Oj då. Jag är fortfarande långt bort på semester, men följer svenska debatter på distans. Noterar att mitt blogginlägg för någon dag sedan är det mest lästa någonsin på denna blogg. Och alla kommentarer hinner jag inte ens läsa. Märker dock att det är mycket kritiska kommentarer. Jag får försöka förtydliga mig.

Det är viktigt att man är klar över från vilka kunskapskällor man formar sin uppfattning om katolska kyrkan. Det är ju en mycket stor kyrka med 1,2 miljarder medlemmar så man ska ju vara försiktig med att generalisera för mycket utifrån begränsade kunskaper. Jag har begränsade kunskaper om katolska kyrkan så därför går jag normalt sett inte in i debatten om katolicismen. Jag hoppas att inte någon grundar sin kunskap bara på läsning av antikatolska bloggar och litteratur, det är för bräcklig grund. framförallt behöver man utforma sina ståndpunkter i samtal med medlemmar i katolska kyrkan, så att man inte bygger uppfattningar på missuppfattningar.

1. Mycket av mina rötter är sjuttiotalets karismatiska väckelse. Där upplevde vi Andens enhet oavsett kyrklig bakgrund och katolska karismatiska väckelsen blev en global rörelse, vad jag begriper har nuvarande påve mycket av rötter i denna rörelse. Jag besökte bland annat en katolsk karismatisk kommunitet i USA 1976, en mycket positiv upplevelse. Efter dessa upplevelser har jag inte upplevt någon distans till katoliker. När Livets ord mycket kategoriskt i början av nittiotalet kritiserade Katolska kyrkan och påven, var jag mycket skeptisk. Jag tyckte det var överdrivna reaktioner.

2. Som lokal pastor i Stockholm har vi i Stockholms kristna samarbete alltid arbetat tillsammans med Katolska kyrkan. Både i Haninge kristna råd, Söders Kristna råd och Östermalms kristna råd, liksom i Jesusmanifestationen har Katolska kyrkan funnits med på ett positivt sätt. När man hamnar i diskussioner om Jesus som enda frälsningsväg m.m. har jag haft större samhörighet med katolikerna än med Svenska kyrkan i Stockholm.

3. Katolska kyrkan är ju en världsvid kyrka, och det är uppenbart att den fungerar på olika sätt i olika länder. Jag har också hört negativa vittnesbörd från Latinamerikanska vänner till exempel, som bara upplevt katolska kyrkan som en formell kyrka, som man bara föds till och som man inte är med i på grund av aktiv kristen tro. Genom Evangeliska frikyrkans globala arbete får vi vittnesbörd om att Katolska kyrkan kan vara förtryckande i länder där man är den helt dominerande kyrkan.

4. Jag har ju inte någon heltäckande kunskap om katolsk lära och teologi. De frågor jag har fördjupat mig i, där har jag dock ganska god kännedom. I abortfrågan tycker jag att katolska kyrkan är den enda kyrkan som har en genomtänkt hållning. Samma sak med äktenskapsfrågan, där står jag mycket närmare katolikerna än svajiga och opinionskänsliga protestanter. I boken om eviga straffen såg jag i grunden inte någon skillnad mellan protestanter och katoliker, största skillnaden är synen på ”skärselden”, där katolikerna har gjort en lära utifrån Pauli text i 1 Kor. 3,  tillspetsat enligt min mening, men knappast heretiskt.

5. Hela folkkyrkoproblematiken finns ju med Katolska kyrkan, men detta problem finns lika mycket inom protestantismen och lutherska folkkyrkorna. Utifrån min baptistiska teologi är jag här mycket kritisk, inklusive dopet av spädbarn, men den kritiken gäller lutherdomen lika mycket som katolicismen. Jag är skeptisk till allt som handlar om att automatiskt hamna i kyrkan och räknas som kristen. Det måste bygga på personlig tro och omvändelse.

6. Min kommande bok om korset och försoningen, där ser jag inte någon avgörande brytning mellan katolicismen och protestantismen. Däremot finns det en avgörande skillnad i synen på nattvarden. Där tycker jag katolska kyrkan går för långt.

