Frågor om Knutby

Jag har aldrig haft med församlingen i Knutby att göra. Har aldrig varit där. Inte känt någon som varit där. Läser idag den skakande intervjun i Dagen med själavårdaren PG Eriksson som fått tillåtelse att berätta om Sara Svenssons version.

Min enda fråga är brutal. Vad är det som gör att kristna människor i vissa lägen kan bli fullständigt dumma i huvet, knäppskallar. Alla normala förståndsförnödenheter och moral kopplas bort. Där normala ateister är betydligt mer normala och sansade, vänliga och förnuftiga, i jämförelse med knäppa kristna.

Alla som var med i Knutby måste ha varit en rad sinnesförvirrade personer. Det finns inte någon annan förklaring. Och att detta kunde pågå så många år. Notera, knäppa kristna har inte bara funnits i Knutby.

Hur Sara Svensson blev behandlad i Knutbyförsamlingen, det skulle nog aldrig kunna hända någon annanstans, än i en hård kriminell miljö, alternativt en totalt knäpp frikyrka.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Andreas Holmberg

    Ja, visst blir man arg och förtvivlad. Men folk har ju varit där i de bästa syften, även känt folk som Håkan Sunnliden och Josef Östby. Kände ingen dåliga vibrationer kring Waldau eller ville man mest uppmuntra ett fräscht kvinnligt ledarskap?

    Sinnesförvirrade tror jag inte alla var, inte från början åtminstone, men kusligt lättrogna. (Eller masochistiska? – ibland kan man ju undra). Och jag tror att alla vi som saknade kontakt med Knutby var lite för nöjda med att kunna ”två våra händer”. Medan vi nog som kristet kollektiv skulle ha gjort mer – åtminstone efter mordet! – för att blanda oss i och riskera få skit för det. (Som Rigmor Robert nu faktiskt gjorde). Kanske t o m ett antal ärkebiskopar? Nu förknippas vi ju alla ÄNDÅ med Knutby.

    Som det nu vart blev ju församlingens ”femme fatale” Åsa Waldau nästan extra ”hajpad” efter mordet på systern. Och här har förstås även många sekulariserade medier och medieproffs (t ex Bert Karlsson) ett stort ansvar. Inte ens Dagen, som ändå gjort en hedervärd journalistisk insats, vågade driva Knutby- och ”Kristi brud”-skandalen tillräckligt intensivt och uthålligt.

    Möjligen behövde insikten om eländet ”växa ikapp” hos sådana som Peter Gembäck först. Han och hustrun Emma blev ju ändå lite av ”återtågets hjältar” till slut. Vi får vara glada att det ändå inte blev fler mord, ”bara” andra typer av övergrepp (jo det är illa nog).

  • tommynilsson

    Méd facit i handen så håller jag med dig stefan! Men det är många faktorer som spelar in. Kontroller kommer ju oftast smygande, nästan omärkligt. Allting började ju säkert bra. Man kände säkert en stark grupptillhörighet. Ledarskapet talar om underordnande och att man inte ska ifrågasätta och kritisera. Det är vi som har det, vi är speciellt utvalda. Underliggande fruktan kommer in. Magkänslan säger kanske att man ska lämna men, förträngs etc etc. Sanning och lögn blandas. Det är en process som fortlöper det kallas indoktrinering. Så på det sättet tycker jag inte det är så märkligt att sånt kan hända. Men låt oss lära av historien!

  • wildwest63

    Jag skyller på dåliga Bibelkunskaper. Det är inte hela förklaringen. Men om människor som regelbundet går i kristna församlingar inte själva läser vad Bibeln säger kommer man vilse. Då vajar man som säden i vinden när olika pastorer och läror blåser genom kyrkorna och man har ingen fast grund. Det finns svårtolkade bibelpassager och då brukar jag luta mig mot den kyrkliga traditionen, ibland så förkättrad i frikyrkorörelsen eller pingströrelsen. Hur många Kristi Brudar har hyllats i kyrkor genom historien och varför har just vi, just nu, just i denna tid kommit på en lära, en slags shortcut till extra salighet? Det borde redan vara skumt.

    Sen finns grupptrycket och önskan att vara med i ett sammanhang, känna gemenskap. I ett litet samhälle som Knutby kan jag tänka mig att man generellt blev utfryst om man skulle lämnat församlingen. Ingen pratar med en på stan.

    Det är ett sorgligt kapitel och sorgligt att Sverige ovanpå all annan galenskap också skulle bli känt för detta. Mord inom pingstförsamlingar växer inte på träd.