Jag har varit dålig bloggare senaste två veckorna, men jag brukar komma igen.

Har i varje fall skrivit en ledare till Världen Idag nu, som kommer i måndagstidningen. Där jag skriver om kristen tro och marknadsekonomi. Reflektioner  om företagande och kristet företagande i synnerhet.

Har hand om en pastorsavskiljning i morgon i Folkungakyrkan, då Martin Wärnelid avskiljs för att vara ledare för församlingen. Kjell-Axel Johansson kommer också med och ansvarar för predikan. Det blir min fjärde pastorsavskiljning på åtta månader, inom vårt eget Elimnätverk i Stockholm.

Vi är nu sju församlingar. Och fler ska det bli. Vi tror på mission i Stockholm genom att plantera församlingar. Och inte bara prata om det, och allmänt tro på det, utan faktiskt göra det. Och göra hellre än att prata och visa snygga powerpointbilder om församlingsplantering.

Jag och fru Swärd reser till Bergen i morgon kväll och vi kommer att ta hand om vårt lilla barnbarn hela nästa vecka. Det blir fun, jätte-fun. Och så kommer vi att få fira 17 maj i Norge nästa helg.

 

 

Jag har haft lite vårsemester och bl.a. varit fem dagar i London med fru Swärd då vi bara var turister. Så bloggande och annat har varit helt vilande.

Nu är jag tillbaka och ska försöka komma igång igen. På återseende.

 

Sorry, har inte hunnit med bloggen senaste dagarna, ser att det har kommit en del kommentarer på mitt senaste inlägg. Återkommer.

Senaste nytt från min horisont:

1. Christianity Today, USA:s ledande evangelikala tidning, har ett stort reportage om svensk kristenhet, och en del av deras material bygger på en intervju med mig. Här är artikeln.

2. Och en nyhet. Idag tackade jag ja till att representera kristendomen i ett möte i Stockholm i slutet av maj då de företrädare för de fem världsreligionerna ska diskutera världsfreden. Att företräda kristendomen – det är en ny erfarenhet för mig.

Jag blir säkert kritiserad för detta, jag blir ju kritiserad för allt jag säger och gör. Men som Jesustroende Jesusefterföljare är jag trygg i min tro och kan möta alla människor med respekt, samtala med dem, och lyssna på dem, och dela min tro, med vem som helst och var som helst.

Det är ju hopplöst med dessa ständiga guilt-by-association, att man ständigt ska förknippas med allting, med folk som man har att göra med. Medverkar jag i en katolsk kyrka håller jag på att bli katolik, pratar jag med en muslim då sympatiserar jag med terrorism, har jag att göra med någon som flytt från ett muslimskt land – då är man islamofob, är man på en New Wine-konferens, då är man helt plötsligt new agare – vad jag kommer att kallas efter denna event, det blir spännande att se.

Jag lever i en mångkulturell stad och har att göra med alla kategorier av människor.

 

Freestyle Christianity är en ny podd där teologerna-filosoferna Joel Kuhlin och Josef Gustafsson för samtal i aktuella teologiska-filosofiska frågor. Lyssnade på deras senaste sändning som handlar om filosofen Zizek som de menar kommer med intressanta teologiska reflektioner.

Det är spännande med religionsfilosofiska samtal, även när det förs på en nivå som kanske ligger ganska långt bort från ens egen kristendomstolkning. Människors reflektioner och funderingar kan ofta vara intressanta på olika sätt. Kuhlin och Gustafsson är reflekterande och bildande, även om jag i stor utsträckning inte håller med dem.

Jag hoppar över deras funderingar kring Zizek, jag har inte läst något av denne man, så eventuella reflektioner från min sida skulle bli för trivialt.

Vill dock problematisera deras funderingar kring två frågor som berörts på denna blogg, Rob Bells teologi och de 22 pingstpastorernas teologi.

Josef G nämner om att Bell gick över gränsen för vad evangelikal kristendom i USA tål, när han började problematisera om helvetet. Vidare förs då reflektioner om en förtryckande teologi och där monoteismen blir i praktiken polyteism, det är en av Zizeks teser. Kampen mot en annan tro, blir i praktiken en kamp mot andra gudar, och då blir det polyteism. Den sanna monoteismen är tolerant.

