Jaha, då var det ett varv med Livets ord igen. Kristna bloggsfären tycks vara väldigt fokuserad på att kritisera vissa kristna ledare och rörelser. Och hittar man något att kritisera blir man så engagerad och exalterad, särskilt om man får hjälp av Uppdrag granskning.

1. Jag är inte emot kritik men jag tycker den behöver vara underbyggd och balanserad och föras fram i ett respektfullt tonläge. Den som läser min blogg vet att jag är skeptisk till mycket inom svensk frikyrklighet, men försöker hålla mig till dessa kriterier om att vara väl underbyggd, balanserad och försöka hitta ett respektfullt tonläge när jag kritiserar. Det är detta jag eftersträvar men misslyckas med jämna mellanrum. Ska någon form av kritik vara trovärdig måste man också i sitt eget liv och tjänst visa på någon form av alternativ. Jag har hela tiden varit engagerad i lokalt ledarskap i Stockholm, och planterat en del församlingar under åren, och har alltid eftersträvat att inte göra det som jag skriver om när det gäller kritik. Jag tycker därför att jag med en viss mått av trovärdighet kan säga saker för folk vet att jag inte bara snackar, utan försöker framförallt att göra. Min känsla är att de mest högljudda kritikerna i kristen internet-sfär inte visar särskilt mycket när det gäller att bygga fungerande lokala initiativ. Man kan ju hoppas att trovärdigheten inte är så låg hos de mest högljudda skribenterna att man inte håller måttet för någon form av lokalt ledarskap eller pastorsskap. Klarar man inte ens den måttstocken är det lämpligt att vara tyst. Helt tyst när det gäller att bedöma att kristna rörelser.

2. Jag har aldrig varit med i Livets ord eller i en trosrörelseförsamling så mina bedömningar grundar sig bara på upplevelser på viss distans. Att jag skulle vara ”jävig” att yttra mig i denna fråga som Daniel Forslund på Aletheia påstår är befängt. Jag är visserligen ledarskribent på Världen Idag och jag har medverkat på Livets ord några gånger, men jag är engagerad i hela svenska kristenheten och medverkar i alla typer av kyrkor. Senaste året har jag medverkat hos Svenska kyrkan, Katolska kyrkan, Pingströrelsen, Equmeniakyrkan, Trosrörelsen, Alliansmissionen och Evangeliska Frikyrkan. Jag har dessutom suttit i tidningen Dagens styrelse i tio år, jag är nog så jävig att jag inte kunde säga någonting om någonting med den typen av jävighetsargument. I så fall kan man hävda att Daniel Forslund är jävig att säga något om Livets ord eftersom han har varit medlem där.

3. Under Livets ords 25 första år var jag kluven i min inställning till Livets ord. Det var mycket jag tyckte var fantastiskt bra. Öppenheten för det karismatiska, och när det gäller bibelsynen, och förmåga till missionsinitiativ – tyckte jag man var betydligt bättre än de sammanhang jag själv levde i, i Evangeliska Frikyrkan. Det jag hade svårt med under denna inledande fas, som jag utryckte i en berömd Dagenartikel 2004, var att jag mötte hos vissa medlemmar och vissa ledare en överlägsen och dömande attityd till andra kristna. Det gällde dock inte alls allt och alla inom trosrörelsen. Brist på ödmjukhet skulle man kunna kalla det för, och detta kombinerat med en alltför hårdhänt hantering av människor i många fall som jag råkade känna till, och också själv upplevt. Det fanns mycket av trosstärkande i undervisningen, samtidigt som jag tyckte att det var en del tillspetsningar, som jag menar man inte alls kan kalla för villolära, men som jag inte tyckte motsvarade skriftens samlade undervisning.

