Nu är det torsdag mitt på dagen. Jag lovade hustrun att det lugnt en vecka efter min träningskollaps förra veckan. Och därför missar jag EFK:s medarbetardagar i Växjö. Idag jobbar jag med världsproblemen och förbereder mig för att åka till FN:s globala klimatkonferens i Cancun, Mexiko. Jag reser dit 24 november och kommer att vara borta i 19 dagar. Kommer att skriva en rapport om världsproblemen och hur de kan lösas. Ett bra extraknäck för en pastor.

Den här veckan kommer jag att predika i Elimkyrkan på söndag klockan 11.00 och i vår latinamerikanska församling, Iglesia Icthus klockan 16.00. På f redag kväll räknar jag med att följa med Ungdomskyrkan Konnekt ut på stan och prata med vanliga tonåringar om Jesus.

I den latinamerikanska församlingen kommer det att bli fullt drag, hög volym, lång predikan, tårar, massa förbön, folk kommer att möta Gud, flera kommer att gå fram till förbön för att ta emot Jesus m.m. Väckelsen är ju inte längre bort än bakom husknuten, det handlar bara om att titta på rätt ställe. Det är synd att så få av oss i etablerade församlingarna tittar på rätt ställe. Denna församling håller på att starta flera dotterförsamlingar. Medan samfunden mest pratar om församlingsplanteringar, men får väldigt lite gjort, så finns det andra som pratar mindre och gör desto mer. Mina sympatier ligger hos de sistnämnda. Iglesia Ichthus är ett sådant exempel.

Jag tror också på ett bra drag i gudstjänsten i Elim. Jag vägrar numera konsekvent att bara ha vanliga gudstjänster, med en predikan i föredragsform, lite stillsamma lovsånger, lite förbön för de som vill. Jag vill se den helige Andes påtagliga närvaro i gudstjänsten så att människor som kommer dit verkligen blir förvandlade och förändrade. Jag vill se de sjuka bli helade, torra och trötta kristna bli fyllda av Anden, jag vill se sökande och tvivlande komma till tro och se besvikna och modfällda kristna få nytt mod och ny glädje. Jag vill se det hända i varje gudstjänst i Elim.

Räknar också med att riva igång några till debatter här på  blocken. Israel och mellanöstern tog rejält skruv. Funderar också på att ta upp frågan om församlingsmedlemskap igen. Då kommer det att bli liv i luckan. Funderar också på att avsluta mina minimemoarer om tiden som EFK-ordförande, det skrivandet har lagts på is ett tag.

Till sist om Israel och mellanöstern. Ska inte yttersta syftet och vårt kristna engagemang handla om att främja fred. Hur kan det främja fred med utspel och iniativ som bara lägger all skuld på Israel för problemen. Måste inte en fredsuppgörelse bygga på villkor som är acceptabla både för Israel och palestinierna. De som bara talar om att bojkotta Israel, skuldbelägga Israel – jag har svårt att se hur de bidrar till freden, de skapar bara ytterligare låsningar från den israeliska sidan. Det är väl mer intressant att studera de fredsuppgörelser som faktiskt har blivit till i mellanöstern och som har visat sig vara hållbara. Jag tänker på freden mellan Israel och Egypten 1979 och Israel och Jordanien 1994. Där finns också grundstommen till en fred med palestinierna. Och Israel har ju konsekvent visat att man har velat gå med på fredsuppgörelser när villkoren har varit rimliga.

Och det går inte bara att skylla på Israels bosättningspolitik. Det fanns ingen bosättningspolitik före 1967 och då var konflikten ännu värre än vad den är idag. Israel upphörde med bosättningspolitiken på Gazaremsan för ett par år sedan, och drev ut egna bosättarna. Har det blivit mer fredligt på grund av det? Det har ju bara blivit värre. Bättre analys tack.

Jag hoppas att alla mina bloggläsare har noterat att jag numera är twittrare. En stor del av min närvaro i cyberspace är nu via twitter, det är där jag skriver rappa småinlägg, mer genomtänkta och omfattande grejer skriver jag på bloggen.

Jag har dock ett stort problem. Jag har bara 124 followers på twitter. Det är extremt lite. Jag ligger ljusår från Brian Houston och Rick Warren, men också långt efter de ledande twittrarna i kristna twitter-sfären som Ulf Ekman, Jaktlund på Dagen, Brynte hos Missionskyrkan, EFK-pastorn Joachim Elsander etc. Man blir min follower på twitter genom att gå in på twitter.com/stefansward och där finns det anvisningar om hur man registrerar sig.

