdagen som ganska kritiskt. Jag ansträngde mig dock till det yttersta att inte bara vara kritisk i blogginlägget, utan även lyfta fram positiva sidor, inte minst i speglingen av gudstjänsten i Livets ord i lördags kväll. När jag har granskat frågan om ekonomi har jag kommit fram till slutsatsen att det är fel att bara kasta sten på Benny Hinn. Den som är utan synd när det gäller den västerländska materialistiska livsstilen får kasta första stenen, lite grand av det är min känsla när det gäller den massiva kritiken mot Benny Hinn på den punkten.

Det mesta av kritiken mot mitt blogginlägg handlade om mitt referat av Benny Hinns predikan på lördagskvällen. Trots alla brister tycker jag att Benny Hinn är en lysande predikant och folktalare. Och jag vill fortsätta att hävda att kärnan i hans verksamhet är att predika evangeliet om Jesus, föra människor till tro på Kristus och be för de sjuka. Och han gör det betydligt intensivare och framgångsrikare än många av oss medelmåttiga predikanter som inte särskilt många lyssnar på. Jag noterade dock i mitt blogginlägg att han visade en tydlig tendens till ganska spekulativa bibeltolkningar, och Ulf Ekman påpekade det ännu tydligare än vad jag gjorde. Tror att det är bäst för Hinn att ha fokus som evangelist än att vara lärare och teolog. Senaste dagarnas händelser har nog förstärkt den bilden. Sedan får världsberömda predikanter brottas med synden som alla vi andra. Rikedomens begärelser talar skriften om, och framgångsrika predikanter möter frestelser på detta område, en del klarar det bättre än andra.

Jag vill dock vara mycket försiktig med att utnämna personer som villolärare och falska profeter. Jag menar nog att man måste visa att en person ganska konsekvent predikar och skriver i en riktning som krockar med grundläggande kristna läror för att använda sådana beteckningar. Det räcker inte med inslag i predikningar och youtubeklipp. Skulle jag göra en mer omfattande värdering av Hinns teologi skulle jag behöva lyssna igenom ett antal predikningar och läsa vad han har skrivit, då skulle jag kunna komma med mer omfattande slutsatser. Har varken tid eller lust att göra en sådan analys.

Folk undrar om jag sov under lördagskvällens predikan. Det var ganska svårt att sova i den miljön, även om jag var ganska trött efter en lång dags engagemang. Jag försökte i min kortfattade beskrivning av gudstjänsten att ge en helhetsbild. Jag skrev mycket kortfattat om predikans innehåll och försökte fånga upp den positiva helhetsbilden. Jag var där som en vanlig gudstjänstbesökare, och uppfattade inte alla detaljer i predikan, tyckte att änglaläran var något märklig men jag hade svårt att kategoriskt och snabbt bedöma den som heterisk, den pre-adamitiska läran har jag hört förr – den kräver en ganska spekulativ bibeltolkning men att den klassas som heterisk var en nyhet för mig, att Hinn gjorde märkliga utspel om kristologin lyckades jag inte uppfatta detaljerna i (han talade snabbt och länge) – skulle nog göra det om jag lyssnade på predikan en gång till. Jag uppfattade att han talade om att vi är ande, bor i en själ och har en kropp, men detta har ju predikats inom trosrörelsen i alla år, och Hagin och Kenyon tror jag lyfte fram detta långt före åttiotalet, jag har aldrig ansett detta vara enligt skriften – men om det ska uppfattas som heteriskt tycker jag beror på sammanhanget och hur man utvecklar tänkandet vidare när det gäller antropologin. Den diskussionen är jag ganska trött på för vi vevade detta ett antal varv under åttiotalet. Ulf Ekman är dock en mycket mer beläst och kunnig teolog än vad jag är så anser han att lördagskvällens predikan innehöll allvarliga fel i läran, så accepterar jag helt Ulfs bedömning. Ulf kan dock knappast anse Benny Hinn vara en villolärare, för då hade han inte bjudit in honom, och framförallt inte fortsatt och låtit honom predika på söndagen. Predikanter kan göra dikeskörningar, det avgörande är väl om de kan ändra kursen.

