Här följer då mina slutkommentarer efter min läsning av Rune W Dahléns doktorsavhandling. Man behöver ha läst mina tidigare inlägg för att kunna hänga med i resonemangen.

1. Dahlén har utfört ett enormt imponerande forskningsarbete. Han har dessutom haft tillgång till källmaterial som har varit betydligt mer omfattande än protokoll, litteratur och läsning av kristna tidningar. Dagboksanteckningar, minnesanteckningar, brev, med mera, ger mycket värdefulla kunskaper. Jag är rädd för att den här typen av forskning blir svårare i framtiden om vi inte skapar systematisk arkivering av all digitaliserad information som vi idag lever med.
2. Jag är enormt imponerad över arbetskapaciteten och produktiviteten hos en del av nyckelpersonerna i den studerade processen. Nyckelpersoner i dåtida missionsförbundet som Axel Andersson och David Hedegård kunde producera hur mycket skriftlig text som helst, böcker publicerades minst en gång per år. Utbudet av kristna tidningar var dessutom betydligt större än idag och man kunde publicera långa artikelserier i olika tidningar. Den ledande frikyrkliga tidningen vid denna tidpunkt var Svenska Morgonbladet. Skrivandet utfördes dessutom i stor utsträckning på icke-arbetstid utan tillgång till moderna hjälpmedel.
3. Upptäckte under läsningens gång att avhandlingens fokus anknyter till min egen livshistoria. Min gamle rektor Ebbe Bolin vid Betel-Institutet i Orsa, som var en relativt ung missionspastor på trettiotalet, var med i uppropet för David Hedegård. Min gamle lärare vid Betel-Institutet, Helmer Prozth, som var missionsförbundets distriktsföreståndare i Dalarna under många år, han är en nyckelperson i Dahléns framställning. Han var en av David Hedegårds stöttepelare. Delar av Missionsförbundets teologiskt konservativa falang formade Betel-Institutet i Orsa, och där formades jag under några år i övre tonåren under åren 1971-73. Har kommit till insikt om rötterna till mitt eget engagemang i bibelsynsdebatten. Jag blev nog mer formad av mina två år i Orsa än vad jag har begripit tidigare.
4. Dahlén använder konsekvent distinktionen konservativ kontra liberal i sina klassificeringar. Man kan notera att en stor grupp befann sig någonstans mitt emellan, man brydde sig helt enkelt inte så mycket om de exakta teologiska positionerna för olika personer. En bred majoritet röstade för Axel Andersson 1930 trots att hans nyligen utkomna bok om Präster och profeter ansågs vara teologiskt liberal och stod för åsikter som långt ifrån var mainstream inom missionsförbundet vid denna tidpunkt. Enligt mina bedömningar skulle Anderssons bok med dagens måttstockar också uppfattas som teologiskt liberal. De teologiskt konservativa var mer drivande i debatten. Liberaliseringen berodde på att alltfler ledande missionsförbundare hade läst universitetsteologi som vid denna tidpunkt var klart liberalt präglad. Den teologiska liberaliseringen gick framåt stegvis i missionsförbundet. De teologiskt liberala tog stegvis över alla de positioner som David Hedegård hade haft, en slutsats av Dahlén. De konservativa var mer agitatoriska och kompromisslösa. De liberala var nog mer taktiska och  gick varsamt fram och stärkte sina positioner. En del uppfattade det nog som att öppenhet för det teologiskt liberala kunde förenas med missionsförbundets väckelsefromhet. Det var på den punkten som Hedegård satte ner foten i ett kompromisslöst nej.
5. Dahléns dikotomi i teologiskt liberal eller konservativ, och att det fanns olika grader på denna skala, kan tyckas vara en förenklad modell. Det finns en rad dimensioner i olika teologiska positioner. Dagens akademiska teologi är dessutom mer mångfacetterad. Liberal eller konservativ avseende bibelsyn uttrycker dock en faktisk skillnad i olika hållningar som är aktuell och relevant även idag. Den som följt debatterna på min blogg känner igen sig i stor utsträckning när man läser om diskussioner i missionsförbundet på 20- och 30-talet.
