Det närmar sig det dramatiska slutet av valrörelsen. Opinionsmätningarna brukar ge en bra bild av hur valvindarna blåser. Det är uppenbart att det blåser rejäl motvind för socialdemokraterna och medvind för moderaterna. Miljöpartiets starka medvind har mojnat betänktligt. Centerpartiet har det mycket motigt, kristdemokraterna har börjat få viss medvind i de allra senaste mätningarna, och måttlig medvind är det även för folkpartiet.

För socialdemokraterna tycks valet bli ett katastrofval om nuvarande opinionssiffror håller i sig. Det kan bli förändringar under sista veckan, det är många osäkra väljare, men det är troligt att nuvarande trender håller i sig.

Det man kan hoppas på är att Sverigedemokraterna inte kommer in i riksdagen och framförallt inte blir vågmästare. Det kommer att skapa en stor politisk oro, som drabbar Sverige. Regeringen Reinfeldt kan då sitta kvar men har ingen egen majoritet i riksdagen.

Nu ska jag tippa utgången av valet:

Moderaterna 29,7%, Socialdemokraterna 29,5%, Folkpartiet 8,5%, Miljöpartiet 7,2%, Kristdemokraterna 6,7%, Vänsterpartiet 5,8%, Centerpartiet 5,3%, Sverigedemokraterna 4,1%.

Jag gissar alltså på att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, även om jag inte önskar det. Det finns så mycket folk som är kritiska till allt politiskt etablissemang, och som missnöjesröstar, sådana väljare kommer att dras till SD, förutom alla svenskar med rasistiska tendenser. Men jag tippar att de inte får en vågmästarroll.

Jag tippar också att Socialdemokraterna gör ett katastrofval, även om siffrorna något kan rättas till i slutspurten. Moderaterna tror jag tappar något i slutspurten, men allt tyder på att det kommer att göra ett mycket bra val. Jag tippar också att Kristdemokraterna gör en bra slutspurt, och att nuvarande bra valvind håller i sig.

Om en vecka får vi ser hur rätt eller fel jag hade.

Det blev ingen lyckad halvmarathon för min del. Jag fick kämpa i egen kraft, utan något gudomligt ingripande – Eliasmörjelsen var helt frånvarande. Men Gud vill nog lägga krutet på viktigare saker än att förmedla övernaturlig kraft till en stackars Stockholmspastor i en perifer del av världen, och en ganska perifer del av universum också. Räknar dock med att kraften finns där vid Elimkyrkans gudstjänst i morgon, den behövs nog bättre då.

Första 5 kilometrarna gick skapligt, men efter 11-12 km började jag bli ordentligt trött, och sista 9 kilometrarna tog jag mig igenom bara genom tjurskallig envishet, orkade bara springa när det var utför eller helt plant, och fick gå resten under sista sträckan. Jag fullföljde dock loppet utan att bryta, men klockan stannade på 3 timmar, men då promenerade jag nog cirka 5 av de 9 sista kilometrarna.

Men kul var det och man kan alltid trösta sig med att det var en hel del andra som också hade det jobbigt, men de bröt loppet. Ambulansen kom och hämtade en del slutkörda löpare, men jag slapp ambulansfärd denna gång. Det finns det alla skäl att prisa Gud för.

Den här lördagen ägnar jag mig åt två saker. Dels att förbereda min predikan som jag ska hålla i Elimkyrkan i morgon. Dels att springa Stockholm halvmarathon.

Starten för halvmarathon är 16.00 och det är mer än 15.000 löpare tror jag. Ett halvmarathon är 21,1 km. Starten är vid Gamla stan, bron över mot Kungsträdgården, mitt emot Grand Hotel. Där är även målgången. Sedan springer man en härlig bana genom Stockholm city, bort mot Vasaparken som man springer runt, sedan går det över till Kungsholmen och man springer runt nästan hela Kungsholmen. Sedan går det tillbaka in mot city, förbi Stadshuset, och sedan blir det en rejäl runda på västra delarna av Södermalm. Hela Söder mälarstrand bort mot Hornstull, genom Tantolunden, bort mot Götgatsbacken, sedan genom Gamla stan och i mål.