Detta tycker jag behöver kommenteras. Man bör också ha i åtanke att västvärldens kyrka, både i svensk och amerikansk tappning har en stor bredd. Så även om Bell inte är särskilt populär i vissa evangelikala och karismatiska-pentekostala sammanhang, detsamma i Sverige, så är han mycket populär i vissa andra kretsar. Så den stora bredden i kristenheten leder nästan omöjligen till exkludering idag.

Här tycker jag att teologer tänker alldeles för inomkyrkligt och snävt. Alla organisationer sätter gränser. Det gäller även toleranta och liberala kyrkor. I Stockholm kan du inte bli prästvigd om du inte kan tänka dig att viga könsneutralt, det är också en form av exkludering. Var du medlem i en pingstförsamling på åttiotalet blev man automatiskt utesluten om man ansökte till Livets ords bibelskola – för att ta ett annat exempel på exkludering.

Partier sätter gränser, bostadsrättsföreningar sätter gränser, idrottsrörelsen sätter skrämmande gränser – det vet jag som har varit engagerad en del år i barn- och ungdomsidrott.  Miljörörelsen sätter gränser. Greenpeacechefen för Kanada kom till insikt om att kärnkraft var klimatvänligt och skulle främjas, han fick naturligtvis sluta i Greenpeace. Religioner sätter gränser och här tycker jag att man framförallt bör problematisera religioner som hotar, misshandlar, fängslar och i värsta fall dödar människor som lämnar. Det finns många exempel i vår värld idag på detta.

Så gränsdragningar finns i alla organisationer, och det är inte konstigt om vissa kristna samfund som har en viss teologisk hållning drar någon form av gräns mot teologisk inriktning man inte accepterar.

Jag tycker här att Bellresonemanget borde nyanseras. Skulle jag få bli medlem i EKHO i Göteborg?

Sedan drar de rejäla rallarsvingar över de 22 pingstpastorerna, som nu blivit 21. De medvetet exkluderar, de är hotade av en annan Gud. De står för en våldsam teologi, de slår neråt, fundamentet i deras teologi är uteslutandet av den andre.

Josef kallar dem för polyteistiska ateister. De kämpar mot andra gudar och är därför polyteister, och den Gud man tror på är evig och oföränderlig, och därmed död. En icke levande Gud.

Är inte detta att ta i?

Jag kan förstå att man kan resonera på detta sätt, men som jag har hävdat på denna blogg så står de 22 pingstpastorerna för mainstreamteologi, vissa handlingar är synd, och synden leder till döden. Och det handlar om vårt eviga väl och ve.

Sedan tycker jag alltid att det är olämpligt att homosexualiteten lyfts ur sitt sammanhang, och synd och död behöver generaliseras, det gäller alla, och kristendomen handlar om att Kristus bar våra synder för att vi skulle kunna få frälsningen och inte drabbas av den eviga domen. Men detta är ju också självklart för de 22 pastorerna, de kan knappast lastas för att Dagendebatten handlade om denna specifika frågan.

Det känns mer som ett mobbingdrev än resonerande teologi-filosofi när man argumenterar i det tonläget.

Hur ska man resonera om katolska kyrkans lära kring denna fråga? Eller ortodoxa kyrkan? Inom islam förekommer hantering av homosexuella som är vidrig, varför problematisera 22 pingstpastorer och inte detta? Hur ser Gustafsson och Kuhlin på tibetanbuddhismens hållning i denna fråga, som är mycket mer avståndstagande och exkluderande än en genomsnittlig svensk pingstförsamling idag.

Lite mer lyfta blicken tycker jag när man resonerar om detta.

Samtliga politiska partier i Sverige på sextiotalet var inte HBTQ-vänliga på sextiotalet och homosexuella äktenskap fanns inte på kartan så sent som på åttiotalet. Bredare perspektiv är bra när man bedömer dagens debatter.

En annan lite reflektion. Josef G argumenterar för en heretisk läsning av Bibeln, att inte fastna i traditionen när man tolkar den. Den heretiska läsningen kan leda oss rätt. Sedan säger Joel K att sanningen med stort S exkluderar.

Men här är det ju väldigt svårt att hitta en konsekvent hållning. Leda oss rätt – är inte det sanning med stort S? Och vad är då rätt enligt Josef G? Hur ska den heretiska läsningen skild från traditionen leda oss rätt, och åt vilket håll då, och hur definierar man då vad som är rätt? För mycket relativisering blir ju orimlig, och någon form av sanning hamnar man i ändå, även om det då inte blir traditionell form av kristendom.