4. Jag tycker att dessa saker har rättats till och har haft utmärkta relationer med trosrörelsen senaste 7-8 åren. Jag tycker att Ulf Ekmans skrivande från 2000 och framåt visar på en betydligt större enhetssträvan och röra sig i en teologisk mainstream-strömning. Sedan har ju Ekman gått vidare in i Katolska kyrkan, jag respekterar beslutet men det ligger ju inte i linje med mina teologiska övertygelser. Den allmänna inställningen idag hos majoriteten av ledare tror jag inom i varje fall Pingst och EFK är att samarbeta med Livets ord som vilket samfund som helst. För mig är det dock inte vilket samfund som helst då jag i bibelsynsfrågan och i synen på karismatisk kristendom ligger betydligt närmare Livets ord än mainstream inom vanliga frikyrkan. Att nu sitta och upprepa gamla frågor, och händelser från 80- och 90-talet känns onödigt. Inte minst måste man komma ihåg att Livets ord har helt bytt ledning och jag har fullt förtroende för den nya ledningen med Joakim Lundqvist i spetsen.

5. Kritikerna behöver bestämma sig, kritiserar man Livets ord, eller är det Ulf Ekman som person. Och man måste också bestämma sig för om man kritiserar det som är idag, eller det som är i det förflutna. Kan vi inte lämna det förflutna bakom oss? Ska man kritisera Ekman idag bör man ju rimligtvis kritisera hans konvertering och katolska teser, inte börja veva ett varv till om vad han gjorde på Livets ord för ett antal år sedan. Samma sak gäller Livets ord idag, ska något kritiseras är det det man gör och säger idag, inte vad som hände under en tidigare regim. Ingenting i svensk kristenhet har kritiserats så mycket som Livets ord och Ulf Ekman senaste 32 åren. Det senaste drevet där man tydligen lyckades få Uppdrag granskning att haka på, känns som en raspig repetition av en följetong som pågått i ett antal år. Om medlemmar i Livets ord och trosrörelsen känner behov av att reda ut det som har varit, måste man naturligtvis kunna göra detta, men det är en intern fråga som utomstående inte bör lägga sig i, varken externa bloggar eller andra kristna ledare.

6. Eftersom jag aldrig har varit med i trosrörelsen eller Livets ord har jag inte några kunskaper om vare sig insamlingsmetoder, predikantarvoden, kontakthanteringar, stiftelseorganisation, pensionsavtal m.m. Eftersom Livets ord under alla dessa år har varit den i särklass mest granskade kristna organisationen tar jag för givet att man har varit mycket noggrann med ekonomiska redovisningen. Tycker man att Ulf Ekman har tjänat för mycket pengar så bör man ju redovisa hans deklarerade inkomster under senaste 25 åren, men det har jag aldrig sett varken hos Aletheia eller Uppdrag granskning. Dessa inkomster bör ju rimligtvis jämföras med biskopar, andra samfundsledare, megakyrkepastorer m.m. Inkomsterna måste också bedömas utifrån att han har haft flera jobb och bara författarskapet motsvarar säkert ett ytterligare heltidsjobb. Men detta är en fråga för Livets ord, trosrörelsen och dess medlemmar och gåvogivare. Gillar jag inte Livets ords organisationsform, går jag ju rimligtvis inte med i detta. I internationell karismatisk kristenhet är inte formerna så avvikande, tror inte att det skiljer sig dramatiskt från Hillsong t.ex. där Brian Houston i Sydney har det yttersta ansvaret för alla församlingarna och dess ekonomi. Detta avviker från oss i vanliga frikyrkan, men man bör då i ödmjukhet konstatera att etablerade frikyrkan med sin väldiga fokus på medlemsdemokrati inte i någon större utsträckning lyckas hitta rätt, vare sig i teologi eller i att skapa församlingar som lever i väckelse och ständigt för människor till tro. Pensionsavtal är en renodlat intern fråga, hade jag varit medlem hos Livets ord hade frågan varit viktig, men för oss som inte är med, varför bry oss om detta, det är väl bättre att jobba för bättre ekonomi i de sammanhang vi själva finns. Efter många års arbete i etablerad svensk frikyrka är vårt ständiga problem brist på pengar. Om någon kristen organisation kan lyckas med att samla in pengar, bara att gratulera.