Det är ett lämpligt motionspass för oss som är födda i slutet av 1954, som väger för mycket, och har en risig sjukdomsstatistik och som dagligen käkar mediciner mot högt blodtryck och för att förebygga hjärtinfarkt.

Predikan kommer att handla om att ”leva i Andens kraft”. Sedan jag kom till Elimkyrkan för 11 månader sedan har jag försökt lyfta upp frågor med fokus på evangelisation, vara en utåtriktad och samhällstillvänd församling, och att satsa på församlingsplanteringar, och att Gud vill använda alla församlingens medlemmar i detta. Vi har genomfört en del saker sedan jag började kring dessa områden. Politikerutfrågningarna inför valet är en del av denna utåtriktade strategi, också fokuserad satsning på Alpha, arbetet ute på stan m.m.

Nu tror jag att vi mer ska fokusera den karismatiska sidan av det kristna livet. Vi har för lite av verkliga pingstförsamlingar i Stockholm idag, där profetia flödar, där de sjuka blir helade, där uppenbarelsens ande är påtaglig genom kunskapens och visdomens ord, och där kraftgärningar faktiskt händer, inte bara är exotiska bibelberättelser från svunnen tid. Det ska jag prata om i morgon. Och praktisera.

Jag ser inte pingst som en samfundsetikett, för mig är det ett liv i Andens överflödande och övernaturliga liv och kraft. Och det är möjligt för alla kristna som söker det, oavsett var man är med i för ett samfund.

Men först ska jag överleva marathonloppet. Det är ett under om jag klarar av att genomföra loppet.

Är nöjd med samtalet och utfrågningen med miljöminister Carlgren i går kväll. Tycker att vi hittade ett bra tonläge och hade ett seriöst samtal, kryddat med bra publikfrågor. Tycker dock att responsen över mitt politikerutfrågninginitiativ har minst sagt varit svalt bland Evangeliska Frikyrkans församlingar och Stockholms kristna i allmänhet. Tydligen tycker inte kristna alls i min region att det är viktigt att möta regeringsföreträdare och partiledare, både för kontakt och för att ställa frågor utifrån ett kristet perspektiv. Är minst sagt avundsjuk på Missionskyrkans samhällstillvända kultur och tradition, där man samlar tusentals personer i ett Vårgårdatält. Jag hör till dem som tycker att frikyrkorna inte ska vara isolerade ghetton, gömda i källare, långt från verklighetskontakten, och inte minst i kontakten med politiska ledningen i vårt land. Men uppenbarligen har jag en begränsad grupp med likasinnande i de kristna kretsar där jag lever.

Som bloggare blottar man ju dagsformen och vissa dar gnäller jag. Så är det ju även när man läser Pauli brev eller Psaltaren. Erbjöd i varje fall Andreas Carlgren att som pastor bli bollplank och rådgivare om han blir omvald, och han lät intresserad över förslaget. Jag tycker att pastorer också ska syssla med sådant men jag är uppenbarligen en udda person.

Till sist, pastorn i USA som ska bränna Koranen. Ett ytterst korkat initiativ. Jag som läser i min Bibel att Gud älskar världen, inklusive alla muslimer, och vårt uppdrag som kristna är väl knappast att åka runt och provocera folk. Vårt uppdrag är att vinna deras förtroende så att vi får kontakt så att vi kan dela med oss av vår tro på Jesus. I denna mediafokuserade och globaliserade tid, en liten kyrka i Florida kan väcka global uppmärksamhet och skapa en global kris. Märkliga tider.

Ikväll har jag alltså utfrågning med miljöministern Andreas Carlgren i Söderhöjdskyrkan vid Mariatorget, klockan 19.00. Välkommen om du finns i närheten. Sitter och filar på bra frågor, skriv gärna en kommentar till detta inlägg om du har frågor du tycker jag ska ställa till ministern.

Idag är jag på en mellanösternkonferens arrangerad av Sveriges Kristna Råd. Hinner inte skriva mer.