Tack kära bloggläsare för din hjälp.

Elimkyrkan, där jag är pastor, är ju ansluten till två samfund, Baptistsamfundet och Evangeliska Frikyrkan. Vi är därför direkt berörda av de planer på ett nytt samfund, där Missionskyrkan, Baptistsamfundet och Metodistkyrkan ska gå samman. Det är bara några enstaka personer i Elimkyrkan som har rötter i Baptistsamfundet och därför är intresset noll i församlingen inför det nya samfundet. Det är inte ens någon idé att sätta igång en process för att skriva ett remissvar på det förslag som har gått ut till alla samverkande församlingarna.

Jag har dock noggrannt läst remissvaret. Det handlar ju om tre samfund som under många år har haft en mycket negativ utvecklingskurva. Svenska Missionskyrkan nådde sin kulmen 1940, Baptistsamfundet på 30-talet och Metodisternas storhetstid ligger också bortåt 100 år bakåt i tiden. Att bara göra en fusion är meningslös. Det blir ju bara att minska overhead-kostnaderna för en fortsatt nedgång. Det mest livskraftiga av de tre samfunden är Missionskyrkan och det hade varit mindre byråkrati om bara de två mindre samfunden gick in i Missionskyrkan.

Det enda vägval som är möjligt är ett radikalt nytänkande och att inte alls göra som förut. För som man har gjort förut har ju inte fungerat. Därför blir jag mycket besviken när jag läser remissen. Alltför stort utrymme om stadgar, beslutsformer och organisation. Detta är ju nödvändigt men en bagatell när det gäller att hitta det som ska skapa framtidstro och är nycklarna för att bli en växande och relevant kyrka i framtiden.

Jag saknar analysen av varför utvecklingen har varit så negativ. Och det finns inga utförliga förslag om nytänkande och visioner för framtiden för att vända trenden. Och framförallt saknar jag en genuin andlig bedömning, hur ska vi få Gud på vår sida, hur ska vi uppleva Guds välsignelse och närvaro i vår verksamhet. Risken är stor att allt bara fortsätter som förut.

Det nämns visserligen i några rader om att satsa på församlingsplanteringar och nya former av församlingar. Men vad är det som gör att detta ska komma igång med den nya organisationen, vi har ju sett ganska måttligt av detta under de senaste 50 åren. Hur ska man skapa den andliga dynamik som gör att en församlingsplantering leder till ett andligt genombrott? Hur ska man kommunicera evangeliet om Kristus till den uppväxande generationen till de hundratusentals som nu finns utanför alla kyrkors räckvidd? Hur får vi tillbaka elden så att vi kristna blir brinnande och passionerade och vill ge våra liv för vår tro på Kristus? Hur upplever vi Andens kraft och liv på ett nytt sätt?

Detta är betydligt intressantare frågor än att läsa om stadgeförslag. Men om detta andra får man väl höra någon annanstans.

Det blev inte roligare av att läsa en krönika av Johan Nilsson, Equemenias ordförande, den piggaste delen av det blivande samfundet. Guds rike handlar om att sortera sopor, åka tåg istället för flyg m.m. Är detta spjutspetsfrågorna för Guds rike, är det väl bättre att satsa på Naturskyddsföreningen än på Gemensam Framtid. De har bättre kompetens på området. Men jag vet att Johan vet och tänker mycket längre än så.

Mer hoppfull om svenska frikyrkans framtid blev jag inte av att läsa detta remissvar. Men Guds rike bryter igenom ändå, Anden är utgjuten, nya entreprenörer tar nya initiativ där unga människor möter Kristus. Det blir dock mer helhet om även vi i de äldre frikyrkosamfunden är med i det som Gud gör idag.

Det är ju alltid möjligt att leva i det fräscha och nya som Gud gör idag. Han utestänger ingen.

Det blev rekord för den här bloggen med debatten om Israel och mellanöstern och som hittills orsakat 287 kommentarer. Och en riktigt sansad debatt. Den enda kristna ståndpunkt som inte direkt kom fram var tvåförbundstanken och att judarna ska leva i det förbund med Gud som de har sedan GT-tiden. Därmed ska de inte utsättas för kristen mission enligt det synsättet.

Angående kungen. Antingen är det sant det som står i boken eller också är det en massa lögner. Ett tredje alternativ är att det är delvis sant, delvis skvaller och förtal. Om det bara är en massa lögner borde kungen med lätthet kunna försvara sig och vinna en rättegång mot bokförlaget. Det är olagligt att sprida massa lögner om en person i en civiliserad rättsstat.

