Reflektioner efter en vecka med socialdemokraternas kongress

Jag har ägnat den här veckan åt socialdemokratiska partikongressen. Det ingår i mina konsultuppdrag i det företag jag driver som jobbar med politiska analyser. Att vara med på en partikongress är nog bästa sättet om man vill granska ett politiskt parti och förstå hur det fungerar och tänker. Det råder mycket fördomar och förutfattade meningar om politiska partier. De flesta har ganska bestämda uppfattningar om vilka partier man gillar eller inte gillar.

Det är dock alltid otillräckligt att bedöma ett parti bara utifrån känslor, deras inställning i någon enstaka fråga, eller korta TV-intervjuer med partiledare eller annan ledande partiföreträdare. Här följer några reflektioner från min sida om socialdemokratin.

  1. Det finns ofta en negativ inställning bland kristna till socialdemokratin. Det har inte alltid varit så. Förr var kristna broderskapsrörelsen en sammanslutning för kristna, ofta med förankring i väckelserörelsen. Att kristenheten har blivit mycket borgerlig är ett modernt fenomen. När KDS bildades 1964 var man noga med att markera att man varken hörde till vänster eller höger. Min barndoms pastor Arne Imsen var klart till vänster i sina politiska värderingar. Han var ombudsman inom Metall innan han blev pastor. Min rektor på Betel-Institutet i Orsa Ebbe Bolin, han var också klart vänster i sina politiska värderingar. Vid något tillfälle så tydligt att jag reagerade. Många kristna hade förr en naturlig anknytning till arbetarrörelsen. Det var lika naturligt att gå till bönhuset som till arbetarekommunen eller fackliga mötet.
  2. Socialdemokraterna har varit ett mycket sekulariserat parti under många år och ofta gått i spetsen för avkristningen. Men andelen aktiva kristna har uppenbart blivit klart färre senaste 30-40 åren. Det har bidragit till att frikyrkorörelsen och arbetarrörelsen har glidit isär alltmer. Idag är dock nästan alla partier lika sekulariserade, det är bara KD som sticker ut och har många aktiva kristna i sina egna led. Det mest kristna jag stötte på under denna partikongress det var när kommunalrådet i Strängnäs, Anders Härnbro, avslutade ett inlägg med Halleluja, och ett annat med Amen. Han är son till den gamle ÖM-pastorn Göran Härnbro, och det lyser lite igenom fortfarande.
  3. Eftersom socialdemokratin har en så stark ställning i den svenska politiken är det angeläget att vi kristna ber för partiet och dess ledning. Vi behöver utveckla kontakter för att kunna föra fram våra ståndpunkter,  både på kommunal nivå och riksnivå. Jag tycker också att det är angeläget att det finns kristna som är beredda att engagera sig inom socialdemokratin. Även socialdemokraterna går att påverka. Jag tycker att flera av partiledarna har visat intresse för kyrka och kristen tro, jag tänker på Göran Persson och Ingvar Carlsson. Jag har själv vid ett tillfälle pratat med Stefan Löfven och hans fru Ulla och gett honom min bok om korset, och jag uppfattade som att han har ett genuint intresse för tron. Nye partiledaren Magdalena Andersson har dock inte markerat något i trosfrågor, så hon är ett oskrivet blad, en källa till förbön men också för att nå kontakt. Hur som helst, den demonisering av socialdemokratin som jag märker från visst kristet håll är inte konstruktivt. Och som kristna vill vi nå alla med evangeliet, även alla som ligger till vänster i sina politiska värderingar, det kräver att vi odlar bra kontakter med både socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister. Man bör dock vara medveten om att politiska partier hör till det som Bibeln kallar för ”världen”, frälsning kommer inte från partier, det kommer från Guds ord och från evangeliets förkunnelse.
  4. Socialdemokratin värnar om arbetet och arbetarna och rättvisa för arbetarna, det är en grundbult i partiets ideologi. På den punkten ser jag en överensstämmelse med kristna värderingar, arbetets betydelse, att behandla arbetaren med värdighet, och ge bra arbetsförhållanden och bra lönevillkor – det kan man ge gott om bibelbelägg för.
  5. Socialdemokratin har varit mäktig, i synnerhet under Erlander-Palme-eran. Det bröts dock 1976 och därefter har det varit en sund konkurrens om regeringsmakten i Sverige. I många kommuner har socialdemokraterna dominerat i många år men även detta har luckrats upp.
  6. Det jag är kritisk emot är att staten och samhället blir för omfattande i socialdemokratiska ideologin. Samhället och det kollektiva ska lösa problemen. Många gånger är det riktigt, men man måste också lyfta fram familjens och civilsamhällets betydelse. Att höra om kristna kyrkans betydelse, det är inte något man hör om på en socialdemokratisk kongress, men det är så på de flesta andra partiers kongresser också.
  7. Eftersom jag jobbat i alla år både i kyrkan och i näringslivet, är jag skeptisk till att partiet inte mer lyfter fram företagandets betydelse för att skapa välstånd. På en socialdemokratisk kongress låter det som att det är skatter och offentlig sektor som skapar välståndet, men det är ju endast frukterna av den ekonomi som skapas genom företagandet och näringslivet.
  8. Ett politiskt parti är ofta en folkrörelse, med stark identitet, sociologiskt liknar det ett kristet samfund. En verksamhet från vaggan till graven. Du börjar i Unga örnar och slutar i PRO. På samma sätt som de kristna måste vara förankrade i en lokal församling måste en socialdemokratisk toppolitiker har sin grund i en lokal arbetarekommun och en lokal socialdemokratisk förening. Man känner varandra i rörelsen, man stöttar varandra i rörelsen. Det blir en familjekänsla på en kongress.
  9. Socialdemokratin är tyvärr lika hopplösa som de flesta andra partier i att skapa nidbilder av sina politiska motståndare. Det förekom mycket på denna kongress. Moderaterna har varit Socialdemokratins huvudmotståndare i alla år, och nu är det också SD. Jag tycker inte att beskrivningarna av politiska motståndarna alla gånger blir sakliga och nyanserade. Men det är exakt samma med borgerligheten, jag möter samma typ av retorik på borgerliga partikongresser. Jag är vän av mer av samförstånd och blocköverskridande samarbete i politiken. Finland är duktiga på det. I Tyskland har man tillämpat det under senare år.
  10. Magdalena Andersson gick hårt ut mot privatiseringen av offentliga sektorn i sitt linjetal och detta markerades på kongressen. Skattepengarna ska inte hamna i fickorna hos riskkapitalister var en vanlig formulering. Jag tycker att kristna friskolerörelsen här ska försöka agera strategiskt. Kristna friskolor drivs inte utifrån vinstintresse, att skapa en tydlig distinktion mellan skolor som drivs av bolag och skolor som drivs av idealitet. Räknas kristna skolor in i helheten av privata skolor blir det inte bra, vi behöver utkristallisera oss som ett alternativ till övriga privat drivna skolor.