I Efesierbrevet talas det om de andliga gåvor och tjänster som behövs för att församlingen – Kristi kropp, ska byggas upp och nå en andlig mognad. Det talas i kapitel 4 om herdar – pastorer på latin, lärare, profeter, evangelister och apostlar. I andra kapitlet talas om två speciella tjänster bland dessa, apostlar och profeter, de är grundtjänster för kristna församlingen.

Apostlar uppfattar jag som församlingsgrundare, men också personer som långsiktigt tar ansvar både pastoralt och läromässigt för de församlingar man grundat. De är spjutspetsar i missionsarbetet. Jag tycker också att man både utifrån erfarenhet och skrifterna kan argumentera för att det finns olika nivåer på apostlar, de som agerar över stora områden som t.ex. Paulus, och apostlar med mer begränsat mandat, kanske att agera i en viss region eller ett visst land. Paulus skriver också om att aposteln präglas av kraften, under, tecken och kraftgärningar följer med apostelns tjänst.

Profeter är predikanter som har ett budskap som är Guds tilltal till sitt folk. De är nyckelpersoner i förnyelser och väckelser och förmedlar ett budskap som förändrar och påverkar.

Ska vi utveckla en mer dynamisk kristendom i Sverige behöver vi tänka på dessa saker. Och vi behöver aktivt arbeta med att se dessa gåvor och tjänster växa fram och ge dem ett mandat att utföra sin verksamhet. Tyvärr blir det lätt så att personer som visar apostoliska och profetiska tendenser ofta blir kontroversiella och hamnar i utkanterna av kristenheten, istället för att vara de drivande och ledande i kristna verksamheter. Och nyckelfrågan för våra pastorsutbildningar och teologiska utbildningar är hur vi fostrar fram ledare med denna kaliber. Jag tycker att vi mest fostrar fram personer i svensk kristenhet som är bra lärare och pastorer, med gåvor att ta hand om det bestående, det som redan existerar. Det är nödvändiga personer, men inte den spjutspetskompetens som är nödvändigt för att radikalt förändra och bygga upp något nytt.

Jag vill ge några exempel på apostlar i senaste 100 årens svenska kristenhet, för att göra det tydligt. Jag gör det enkelt för mig genom att titta i historiska backspegeln. En apostel inom Örebromissionen (nu EFK) var Ida Andersson som var verksam i Västergötland under tidsperioden 1930-65 ungefär. Hon grundade ett stort antal församlingar och byggde mängder av kapell. En apostel inom pingströrelsen tycker jag bl.a. var George Gustafsson som var ett avgörande redskap för att starta och bygga upp pingstförsamlingarna i Värnamo, Jönköping och Norrköping. Alla tre församlingarna hör fortfarande till de ledande pingstförsamlingarna i Sverige. Dessa två är bara exempel.

Jag tycker att aposteln har liknande egenskaper som de personer som vi i näringslivet kallar för entreprenörer. De är nytänkare, startar upp något nytt, de är långsiktiga och genomför något som blir bestående. IKEA-grundaren Kamprad är nog det mest kända exemplet på entreprenör.

Mer apostlar och profeter i svensk kristenhet. Men vi måste också ge utrymme för att erkänna dem och ge dem handlingsutrymme så att tjänsterna inte blir förkvävda och marginaliseras.

En annan avgörande gåva och tjänst är evangelisten. Att utveckla den tjänsten och gåvan i ett mångkulturellt och mycket sekulariserat land som Sverige, är en gigantisk utmaning. Svenska missionsförbundet har historiskt sett varit vassast på detta område, men saknar idag evangelister som når fram till svenska folket på en bredare nivå. Övriga samfund har inte haft samma förmåga att fostra fram evangelister, inom pingströrelsen har ordet evangelist historiskt sett reducerats till nybörjare och ung predikant.

Finns det redan apostlar, profeter och evangelister – men vi tar dem inte tillvara på rätt sätt? Behöver vi göra mer för att utveckla dessa tjänster?