Nu har ju dessa rykten florerat i många år i Stockholm, jag hörde redan för 25 år sedan om att kungen hade vilda privata fester, och rykten om älskarinnor finns det ett antal. Jag har bara hört om detta som tredjehandskällor.

En statschefs liv ska självklart kritiskt kunna granskas. Men det var inte mycket till försvar han kom med, det var en minst sagt medioker insats på presskonferensen igår, slutsatsen blir ju naturligtvis att boken säger något som faktiskt har hänt.

Problematiskt är det med statschefer som inte är folkvalda utan sitter på posten på livsstid utifrån grundlag och arv. Och den stackars statschefen ska ju också vara kristen av luthersk bekännelse enligt grundlagen, han verkar inte leva som någon sådan om hälften av bokens innehåll är sant. Kungen och hans barn är de enda svenskar som inte har någon religionsfrihet.

Jag har ju tidigare sagt att jag inte alls tror på den här typen av kungahusinstitutitioner. Men att ändra på kungahuset är politiskt omöjligt. Mitt råd är att kungen pensionerar sig och låter Viktoria bli drottning. Hon skulle klara jobbet betydligt bättre.

Det gick riktigt illa när jag tränade på gymet idag. Körde ett stenhårt träningspass i en timme, och kollapsade helt enkelt när passet var slut. Kunde inte resa mig, intensiv andning, domningar, yrsel, svartnade för ögonen. Gymet ringde efter ambulans och jag fick åka till St Göran sjukhus. Efter sex timmars undersökningar och viss väntan var slutsatsen att det var ofarligt, det var kraftiga utmattningssymptom, som hade förvärrats av intensivandning. Men nu måste jag ta det lugnt, och sedan får jag inte ta ut mig till max när jag tränar. Martyrium.

Det finns medlemmar i Elimkyrkan som tycker att jag ska övergå till stavgång istället. Oj vad kul.

Har nu läst igenom alla kommentarer med anledning av det blogginlägg jag skrev för en vecka sedan om Israel och mellanöstern. Tack för visat engagemang, och jag är också imponerad av den saklighet och kunskap som har kommit fram i debatten. Vid en genomläsning av kommentarerna hittar jag ganska begränsad kritik mot den politiska analys som jag gav i inlägget. Det finns skillnader, men inte dramatiska skillnader. Det verkar som om det mesta av debatten har handlat om teologi och Bibeltolkning. Här är några förtydliganden från min sida, har tyvärr inte möjlighet att gå in och referera till specifika kommentarer, det blir för tidsödande, utan måste begränsa mig till mer generella påståenden. En del kommentatorer kommer in på frågor som jag inte kan eller inte behärskar, och går helt enkelt inte in på det.

1. Trots den Israelvänliga hållningen i mitt inlägg så vill jag klart deklarara att jag inte på något sätt bekänner mig till en judaisering av kristendomen. Med tanke på kristna kyrkans antisemitiska tradition tycker jag dock att det är viktigt att söka bra kontakter med judar och med synagogor och gärna också med det Israeliska samhället. Det kristna missionsuppdraget gäller både judar, palestinier och muslimer, enligt min evangelikala utgångspunkt. Evangeliet är Guds kraft som frälser först juden, sedan greken enligt Rom. 1:16. Jag vet att vissa kristna propalestinska utspel, från judiskt håll lätt tolkas som en fortsättning av kristna kyrkans hat mot judar och judendomen under ett antal hundra år, t.ex. det förslag mot bojkott mot Israel som har förekommit i debatten.

2. En central del i kristna etiken, både med förankring i Gamla och Nya Testamentet, är barmhärtighet, omsorgen om de fattiga och svaga, och stå upp för den utsatte. Det är uppenbart att palestinierna är mycket utsatta, och den kristna kyrkan ska kunna stå upp och försvara mänskliga rättigheter både bland palestinaarbaber som är Israeliska medborgare och de palestinier som bor i Västbanken och på Gaza. Jag förordar inte alls någon militaristisk linje. Att bokstavligt tillämpa GT-profetior på ett sätt som leder till dödande och förtryck är något som en evangelisk kristen inte kan stödja. Det kristna missionsuppdraget gäller både judar och palestinier. Jesus är världens frälsare. Jag menade dock att Israel också är en svag part, det är nog det land i världen som lever under störst hot, man var hotat av utplåning i krigen 1948 och 1967 och Saddam Hussein hade liknande avsikter när han sköt missiler mot Israel i samband med Kuwaitkriget. Den agendan har också Irans regim.  Dessa utplåningshot av Israel har alltid skett med full support av palestinierna. Så det finns två svaga parter i denna konflikt enligt min mening. Det är dock helt legitimt ur kristen synvinkel att kritiskt granska hur Israel behandlar palestinier.