Nu till socialdemokratiska partikongressen

Den här veckan kommer jag att jobba med socialdemokratiska partikongressen och analysera strömningarna inom partiet. Reser till Göteborg i dag på morgonen.

Lämnar Stockholm och åker ut på landet som jag brukar säga i mer skämtsamma stunder när jag åker till Göteborg.

Förutom alla mina uppdrag och engagemang i kristenheten har jag under många år drivit ett konsultbolag i nischen marknad/politik, och har och har haft de flesta av de största företagen i Sverige och de viktiga branscherna som klienter under många år. Det är åt näringslivet jag levererar mina bedömningar om hur det går med socialdemokratin och hur partiledarskiftet påverkar arbetet framåt. Mitt specialområde är energipolitiken, klimatpolitiken och delvis frågor som ligger inom fältet transporter/infrastruktur.

Jag har i dessa uppdrag under många år varit med på många socialdemokratiska partikongresser, och även kongresser åt ett antal andra partier som är viktiga för mina kunder. Framförallt har jag följt Centerpartiet, Miljöpartiet och Moderaterna.

Fint skrivet om Maranatarörelsen

Mycket fin artikel i Dagen av Håkan Arenius om Maranataväckelsen. Utgångspunkten för Håkans artikel är Torbjörn Aronsons nyligen utkomna bok om Maranata.

Eftersom Maranata är min barndoms och tidiga tonårs kyrka berör det mig djupt. Även om jag lämnade Maranata som 16-åring, ungefär samtidigt som mina föräldrar började orientera sig bort från Arne Imsens Maranata, så är det inte något avståndstagande från min sida från allt som var bra med denna rörelse. Det var en genuin väckelse under en period, mängder av icke-kristna svenskar sökte sig av nyfikenhet till Maranatamöten under sextiotalet. Väldigt många blev frälsta och mötte Gud i denna miljö.