7. Min huvudinvändning både mot TV-programmet och följande sociala medier-debatter: Balansen och fokus i debatten. Varför ständigt alltid kritisera Livets ord, och varför är nästan alla kristna ledare då tysta. Är man nöjd med att någon annan blir kritiserad och inte en själv. När Kalla Fakta gjorde en hårdvinklad granskning av Frälsningsarmén häromåret var det självklart för mig att ställa upp till deras försvar. Det finns kritiska och bittra avhoppare i alla kristna sammanhang. Och ska man ha dem som huvudkälla för att driva bloggar och journalistik blir alltsammans bara bittert, surt och minst av allt uppbyggeligt. Det stora avhopparproblemen har vi i de äldre kyrkorna och samfunden i Sverige, som tappat väldigt många medlemmar under de senaste 60-70 åren. Framgångsrika och växande församlingar hamnar ständigt i skottgluggen medan mediokra församlingar, som under tio år aldrig för en enda människa till tro, aldrig kritiseras. Jag kan gärna erbjuda listor på sådana för Aletheia som kan börja granska vad detta beror på . Eller för att ta en konkret fråga, varför samlade Filadelfia i Stockholm minst 4-5 gånger fler människor varje helg på trettiotalet, inklusive alla utposter, än vad man gör idag? Trots att Stockholms befolkning mer än fördubblats under tiden. Den typen av frågor kan vara värda att fundera över. Balansen gäller även programmets granskning av Livets ords missionsarbete. Ska det göras en utvärdering bör man ju granska helheten i arbetet, inte bara en enda församling, där det dessutom har funnits bristande samarbete mellan församlingen och Livets ord. TV-programmet var alldeles för tunn granskning för att kunna bilda sig någon form av uppfattning, och för att kunna göra någon utvärdering.

Du som är bitter och sur, skriv inte på sociala medier. Använd sociala medier för att välsigna andra, och lyfta fram vad du själv tror på och gör, och vill göra.

Ja, det finns mycket att säga om detta, men nu kliver jag strax på planet till Paris för att under två veckor enbart syssla med planetens överlevnadsfrågor. Jag lämnar gärna detta ämne för den här gången, känns något av en ankdamms-debatt.

 

Noterar intensiv debatt på bloggen och även på Facebook om senaste blogginlägget om uppdraget granskning och Livets ord. Ber att få återkomma till frågan.

Nu är jag på väg till Paris för två veckors arbete med FN:s klimatkonferens. Det blir mycket intressant att få vara mitt i smeten, och alla världens blickar kommer närmaste två veckorna vara riktade mot denna konferens. Idag reser 150 presidenter och statsministrar/preminärministrar till Paris för att mötas där under morgondagen. Med så många regeringschefer dit samtidigt är jag rädd för kaos i flygtrafiken och hela transportsystemet. Paris kommer att vara en belägrad och militärövervakad stad närmaste två veckorna, är man rädd för terrorister finns det nog inte en säkrare plats just nu.

Jag har specifika uppdrag kopplade till konferensen med skrivande och analys.

Klimatforskningen visar med all tydlighet att vår planet långsamt värms upp och allt tyder på att det beror på människans utsläpp av växthusgaser, som sker framförallt genom vår användning av fossila bränslen. Detta har ju minskat kraftigt i Sverige under senaste 40-50 åren men fossila bränslen dominerar i många länder framförallt genom att man använder kol för att producera el.

Det är helt avgörande för kommande generationer och för de fattiga länderna att det blir en bra uppgörelse i Paris, tänk på det i dina böner.

Till mångas ateisters förtvivlan blir religionen allt viktigare i Sverige. I ett genomsekulariserat Sverige där varken politisk elit eller medieelit saknar de mest elementära kunskaperna om religion blir kommenterar och analys valhänta och saknar all form av kunskap om kristna kyrkor eller andra fenomen.

Det behövs en journalistisk granskning av religiösa fenomen. Men den måste bygga på kunskaper och förståelse om det fenomen man vill granska.

Ett paradexempel på hur förutfattade meningar och okunniga perspektiv präglar ett program är Uppdrag granskning TV-program om Livets ord som sändes 25 november. Huvudtesen var att Livets ord samlar in mycket pengar under tvivelaktiga former. Livets ord har varit det i särklass mest kritiskt granskade i svenska medier senaste 32 åren. Det börjar bli något tröttsamt.