Så visst, med facit i handen, kunde jag ha lyssnat mer kritiskt i lördags kväll, jag tycker inte att mina kritiker har helt fel på denna punkt. Ska lyssna betydligt mer noggrant och kritiskt när jag nästa gång lyssnar på en kontroversiell predikant som jag skriver om på min blogg. Min psykologiska utgångspunkt, eftersom jag har varit så pass mycket kritisk till amerikanska TV-predikanter, var att försöka vara så positiv jag bara kunde vid detta tillfälle, vilket präglade blogginlägget.

Det finns dock en punkt i kritiken mot mig som jag mer aktivt vill bemöta. Josef Bengtson kritiserar min syn på teologi på sin blogg och menar att detta är uttryck för att jag ser teologin som oväsentlig. Det verkar som om Eleonore Gustafsson menar att när Ekman talar om kristna som struntar i teologin och dess rötter, är jag ett exempel på detta. Tycker nog att det både är osakligt, inte korrekt och på gränsen till oförskämt. Min kritik har alltid bara gällt dålig teologi inte teologi som sådan. Jag anser att det är dålig teologi när utgångspunkten är sekulär och man betraktar Bibeln som enbart ett mänskligt dokument, inte Guds uppenbarade ord. Jag har varit pastor i mer än 20 år och hållit flera tusen predikningar under denna period, där jag alltid har vinnlagt mig om att förankra min förkunnelse i solid Bibelförståelse och bibeltolkning med respekt för den kristna traditionen. Att mena att jag inte tar ställning mot villoläror, visar nonchalans mot kyrkans lära – jag tycker att det är oförskämda kommentarer. Tycker nog att jag är mer aktiv än de flesta EFK-pastorer i debatten om att värna den kristna läran, och jag blir ständigt kritiserad när jag för fram kritik mot det jag menar inte stämmer med kyrkans lära, t.ex. Jonas Gardells bok, Brian McLarens tolkning av evangelikalism, eller påpekanden om amerikanska TV-evangelister som jag har gjort vid olika tillfällen. Hela denna kritik mot mig som teolog och svajighet i teologin är oförskämd och osaklig, och jag tror inte att ni kan hitta någon person som har haft eller har mig som pastor som kan ställa upp på denna kritik.

Det finns också en annan aspekt av denna debatt som jag vill belysa. Det är att det har uppkommit en ”drevs-situation”. Att kritisera Benny Hinn är inne, och många tävlar om att göra det mest högljutt. Jag tycker att man ska vara försiktig med att kritisera predikanter och gudstjänster. Benny Hinn predikar faktiskt ur Bibeln, även om man kan ha synpunkter på hans bibeltolkningar. Situationen i lördagskväll handlade om en gudstjänst, präglad av bön, lovsång, förbön, och predikan. Självklart ska man kunna ställa frågor, och göra kritiska bedömningar, men jag tycker att hela denna debatt har gått överstyr. Mitt samvete påbjuder mig att uttrycka mig med ett visst mått av respekt om gudstjänster och predikanter.

Benny Hinns ministry-stil tilltalar mig egentligen inte. Jag är mer av Vineyard-New Wine i min syn på helandetjänst och hur man lägger upp gudstjänster med fokus på förkunnelse och förbön. Men tycker att man ändå måste ha ett visst mått av respekt för andra stilar.

Min undran är kort och gott – alla som kritiserar Benny Hinn, vad gör de för att förkunna och sprida evangeliet, vad gör de för att be för de sjuka, vad gör de för att förverkliga Jesu missionsbefallning. Den kristendom vi har i Sverige är medioker, det är väldigt mycket av teologi men väldigt lite av Andens kraft. Hur vi kan be för de sjuka så att de blir friska, hur vi kan befria människor från onda andar, hur vi kan presentera och predika evangeliet så att människor kommer till tro – tycker jag är en mycket angelägnare fråga än att hudflänga en amerikansk predikant som är i Sverige i ett dygn och har ett par predikningar.

Den stora frågan för mig är inte Benny Hinns predikningar, utan varför händer så lite med alla de andra predikningarna vi har i Sverige, och varför väcker de så pass begränsat intresse.

Och vad är det för kristet med att visa cynism, på gränsen till hat mot en annan människa. Är inte en kristen attityd mot en felande broder, att möta detta med tårar och engagemang, vänlig förmaning med respekt för den berörda personen, och framförallt be till Gud för vår broder?

Nu bestämmer jag mig för att bli en förebedjare till Benny Hinn. Förlåt Gud att jag för ofta har en för dömande attityd.