Jag är glad över att tidningen Dagen äntligen uppmärksammar mina insatser på löparbanorna, och denna vecka har skrivit om både i papperstidningen och webbtidningen att jag ska springa Stockholm halvmarathon kommande lördag. Det är ju för mycket begärt att den ytterst ogudaktiga och sekulära pressen uppmärksammar motionslöpare som tror på att Gud kan ge dem kraft i löpningen på liknande sätt som hände för profeten Elia för närmare 3000 år sedan. Men all heder åt Dagen som inte följer i den sekulära och ateistiska pressens fotspår utan istället seriöst skriver om karismatisk-evangelikala motionslöpare som spektakulärt räknar med Guds ingripanden även på löparbanorna. Må Gud rikligen välsigna Elisabeth Sandlund och hennes medarbetare för denna unika journalistiska klarsynthet och för att man djärvt utmanar den rådande mediehegemonin kring den slutna materialistiska världsbilden. Må himlens Gud göra under på lördag.

Har haft en helt ledig lördag då jag ägnat mig åt städning och en utflykt till Fjäderholmarna tillsammans med fru Swärd. Nu sitter jag och laddar för söndagspredikan klockan 11.00 i Söderhöjdskyrkan på Södermalm. Församlingen går igenom Filipperbrevet och jag ska predika över kapitel 1, vers 12 till 26. Paulus tar upp om hur fastän han är fängslad för evangeliets skull, det som händer honom leder till evangeliets framgång. Han visar också en helt avslappnad attityd inför döden, att leva var för honom Kristus och döden en vinst. Han drogs åt båda hållen, att dö var att komma till Kristus, att leva var att utföra ett arbete som bar frukt.

Här är en bild på Elimkyrkans vassa pastorsteam, de flesta av dem, förstärkt av några Teen-Challenge-teamare som jobbar hos oss och några av de ideella ledarna. Som ni ser behöver inte min mamma vara orolig, jag är i gott sällskap. Ni  noterar också att jag drar ner medelåldern – som vanligt, (eller säger man drar upp den?)

Det här är ett riktigt dream-team vars fromhetsnivå ligger i toppklass. Ni kan också notera, att vi ser riktigt glada ut, det underlättar när man jobbar med de goda nyheterna. Med det här gänget är ingenting omöjligt. Elimkyrkans vision är att Stockholmarna ska bli helt överlåtna och medvetna efterföljare till Jesus. Det är det målet vi kämpar för.

Det händer flera spännande saker den kommande dryga veckan. På söndag predikar jag i Söderhöjdskyrkan på Södermalm i Stockholm, klockan 11.00. Det ser jag fram emot.

Nästa onsdag har jag utfrågning med miljöminister Andreas Carlgren, också i Söderhöjdskyrkan, klockan 19.00.

Och nästa lördag smäller det till ordentligt. Jag kommer att springa Stockholm halvmarathon. Jag tränar för det, men inser att det kommer att bli minst sagt svettigt. Jag blir dock uppmuntrad av profeten Elia i Gamla Testamentet. Det var en man som levde i en övernaturlig dimension av livet med Gud. Och upplevde massor av under och mirakler. Vid ett tillfälle sprang han en lång sträcka på ett övernaturligt sätt, så att han lyckades ligga före kungens hästar och vagnar. Han sprang från berget Karmel till Jisreel i norra Israel, jag har kollat – det motsvarar ungefär ett halvmarathon, cirka två mil. Vi läser i 1 Kungaboken 18:46 i Gamla Testamentet: ”Herrens hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel”.

Jag tror att detta kan hända igen. Tänk om Guds hand kommer över mig under Stockholm halvmarathon och jag springer övernaturligt. Då kanske det står i Stockholmspressen nästa söndag: ”knallsensation i Stockholm halvmarathon – pastor sprang ifrån hela svenska eliten” eller kanske ”storskräll i Stockholm halvmarathon – ökänd pastor sänkte personrekordet med över 1 timme”.

Och om Gud gör det undret, då får jag ju fantastiska tillfällen att vittna. Och jag blir nog inbjuden till både New York marathon, Tokyo marathon, och London marathon. Men under kan ju inte upprepas. Och då  får man kämpa i egna kraften igen, och då går det långsamt.

Hur som helst, jag hoppas att några i Elimkyrkan ber till Gud för mig nästa lördag.