Men alla kristna samfund och organisationer lever på frivilliga gåvor och gör ständigt stora ansträngningar för att samla in pengar. Det finns inte någon annan som betalar verksamheten. Principen om tiondegivande är en urgammal kristen princip. Frikyrkorna har alltid en frivillig insamling av pengar, det är ju endast Svenska kyrkan som tillämpar en obligatorisk insamling av pengar genom kyrkoskatten. Även om Livets ord har varit en framgångsrik verksamhet under många år, så har inte deras ekonomi varit mer omfattande än vilket annat frikyrkosamfund som helst. Om Uppdrag granskning vill avslöja märkliga former av insamling till kyrkor är väl den obligatoriska kyrkoskatten till Svenska kyrkan det som sticker ut allra mest.

Om man kritiskt ska granska någon kristen kyrka för att hantera mycket pengar och stora rikedomar bör man inte ge sig på Livets ord utan Svenska kyrkan, det är den enda rika kyrkan i Sverige. Man har dessutom i särklass bäst löneläge för anställda i jämförelse med frikyrkorna. Ska man göra en granskning av Ulf Ekmans ekonomi borde man göra en helhetsgranskning med inkomster och royalties av hans mycket omfattande bokförsäljning. Menar Uppdrag granskning av Ulf Ekman har haft betydligt högre löneläge än Svenska kyrkans biskopar? Den frågan svarar de inte på ens. Lönejämförelser bör också bygga på tydlig redovisning av sidointäkter, t.ex. bokroyalties. Hur Livets ord hanterar missionsmedel, man kan ju då inte bara belysa en mycket stor församling i Ukraina utan istället belysa helheten av missionsmedel. Att man offentligt redovisar detaljer i pensionsförmåner och löner är inte praxis i kyrkor och samfund, jag vet inte varför Livets ord skulle krävas en annorlunda hållning. Granskningen gällde ju en del år tillbaka i tiden då kontanta betalningar var vanligt, den avgörande frågan var om det var svarta pengar eller inte. Det antyddes i programmet men det gavs inte några belägg för det. Svart betalning av predikoarvoden är förkastligt, Uppdrag granskning antydde detta men förde inte detta i bevis. Att det för ett antal år sedan var kontantbetalningar är inte något bevis för svarta pengar.

Visst kan man ha synpunkter på styrningen av Livets ord, men det har ju varit helt frivilligt att vara med i församlingen. Ska man kritisera kristna kyrkor för toppstyrning är det väl mer relevant att ge sig på globala samfund som Katolska kyrkan som ytterst styrs av påven och Frälsningsarmén som är en global rörelse. Tidigare följde inte Livets ord normal frikyrklig praxis när det gäller redovisning av inkomster så vitt jag vet, men de som var mycket kritiska mot detta blev ju knappast medlemmar i församlingen. Nye föreståndaren Joakim Lundqvist har ju här ambitionen att mer närma sig den vanliga frikyrkliga praxisen när det gäller transparens och förankring, vilket jag personligen tycker är bra.

Den växande religiositeten i Sverige behöver kritiskt granskas. Men där det behövs kritisk granskning duckar både media och politiken. Mer än 300 personer har rekryterats i Sverige till Islamiska staten. Allt tyder ju på att det handlar om personer som har funnits i moskémiljöer i Sverige, alltså religiösa miljöer. När religion och våld förenas blir det riktigt farligt. En eloge till Gefle Dagblad som varit banbrytande för den typen av kritiska reportage. Det handlar inte om religion hävdar officiella Sverige. Men om de berörda personerna som rest till IS varit aktiva i en lokal moské handlar det om religion. Gefle Dagblad har kunnat visa att Gävles moské velat sprida en extrem tolkning av islam, den salafistiska grenen, den gren som bland annat IS utgår ifrån. Mona Sahlin är Sveriges nationella samordnare mot våldsbejakande extremism har ställt sig positiv till GD:s granskning. Här har det funnits en utveckling i flera år som sekulära media helt missat.

 

Min predikan i söndags i Folkungakyrkan handlade om att det vanliga arbetet är heltidstjänst för Gud, och att Gud kallar oss till att arbeta. Min ledare i Världen Idag igår var på samma tema.