Laddar om för nästa rond i Hinn-debatten. Behöver kommentera all kritik jag fått för mitt inlägg om Benny Hinn. Behöver dock lite tid på mig, och försöker också följa debatter på andra bloggar. Återkommer i bästa fall senare ikväll eller under morgondagen.

Det har varit så många kommentarer över mitt inlägg om Benny Hinn, även på flera andra bloggar, så jag känner mig nödgad att skriva ett svar. Det är en ganska kraftig kritik som riktas mot mig så jag är tvungen att gå i svaromål. Behöver dock läsa igenom alla kommentarer ordentligt först. Återkommer.

Jag gillar en gnostisk predikan – inlägg 1, min text är retorisk smörja – inlägg 2, jag saknar ett gott omdöme – inlägg 5, mitt förtroende som byggts upp under lång tid har raserats – inlägg 6, jag kan inte skilja god kristen förkunnelse från heretisk – inlägg 15, jag sväljer alla underligheter i Hinns predikan – inlägg 22, Josef Bengtsson inlägg 26 refererar till sin blogg där han hyllar Ekmans Hinn-kritik och sågar min brist på kritik, jag visar okunnighet och nonchalans inför kyrkans lära inlägg 29, Kolportören tycker att jag har fel – inlägg 30, jag tolkar Eleonore Gustafsson i inlägg 31 att jag hör till dem som varken bryr mig om teologi eller dess rötter, jag sökte andliga kickar – inlägg 46, jag sov under gudstjänsten – inlägg 48, inlägg 49 menar också att jag sov under gudstjänsten till skillnad mot Ulf Ekman, Wilgot inlägg 59 tycker att jag drabbats av power nap och är orolig för Elimkyrkans medlemmar, men Ekman var vaken,  inlägg 60 tycker att jag har brist på kunskap i lärofrågor eller också är jag feg, inlägg 61 tycker att mitt blogginlägg är löjligt och jag är en åsna mellan två hötappar och kan inte ta ställning mot villoläror.

Tack. Eftersom jag inte har varit i blåsväder på sex veckor, senast var det när jag förde fram kritik mot kronprinsessans bröllop och allierade mig med Humanisternas ordförande, så känns det bra att vara i blåsväder igen.

Man bör dock notera som bakgrundsinformation att jag skrev inlägget om Hinn därför att det hade efterfrågats här på denna blogg. Och att det bara var tillfälligheter att jag hamnade på mötet i lördags kväll, det var en son till mig som ville dit och därför blev det just det mötet jag hamnade på. Mitt inlägg var inte heller något predikoreferat utan det var endast något som nämndes perifert i mitt inlägg. För övrigt har jag ingenting med Benny Hinn att göra, och tycker inte frågan är särskilt viktig och jag skulle aldrig komma på tanken att inbjuda honom till Sverige.

Men jag återkommer med någon form av svaromål. Nu ska jag ge fru Swärd är rejäl puss, jag hoppas att jag får det. Godnatt för den här gången.

Jag har lovat att komma med en kommentar med anledning av Benny Hinn-debatten. Försöker göra det nu. Vill dock bara markera direkt att min kommentar bygger på en mycket bristfällig kunskap. Mitt underlag är mina egna iakttagelser från mötet på Livets ord lördag kväll, granskning av hemsidan för Benny Hinn ministries, granskning av en amerikansk hemsida som granskar och betygsätter olika amerikanska ministries, samt översiktlig granskning av något av både svenska och amerikanska Benny Hinn-debatter. Mina omdömen är alltså inte gjutna i sten utan kan ändras om det framkommer mer information.