3. I den svenska frikyrkligheten har det förekommit mycket spekulationer om tidstecken och Jesu återkomst. Alla teorier om antikrist, tidstecken, tidsangivelser – har skapat en situation att många kristna är ganska trötta på hela frågan. Dessa spekulationer har ju pågått sedan 1800-talet, och vi måste erkänna att mycket av detta har varit lösa spekulationer med svag Biblisk grund. Bibelns budskap ligger dock fast, Kristus ska komma tillbaka, riket ska upprättas, vi ska uppstå, vi ska dömas, och vi ska gå in i evigheten. Oenigheten kretsar om dateringen av Kristi tillkommelse, tolkning av tidstecken, finns det ett bokstavligt tusenårsrike m.m. Den Darbyistiska modellen med församlingens uppryckande först, sedan en vedermöda, och därefter Kristi synliga ankomst till jorden för att upprätta fridsriket, tvivlar jag på. Jag kan t.ex. inte se att Bibeln tydligt talar om att Jesu tillkommelse ska vara tvådelad på detta sätt. Jag är inte heller övertygad om att i den djupt symboliska Uppenbarelseboken, att tusenårsriket, kan tolkas på ett bokstavligt sätt.

4. Jag delar helt grundsynen att det bara finns ett nytt förbund, frälsningen finns i Kristus och att Gud har bara ett folk – och att detta är direkt grundat i Guds kallelse till Israel i Gamla Testamentet, genom Kristus har Gudsfolket utvidgats och vi hedningar har bjudits in att vara med. Jag kan dock inte förstå Rom 9-11 på annat sätt än att Gud återigen vill kalla judarna till frälsning och upprättelse. De förkastade evangeliet enligt Paulus, utom en minoritet, ”Genom deras fall har frälsning kommit till hedningarna, för att detta skulle väcka deras avund. Och om deras fall har varit till rikedom för världen och deras fåtal varit till rikedom för hedningarna, hur mycket mer skall då inte deras fulla antal vara.” ”Förstockelse har kommit över en del av Israel och så skall det förbli, till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Och det är så hela Israel ska bli frälst ….” Några citat från Romarbrevet 11. Jag har också problem med att bara tolka en massa GT-profetior som bara ”andliga”. När GT talar om hur judarna ska återvända till landet från alla delar av världen, jag har svårt att begripa att det inte finns någon koppling till det som har hänt de senaste 65 åren. Något motsvarande har ju inte hänt tidigare i mänsklighetens historia. Min pastor under ungdomsperioden var Kjell Sjöberg, han var ingen strikt ”Darbyist” men var djupt engagerad i frågor som gällde Israels upprättelse och judarnas frälsning. Kjell tolkade GT-profetiorna ganska bokstavligt kring dessa frågor, och visst har jag präglats av hans undervisning.

Men jag inser att det görs olika bedömningar i dessa frågor. Jag märker också en stor skillnad mellan evangelikala-karismatiska i USA och i England, i USA är det betydligt vanligare att man tillerkänner en betydelse av det som händer i Israel idag – i jämförelse med England.

Kliver in i debatten igen om Israel och mellanöstern så fort jag kan. Har min fars begravning i morgon, fredag, så jag är lite splittrad just nu. Återkommer närmaste 1-2 dygnen.

På söndag ska jag vara hela dagen hos Sigtunastiftelsen, och medverka vid ett seminarium som leds av Göran Rosenberg, och som handlar om tolkning av heliga skrifter. Jag företräder tydligen kristendomen vid seminariet, där de andra är företrädare för judendomen och islam, så det blir en rejäl kostym att gå in i.

För några veckor sedan var det en SKR-konferens om Israel och mellanöstern där jag var med som företrädare för Evangeliska Frikyrkan. Jag har också lovat att kommentera den omfattande debatt som EFK-pastorn Joachim Elsander drivit på sin blogg, efter en Israelresa. Detta ämne är stort och komplext, blogginlägget är hastigt nedskrivet, och en del formuleringar är säkert onyanserade och kan behöva diskuteras.