Jag har skrivit en del på min blogg om min Maranatabakgrund.

Jag lämnade Maranataförsamlingen i Stockholm hösten 1970 och gick med i Filadelfia i Stockholm. Det var inte något avståndstagande från min sida från Maranata, det var främst att jag var nyfiken på den kristna världen utanför Maranata. Trots allt positivt som hände i Maranata var det i praktiken en sluten sekt med noll kontakt med kristenheten utanför de egna leden. Jag mötte också Jesus på ett påtagligt sätt i Filadelfia, och fick bra kristna kompisar där, så det var faktorer som knuffade ut mig ur Maranatarörelsen. När jag tittar tillbaka i backspegeln tror jag att det var en Guds ledning med detta, även om jag då själv upplevde förändringarna som tillfälligheter.

Vet man inget om Maranata, snabbaste sättet att få en bild av den hyperkarismatiska gudstjänstmiljön, är att googla på Viktoriasalen. Då får man se TV-programmet med en gudstjänst från Maranata Stockholm senvåren 1963. Arne Imsen som gudstjänstledare och Erik Gunnar Eriksson som predikant och ”en jublande sångarskara” som det brukade stå i annonserna om Maranatamöten. Några man kan känna igen på scenen är Per-Arne Imsen, fortfarande aktiv predikant, Imsens son, och Curt Petersén, den ena parten i duon Curt och Roland.

Skrev här om Aronsons bok innan den var publicerad. Här skriver jag om norrmannen Ole Björn Saltnes bok om Maranata, han har precis som jag sina rötter i Maranatarörelsen, den norska grenen. Här berättar jag om min bakgrund i Maranata, inspelat för Love Revival, kristen TV.

Semesterhälsningar

Jag och hustrun har lite höstsemester och befinner oss vid St Pauls Bay på Malta. Det är den plats där man tror att Paulus led skeppsbrott på sin resa till Rom, han fick stanna flera månader på Malta oplanerat och predikade evangeliet där. Bilden visar den troliga platsen där Paulus gick i land på Malta. Vi bor mitt emot med direkt utsikt över platsen.

Tack dessutom för alla gratulationer på min födelsedag via facebook.

Jugendsprachkurs St. Paul's Bay - Malta

Einar är död

Jag är med hustrun på semester i Sydeuropa i tolv dagar. Hör nyheten idag på morgonen att rapparen Einar har blivit mördad. Är chockad. Jag hoppas att nu när en känd person blir drabbad att engagemanget mot gängkriminaliteten ska öka.

Det är huvudsyftet med arbetet vi bedriver med Sebastian Staksets organisation, Heart of Evangelism. Att nå ut med evangeliet till de kriminella gängen för att se en förändring och en förvandling. Därför pågår just nu en långfilmsinspelning med utgångspunkt från Sebastians bok, som realistiskt kommer att skildra gängkriminaliteten, men vägen ut ur det. Det är därför vi har bokat in Tele 2-arenan i september nästa år, för att nå fram med evangeliet framförallt till de som är en del av missbrukarvärlden och gängkriminaliteten. Satsningen på Tele 2-arenan ska inte vara en frikyrkokonferens för de redan frälsta.

Polisen måste göra sitt arbete och det behöver göras bättre. Socialtjänsten och skolan behöver göra sitt arbete, och det behöver också förbättras. Men framförallt handlar det om familjens ansvar, och framförallt handlar det om kristendomen och evangeliet. Det kristna svaret är inte fler poliser, och fler socialarbetare. Det kristna svaret är evangeliet och upprättade familjer.

Det vi ser är inte frukten av ökad invandring i första hand, det är frukten av många års avkristning av Sverige. Utan kristendomsundervisning och Luthers katekes, då känner man inte till budordet ”du ska inte döda”.