1. Min första iakttagelse gäller mötet på lördagskvällen på Livets ord. Eftersom jag hade förmånen att sitta på sjunde bänkraden rakt nedanför plattformen, i kyrkan som rymmer 6000 kunde jag följa Hinn nästan på första parkett. Överlag tyckte jag att det var en fantastisk gudstjänst. Packat med folk, hängiven lovsång, hängiven bön, bra framtoning i det som sades framifrån, mycket Jesuscentrerat, proffsig organisation. Benny Hinn höll en mycket lång predikan, cirka 1,5 timme. Men han är en folktalare och kommunikatör av stora mått och folk satt som klistrade och lyssnade, och jag tror nästan ingen gick därifrån trots att mötet höll på till 23-tiden. Predikan var Jesuscentrerad och evangeliecentrerad. Huvuddragen handlade om Anden, Jesus och frälsningen och behovet av omvändelse, och det fanns inget att invända emot. Han tog dock med åhörarna på stora svängar och gick igenom både demonologi, änglakunskap, frälsningshistorien, Jesu stamtavla etc. Det är möjligt att det kunna finnas märkliga bibeltolkningar på några punkter, en strikt systematisk teolog kunde nog ha synpunkter på detaljer i predikan, men jag tyckte att huvuddragen hade fokus på frågor som handlade om frälsning, Jesus, Anden som person, och Guds verk i vår tid. Jag tyckte dock att man märkte ett visst spekulativt drag hos Benny Hinn som predikant, så jag är inte förvånad över om det har förekommit att han sagt märkliga saker tidigare i sina predikningar. Förbönen efter predikan var också intensiv och kraftfull, som vanligt stöp folk som käglor, han bjöd fram alla pastorer till förbön och då gick jag fram. Missade dock förbönen från Hinn eftersom pastorn som stod bredvid mig, en 120-kg-biff, ramlade ihop fullständigt när Hinn bad för honom och jag drogs med i fallet, så jag missade förbönen när det var min tur. Men hela gudstjänsten inklusive Hinns framträdande var inspirerande och trosstärkande och gav en stark känsla av Andens närvaro. Jag har svårt att göra en annan bedömning att huvudfokus i hela Hinns verksamhet är förkunnelsen av evangeliet, föra människor till tro på Jesus och be för de sjuka – jag kan inte se någon anledning att kritisera en sådan agenda. Så långt om lördagskvällens gudstjänst.

2. Benny Hinn är anklagad för att leva lyxliv och tjäna en massa pengar på att predika. Vad jag förstår är det helt utan tvivel att Benny Hinn har en hög lön (en gissning från min sida är att årslönen ligger någonstans på 5-10 miljoner, vilket enligt amerikanska mått inte är anmärkningsvärt för denna typ av arbete). Det finns också information på hans hemsida om hur lönesättningen görs, och att en oberoende grupp fastställer hans lön, där man utgår från vissa allmänna principer. Tror rent spontant att lönesättningen inte är orimlig om man utgår ifrån amerikansk praxis, verksamhetens omfattning, bokförsäljningens omfattning etc. I USA råder betydligt större tolerans mot höga löner än i Sverige. Det finns dock även i USA en omfattande kritik mot TV-predikanters löner och lyxliv, men man bör vara medveten om att den kritiken gäller en större grupp av pastorer, inte bara Benny Hinn. Stora amerikanska ministries är verksamheter på miljardnivå rent ekonomiskt, det gäller även etablerade organisationer som Billy Graham bl.a. I svensk kristenhet försöker vi också hålla en lönesättning som har en viss anpassning till samhället i övrigt. Ärkebiskopens lön ligger t.ex. på en lön motsvarande en generaldirektör, biskoparna ligger snäppet under, kyrkoherdarna och andra chefstjänstemän i kyrkan hamnar på en nivå nedanför o.s.v. Vi har lönestrukturer även i frikyrkorna – och för allesammans gäller ett lyxliv i jämförelse med afrikanska pastorer. Det jag försöker säga är att det är fel att bara kritisera Benny Hinn för lyxliv och höga löner, man behöver då kritisera hela lönesystemet. Rick Warren i Saddleback, Californa, har också nått en sådan framgång i sitt kristna arbete så att han nu tjänar mångmiljoninkomster varje år genom sitt kristna arbete. Han har dock valt att ligga kvar på samma lönenivå som tidigare, och ge bort resten av pengarna. Billy Graham har så vitt jag vet alltid haft en hög lön men aldrig varit i blåsväder för detta. Det är uppenbart att rikedomens lockelser griper tag i dessa TV-predikanter, men det är självklart att personer som Billy Graham och Rick Warren har varit betydligt mer trovärdiga när det gäller sin livsstil. Men en viss ödmjukhet bör finnas när man kritiserar folk för att tjäna för mycket pengar och en lyxuös konsumtion. Det blir inte rätt när vi hänger ut Benny Hinn för en synd, som vi många brottas med. Jag tror att inte minst unga kristna mer tilltalas av kristna ledare som väljer en mer konsekvent kristen livsstil. När man diskuterar löner hos amerikanska TV-predikanter bör man också komma ihåg att vissa delar av intäkterna handlar om gåvor som är avdragsgilla. Medan vissa intäkter är rent kommersiella, som t.ex. intäkter av bokförsäljning. Ska man ha idealitet som utgångspunkt när man kritiserar Hinn, då behöver vi även kritiskt granska lönesättningen inom Svenska Kyrkan och även frikyrkan, som visserligen inte är höglönesektorer enligt svenska mått mätt, men absolutet inget volontärarbete. Personligen tycker jag det inte är omoraliskt att ha goda inkomster, det avgörande för mig som kristen är hur jag använder mina inkomster.