Jag har under många år varit engagerad i denna debatt. I mitten av nittiotalet fick jag i uppdrag av dåvarande Örebromissionens styrelse att kritiskt granska Bildas, dåvarande Frikyrkliga Studieförbundets verksamhet, bland annat verksamheten i Jerusalem. Jag reste också med Bildas dåvarande styrelse till Jerusalem och mötte organisationens kontakter där. Min slutsats var ett det var en ensidig propalestinsk verksamhet som endast granskade frågorna ur ett palestinskt perspektiv. Jag har även lyft upp den ensidigheten på Diakonias stämma, som präglas av samma ensidighet. Det jag kan rekommendera är Svenska Kyrkans teologiska institut i Jerusalem där Jesper Svartvik är verksam som professor, ett institut som både har haft större kunskaper och mer nyansering i förhållande till de flesta frikyrkliga kopplingar till området. En studieresa i Jerusalem utan att närmare sätta sig in in institutets verksamhet, ger förmodligen en skev bild.

Ska man översätta det i politiska termer ligger den etablerade frikyrkans mellanösternpolitik i linje med Vänsterpartiets. Vänstern är det enda parti som formulerar problemet i mellanöstern som att det är Israel som är det stora problemet. Socialdemokraterna brukar formulera problemet som att det är två parter som är i konflikt medan man från allianspartiernas sida, framförallt brukar betona problemet som att det är militant politisk fundamentalism som framförallt orsakar våldsspiralen i mellanöstern.

Detta är en stor och komplex fråga. Jag har mest ägnat mig åt mellanösternfrågan under mina doktorandstudier i Statskunskap under första halvan av åttiotalet. Jag skrev då en vetenskaplig uppsats om fredsförhandlingarna mellan Israel och Egypten 1979 och tog del av den dåvarande forskningen i internationell politik om mellanöstern. Sedan har jag under många år läst och odlat kontakter med båda sidor i konflikten, och vid enstaka tillfällen engagerat mig i debatten.

Om vi börjar med Bibeln och teologin så håller jag självklart helt och hållet med om att vi lever i ett nytt förbund. Frälsningen finns hos Kristus. Nya Testamentet betonar dock tydligt den kristna kyrkans judiska arv, Bibeln kom till världen genom judar, Jesus var en jude, han föddes i Betlehem, och hade en stor del av sin verksamhet i Jerusalem. Bibeln säger tydligt att detta inte var godtyckligt. Jesus var uppfyllelsen av alla GT:s profetior om messias och om upprättelsen av Israel.

Förhållandet till judendomen är en unik fråga för kristna kyrkan. Evangeliet är en Guds kraft till frälsning, först juden och sedan greken. I Rom 9:4-6 beskriver Paulus mycket tydligt judarnas särställning.

Det är helt riktigt att huvudlinjen i Nya Testamentet handlar om det nya förbundet. Innebär det att Guds planer för Israel och judarna som folk helt har upphört genom detta? Jag tolkar Rom 9-11 som att Israel och judarna fortfarande har en speciell kallelse, även i denna tidsålder. t.ex. det Paulus skriver i Rom 11 om Judarnas fall och deras fulla antal, om deras förkastelse och deras upptagande. Sina gåvor och sin kallelse kan Gud inte ångra läser vi i v.29. Förstockelse har drabbat Israel till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in. Jag har svårt att tolka dessa Bibelställen som att inte Gud har tänkt sig något mer i förhållande till judarna och Israel.

Om man tror att det inte finns någon specifik framtid för judarna och för Israel, innebär det också att man måste tolka alla GT:s profetior om Israels upprättelse på ett andligt sätt. Det är inte fel, det görs i NT. Samtidigt antyder NT om en ytterligare upprättelse som ska komma, t.ex. i Apg. 3:21, när Jesus talar om sin återkomst finns antydningar om referenser till Israel och Jerusalem. Att han ska komma åter till Jerusalem. Israels upprättelse kopplar jag som evangelikal kristen ihop med frälsning och Andeuppfyllelse för judarna och Israel.

Jag hör också till dem som anser att bildandet av staten Israel 1948, var en sådan unik händelse i mänsklighetens historia, att jag har svårt att inte se kopplingar mellan detta och Bibelns profetior.

Min teologiska hållning kan sammanfattas på följande sätt:

1. Kristendomen har en unik relation med judendomen, Jesus var Jude, den första kristna församlingen startades i Jerusalem, apostlarna var judar, enligt Rom 9-11 behöver vi hednakristna respektera det arv vi har, och att vi har blivit inympade i det äkta olivträdet. Vi har fått Bibeln, Guds ord, genom judarna, och det mesta av de heliga skrifterna delar vi med de judiskt troende.