Vi ser gängkriminella komma till tro på Jesus för närvarande, och deras liv förvandlas. Investera i evangelisation och att nå ut med kristna budskapet till kriminella gängen. Det behöver kyrkorna fokusera på. Vill du ekonomiskt stötta långfilmsinspelningen som just nu pågår, hör av dig till Joel Sjöberg på bokförlaget Sjöbergs förlag. De ger ut böckerna om vägen ut ur gängkriminaliteten. Vill du stötta evangelisationskampanjerna nästa år, bl.a. på tele 2-arenan, gå till hemsidan för Heart of Evangelism, så hittar du kontonummer med mera.

Spännande söndag i Stockholm

Har haft en underbar söndag. Först en predikan hos Iglesia Ichtus i Stockholm, en latinamerikansk församling i Stockholm med cirka 250 medlemmar. Herren gav mig ett specifikt budskap grundat i bibelordet från Joh. 1:5: ”Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det”. Gav olika exempel och erfarenheter på hur ljuset segrar över mörkret, både utifrån min personliga erfarenhet, och exempel i Bibeln.

Klockan 16.00 besökte jag församlingen Kristet Center i Solna i Hagalundsområdet, som hade Donald Bergagård som gästpredikant och sångare. Han är ett unikum i svensk kristenhet, han har varit i oavbruten heltidstjänst för Herren i nästan 70 år, och är pigg, klar i tanken, och en oslagbar sångröst, trots att han har fyllt 85. Donald Bergagård var ju en viktig del i min barndom i Maranata, Maranatas tre ledande profiler var Arne Imsen, Donald Bergagård och Erik-Gunnar Eriksson. Mina föräldrar kände alla tre mycket väl. Minns en bilresa 1965 då jag och min mor åkte med Donald Bergagård, jag minns att han körde mycket fort, spännande fort för en tioåring.

19.00 var det möte för Heart Center i Stockholm som hyr in sig hos Folkungakyrkan. Kvällens predikant var Kjell Karlsten, en utmärkt predikan om Sackeos, Anki Karlsten ledde mötet. Det är ett starkt skede på gång i denna gemenskap med ett antal nyfrälsta, de flesta med mycket besvärlig bakgrund i kriminalitet och droger.

Jesus är på gång. Församlingarna öppnar nu upp och kommer igång igen efter pandemin. Spännande.

På söndag predikar jag hos Iglesia Ichtus i Stockholm

Nu börjar live-predikandet komma igång igen och det känns fantastiskt. På söndag ska jag klockan 11.00 predika hos Iglesia Icthus, den latinamerikanska församling i Stockholm som jag tog initiativ till för ett antal år sedan. Det började som en latinamerikansk verksamhet i Söderhöjdskyrkan där jag var pastor på nittiotalet, dåvarande församlingen Ichtys. Avknoppades som en egen församling i början av 2004 och det gick då att ordna att de fick ett hyreskontrakt med Adventskyrkan vid Norra Bantorget. De har hållit till där sedan dess.

Församlingen fick kontakt med Kartellen för en del år sedan och därför blev församlingen den första kyrkan för Sebastian Stakset som  nyfrälst.

Välkommen på söndag 11.00. Jag predikar på svenska så det går att förstå vad som sägs. Tar nog med mig lite böcker för signering.

Hernan Clavijo med rötterna i Chile har varit pastor för församlingen i alla år. Har gjort en utmärkt insats.

Carl-Erik Sahlberg nu professor vid Skandinaviska Teologiska Högskolan

Jag har haft förmånen att känna Carl-Erik Sahlberg under många år. När han var ny som präst i början av nittiotalet bjöd han in mig att hålla ett bibelstudium för det som då var själva församlingen i Klara kyrka, ett tiotal personer. Jag minns att jag då tvivlade på vad det skulle kunna bli av en satsning i Klara kyrka. Underbart att jag hade så fullständigt fel i mina tvivel.

Ett av de styrelseuppdrag jag har kvar i svensk kristenhet, är styrelsen för Skandinaviska Teologiska Högskolan. Där har vi senaste veckan beslutat om att utse Carl-Erik som adjungerad professor i kyrkohistoria. Han ska arbeta på distans från Tanzania där han bor numera.

Carl-Erik är ju känd som prästen i Klara kyrka som byggde upp en blomstrande karismatisk församling mitt i Stockholm med ett stort hjärta för de tilltufsade och utslagna. Det har skapat respekt i breda sammanhang, till och med personer i kungahuset har praktiserat i Klara.