3. En annan punkt som diskuteras i USA handlar om ekonomisk redovisning. Benny Hinn och många andra trosrörelseinriktade organisationer är hårt kritiserade för att man inte har en öppen redovisning. Jag tror att man har en inställning att man inte behöver eller bör gå ut i media och redovisa hur man använder sina pengar. Jag tror dock att dessa kristna organisationer behöver lära sig något från näringslivet, som får utstå ännu tuffare granskningar från media och civila organisationer. Ärlighet, öppenhet och tydligt deklarera sina principer – är det som vinner förtroende i längden. Jag tror att både Benny Hinns organisation och många andra organisationer måste jobba mer aktivt med ekonomisk information och hur man förvaltar gåvopengar. Något av dessa debatter har vi ju även i Sverige, jag tänker på debatten om Röda korset, och hur mycket biståndsorganisationer använder på administration. Kritiken mot Hinn när det gäller rapporeringen av helandeunder är också relevant, men bör riktas mot hela pingstkarismatiska rörelsen, inklusive pingstkarismatiska tidningar. Vi vill gärna se under, så vi hjälper gärna Gud på traven genom att överdriva, och så intensivt tro att vissa saker händer, fastän de inte händer. Det är möjligt att denna kritik mot Hinn är riktig, men vad jag menar är att vi alla i pingstkarismatiska sektorn behöver rannsaka våra liv. Mer av Andens kraft och närvaro – är nog botemedlet, och inkluderar även världsberömda helandepredikanter.

4. Kritiken mot Benny Hinn om märkliga läror, uttalanden m.m. kan jag inte gå in på, har inte närmare granskat frågorna.

5. Den punkt där jag främst har kritiserat Benny Hinn för är hans sargade familjeliv. För oss som vill värna om en klassisk kristen äktenskapssyn och äktenskapet som ett förbund där Gud är inblandad sörjer över både tilltagande skilsmässor, alltmer accepterande av samboskap och samkönade förhållanden. Skilsmässor kan dock bero på många orsaker och uppenbarligen har Hinn haft ett krisartat äktenskap under en lång tid, för annars skulle han inte kunna bli förvånad över att hustrun lämnar in en skilsmässoansökan. Här har jag svårt att backa från det jag har sagt tidigare. En kristen ledare behöver vara ett föredöme och hur man behandlar sin hustru är högsta prioritet. Man måste dock kunna komma igen efter äktenskapliga misslyckanden. Jag rekommenderar dock öppenhet kring denna typ av personliga problem, och jag rekommenderar också någon form av timeout för att bearbeta skilsmässoprocessen. Under lördagskvällen insåg jag dock att Gud använder vem han vill, även personer med stora svagheter, och när det inte fungerar exakt enligt regelboken. Så ett visst mått av ödmjukhet behövs även kring dessa omdömen.

6. Jag har blivit kritiserad för att jag för lite har kritiserat Benny Hinn, och för att jag har kritiserat Benny Hinn. Det här blogginlägget blir också lite av mittemellan, jag kan inte hamna i svartvita onyanserade slutsatser i denna fråga, utan jag måste väga olika faktorer mot varandra. Flera av punkterna Hinn har kritiserats för, tycker jag att det finns täckning för, men jag tycker att det är orättvist att rikta kritiken bara mot honom som person, det handlar om hela systemet med amerikanska TV-predikanter. Jag har också svårt när det gäller tonfallet i Hinn-kritiken. Det handlar ändå om en person som har gett sitt liv åt att predika evangeliet och be för de sjuka, jag kan inte se annat än att kärnan i hans verksamhet har goda uppsåt och en god vilja. Även om man ser svagheter och brister, så kan man inte bara se den sidan. Vad vi än tycker så har Benny Hinn varit en mycket framgångsrik predikant, i det avseendet att många människor har velat lyssna på hans budskap, och har faktiskt responderat på inbjudan till frälsning, ta emot förbön och en överlåtelse till Kristus. Vi svenskar bör ha en viss ödmjukhet när vi bedömer dessa predikanter.

