Willow Creek och Bill Hybels

Jag har i några blogginlägg berört den kris som senaste året drabbat megakyrkan Willow Creek. Anledningen till att jag kommenterat saken är att Bill Hybels har betraktats som en av världens viktigaste evangelikala kristna ledare, och Willow Creek har varit en av de mest kända kyrkorna i hela världen, under senaste decennierna. En annan anledning är att Willow Creek och Bill Hybels har haft en stor påverkan på svensk kristenhet och inte minst i mitt eget samfund, Evangeliska Frikyrkan.

Jag har nu läst den rapport som kommit från den grupp på fyra kristna ledare som fick uppdraget att göra en förutsättningslös granskning av den kritik som riktats mot Hybels och Willow Creek, och föreslå rekommendationer hur man ska gå vidare.

En slutsats från utredningen är att anklagelserna mot Hybels när det gäller olämpliga sexuella beteenden och olämpliga beteenden mot kvinnor i vissa situationer, att den kritiken är trovärdig. Utredningen går dock längre än så och menar att det kan bekräftas att Hybels som ledare uppträtt olämpligt i vissa situationer mot både kvinnor och män, med en olämplig maktutövning. Det sekulära media avslöjade har bekräftats, men min tolkning av rapporten är att det är värre än så. Det finns ytterligare skäl att rikta kritik mot Hybels ledarskap enligt denna utredning.

Vad är mina bedömningar angående detta? En viktig slutsats är att detta inte har varit enstaka händelser, utan ett mönster som upprepats under många år – det är en viktig slutsats från den utredning som presenterats.

  1. Willow Creeks ledning har visat på ett flagrant dåligt ledarskap i hela denna process. I första fasen tystade man ned hela kritiken och den hanterades i slutna rum. När den nådde offentligheten var första reaktionen att klandra de personer som förde fram kritiken. Sedan har man stegvis retirerat ju mer flagranta anklagelserna har blivit, Hybels själv har dock inte visat på något verkligt erkännande. Att ledningen har avgått är rimligt, man har inte visat prov på ett ansvarsfullt ledarskap. Jag har svårt att begripa hur Willow Creek kan vara ett exempel på ett bra ledarskap, efter dessa händelser.
  2. Det är nya ledare som nu träder till i Willow Creeks lokala gemenskap. De ska inte dömas på grund av det förflutna. Även det globala ledarskapsinitiativet som har sina rötter i församlingen Willow Creek och hos Bill Hybels tar nya tag, det så kallade Global Leadership Summit. Den unika förankringen i en lokal församling saknas dock i detta läge, och ett internationellt kristet managementinstitut är något annat än en lokal församling som förmedlar fungerande ledarskap. Det är en öppen fråga hur Global Leadership Summit fortsättningsvis kan ge bidrag till att stärka kristet ledarskap på global nivå.
  3. Vi kan inte kasta ut alla barn med badvattnet. Det är uppenbart att Willow Creek och Bill Hybels har varit till stor välsignelse i stora delar av den globala kristenheten. Att Hybels uppenbarligen visat brist på karaktär får inte dra en skugga över allt gott som har kommit från detta sammanhang.
  4. En viktig lärdom är att reflektera över megakyrkor, dess ledarskap och starka och profilerade kristna ledarpersonligheter. Det är ett dilemma inom pingst-karismatiska-evangelikala kristenheten att man flockas kring karismatiska, kommunikativa, framgångsrika och entreprenörsinriktade personligheter. Gåvor kommer ofta före karaktär. En allvarlig kritik i detta fall är att det fanns inte någon fungerande ansvarsutövning mot Hybels själv. Det krävdes ”accountability” av alla, men det fallerade när det gäller högste ledaren. Man kan bara vara med i en megakyrka om man vet vilka personer som har insyn i huvudledarens liv, och har mandat att förmana den personen. Det är en slutsats. En självklar slutsats, men det falleras på denna punkt med regelbundenhet i vissa kristna kretsar.
  5. Det som är sorgligt i allt detta  är att det krävdes sekulära medier för att lyfta fram hela problemet. Det är märkligt att vi i kristna sfären ska ha så svårt att hantera interna problem.
  6. En slutsats är att mänskliga ledare är bräckliga personer, och även i kristna sammanhang måste vi ha fungerande kontrollmekanismer och mekanismer för ansvarsutkrävning. Vi får inte ställa enskilda ledare på en för hög piedestal. Frestelsen till olämplig maktutövning är en verklig frestelse för framgångsrika kristna ledare.
  7. En viktig slutsats är att problemen med Bill Hybels karaktär och olämpliga maktutövning har inte varit offentlig, det har varit i en initierad krets och bara i vissa relationer där detta har märkts. Jag ser inte någon anledning att klandra alla de svenska kristna ledare som har slutit upp bakom Willow Creek, ordnat resor dit, och arrangerat Global Leadership Summit i Sverige. Man har gjort detta i god tro och kan rimligtvis inte haft någon kännedom om de förhållanden som avslöjats.
  8. Det finns inte några perfekta kristna ledarskapsmodeller. All mänsklig verksamhet har brister. Vi måste alltid undvika att idolisera vissa kristna ledare och rörelser. Kristus är huvudet för kroppen.