7. I grundläggande lärosatser som synen på jungfrufödseln, syndafallet, uppståndelsen m.m. håller både protestanter och katoliker fast vid de klassiska trosbekännelserna. Men inte liberalteologer, som finns i alla möjliga sammanhang nuförtiden.

8. Det finns en rad inslag inom katolska kyrkan som jag inte håller med om. Påveämbetet t.ex., i synen på Maria tyder ju allt på att man har utvecklat en tradition som går längre än skriften, men min känsla är att tillämpningen av detta är mycket olika mellan olika katoliker. Prästernas celibat tycker jag är skadligt, men bibliskt har det ju sina rötter i Pauli resonemang, inte heretiskt enligt min mening, men olämpligt. Helgonen, det är inte heretiskt att hedra dem som gått före, men det finns gränser där för det osunda.

9. Rättfärdiggörelsen av tron är ju en avgörande fråga för en protestantisk kristen, och den stora tvistefrågan på Luthers tid. Då fanns ju också avarter inom Katolska kyrkan som Luther bröt med som inte är aktuella idag. Jag är osäker här i vilket utsträckning det är en tvistefråga idag, även en katolik blir ju ytterst kristen på grund av nåden. Det handlar väl om en diskussion om hur nåden tillägnas.

10. Jag tror att man ska undvika att uttrycka sig för generaliserande. Man behöver gå igenom frågorna, ämne för ämne för att identifiera samsyn respektive skillnader.

11. En fråga jag genom mitt skrivande har tittat på, är den katolska kyrkans sociallära, där är man mycket mer genomtänkt än vad jag mött någonstans i protestantiska sammanhang.

12. I denna diskussion är det viktigt i fortsättningen att skilja på Ekmans ställningstagande och Livets ords ställningstagande. Ekmans lämnar Livets ord, hur chockerande det än låter för oss andra, jag kan inte förstå informationen på annat sätt, de går med i Katolska kyrkan. Livets ord gör det inte, det har nye pastorn Joakim Lundqvist sagt. När vi i fortsättningen ska bedöma vad Livets ord tycker och säger måste vi i fortsättningen utgå från vad de befintliga Livets ordledarna säger. vi måste ha lite rim och reson i denna debatt.

13. Jag kan inte detaljer i Ulf Ekmans resa, men det handlar mycket om kristna kyrkans enhet, hitta kristna kyrkans rötter, och en frustration över protestantismens och väckelserörelsernas splittring och fragmentisering. Den våndan delar jag också, Kristi kropp är en. Sedan kan man verka för detta på olika sätt, jag väljer att verka för detta genom bra relationer, öppen kommunikation mellan olika kristna grupper, framförallt i ett lokalt samarbete.

14. Eftersom jag inte är med i Katolska kyrkan ser jag inte som min uppgift att stå till svars för allt vad Katolska kyrkan gör och tycker, man kan faktiskt uppskatta vissa saker med en kyrka, utan att gå med i den, och utan att vara katolik.

 

Vad festligt. För någon vecka sedan gick Livets ord ut med nyheten att min nästa bok ska ges ut av deras förlag. Detta skapade frågor på denna blogg, och undringar om varför jag samarbetar med Livets ord på detta sätt. Idag kommer den stora skrällnyheten i kristenheten, Ulf och Birgitta Ekman blir medlemmar i Katolska kyrkan. Har under dagen också fått ett personligt brev från Ulf Ekman med information om bakgrunden till detta. Här är artikeln på DN debatt där nyheten offentliggörs.

Var det en nyhet för mig? Ja, fullständigt, jag har nog uppfattat Livets ords utveckling under senare år som mer av ekumenisk breddning, och sökande efter kyrkans historiska rötter. En positiv utveckling enligt min mening. Men jag hade inte räknat med att Ekmans skulle ta detta steg och byta kyrka. Trots att jag har haft en hel del kontakt och bra samarbete med Livets ord under senare år, blev jag överraskad av nyheten.