Jag tror att detta budskap är väldigt viktigt, det är mycket få kristna som har möjlighet att bli anställda i en kristen församling. 98-99 procent av alla kristna finns ute i det vanliga samhällslivet och jag tror att det är så viktigt att motivera dem och utrusta dem och lära dem att förstå att de tjänar Herren när de jobbar som sjuksköterskor, läkare, lärare, IT-entreprenörer, nattvakter, städare, arkitekter, receptionister, socialarbetare – eller vad man nu gör på dagarna.

Gud har kallat oss till att arbeta och redan i 1 Mos. 4 ser vi hur olika yrken mejslas ut, det står bl.a. om bonden, smeden, och musikern t.om.

Arbetsfrågan är viktig för den kristna församlingen att lyfta och arbetslöshet är en angelägen fråga för kyrkan både i förböner och i praktiska åtgärder.

Alla kristna är också missionärer i sitt vardagsliv.

Försökte både i predikan framförallt men även i ledaren ge råd om hur vi kan formas som lärjungar i vårt vardagsliv.

Det är inte bara pastorn som är kallad av Gud i församlingen. Kallelsen gäller alla kristna men den tar sig olika uttryck.

Kallelse till arbete gäller ju även när vi inte har en löneanställning, t.ex. när vi är pensionärer. Gud vill kalla oss till att göra något i denna situation, och även det kan drivas av kallelsemedvetande.

Jag tror att detta ämne är jag ganska medveten om själv. Jag hör ju till de pastorer och predikanter i Sverige som aldrig riktigt har lyckats försörja mig på detta, utan har för det mesta behövt ha ett annat arbete vid sidan om, och det har varit så viktigt för mig att få insikt om att detta andra arbete inte är någon nödvändigt ont, utan också en del av Guds kallelse.

Det var Guds maning och kallelse som gjorde att jag för många år sedan startade ett konsultföretag, efter att disputerat i Statskunskap, som är specialiserad på gränssnittet mellan marknad och politik, med åren har jag specialiserat mig på energipolitik, miljöpolitik, klimatpolitik. Har gett unika erfarenheter och kontakter som jag aldrig skulle kunna få om jag bara varit pastor.

Återvände i går från Bergen Norge, efter en härlig vecka då jag ägnat mig åt Lego, gossedjur, vattenfärg, klippa ut figurer i papper, sjunga Bä Bä vita lamm m.m.

Idag teamsamling för ledarna i Elimkyrkan Stockholm. Som vanligt inspirerande. I morgon blir det möten med New-Wine-nätverkets ledare i Stockholm. Bland annat tar vi upp både i dag och i morgon hur vi som Guds folk som lever av Guds ord och i profetisk uppenbarelse, hur vi ska agera och ställa oss till de aktuella samhällsfrågorna som invasion av flyktingar och terrorhot. Det är så viktigt att vi kristna följer vägledning i skriften och Guds tilltal, och inte samhällstrender och mediefokus.

Fredag-lördag kommer jag att jobba med folkpartiets partikongress.

Söndag klockan 11.00 ansvarar jag för predikan i Folkungakyrkan i Stockholm, något jag ser fram emot.

 

Jag meddelade på bloggen igår att jag idag 13.55 skulle vara med i Expressens direktsända TV-sändning med anledningen av att domen i Ellinor Grimmark-målet kommer idag klockan 14.00.

De har ställt in denna sändning, det beror på gränskontrollfrågan som man vill prioritera idag.

Nu har jag tagit mig en relativt ledig vecka, först med fru Swärd under föregående helg i Budapest, och nu i Bergen Norge, för att hjälpa till med skötseln av mitt lilla tvååriga barnbarn. Leker ett antal timmar per dag, med djur, dockor, lego, pussel, och tittar på Youtube-videos med Björnen sover och som man säger på norska Bä Bä lilla lamm.