Jag tror på en objektiv uppenbarelse, en Gud som talar, som har utandat och inspirerat sitt ord. Det är inte grundat i våra reflektioner och tankeförmåga när det gäller sökandet efter sanning. Vi kan missförstå Guds uppenbarelse, vi kan förneka den, vi kan feltolka den, men den levande Guden vakar över sitt ord och vill leda den lärjunge till hela sanningen som av ödmjukt hjärta söker Herren.

Det är också ett sätt att se på saken.

 

De största debatterna i svensk kristenhet senaste veckorna har handlat om gudstjänstens syfte och utformning och homosexualiteten.

I en ledare i Världen Idag idag lyfter jag fram ett nödvändigt perspektiv när vi diskuterar dessa frågor. Nämligen det mångkulturella och mångfaldsperspektivet.

Församlingar som bara riktar sig till traditionella svenskar och utformar gudstjänster för dem, håller på att bli muséer.

Den dynamiska växten i svensk kristenhet idag sker bland människor som är födda utanför Europa. Detta påpekar jag i min ledare idag. Den stora utmaningen är att utforma gudstjänster som även kan inkludera afrikaner, irakier, iranier, latinamerikaner m.m.

Och svensk västerländsk homosexdebatt funkar inte i detta perspektiv, om man inte vet det, känner man nog inte så många afrikanska eller iranska kristna.

 

Den som följt denna blogg senaste 4 åren känner till den kampanj som drivits för ”pastor Jean”, att han skulle få permanent uppehållstillstånd i Sverige. I går kom beskedet om detta, det är en stor glädje för oss i Elimkyrkan.

Jag skrev om hur ”pastor Jean”, som egentligen heter John Kabuidibuidi greps av polisen att sattes i flyktingförvar i Märsta för närmare 4 år sedan. Samtidigt gömde vi hans fru och barn så att de inte kunde utvisas. Myndigheterna gjorde flera försök att utvisa honom, men det misslyckades. Vid ett tillfälle skulle man köra tillbaka honom till Kongo i ett chartrat plan men planet fick inte landningstillstånd så man fick åka tillbaka till Sverige. Till slut blev han utvisad där myndigheterna lurade oss, vi hade annars tänkt organisera en blockad vid utvisningen.

Vi hade bland annat samarbete med TV4 i denna fråga som vid ett antal tillfällen speglade familjens öden i nyhetssändningarna.

Myndigheterna backade dock på grund av trycket, så hustrun och barnen fick permanent uppehållstillstånd. Pastor Jean lyckades vi ordna ett arbetstillstånd åt i Sverige så han fick komma tillbaka. Han var dock hotad och misshandlad i Kongo, något som även speglades av media i Sverige.

Nu har ”pastor Jean” jobbat som pastor i Elim Stockholm sedan 2011 och leder vår franskspråkiga afrikanska församling Ambassadeur. Han har lärt sig svenska och klarar nu av att hålla en predikan på svenska.

Det har varit en intensiv internkristen debatt senaste veckorna om homosexualitet och den blev intensiv genom att vanliga media lyft fram debatten.

Det började med Joel Halldorfs ledare i Dagen och den verkliga tändvätskan var de 22 pingstpastorernas artikel i Dagen som media gjort skandalrubriker kring och som utsatts för drev även i kristna kretsar.

Jag tycker debatten har varit djupt beklaglig, och tyvärr visar den på avgrundsdjupa skillnader i tro och lära inom frikyrkligheten. Debatter om homosexualitet blir aldrig bra för det hänger ut en liten grupp människor, som historiskt sett har utsatts för så mycket lidande och oförståelse. Jag hör till dem som försvarar en konservativ kristen sexual- och äktenskapssyn men som anser att det är självklart att förena den med kärlek till alla människor. Oavsett vilka synder människor lever i eller brottas med, är den troendes uppdrag att älska. Kärlek måste dock alltid förenas med sanning och att älska människor förutsättningslöst måste förenas med att stå för vår tro och bibliska värderingar.

Jag har fortfarande svårt att förstå kritiken mot de 22 pastorerna. De säger att den utlevda homosexualiteten är synd och sedan refererar man till 1 Kor. 6:9-11: ”Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva. Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike. Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga”.