Påverkar detta mitt beslut att ge ut min bok på Livets ords förlag. Inte ett dugg. Livets ords förlag fortsätter som tidigare, och Ekman kommer att fortsätta vara den viktigaste författaren. Förmodligen leder detta till att förlaget får med automatik en ekumenisk breddning, vilket inte jag har något emot.

Jag kommer att höra till dem som kommer att respektera Ekmans beslut. Det är mycket ovanligt att en så betydande kyrkoledare helt byter samfund, men förändringsvilja bör respekteras. Däremot tycker jag att det är klokt att göra på detta sätt att Livets ords verksamhet fortsätter med nya ledare. Livets ord fortsätter som församling inklusive den internationella verksamheten, och Ekmans tar steget in i Katolska kyrkan. Att försöka pressa in hela rörelsen i detta hade nog upplevts som traumatiskt och kunnat skapa splittring internt.

Eftersom jag har mycket av mina rötter i sjuttiotalets karismatiska väckelse, då vi upplevde så påtagligt att Herren förenade kristna från alla läger, inklusive katoliker, är detta inte så dramatiskt som en del andra upplever det som. För mig är inte kyrkosamfund så avgörande, kristna ledare byter samfund i olika riktningar, jag är mer bekymrad över teologiska irrvägar och förändringar bort från Bibeln och urkristna rötter. Att söka sig till kyrkans rötter, och hitta en gemensam nämnare för oss kristna, ser jag som ganska oproblematiskt.

Jag kommer att fortsätta ha kontakt med och samarbeta med Ulf Ekman precis som tidigare, både genom tidningen Världen Idag, och genom Livets ords förlag bl.a..

Jag blir mer bekymrad när så kallade evangelikaler börjar ifrågasätta kristna synen på äktenskapet, kristna synen på det ofödda livet, synen på Kristi fullbordade verk på korset, och möjligheten av att gå evigt förlorad. I den typen av grundläggande lärofrågor är jag helt överens med katolikerna, och har mer gemensamt med dem än med evangelikaler på drift.

Jag känner dock inte till hur svenska trosrörelsen kommer att reagera över detta eller alla de församlingar som Livets ord grundat runt om i världen. En församlingsgemenskap är ju en gemenskap av människor, och jag ser det som viktigt att alla dessa gemenskaper kan fortsätta som tidigare. Trosförsamlingarna i Sverige behöver övriga kristnas stöd och förböner. Joakim Lundquist som nu blivit pastor i Uppsala och Christian Åkerhielm som leder det internationella arbetet blir några av de nya nyckelpersonerna som behöver vårt stöd och våra förböner.

Det tas upp igen i bloggkommentarer om den kritiska artikel om Livets ord jag skrev 2004. Jag hörde ju till dem som verkligen välsignade trosrörelsen när den kom till Sverige 1982, även om jag inte upplevde det som en ny rörelse, utan ganska mycket av en fortsättning av sjuttiotalets karismatiska väckelse.

Jag hade dock en del kämpiga år i min relation till trosrörelsen. Som lokal pastor i Stockholm mötte jag en hel del människor som var sårade av trosrörelsen, och själv upplevde jag det i vissa lägen svårt att hantera personer i min egen församling som var starkt lojala mot Livets ord och som Stockholmspastor hade jag inte någon enkel relation med Livets ords Stockholmsförsamling. Artikeln 2004 var en summering av tio års frustrationer. Hade dock konstruktiva samtal med Ulf Ekman några år senare, och upplever att jag lagt dessa frågor bakom mig.

För min egen del är jag dock djupt förankrad i den andliga och teologiska färdriktning som Evangeliska Frikyrkan står för, missionsinriktad vilket innefattar fokus på att grunda nya församlingar, karismatiskt öppen, baptistisk och evangelikal. Mitt huvudbekymmer har varit att Evangeliska Frikyrkan verkligen ska hålla fast vid denna färdriktning, där blir det kommande missionsdirektorsvalet så viktigt, med Norburg som direktor har vi en garant för detta.