 

Jag räknar med att det kommer att bli en intensiv debatt om Benny Hinn närmaste veckan, både i kristna pressen och i kristna bloggsfären. Planerar att skriva ett mer utförligt blogginlägg om min inställning i frågan, ska försöka hinna med det under söndagkvällen, senast under måndagen. Vilket förhoppningsvis ska kunna vara till vägledning för kristna som blir förvirrade av den polariserade debatten. Jag har gjort lite mer research om den amerikanska debatten, dessutom var jag med på lördagskvällens gudstjänst på Livets ord, som också vägs med i min bedömning. Håll ut kamrater, jag återkommer.

Skriver också detta inlägg för jag har blivit utmanad här på bloggen att vara tydligare och ge konkreta svar.

Jag återkommer om Benny Hinn och frikyrkan och akademisk teologi. Nu pausar vi med något roligt.

Jag tyckte det här var grymt roligt, hittade det på www.emanuelkarlsten.se. Han har filmat unga frälsningssoldater från hela världen på en Stockholmstunnelbana. Har försökt att klippa in det på min blogg – lyckades inte, det var för krångligt – men du hittar Emanuels blogginlägg här med filmsnuttarna. Kolla in, och skratta.

Tidningen Dagen tar idag upp från vårt seminarium i Almedalen och debatten med Humanisterna. Man lyfter särskilt fram frågan om rektorn för Lunds Universitet, Per Eriksson, som är medlem i en EFK-församling, och tidigare varit medlem i en pingstförsamling. Han ifrågasattes ju av vissa forskare vid universitetet på grund av sin kristna tro i samband med utnämningen. Frågan om Eriksson väcktes vid vårt Almedalsseminarium och Per Eriksson satt själv med i publiken vid det tillfället. Jag utmanade Christer Sturmark när frågan var aktuell för närmare två år sedan att vi skulle skriva en gemensam artikel och försvara Per Eriksson. Sturmark nappade på idén och Dagens Nyheter tog in artikeln på sin debattsida. En vecka senare fattade regeringen beslut om att utnämna Eriksson till rektor. Min och Sturmarks DN-artikel hittar man här.

Noterar också att Världen Idag, idag, citerar flitigt från min blogg när man intervjuar Ulf Ekman om Benny Hinn-besöket. Det är helt korrekta referenser som görs till min blogg. Tycker dock att det är lite olyckligt att jag i praktiken presenteras i artikeln som den ende kritikern mot Benny Hinn, eftersom det inte refereras till någon ytterligare person. Jag vill också stryka under att kärnan i Benny Hinns tjänst, förkunnelsen av evangeliet och tron på att sjuka ska bli helade delar jag till 100 procent. Jag har också sagt tidigare att jag inte har satt mig in i frågorna om Benny Hinns ekonomi, kritiken mot profetior, uttalade förbannelser, och tveksamma teologiska utspel – därför kan jag inte kommentera de sidorna. Får jag till det med familjesamordningen, ska jag försöka att ta mig upp till Uppsala till något av Hinn-mötena.

Jag är ingen teolog. Min professionella kompetens är statsvetarens. Min doktorsavhandling i Statskunskap ligger dock i gränstrakterna mellan religionssociologin och statskunskapen så jag är nog delvis en teolog ändå. Men när jag bedömer teologi blir jag nog något av en elefant som klampar in i en porslinsfabrik.

Som övertygad och engagerad kristen läser jag dock ständigt Bibeln och predikar utifrån Bibeln och läser i den utsträckning jag hinner bra litteratur som ger mig insikt i att förstå och tillämpa Bibeln. Regelbundet brukar jag titta på och läsa texter av akademiska teologer. Jag har dock en mycket kluven relation till den akademiska teologin.