Att hävda att utövade homosexualiteten är synd, och att citera 1 Kor. 6:9-11 är ju inte något märkligt. Det är ganska självklara uppfattningar inom de historiska kyrkorna, globala pingströrelsen och evangelikal kristendom.

Sedan tycker jag alltid att det blir fel när just homosexualiteten lyfts ut och särskilt uppmärksammas, men det är ju aldrig pastorer eller predikanter som riktar strålkastarljuset på just den frågan, utan det är ju alltid media, och även de teologer och kyrkliga ledare som vill liberalisera den kristna äktenskapssynen. De 22 pastorerna kan knappast klandras för detta, det var ju bara en kommentar på en debatt som startats i Dagen om just homosexualitet. Tyckte också att Tommy Dahlman försökte vrida perspektivet rätt i SVT debatt, där han talade om hur vi alla drabbats av och brottas med synden, trots att TV bara försökte vinkla in det på frågan om homosexualitet.

Jag har predikat i 43 år och aldrig hållit en predikan om homosexualitet, däremot har jag nämnt det när jag predikat över andra teman.

Det är uppenbart att många kristna tycker att man är farisée, är dömande, kärlekslös och missar evangeliet om man citerar 1 Kor. 6:9-11, och hävdar att utlevda homosexualiteten är synd.

Men frågan är om vad som hade hänt om debatten handlat om något annat, t.ex. girighet, om man då citerar denna bibeltext och sagt att giriga inte ska ärva Guds rike. Eller en debatt om stöld, och man citerar bibeltexten och sagt att tjuvar inte ska ärva Guds rike.

Hade man då varit farisée, dömande, lagisk, kärlekslös m.m.?

I min nya bok om korset så finns det ganska ingående avsnitt om synden. Jag försöker där hitta ett språk för att förklara begreppet synd för moderna människor.

Det som gör mig mest modfälld av denna senaste debatt är med den nonchalans bibeltexter om synd hanteras.

Den känsla jag får är att moderna frikyrkligheten präglas av en teologi om billig nåd, lev som du vill, lev som du känner för, tolka Bibeln som du vill, du avgör vad som är synd eller inte, och är något synd så är det inte så allvarligt om du håller på med det. Och det är en totalt individualiserad variant av kristendom, jag får tolka Bibeln som jag vill och leva som jag vill. Tanken på ett liv i gemensam efterföljelse i den lokala församlingen, lyser ofta med sin frånvaro i den här typen av debatter.

Synd är oerhört allvarligt därför att det skadar vår relation till Gud, det skadar oss själva och det skadar andra människor.

Evangeliet handlar om att Jesus har kommit både för att förlåta oss vår synd, men också att befria oss från syndens makt.

Jag efterlyser mer av syndanöd, förkrosselse inför synden. Bibeln uppmanar oss att bekänna våra syndar för varandra. Det förutsätter ju att vi är överens om vad som är synd, och att vi tar det på största möjliga allvar. Och det är en fråga om kristen gemenskap, vi delar även de mörka sidorna hos varandra, och församlingen är en plats för rening och befrielse. Den är till för svaga människor som brottas med sin synd och söker rening och befrielse från sin synd.

Syndens lön är döden, Guds dom vilar över all synd. Det enda som kan rädda oss är Kristi kors, att Kristus bar våra synder och konsekvensen av våra synder på korset. Det är grunden för nåden, ingenting annat. Men denna oändliga nåd kan aldrig vara en ursäkt till att medvetet fortsätta leva i synd, det visar bl.a. bibeltexten i 1 Kor. 6:9-11. Vi är där ständigt beroende av Guds kraft och nåd till hjälp att övervinna synden.

Synden är allvarlig inför Gud och det är allvarligt för en pastor och bibellärare att hävda att något som Gud anser vara synd inte är synd.

De pastorer och bibellärare i Sydafrika som försvarade apartheid och hävdade att det som var synd, inte var synd, de har gjort något mycket allvarligt, och kan ha lurat människor in i fördärvet. Samma sak gäller de präster och teologer i Tyskland på 1930-talet försvarade nazisterna övergrepp med Bibeln i handen, de förklarade att synd inte var synd. Deras brott var avskyvärt. De kan ha lurat många kristna in i synd och att de inte kan ärva Guds rike. Den teologin gjorde det okey att jobba som vakt i Auschwitz och jobba med mänskliga experiment i tyska kemifabrikerna.