Mycket av mitt skrivande på denna blogg handlar om att försvara denna typ av kristendom. Inte minst det baptistiska arvet tycker jag är mycket angeläget att lyfta fram i vår tid, det handlar bland annat om en lokal församlingsgemenskap av överlåtna relationer där man delar varandras liv och har insyn i varandras liv. Det är ett församlingsliv i gemensam efterföljelse och med en gemensam överlåtelse till Kristus utifrån en äkta omvändelse, där man gemensamt följer och praktiserar Bibelns undervisning. Något helt annat än moderna frikyrkliga folkkyrkor.

Men för mig är detta inte staket utan jag är öppen att samarbeta med kristna i olika traditioner, i synnerhet sådana som ligger nära dessa värderingar och teologiska inriktning.

I min församling har vi ju bland annat nära samarbete med New Wine-nätverket med rötter i Anglikanska kyrkan, som inte ligger särskilt långt bort från Katolska kyrkan. Att bygga enhet på detta informella sätt är en stor utmaning inför framtiden.

Tidningen Dagen har redan hunnit lägga ut en del material om detta.

Jag är på semester denna vecka och nästa vecka, tillsammans med hustrun, och närmast anhöriga inom hennes familj, för att fira några födelsedagar. Dock inte min.

Ska skriva ett svar på synpunkter som kommit på mitt val av bokförlag, återkommer inom någon eller några dagar.

Här är en semesterbild från Seychellerna, med Indiska oceanen i bakgrunden.

Idag har vi varit i tropisk regnskog på ön, nu är det tropiskt regnskogsregn.

 

 

Stefan Swärd ger ut bok på Livets Ords Förlag.

I höst kommer Stefan Swärds nästa bok, och för första gången har han valt att samarbeta med Livets Ords förlag. Budskapet i boken är att korset fortfarande är centrum i försoningen, oavsett vad moderna liberala teologer och predikanter vill hävda.

 – Jag har letat efter lämpligt förlag för att ge ut min kommande bok och landat i att Livets Ords Förlag passar bäst. Jag upplever att bokens budskap är angeläget och efter att under längre tid ha bearbetat texter om korset och försoningen så ser jag nu fram emot att få ut budskapet i bokform, säger Stefan Swärd.

– Korset var en dårskap redan på Nya Testamentets tid. Den kristna försoningsläran har alltid varit kontroversiell. Försoningsläran är bland det första man ger sig på när man vill liberalisera och tidsanpassa kristendomen. I västvärldens liberala kyrka finns det en mängd kritik mot en försoningslära som på ett eller annat sätt menar att Jesus besegrade syndens makt, dödens makt och djävulens makt på korset, förklarar Stefan Swärd.

Boken är skriven till lekman såväl som till förkunnare och vill svara kring elementära, men fundamentalt viktiga, frågor om korset och försoningen. Boken är naturligtvis en respons på ett samtal som pågått under längre tid i kristenheten, men är inte primärt skriven som en debattbok.

– Det känns väldigt inspirerande att få jobba med Stefan Swärds bok. Vi önskar vara ett evangeliskt-karismatiskt förlag och tycker därför att boken passar perfekt i vår profil. Jag tror att bokens tema är nödvändigt och viktigt i vår tid. Det är även alltid extra roligt att få välkomna en ny författare som passar väldigt bra in i vår vision om att utrusta Guds folk, säger förlagschef Simon Ahlstrand.

Magnus Dahlberg

KOMMUNIKATIONSCHEF
LIVETS ORD 

Nu är jag på väg på semester och mellanlandar på Dubais flygplats. Läser bland annat the Economist.

Det brukar ju ibland hävdas att kristna är mer obildade och dumma än icke-troende. Bland annat har Christer Sturmark fört fram det argumentet. I senaste numret av Economist tas upp om en pågående forskning av amerikanske sociologen Elaine Howard Ecklund, som intervjuat 9000 forskare. Hennes slutsats är att det inte är någon större skillnad på vetenskapsmän och genomsnittsamerikaner när det gäller hur pass troende man är.