Det finns mycket bra teologi, som utgår ifrån en konfessionell syn, och genuin förståelse av Bibeln och vad det kristna livet handlar om. Kritik mot akademisk teologi får inte bli för svepande och generell. Ett bra exempel på detta är min medarbetare i Elimkyrkan, Lars-Göran Sundberg, som kombinerat akademisk teologisk kompetens med att tillämpa sina kunskaper i församlingsmiljö. Har nyligen läst böcker av John Wimber, JI Packer, och Wayne Grudem – som jag tycker är bra exempel på en bra teologi, som hjälper den kristne lärjungen att växa som kristen, men ändå tacklar frågorna på ett systematiskt och forskningsorienterat sätt.

Men alltför ofta är teologin sekulariserad och professionaliserad. Bibeln blir för teologen alltför ofta endast en klassisk textbok som ska analyseras och dissekeras, utifrån ett kritiskt förhållningssätt. För mig som aktiv kristen är Bibeln framförallt Guds ord, det är Gud själv som talar till sitt folk genom denna bok, i alla tider, inklusive mig. Och jag tror att det inte bara är en text, Anden hjälper till att ge mig förståelse i denna text. Kristendomen handlar om ett uppdrag. Att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar, och lära dem att hålla allt Jesus har befallt. För mig är lydnaden avgörande när jag studerar Bibeln. Är jag efterföljare till Jesus, så hittar jag här vägen och vägledningen som utmanar mig till lydnad – och den kunskapen och utmaningen får jag genom att studera Bibeln, och tillsammans med andra kristna studera Bibeln. Som lärjunge studerar jag inte Bibeln med syftet att ifrågasätta den – utan mitt syfte är att förstå budskapet så att jag kan leva som Jesus vill.

Det perspektivet saknar jag alltför ofta när jag läser texter av teologer. Man skriver om Bibeln som vilken bok som helst. Och med en historisk-kritisk metod plockar man sönder Bibelns text som vilken klassisk bok som helst. Dessutom skriver teologer alltför ofta abstrakt och obegripligt och kommer ytterst sällan med konkreta förslag och förståelse som hjälper praktiserande kristna att utveckla sina kristna liv och utveckla församlingslivet. Teologerna bidrar alltför ofta mer till att problematisera, än att utveckla och sprida tro och förnyelse. Man har en för stor benägenheten att intellektualisera Bibeln, och förstora motsatser istället för att göra det självklara för den vanlige bibelläsaren, att skapa synteser i sin Bibelläsning. Att låta de skilda perspektiven och nyanserna i bibeltexten, visa på en balanserad helhet, hellre än att leta efter motsättningar i Bibeln. Lärjungen och den aktive troende läser uppenbarligen Bibeln på ett helt annat sätt än den sekulariserade teologen som främst är ute efter att problematisera, plocka sönder, och analysera bibeltexten som vilket mänskligt dokument som helst.

Jag ser det som mycket bekymmersamt att den akademiska teologin blir alltmer rådande även i frikyrkliga miljöer.

Jag tror att en vetenskaplig metod kan tillämpas i en rad olika områden som gäller teologin. Det handlar inte minst om religionshistoria, kyrkohistoria, religionssociologi, dogmatik och systematisk teologi, etik, exegetik och bibelforskning. När det gäller kristna livets praktiker har jag svårt att se att ett vetenskapligt förhållningssätt är möjligt, t.ex. när det gäller hur jag utvecklar mitt böneliv, lär känna Gud, för andra människor till tro på Kristus, att lära mig att leva ett heligt liv, hur jag praktiskt visar Kristi kärlek m.m. – detta är också teologi, men inte sekulär akademisk teologi.

Vi som är vanliga bibelläsare kan få stor hjälp av teologen som kan förklara för oss den historiska bakgrunden till Bibelns texter, och ge insikter i språkets dynamik i Gamla och Nya Testamentet.  Och som kan guida oss i hur den tidiga kristna kyrkan tolkade och praktiserade bibeltexterna. Så långt är allt okey.

Men jag har stora problem när detta främst görs på distans, när lärjungaperspektivet inte finns med, när problematiseringen tar överhanden istället för vördnaden och respekten och tilltron till Guds ord, och när det Jesus faktiskt uppmanade sina lärjungar att göra – helt försvinner på den teologiska agendan, t.ex. hur man lever i Andens gåvor, hur man för människor till tro på Kristus, och hur man utvecklar en fördjupad och mogen Gudsrelation, och hur man bygger ett lokalt församlingsliv som gestaltar Jesu radikala undervisning.