Jag efterlyser mer av Gudsfruktan och helig nöd.

Det hävdas ibland att Jesus var nonchalant mot synden. Det är riktigt att han var syndarens vän, men alltid med syftet att förmedla frälsning och befrielse. Gå och synda inte i fortsättningen var hans budskap. Att hävda att Jesu doms- och syndförkunnelse bara var riktad till fariséerna, detta är ju en total förvanskning av bibelordet.

Skarpaste syndförkunnelsen höll Jesus i bergspredikan. Den var inte riktad till fariséerna, den var riktad till hans lärjungar.

 

 

 

 

Joel Halldorfs ledare i Dagen 18 mars har utlöst en omfattande debatt. Kulmen nåddes senaste veckan då 22 pingstpastorers inlägg i Dagen seglade iväg ut i sekulära medias spalter. Och man kan ju bara ana hur vinklingar och rubriksättningar då blir.

Det var ju Dagens spegling av amerikanske kändispredikanten Rob Bells utveckling som föranledde Joels ledare, och den följande debatten. De 22 pingstpastorerna och Tommy Dahlman har blivit hårt ansatta i sekulära media, och som ett brev på posten blir man då hårt ansatt även i den internkristna debatten. Eftersom jag själv har råkat ut för det ett antal gånger så vet jag ganska väl hur det går till.

Jag vill ge några kommentarer till detta och även försvara de 22 pastorerna. Jag gör det i punktform för att försöka skapa lite reda i resonemangen.

1. Min första kommentar, som jag har sagt många gånger, de som driver hela debatten om homosexualiteten och sexualisering över huvud taget, det är inte bibeltroende och konservativa kristna, det är delar av det sekulära samhället som näst intill är besatt av denna typ av frågor, påhejade av kristna ledare, teologer och präster som vill ändra kyrkans sexual- och äktenskapssyn till att inkludera könsneutrala äktenskap. Vi som har en mer konservativ bibelsyn och värnar om kristna traditionen, vi protesterar följdriktigt mot detta, och utsätts då för ständig kritik av att vara underlivsfixerade och kärlekslösa mot människor.

2. Vi tror dock att det går att vara trogen bibliska och kristna ideal utan att vara kärlekslös och dömande. Man måste kunna diskutera livsstilsfrågor utifrån ett kristet perspektiv utan att klassas som lagisk och att frångå evangeliet. Jag har ju av kristna Sverigedemokrater utsatts för exakt samma typ av argument, vi är lagiska och dömande när vi tar ställning i frågor om flyktingar och främlingsfientlighet, och eftersträvar att vara tydliga. Guds syn på sex och äktenskap måste kyrkans pastorer och präster kommunicera på ett tydligt sätt.

3. Vi som står för en mer konservativ syn, vi är ju inte någon minoritetsgrupp, vi kan räkna in både globala pingströrelsen med 600-700 miljoner medlemmar och katolska kyrkan med 1,2 miljarder medlemmar som supportar vår syn, så att beskriva det som en extrem uppfattning som sekulära media gör, det är ju bara uttryck för hur okunnig man är i religiösa frågor.

4. De 22 pastorerna refererar ju främst till pingströrelsens antagna dokument om samlevnad och sexualitet i sin artikel, och dessa dokument tycker jag är bra. Evangeliska Frikyrkan har ju Lausannedeklarationen som teologiskt riktmärke, och pingströrelsens hållning ligger i linje med detta. De 22 pastorerna uttrycker ju inte någon annan uppfattning än att referera till de antagna dokumenten, som borde vara helt acceptabla för EFK, Frälsningsarmén, Alliansmissionen och många pastorer inom Equmeniakyrkan.

5. 10 ledande pingstpastorer har ju också skrivit en artikel i Dagen, som anger bra och viktiga principer hur man ska resonera i olika frågor. De nämner dock inte explicit den aktuella debatten, vilket gör att inlägget kan tolkas som otydligt, men läser man artikeln ihop med Pingströrelsens värde- och policydokument är det dock tydligt och klart. De 22 pastorerna kompletterar endast texten från de 10 pastorerna. Men genom att de 10 ledande pingstpastorerna inte berör ämnet som debatten handlar om, undviker man all form av blåsväder.