Svenska Folkbibelns nyhetsbrev publicerar nu mitt slutinlägg i Jona-debatten som var aktuell för något år sedan. Man hittar det här.

Skrivit en ledare i Världen idag idag om sambandet mellan omvändelse, evangelisation och kristet socialt engagemang. Den liberalteologiskt präglade kyrkan ägnar sig gärna åt olika former av socialt engagemang och religionsdialog i olika varianter. Blir det bara detta är det inte ett verkligt missionsarbete, missionsuppdraget har som huvudsyfte att föra människor in i omvändelse och frälsning, att bli förlåten och befriad från sin synd, bli fri från djävulens inflytande, och på ett medvetet sätt bli ett Guds barn som lever i en personlig gemenskap med Gud, och bli en efterföljare till Jesus.

Socialt arbete kan aldrig ersätta detta, men det kan komplettera detta och gå hand i hand med en tydlig evangelisation. Det är en evangelikal syn på sambandet mellan frälsning och omvändelse och kristet socialt engagemang.

Även i länder där det är fullständigt förbjudet att ägna sig åt någon form av öppen evangelisation och omvändelseförkunnelse, och där man som missionär bara kan ta sig in i landet genom olika former av sociala projekt, så har ändå missionären alltid riktmärket att människor ska få höra evangeliet och komma till tro på Kristus.

Har haft en spännande kväll hemma hos vännerna Emma och Johannes Luiga, tillsammans med Bruce Collins från England, Anglikansk präst och en av de ledande profilerna i New Wine-rörelsen, och Kjell-Axel och Vivi Johansson. I morgon har vi seminarium med Bruce Collins klockan 14.00 i Korskyrkan Stockholm, och 16.00 Elimkyrkans celebration i Korskyrkan då Daniel Norburg predikar och Bruce Collins medverkar.

Pekka Mellergård ägnar nästa en helsida i Dagen idag med kritik mot EFK och undertecknad i synnerhet.

Jag fick möjlighet i Dagen att skriva en kort replik, men av utrymmesbrist kunde jag där inte utveckla resonemanget.

1. Huvudbudskapet i mina två artiklar i Dagen har handlat om att EFK behöver revitaliseras som en misisonsrörelse i Sverige, jag tycker att den frågan är av avgörande betydelse för missionsdirektorsvalet – vi måste välja en person som har en dokumenterad förmåga att genomföra en sådan vision. Jag gör en snabb och enkel utvärdering av EFK under senaste 17 åren. Jag är där något förvånad över att Pekka i två artiklar kritiserar mina artiklar utan att ens ta upp det ämne jag tar upp.

2. Tycker nog att hans artikel idag innehåller direkt personkritik. Det definierar jag som argument som inte handlar om den sakfråga som diskuteras, utan det är kritik riktat mot debattören som person, att ifrågasätta debattörens trovärdighet, kunskaper, syfte, moral m.m.. Pekka skriver att ”Jag tycker inte om … din ovilja att anstränga dig att för att förstå andras ståndpunkter.” Pekka är ännu ”osäker på om jag är en smart retoriker som inte drar dig för några tricks, eller om jag tvärtom faktiskt har svårt att läsa och förstå, kombinerat med stora blinda fläckar”.

3. Avslutningen i artikeln kan man också tolka som personkritik, även om det är osäkert. Han skriver där om att det finns renlärighet och självrättfärdighet inom EFK, inte så ödmjuk m.m. Pekka skriver sedan att ”kanske något att tänka på även för dig”. Om han menar att jag ska tänka över om detta finns inom EFK, kan inte detta avsnitt tolkas som personkritik, men om han menar att jag brister i ödmjukhet, och visar tendenser till renlärighet och självrättfärdighet – då kan det klassas som personkritik. Jag lämnar den frågan öppen, min tolkning är nog att det är personkritik men det är inte självklart.