Det akademiska och den djupa andligheten går att förena, men alltför ofta tycks det internakademiska perspektivet få överhanden på många teologiska institutioner runt om i världen.

Jag sitter nu och läser en bok utgiven på förlaget Libris där ett antal akademiska teologer skriver, ”Så som det har berättats för oss” är titeln, och det är en hyllningsskrift till EFK-teologen och pastorn Lennart Thörn på hans 65-årsdag. Thörn har varit banbrytande inom EFK, och det som tidigare kallades för Örebromissionen, när det gäller vår teologiska utbildning, vid Örebro missionsskola.

Det är intressant bok, och belyser tycker jag spänningsfältet mellan strikt akademisk teologi och en konfessionell teologi som är till hjälp och bidrar till utveckling för församlingar och troende. Vissa texter i boken är lysande. Jag gillar skarpt det kapitel Arne Rasmusson har skrivit om ”Frälsning och kyrka”. Ett exempel på bra teologi, som visar den genuina respekten för Bibeln och kristna traditionen, och samtidigt är nytänkande och lyfter fram intressanta perspektiv i Bibeltexten, framförallt Romarbrevet. Hans kritik mot folkkyrkan och den terapeutiska kristna kulturen tycker jag är mycket bra, och belyser en hel del av de problem vi brottas med i moderna kyrkan i Sverige.

Hans Johanssons kapitel om ”En rätt firad gudstjänst” är också ett exempel på en utmärkt text, som förenar analys av bibeltexten med kyrkohistoriska reflektioner, med praktiska råd kring hur dagens kyrka bör och kan fira gudstjänst. Gunnar Samuelssons brottningskamp med bibeltexterna om hur Jesus faktiskt dog, har jag inte heller några problem med, det är ju en analys av vad de bibliska texterna faktiskt säger, och det är alltid relevanta frågor.

Roland Spjuths text om ”Kristi försoning i efterföljelsens perspektiv” har jag inga problem med, ur perspektivet inställningen till Bibeln eller grundläggande bibeltolkning. Däremot har jag problem med hans något lättvindiga avfärdande av Luthersk-paulinsk försoningslära, att Kristus tog på sig straffet för vår synd, och därmed blev vi försonade med Gud. Den strikta juridiska synen på försoningen, vem förfäktar den? Både Luther och Rosenius skrev väl minst lika mycket om Romarbrevet 6 och 8 om det nya livet i Kristus. Försoningen innehåller väl olika perspektiv, varför spela ut dem mot varandra – som Spjuth gör i sin text. Tycker också att den så kallade subjektiva försoningsläran för mycket tonar ner perspektiv som gäller Guds vrede och Guds dom, det är ju populärt, men ger knappast rättvisa åt Bibeltexten. Hur en försoningslära som avfärdar Jesu ställföreträdande straff, hanterar Hebreerbrevet har jag också svårt att förstå.

Flera av kapitlen i boken tycker jag dock präglas i stor utsträckning av den akademiska distansen till bibeltexten – och exemplifierar den kritik mot akademisk teologi som jag nämner i denna text. Och där läsaren inte ges intrycket av att det man skriver om är Guds ord, att Gud talar till oss människor genom denna bok. Bibeltexter refereras till som mänskliga dokument, där bibelförfattarnas egna åsikter och perspektiv dominerar analysen. Konfliktlinjer, motsättningar, författarintentioner, textpåverkan – diskuteras i termer av att det inte är Guds ord som man talar om, det är bara ett mänskligt dokument skrivet av människor. Exempel på detta är Antti Marjanens hantering av Lukasevangeliet som beskrivs som vilken text som helst, som bara uttrycker bibelförfattarens egna intentioner och värderingar.

Jag tror att akademisk teologi och konfessionell, karismatisk och Jesusefterföljande kristendom går att förena. Men det är inte enkelt. Och risken är att det inomvärldsliga och sekulariserade akademiska perspektivet tar över i längden.

Håller dagens frikyrkliga teologi och teologiska utbildning måttet? Jag tycker att frågorna måste ställas och diskuteras. Och olika kristna utbildningsanstalter behöver jämföras utifrån detta perspektiv. Det handlar om helt avgörande framtidsfrågor för kristna kyrkan i Sverige. Utbildningen av våra pastorer och präster är i stor utsträckning i händerna på teologer.