6. De 22 pastorerna skriver att den utlevda homosexualiteten är synd, och utan att citera så refererar man till 1 Kor 6. där ett antal synder räknas och där står det att de som gör sådant inte ska få ärva Guds rike. Att synd är allvarligt och att det kan avgöra vårt eviga öde, där borde mainstream av kristna vara överens. Att den praktiserade homosexualiteten är synd, är ju dock en uppfattning som Svenska kyrkan i stor utsträckning gått ifrån och det finns nu ett antal exempel på frikyrkopastorer som har gjort det, många dock på ett vagt sätt.

7. De 22 pastorerna skrev i en internkristen debatt där läsarna har en viss kunskap om vad synd är och allvaret när det gäller evigheten. När sådana citat rycks ur sitt sammanhang och ur sin teologiska referensram då blir det rubriker som att homosexuella kommer till helvetet och homosexuella är syndare. Sekulära media fungerar på det sättet, rycker ur saker ur sitt sammanhang, och spetsar till på detta sätt. Det verkar som att syftet alltid är att förlöjliga kristna som står för mer traditionella värderingar i den här typen av frågor. Jag har t.ex. varit med om 3 timmars TV-inspelning där villkoret från min sida var att frågorna inte skulle handla om homosexualitet, någon fråga smögs in under 3 timmars inspelning, och det var den frågan som sedan lyftes fram i programmet. Jag har varit med om att bli lurad till en TV-4 soffa, där en rasande RFSL-ordförande skällde ut mig för Åke Greens predikan. Så media försöker aktivt vinkla i denna riktning.

8. Jag tycker att det är viktigt att när vi talar om synden så måste vi betona att det gäller oss alla, och att Gud dömer synden hos oss alla, jag tycker att det är fel att lyfta fram homosexualiteten som en specifik synd, det finns inte biblisk täckning för detta, detta håller de 22 pastorerna med om, men man måste komma ihåg att deras debattinlägg var skrivet i en internkristen debatt som handlade om just den frågan, för det var just detta som Dagen på ledarplats lyfte fram.

Jag tycker att vi ska undervisa och predika om syndens allvar, och jag försöker i min nya bok om korset att hitta ett språk för detta som nutidsmänniskan kan förstå och ta till sig. Homosexualitet är i det avseenden en olämplig fråga att ta upp, därför att det berör en begränsad grupp människor, och det är enklare att peka på frågor som vanligt folk faktiskt kan känna igen som synd. Guds  dom över synden försöker jag också lyfta fram och förklara i min bok, och jag försöker även där att hitta ett språk som nutidsmänniskan förstår.

Ett problem är att sekulära media inte alls förstår ord som synd, helvetet m.m., och det blir den här typen av vinklade artiklar och rubriker när de försöker rycka loss dessa frågor. Men jag tycker att det blir fel att klandra de 22 pastorerna för detta. De kunde ju inte veta att Expressen, Metro och andra tidningar skulle göra vinklade rubriker och texter av deras artikel i en internkristen debatt.

Vi kristna bör stötta varandra när vi hamnar i blåsväder, och det tyckte jag gällde även Åke Green som hotades av fängelse, jag såg det som angeläget att stötta honom även om jag inte tyckte att hans predikan var ett särskilt bra exempel på att ta upp ämnet, men man måste komma ihåg att Greens predikan hölls i Borgholms pingstkyrka till åhörare som hade en evangelisk grundsyn, när predikan rycktes ur sitt sammanhang kan det få absurda proportioner. Det var inte lätt för Green att förutse att hans predikan skulle få en sådan uppmärksamhet.

Jag tror inte att alla som kritiserar Dahlman och de 22 förstår mediedrevets hårdhet och vinklingar, vi kan inte styra över hur sekulära media tar upp frågorna. Att ta Expressenrubriker och lägga i Dahlmans mun är inte juste mot en broder.

9. Noterar nu att en av biskoparna i Svenska kyrkan tar de 22 pastorerna i örat i Svenska Dagbladet. Men jag har svårt att förstå detta, det blir ju bara medlöperi på sekulära medias villkor. Biskopen kunde ännu hellre kritisera Katolska kyrkan, som har den mest strikta synen av alla kyrkor, på samlevnadsfrågor och sex. Eller varför inte kritisera islam, som i många länder har en vidrig och människofientlig syn på homosexuella. Men låta 22 pingstpastorer löpa gatlopp, det är så väldigt mycket enklare och mer populistiskt.