 

Men Carl-Erik är också akademiker och har publicerat vetenskapligt i kyrkohistoria. Inte minst pingströrelsen och tidningen Dagen har han intresserat sig för forskningsmässigt. Carl-Erik blir nu adjungerad professor i kyrkohistoria med specialisering på mission, diakoni och församlingstillväxt.

Carl-Erik har hela sitt liv varit lojal med Svenska kyrkan och verkat för förnyelse inom denna kyrka. Han var bland annat en av fem kandidater i ärkebiskopsvalet 2006. Han är teologie doktor och docent vid Uppsala universitet sedan många år tillbaka.

Kyrkohistoria är ett ämne som ligger Carl-Erik Sahlberg varmt om hjärtat. I Tanzania undervisar han i afrikansk och östafrikansk kyrkohistoria på Makumira Lutheran Theological College. Han har även forskat och skrivit böcker om församlingstillväxt. 1988 gjorde han en prästmötesavhandling i Härnösands stift, ”Budskapets väg”, där han utvecklade sina tankar om tillväxt i nio punkter. Sakkunniga vid utnämningen av Carl-Erik Sahlberg till adjungerad professor, har varit professor Kjell O Lejon vid Linköpings universitet och professor Ingvar Dahlbacka vid Åbo akademi. Båda är välmeriterade forskare och har rekommenderat att Sahlberg tillsätts.

STH har för närvarande två professorer, grundaren och rektorn Anders Gerdmar, som är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet samt docent Torbjörn Aronson, docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och filosofie doktor i statskunskap.

Att bedriva framgångsrikt pastoralt och diakonalt arbete, bred erfarenhet av mission, och akademisk kompetens – det är en unik kombination som Carl-Erik kan uppvisa. Han har varit en av de främsta kristna ledarna i Sverige i modern tid.

Krönika i Dagen om sunt ledarskap

Idag skriver jag en krönika i Dagen om maktmänniskor och osunt ledarskap i kristna församlingar. Min poäng är att stagnation och för försiktigt ledarskap är ett större problem. Enligt min samlade livserfarenhet är det ovanligt med pastorer som är maktmänniskor och narcissistiska ledare. Men visst förekommer det.

Min barndoms pastor Arne Imsen, var en duktig predikant, och en stark ledare, men enligt min mening gick han över gränserna när det gällde att vara maktmänniska och dominerade sin omgivning på ett osunt och ibland manipulativt sätt. Han stötte bort alla på sikt som på något sätt utmanade hans ledarskap. Det är egentligen uttryck för osäkert ledarskap. Trygga och stabila ledare är aldrig rädda för människor som är duktigare än de själva på vissa områden.

Jag lyfter också fram ett annat problem som jag tror är mycket större, dåligt självförtroende bland pastorer och kristna ledare. Det har varit ett problem som jag själv har brottats med. Jag lyfter fram i krönikan från 80-talet då jag var förortspastor i Brandbergen. Vi var en liten församling, den växte men det var 30-40 personer under åren 1983-1986, sedan växte den över 100 personer några år senare. Men det var litet. En av de närmsta grannkyrkorna var Södermalmskyrkan som växte så det knakade. Växte från ett antal hundra till 1600 medlemmar. Fullsatt kyrka flera gånger varje söndag och dop varje söndag. I jämförelse med dess pastor Bror Spetz var jag mister nobody. Jag hade också en intern kritik, lägg ner församlingen och anslut er till Södermalm istället.

Att troget tjäna Kristus i det lilla, även när det inte var framgångsrikt, och inte såg så mycket ut för världen, och samtidigt kunna välsigna andra som det gick mycket bättre för – det var min stora lärdom från åttiotalet. Det slet i köttet, det var delvis plågsamt, men det gav mig en andlig fostran som ledare. Därför har mitt hjärta alltid känt särskilt för mindre och kämpande församlingar. Att vara trogen i det lilla, att göra sin kallelse fast, även om det verkar finnas mycket enklare genvägar till hands.

Hade jag slängt in handduken på åttiotalet hade sedan församlingen Ichtys nuvarande Söderhöjdskyrkan inte existerat. Och då hade inte heller Söderhöjdskyrkans avknoppade dotterförsamling Iglesia Icthus existerat. Det är den församlingen som under första fem åren tog hand om Sebastian Stakset som nyfrälst. Min trohet på åttiotalet hänger alltså ihop med det som händer idag.

Här är länken till krönikan.