4. Som jag säger i min korta text i Dagen idag, vill jag inte bemöta personkritik. Ska jag då försöka hävda att jag inte har några blinda fläckar, att jag faktiskt är ödmjuk, jag är inte självrättfärdig, jag kan läsa och förstå, jag ägnar mig inte åt retoriska tricks – jag överlåter till andra som känner mig att bedöma dessa saker. Jag går inte in i den debatten. Jag får som alla andra kristna jobba med min helgelse, där kristna bröder och systrar kan ställa raka frågor, och komma med synpunkter på ur jag lever mitt kristna liv, men det gör jag i min lokala församling, inte i en tidningsdebatt.

5. Den notering jag gör är dock att jag är den enda EFK-ledaren och EFK-pastorn som utsätts för den här typen av personkritik i det offentliga rummet. Att Pekka har en uppbackning i detta är uppenbart, eftersom jag inte hör ett knyst av kritik mot honom, den enda reaktion jag har hört i offentliga rummet är från Richard Cruz i Helsingborg. Så min slutsats är att jag uppenbarligen är den mest kontroversielle och kanske mest impopuläre EFK-ledaren. Jag har något svårt att begripa att det kan vara så. Jag hör i varje fall aldrig andra EFK-ledare utsättas för liknande personkritik i media. Är man kritisk mot styrelsens beslut av missionsdirektor bör ju rimligtvis kritiken riktas mot styrelsen och dess ordförande, och mot den föreslagna kandidaten. Är man kritisk mot EFK bör kritiken rimligtvis riktas mot dess ledning, nu riktar Pekka hela kritiken mot mig, som avgick som ordförande för knapp fyra år sedan, och sedan dess inte har haft några uppdrag alls inom EFK, endast varit lokal pastor. Något förvånad över detta.

6. Men detta får jag leva med, även om jag har svårt att förstå det. Som kristna är vi inte kallade till att bli populära, vi är kallade till att lyda och följa Jesus.

7. När det gäller den kritik som Pekka för fram mot EFK bör den riktas mot EFK:s ledning och styrelse. Jag är inte rätt person att besvara detta. Sedan tycker jag att kritiken är så vag att den är omöjligt att besvara för styrelsen. Att EFK är självrättfärdigt och renlärigt, vem åsyftas i en församlingsrörelse med 32.000 medlemmar i 300 församlingar. Gäller det samfundsledningen? Gäller det styrelsen? Gäller det Missionsskolan? Gäller det medlemmar generellt i EFK-församlingar? Gäller det vissa församlingar, i så fall vilka? Gäller det vissa tongivande pastorer, i så fall vilka? Går man ut i en så kraftig kritik mot ett helt samfund tycker jag att man behöver uttrycka sig betydligt mer preciserat än att åberopa vaga och anonyma mail.

8. Sedan finns det också en kritik mot förslaget till missionsdirektor, även det vagt, och den kritiken ska ju i första hand riktas till styrelsen, inte till mig som inte har någonting med missionsdirektorsvalet att göra. Jag kommenterar detta kortfattat i min Dagenreplik idag. Mina ord att bilda en organisation för församlingar som satsar på Sverigemission, vill man kritisera mig för den formuleringen får man gärna gör det. Men det får man inte blanda in i en diskussion om EFK-styrelsens beslut och förslag om missionsdirektor, de har inte med denna formulering att göra, det är ju mina egna ordval.

9. Till sist – jag kommer att maila Pekka ikväll för att försöka få tillstånd ett möte och ett samtal. Vi möttes ju ständigt när han var rektor för Örebro missionsskola och jag var styrelsens ordförande. Men senaste fyra åren har vi bara mötts vid enstaka tillfällen.

 

Pekka Mellergård har sitt genmäle infört i Dagen idag, genmäle på min artikel förra veckan. Dagen har också gett möjlighet att skriva en kort slutreplik direkt under Pekkas text. Är helt upptagen av arbete idag så jag hinner inte kommentera detta nu, men här är länken till artikeln. Återkommer med en kommentar senare idag eller  i morgon.