6. Avhandlingen pekar också på maktstrukturer och maktpositioner.. Maktkamp. Det kunde uppstå hårda motsättningar i den ledande kretsen inom missionsförbundet. Enormt mycket tid ägnades åt diskussioner och konfliktlösning, på missionskolan, i missionsstyrelsen, i skolstyrelsen och andra fora. Maktkamp och falangstrider tycks vara mer eller mindre oundvikliga i stora organisationer som organiserar många tusen människor. Man kan dock förvänta sig att det hanteras mer Kristuslikt, ödmjukt, försonligt och sakligt i kristna organisationer. Jag är inte övertygad om att det alltid är så, när jag läser Dahléns avhandling, och jämför med nutida erfarenheter från kristna organisationer. Det blåser hårt på toppen, det gäller uppenbarligen även kristna organisationer. Och i missionsförbundets fall var en del av denna ”topp”, lärartjänsten på missionsskolan i bibelkunskap och exegetik. Dahlén lyfter fram att de tre lärarna på denna position, alla tre lämnade missionsförbundet under bittra former.
7. Man bör komma ihåg att missionsförbundet vid denna tidpunkt var en stor och mäktig folkrörelse. Man nådde all time high i medlemskap under 30-talet med 115.000 medlemmar. Det var för närmare 100 år sedan, Sverige hade då hälften av nuvarande befolkningen. Missionsförbundet har varit det klart mest framgångsrika frikyrkosamfundet i Sverige, med Pingströrelsen som god tvåa. Man undvek också den enorma splittring som drabbade Baptistsamfundet. Axel Anderssons ledarskap med tydlig och kraftfull ledarstil och hårda nypor gav resultat såtillvida att missionsförbundet lyckades hålla ihop. Trots den stora polarisering som fanns vid denna tidpunkt, framförallt mellan de pingstvänliga och teologiskt konservativa och de pingstkritiska och teologiskt liberala. En polarisering som uppenbarligen präglade Missionsskolan under ett antal år. Axel Andersson var både kritisk till pingströrelsen och en tydligt dragning åt teologiskt liberalt håll, enligt Dahlén drogs han under årens lopp i mer konservativ riktning.
8. Enligt Dahlén var den teologiska liberaliseringen etablerad cirka 1940, och nyckelpositionerna i samfundet innehades i regel av personer som hade en dragning åt teologiskt liberalt håll eller accepterade det teologiskt liberala. En notis från min sida är att missionsförbundet som en stor och mäktig folkrörelse har minskat i stort sett varje år sedan 1940. Stämmer Magnus Hagevis teser han driver på Sändarens ledarsida, att det teologiskt liberala leder till stagnation och tillbakagång. Missionsförbundets utveckling är troligen ett bevis för tesen, i synnerhet om man jämför med amerikanska systersamfundet som varken drabbats av teologisk liberalisering eller tillbakagång. Är nyfiken på vilken forskning som Hagevi utgår ifrån när han driver tesen. Det är ju en allmänt vedertagen kunskap som Hagevi lyfter fram men den specifika forskningen som ligger bakom har jag inte tagit del av och är nyfiken på.
9. Avhandlingen visar att Missionsskolan blev ett avgörande teologiskt och ideologiskt centrum inom missionsförbundet och formade tänkandet hos morgondagens pastorer. Man kan undra hur det hade gått om någon annan än Lorentz Backman hade anställts 1917. Någon med tydlig teologisk konservativ profil som också lyckades med att pedagogiskt nå fram till missionsskoleeleverna. Lärartjänsten i bibelkunskap och exegetik var en avgörande faktor i dåtidens missionsförbund. Hur hade utvecklingen blivit om de teologiskt konservativa varit mer samarbetsinriktade och mindre konfrontativa. Hedegård blev ju alltmer konfrontativ och kompromisslös under resans gång.
10. En sak jag saknar i Dahléns studie, är hur sekulära media tolkade och skrev om teologiska striderna inom missionsförbundet. Dahlén visar att det uppmärksammades långt utanför egna leden. Det skulle vara intressant att få lite ytterligare inblick i denna sak.
11. Bruno Frandell har skrivit en doktorsavhandling om David Hedegård. Är det möjligtvis någon som äger ett ex och kan sälja det till mig. Hör av dig i så fall.