2. Den kristna kyrkan har i årtusenden varit en del av antisemitismen och judeförföljelser, det är kanske en av de mörkaste sidorna i kyrkans historia. Det är helt avgörande idag att vi gör upp med detta arv. Om vi idag förordar bojkotter av Israel, t.e.x så tolkas det från judisk sida som bara en fortsättning av kyrkans antisemitism och judeförföljelser. Man bör vara medveten om hur svårt judar har med oss kristna och hur misstänksamma man är, på grund av vår mörka historia.

3. Jag tolkar Rom 9-11 och GT:s profetior som att Gud har en fortsatt kallelse och plan för judarna och för Israel, sina gåvor och kallelse kan Gud inte ångra. Som evangelikal kristen tror jag dock att frälsningen finns hos Kristus, både för juden, greken och hedningen. Men jag vill tolka skrifterna att Gud vill ge ett särskilt nådeserbjudande till Israel och till judarna, och därmed kommer en ytterligare uppfyllelse av GT:s profetior. Utifrån denna bibeltolkning har jag svårt att se det på annat sätt att Gud har ett finger med i spelet kring dagens staten Israel. Man får här vara försiktig med sina tolkningar. Israel är idag i stor utsträckning en sekulär stat, med en sekulär agenda. Att direkt tillämpa GT-profetior på dagens politiska Israel, ska man vara försiktig med, och jag vet att många religiösa judar är försiktiga på den punkten. Däremot har Israel lika stor rätt som alla andra länder att försvara sina medborgare mot yttre hot och våld.

4. Man behöver komma ihåg att det är en religiös mångfald som råder i Palestina/Israel idag. De historiska kyrkorna som frikyrkoinstitutionerna ofta refererar till är en röst av många. Det finns ju också messianska församlingar med kristna judar, som har det mycket tufft, och det finns olika kategorier av arabiska församlingar. Jag har själv varit med på bönekonferenser i Jerusalem där messianska judar, kristna palestinier och araber ber tillsammans för fred. Jag har mött arabiska kristna som inte deltar i de hatkampanjer som ständigt riktas mot judarna och mot Israel. Det är viktigt att få del av även den bilden.

Sedan kommer vi in på den rent politiska bedömningen av dagens Israel och mellanöstern.

1. Ingen kan och bör ifrågasätta att palestinierna har det svårt i regionen. Frågan är vad man ska göra åt det, och vems felet är. Vänsteranalysen är kort och gott att allt är Israels fel. Jag menar att det är en helt felaktig bild.

2. För det första har vi en stor grupp araber/palestinier som redan bor i Israel och är Israeliska medborgare, det rör sig om i varje fall 1 miljon människor. Det upplever att det faktiskt går att bo där, och man deltar inte i hetsjakten mot judar och Israel. Visserligen har man synpunkter på dagens Israel, men det är i nivå med hur minoritetsgrupper har i andra länder. Skulle det vara outhärdligt att vara arab i Israel, skulle säkerligen dessa araber söka sig till Syrien, eller Jordanien istället. Detta innebär inte att jag säger att Israeliska staten agerar perfekt, det tror jag inte alls, det finns mycket som behöver göras för att minska diskrimineringen, jag bara försöker ge rimliga proportioner åt frågan. Israels araber har dock grundläggande rösträtt och grundläggande mänskliga rättigheter.

3. När staten Israel bildades 1948 utbröt direkt ett blodigt krig med syftet att utplåna staten. Vid fredsuppgörelsen efter kriget var Israel villigt att gå med på bildandet av en palestinsk stat, vilket palestinierna inte accepterade, man kunde inte acceptera den judiska staten. Där gjorde palestinierna ett stort misstag som inte gick med på någon fredsuppgörelse när det då var möjligt.

4. Sedan har vi sexdagarskriget 1967 då Israel ockuperade stora landområden,  både av Syrien, Jordanien och Egypten. Hade detta inte inträffat, hade vi knappast ändå fått någon palestinsk stat, hade Jordanien gått med på det, och Egypten? Gaza hörde ju före 1967 till Egypten och Västbanken och östra Jerusalem hörde till Jordanien.

5. Israel har visat efter 1967 att man har kunnat byta ockuperad mark mot en stabil och långsiktig fred. I fredsuppgörelsen med Egypten 1979 lämnade man ifrån sig hela Sinai, men Egypten krävde inte tillbaka Gazaremsan för att göra en fredsuppgörelse med Israel. Egyptens president blev mördat på grund av freden, och palestinierna och hela arabvärlden tog avstånd från fredsuppgörelsen, som även innehöll en skiss för långsiktigt självbestämmande för Västbanken, och Gaza. Varför kritiserar inte kristna vänstern palestinierna varför man inte kunde acceptera denna fredsuppgörelse, som innehöll kärnan till en fred för hela mellanöstern?