10. Jag skriver detta för att varken kristna ledare eller skribenter kommer att stå på kö för att stötta de 22 pastorerna. Jag tycker också att det är viktigt att betona att det är 22 pastorer det handlar om, har man synpunkter på Tommy Dahlman som debattör, det är en annan fråga, som inte har med denna debatt att göra. De 22 skribenterna måste kollektivt stå ansvariga för artikeln, det går inte att hänga ut bara en enda person.

11. Till sist, jag har varit pastor i Stockholm i 40 år, jag har mött alla varianter av sexuella läggningar som existerar under dessa 40 år och jag har en hel del homosexuella vänner. Det går att möta människor på ett respektfullt och kärleksfullt sätt och samtidigt stå för en konservativ kristen äktenskaps- och sexualsyn. Det är en nidbild som ständigt målas om vad vi står för. Syndens dödande gift har drabbat hela mänskligheten, och evangeliet är att Kristus bara allas våra synder på korset. Det är de goda nyheterna för alla människor. Med 40 års erfarenhet som pastor i Stockholm vet jag att det går inte att skapa en lärjungaformande församling där man hjälper människor att leva kristet på dessa områden, utan att vara mycket tydlig i sin undervisning kring samlevnadsfrågor. Jag tycker att diverse tyckare som saknar mycket av denna pastorala erfarenhet, borde lyssna på den typen av synpunkter.

 

 

Med min nya bok försöker jag hålla fokus på det allra mest centrala i kristna tron, vad som är grunden för vår frälsning.

I min ledare i Världen Idag, idag, ger jag en kort sammanfattning av korsets budskap.

Mina senaste tio dagar har bland annat präglats av lekande med barnbarn, min bok som kom ut för cirka 10 dagar sedan, predikan i Folkungakyrkan förra söndagen då vi hade bok-release, samt det vanliga med att skriva konsultrapporter om energi- och klimatpolitiken.

I två artiklar i Världen Idag ges något av en kortfattad summary av bokens budskap. Den ena artikeln är denna, den andra artikeln är denna. Poängen är att Bibelns lära om syndens allvar, Guds vrede och dom över synden, Guds kärlek, Jesu ställföreträdande strafflidande, rättfärdiggörelsen, nåden och det nya livet – allt detta hänger ihop i en integrerad helhetssyn, och detta kallas för evangeliet. Läs boken så förklaras detta i detalj, de två artiklarna ger en liten glimt av bokens innehåll.

I morgon kommer jag också med en ledare i Världen Idag som följer upp boken och dess budskap.

Har också skrivit en ledare i Världen Idag senaste tio dagarna om vägar ur stagnationen för kristenheten. Jag betonar där betydelsen av de femfaldiga tjänstegåvorna, apostlar, profeter, herdar, lärare och evangelister.

Min poäng är att så mycket av modern kristenhet och dess teologiska utbildningar handlar om att forma herdar och lärare. Det är livsnödvändiga tjänster i den kristna församlingen, men har ofta en bevarande-fokus, och stabilitetsfokus. Ska vi grunda nya församlingar, se tillväxt, nå många nya människor, och hitta kraft och vision för församlingsgrundande – då behövs också apostlatjänsten, profettjänsten och evangelisttjänsten. Dessa tjänster behöver mer uppmuntras, utkristalliseras och promotas för att kristenheten ska röra sig framåt. Tyvärr blir personer med den typen av gåvor kritiserade och hamnar vid sidan, det är ju gåvor som präglas av nytänkande och att gå nya vägar, och det brukar inte uppskattas av etablissemanget.

En ny runda av debatt om kristen äktenskapssyn och homosexualitet har varit i Dagen, och jag har bidragit också från ledarplats hos Världen Idag. En sorglig historia alltsammans. Jag tycker att min artikel i SVD från 2005 som jag länkade till i förra blogginlägget, ger ett bra perspektiv på hela debatten.

Har man som jag jobbat som pastor i Stockholm i 40 år, då vet man att tydlighet är en nödvändighet i den här typen av frågor. Annars har man som pastor inte en chans att hålla emot sekulariseringstrycket på församlingsnivå. Att vagt diskutera principer räcker ju inte, man behöver ibland som pastor peka med hela handen. Men det är stor skillnad på att bygga församlingar som är lärjungaformande miljöer, där man försöker lära folk att följa Jesus på att livets områden, än att bygga församlingar som är någon sorts allaktivitetshus för olika livsåskådningsperspektiv.