I morgon eftermiddag ska jag vara med i direktsändning hos Expressen-TV med anledning av att domen kommer i målet om barnmorskan Ellinor Grimmark som gäller samvetsfrihet. Jag är i Bergen, men är med i direktsändningen via min mobiltelefon, och så kör de med ett foto på mig i TV-rutan. Sändningen börjar 13.55 och domen kommer klockan 14.00.

 

 

Idag har jag filat på nästa ledare till Världen Idag och återigen tagit upp ämnet om Jesu ankomst. Jag försöker undvika alltför säkra teorier om detaljer i detta, utan försöker istället ha fokus på de stora dragen, om det som kristna är överens om. Jag undviker t.ex. att spekulera om den vers i Uppenbarelseboken som handlar om tusenårsriket. Uppenbarelseboken innehåller mycket av symboler och jag lutar nog att siffran innehåller en symbolik. I kyrkohistorien har man heller aldrig varit överens om när tusenårsriket inträffar, jag avstår från att spekulera om det. Men vissa saker kan den bibeltroende vara säker på.

Jesus har lovat att komma tillbaka. Jesus kommer snart. Det budskapet har kännetecknat väckelserörelsen i Sverige sedan 1800-talet. Tyvärr hamnade man ofta fel i spekulationer kring när Jesus skulle komma tillbaka, ibland har det också varit för mycket spekulationer om tidstecken.

Därför är det så viktigt att slå fast det som vi kristna är överens om och kan veta kring dessa frågor.

En sak vi kan slå fast från Bibeln är att vi kristna är kallade till att leva i väntan på Jesu ankomst. Vi ska inte ha våra rötter och förankring i nuvarande värld och tidsålder utan vår förankring ska vara i Guds rike som ska uppenbaras i härlighet när Jesus kommer tillbaka. Bibeln avslutas i Upp. 22:20 med ”kom Herre Jesus”. Fil. 3:20 säger att vi har vårt medborgarskap i himlen och därifrån väntar vi Herren Jesus som frälsare. Han ska då förvandla vår bräckliga kropp och göra den lik hans härlighetskropp. ”Medan vi väntar på det saliga hoppet, att vår store Gud och frälsare Jesus Kristus ska träda fram i härlighet.” skriver Paulus i Titus 2:13. Att vara redo och vänta på Jesu tillkommelse hör till det levande kristna livet. Vi ska vara redo läser vi i Matt. 24:44 för i en stund vi inte väntar det ska Jesus komma tillbaka.

Bibeln slår fast att Jesus ska komma tillbaka. Joh. 14:3 säger: ”Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så ska jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att ni ska vara där jag är.” Vid Jesu himmelsfärd sade änglarna till lärjungarna: ”Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.” Apg. 1:11. ”Då ska Herren själv komma ner från himlen, och de som har dött i Kristus ska uppstå först. Därefter ska vi som lever och är kvar ryckas upp bland skyar tillsammans med dem för att möta Herren i rymden.” 1 Tess. 4:16, 17. Upp. 1;7 slår fast att Jesus kommer med skyarna och alla ska se honom. Allvaret vid Jesu ankomst läser vi också om i olika bibeltexter. t.ex. 2 Tess. 1:7 f. ”Det sker när Herren Jesus uppenbarar sig från himlen med sina mäktiga änglar i flammande eld och straffar dem som inte vill veta av Gud och dem som inte lyder vår herre Jesus evangelium. De ska straffas med evigt fördärv, skilda från Herrens ansikte och hans härlighet och makt när han kommer på den dagen för att förhärligas i sina heliga”.

Att Jesus ska komma tillbaka är ett grundläggande bibliskt faktum. Vissa bibeltexter pekar på att Jesus ska komma som en tjuv om natten, när inte någon väntar det ska han komma. Det ska vara som på Noas tid. Andra bibeltexter pekar på att de som känner Jesus vet inte dagen eller stunden, men de kan ana att hans tillkomst är nära, de kan känna igen tecknen på detta.

Bibeln talar om specifika händelser som ska hände i samband med och efter Jesu andra tillkommelse. Det talas om nya himlar och en ny jord, där Guds slutliga avsikt med mänskligheten ska realiseras. Då är syndens och djävulens makt bruten och borttagen för evigt. Uppståndelsen från det döda och den yttersta domen är andra avgörande händelser.