6. Senare har Israel slutit fred med Jordanien år 1994 som inte heller har krävt tillbaka sina förlorade områden på Västbanken. Med Syrien har det inte slutits någon formell fred men det råder fred i praktiken.

7. Förhandlingarna har sedan fortsatt mellan Israel och palestinierna där det vid flera tillfällen har funnits öppningar, bland annat genom uppgörelsen 1993 som var ett genombrott för ett begränsat palestinskt självstyre. Den palestinska intifadan underminerade dock utvecklingen. Under de senaste tio åren har självmordsbombningarna naturligtvis varit ett stor fredshinder, och lett till så drastiska åtgärder som strikta gränskontroller, murbyggandet etc. Detta har skapat stora problem för palestinierna, men det har medfört att självmordsbombningarna nästan helt har upphört.

8. Israel gjorde häromåret en ensidig åtgärd och lämnade Gaza och lät egna militären gripa in mot de egna bosättningarna och drev ut bosättarna ur Gaza. Det var ett tydligt fredsinitiativ. För Israelisk del har detta ensidiga initiativ framförallt lett till intensiva raketbeskjutningar mot södra Israel, sedan man lämnade Gaza.

9. Man kan inte göra en riktig bedömning av situationen i dagens Israel om man inte inser att Israel är det mest hotade landet i hela världen, och är hotat av utplåning. Det jag framförallt tänker på är Iran och det nära samarbete som finns mellan Hamas på Gazaremsan och Hizbollah vid Israels norra gräns. Iran förser båda organisationerna med vapen och skapar resurser för de ständiga raketskjutningarna mot Israels civilbefolkning. Totalt har det avfyrats 12000 raketer mot Israel från Gazaremsan under ett årtioende. Inställningen hos Iran, Hamas och Hizbollah till judar och Israel motsvarar i stort sett den inställning som nazisterna hade till judar före och under andra världskriget. De kristna propalestinierna är förvånansvärt tysta på den punkten.

10. Man kan naturligtvis ha synpunkter på det stängsel som Israel har byggt på västbanken, vissa delar är en mur. Men faktum är att självmordsbombningarna har minskat med mer än 90 procent sedan man byggde detta stängsel. En lyckligare lösning hade naturligtvis varit att det inte varit några självmordsbombningar, då hade inte stängslet behövts, inte heller dessa förskräckliga gränskontroller som saboterar palestiniernas dagliga liv.

11. Jag påstår inte alls att Israel agerar perfekt, man kan ha många synpunkter på hur de behandlar palestinierna. Men man måste dock ha i beräkningen att landet är i en krigssituation och att ens medborgare har varit utsatta för dagliga hot under hela den senaste tioårsperioden. Israel är i stor utsträckning en vanlig sekulär stat som vill skydda sina medborgare, precis som alla andra länder vill skydda sina medborgare. Man kan bara tänka sig tanken hur länder som Sverige, Frankrike, England, USA m.fl. skulle agera om vi var utsatta för dagliga raketbeskjutningar och dagliga hot om självmordsbombningar. Den måttfullhet vi kräver av Israel i sitt försvar av medborgarna, skulle vi med all sannolikhet inte kräva av oss själva om vi var utsatta för motsvarande hot. Därför tycker jag att Israelkritiken från västvärlden ofta blir hycklande och en dubbelmoral.

12. Varför riktar vi inte på långa vägar samma kritik och engagemang mot andra folkgrupper som är i kläm, jag tänker t.ex. på kurderna. Varför pågår inte världsvida kampanjer för en kurdisk stat?

13. Den propalestinska kristna vänstern – en fråga jag ständigt ställer mig varför man inte kritiserar palestiniernas sätt att obstruera fredsförhandlingarna, både 1949 då det gick att skapa en tvåstatslösning, i samband med Egyptenfredan 1979, varför man besvarade 1993 överenskommelsen med Arafat med intifadan, varför man har besvarat Israels uttåg ur Gaza med intensifierade raketanfall. Vid vissa lägen har faktiskt Israel varit villiga att fredsförhandla.

14. En annan fråga man kan ställa sig är varför man inte skapade en palestinsk stat före 1967 då Egypten kontrollerade Gaza och Jordanien kontrollerade västbanken. Det var väl för att förmodligen varken Egypten eller Jordanien ville ha en palestinsk stat? Eller vad var anledningen?

15. Jag tror absolut på att det går att skapa fred i regionen. Men vi hjälper inte fredssträvandena alls genom att bara ensidigt försvara ena parten, och försumma andra partens rätt till säkerhet och inte förstå Israels säkerhetsproblem. Sluta med självmordsbombningar, sluta med raketattacker, börja utveckla ekonomiskt samarbete med Israel. Det vore snabbaste och bästa sättet för palestinierna att få ett bättre liv. Då är jag övertygad om att när Israel känner större trygghet kommer muren att rivas, säkerhetskontrollerna att dämpas, och alla parter kommer att tjäna på situationen. I det klimatet kan de palestinska myndigheterna och infrastrukturen börja byggas upp under ordnade former. Varför skulle inte Israel vilja gå med på detta?

16. Joachim Elsander lyfter fram kristna sionismens betydelse i sina blogginlägg. Jag tror dock att den mycket marginellt påverkar situationen. Israel är en vanlig sekulär stat som vill skydda sina medborgares liv, deras militära strategi påverkas inte av synpunkter från kristet håll. Och de religiösa judar som driver på bosättningspolitiken är ytterst skeptiska till kristna och kristendomen. Jag tycker inte att det är rätt analys att belasta kristna sionismen för vad som händer, och ge den en större betydelse. Vissa ekonomiska resurser bidrar man med, men det avgörande stödet är från USA, där USA:s judar är den allra viktigaste stödtruppen. Vi kristna tycker ibland att vi är viktigare än vad vi är.

Nu åker jag iväg ett drygt dygn med Elimkyrkans suppervassa pastorsteam. Vi har hyrt in oss hos Frälsningsarméns kursgård i Ågesta i södra Stockholm.

Idag har jag en krönika införd i Världen idag om politikens gränser, och hur de grundläggande värderingarna styr ett samhälle. Tar fyra exempel, marknadseknomin är helt beroende av förtroende och tillit, att vi litar på varandra. Ekonomiska politiken och Anders Borg funkar inte utan grundläggande folkmoral. Hjälpsamhet och generositet är en avgörande värdering för hur vi behandlar våra äldre, och hur integrationspolitiken funkar. Det är en folkmoralisk fråga om alkohol- och drogmissbruk, politiken kan bara marginellt påverka. Och till sist lyfter jag fram sexualmoralen som en viktig värdering. Där har politiken helt abdikerat och man tycker tydligen att RFSU, RFSL och Hollywood ska vara folkfostrarna i sexualetiska frågor. Och kyrkan ska vara tyst, för vi ska ju inte syssla med underlivsfrågor, har en del fått för sig.

Nu är det lördag kväll och jag laddar för att hålla en predikan i morgon klockan 11.00 i Skärholmens centrum, Röda Korsets lokaler. Det handlar om Elimkyrkans församlingsplantering i Skärholmen-Vårberg. Jag hoppas att jag ska komma dit som en Guds profet, som frambär klockrena profetiska hälsningar, ber för de sjuka så att de blir botade, ber för kristna som känner sig torra och trötta att de ska bli fyllda av Anden, och att alla som lyssnar på mig ska dramatiskt möta Gud, och allmänt förlösa väckelse och andeutgjutelse i Skärholmen. Är jag bara odrägligt dryg med total avsaknad av självinsikt, eller bryter jag på ett befriande sätt religiösa jantelagar – när jag säger detta. Eller skojar jag bara? Nja, jag längtar faktiskt efter att Gud även ska använda mig på ett påtagligt sätt, inte för att jag ska bli haussad, utan för att människor ska få uppleva den frälsning, befrielse och frihet som finns i Kristus.

 Jag ska också under kvällen skriva ihop en krönika till Världen Idag. Har tillbringat ett dygn i Mariefred, på Gripsholms värdshus, där jag och hustrun firade min födelsedag. Jag riktigt börjar höra evighetens klockor ringa, när man nu rusar fram emot 100-årsdagen med hast.

Är sugen på att gå in i debatt om Israel och mellanöstern, och hur vi kristna ska förhålla oss till detta. Vi hade ju nyligen ett ekumeniskt möte om detta, i SKR-regi, och min pastorskollega www.kolportoren.se har kört en hel serie på sin blogg om detta. Vad tycker ni?

Det har också kommit fram synpunkter på att jag ska ta upp igen om församlingsmedlemskap, kanske koppling till Smyrna i Göteborg som varit aktuellt senaste veckan.

Jag har också lovat att gå vidare och skriva om karismatisk kristendom, och Andens verk i våra liv.

Vilket av dessa tre frågor tycker ni jag ska prioritera?