Det finns också ett allvar i Bibelns texter om Jesu tillkommelse. Hans ankomst innebär både att hans brud, Kristi kropp förenas med sin brudgum, men det innebär också en dom över ondskan och ogudaktigheten. Det ska vara som på Noas tid. Något överraskande, något som räddar, men också något som dömer världen.

Den sovande och ljumma kristna församlingen är oengagerad och likgiltig inför Jesu tillkommelse. Den levande och väckta kristna församlingen väntar intensivt på Jesu ankomst. Man har gjort sig redo, man är förberedd. Det är också det stora framtidshoppet för den förföljda och marginaliserade kristna kyrkan. Vi lever redan nu med en försmak av den himmelska välsignelsen, men när Jesus kommer ska himlen uppenbara sig i all härlighet. Detta behöver förkunnas i svensk kristenhet.

 

Senaste veckan har jag ägnat en hel del tid åt att resa runt och tala om korset, och förkunna huvudbudskapet i min bok ”Inte utan korset”.

Förra söndagen besökte jag Svenska kyrkan i Järna. I onsdags reste jag och Livets ords förlagschef till Uddevalla för ekumeniska möten där budskapet om korset skulle tas upp. Arrangör var Fristaden i Uddevalla men pastorer och församlingar i regionen var inbjudna. På onsdag dag hade vi ett möte för 31 pastorer och präster från Uddevalla, Vänersborg, Trollhättan, Ljungskile och Strömstad.

Ett öppet kvällsmöte i Uddevalla på kvällen.

Torsdag morgon drog vi vidare till Falun, med samma upplägg. Möte för pastorer på eftermiddagen och ett öppet kvällsmöte på kvällen då det kom med många kristna från olika sammanhang. Lugnetkyrkan i Falun var här arrangören.

En fantastiskt bra respons.

I mitt budskap om korset försöker jag ju presentera en helhetssyn på evangeliet. Där jag pekar på att vi kan inte förstå och förklara korset utan att förstå och förklara syndens allvar och Guds vrede över synden. Korset visar hur allvarligt Gud ser på synden och hur kraftfullt han dömer synden. Korset handlar om att vi ska räddas från syndens konsekvenser, vi ska räddas från evig dom och förtappelse, att gå förlorade, och istället få gåvan av det eviga livet.

Korsets budskap är att ge nåd till syndaren. Korsets budskap är att Jesus i ett ställföreträdande strafflidande har burit allt, han tog på sig världens synd, han tog på sig vår orättfärdighet, för att vi skulle få hans rättfärdighet. Han tog på sig syndens skuld för att vi skulle bli benådade och frikända.

Det är evangeliet och frälsningsbudskapet, i sann reformatorisk anda.

Jag har bland annat konfronterat benägenheten i svensk kristenhet att tona ned syndens allvar och Guds vrede över synden. Korset blir obegripligt och urvattnat utan den förståelsen.

Har försökt förklara syndens allvar och Guds vrede över synden på ett sätt som kan vara begripligt för moderna människor. Bland annat har jag lyft fram miljösynderna, synderna med att inte bry sig om lidande människor – mitt huvudexempel är hur alla Europas länder på trettiotalet stängde sina gränser för flyende judar från Tyskland, så att de inte kunde fly. Vi var alla delaktiga i Hitlers massmördande. Det är synd. Naturligtvis gör jag referenser till dagens flyktingproblematik.

Gud är vred på synden. Att inte framställa Gud på detta sätt är att presentera en likgiltig och kärlekslös Gud som inte är vred över att ett par miljoner kvinnor har blivit våldtagna i Kongo, och en Gud som inte bryr sig om att 6 miljoner judar blev mördade i koncentrationslägren.

Men det fantastiska är att Guds kärlek visar sig inte bara i vreden över synden, utan i att han själv tar initiativet till att rädda och benåda syndaren. Genom korset kan det göras utan att Gud är släpphänt och ser mellan fingrarna på ondskan.

Är positivt överraskad över hur väl argumenten och budskapet når fram, jag har ju haft en ganska stor bredd av kristna på mina samlingar senaste veckan.