 

  • http://www.mackanandersson.se/ Mackan Andersson

    Jag har inte följt turerna riktigt – vet vi hur de drabbade tas om hand? Jag vet att i de första rapporterna talade en av de tidigare i det absoluta ledarteamet (grundarteamet) om hur hon blivit utsatt – är dessa erfarna personer kvar i ledarskap? Har de givits en paus? Eller är de nu, i en längtan att börja med ett vitt blad, ”diskvalificerade”?

  • stefanswrd

    Hej Mackan, jag kan inte några detaljer. Den rapport som nu kommit är mycket summarisk och ger inte några detaljer. Den är noga med att Willow Creek har ett ansvar för att hjälpa och följa upp alla drabbade personer, och det tycks vara en hel del. De ska ge ekonomiskt stöd så att alla får den hjälp de behöver. De menar att Bill Hybels själv behöver hjälp men att det måste initieras av honom själv. Det är ju några få personer i Willow Creeks inre krets som drivit på i denna fråga i fem års tid, i kraftig motvind, men de får ju rimligtvis en upprättelse i denna situation. Det handlar nu bland annat om Nancy Beach och Ortbergs.

  • wildwest63

    Givetvis är inte detta bra. Men vill ändå kasta in perspektivet att många namnkunniga pastorer, evangelister och väckelsepredikanter har begått svåra fel. Det är ingen ursäkt, men det verkar ha funnits i alla tider. Engagerade entusiastiska människor blir gärna maktfullkomliga, tror sig vara osårbara och felfria. Jag har personligen aldrig haft något att göra med Willow Creek, dess konferenser, läror eller böcker.

    Ta Guds vän, David, hur betedde inte han sig? Ändå höjs han till skyarna i Bibeln och allt sedan dess. Låter mörda sin kompis för att komma åt hans fru. David kunde ödmjuka sig och be om förlåtelse, det är kanske där man ska sätta strålkastarljuset.

    Har senaste tiden läst om flera stora kristna gestalter under historien. Många var sannerligen inte felfria. Vill minnas att AA Allen söp ihjäl sig, Aimee McSimpson dog av tablettmissbruk och rymde med älskare, Frank Mangs skilde sig, Whitefield förespråkade slaveri och använde fula ord om sina evangeliska motståndare alltifrån Jonathan Edwards till John Wesley. Aage Samuelsen i Norge var en hejdundrande evangelist men inte Guds bästa barn, Gypsie Smith hade ekonomiskt fuffens för sig, verkar Whitefield också haft (han hade alldeles för mycket i sitt arvsskifte). Och läser man om bondepredikanterna i den svenska folkväckelsen skulle de aldrig släppas upp i våra sofistikerade talarstolar idag när de tuggade snus, använde grovt språk och råkade i slagsmål.

    Det är sorgligt, men som synes kan inte ens en genomorganiserad kyrka som den katolska freda sig från felsteg. Än mindre karismatiska kyrkor med en enda toppfigur som gör som han/hon vill.

    Det verkar vara Guds idé att använda bräckliga kärl för sitt verk. Man får vara tacksam för allt vad dessa personligheter åstadkommit i Guds rike.

  • Stanley Östman

    Jag tycker faktiskt du anför bra reflektioner som är viktiga för den svenska kristenheten..
    Men vad dras för framtida lärdomar om möjligt för att undvika liknande ?
    Du nämner vissa, men tyvärr upprepas fenomenet.
    Jag har ställt mig frågan sedan ungdomen – varför måste en kristen flockas kring enledare ?
    Varför växer man inte till själv och gör sig oberoende av de ”stora” ?
    – Därmed inte sagt att man behöver församlingsgemenskap

    Ytterligare en passus som alla dessa ”ledarskapskonferenser” och ”ledarkoncept” ger vid handen – VEM VILL LÅTA SIG LEDAS ?

    Väx upp, och var noga med vem du har som mentor och vem som ska leda dig !

  • wildwest63

    Jag tror det finns en ledarprincip i Bibeln. Jesus var rabbi och var ledare för sin flock lärljungar. En anarkistisk kyrka där alla gör vad som faller dem in är antitesen, det fungerar inte, varken i en kyrka, annan organisation eller ett samhälle.

    Däremot håller jag med om att vi så ofta oreflekterat accepterar det ledare säger och gör. Det finns många absurda sekter genom historien och idag och man undrar alltid – hur i hela friden kan man acceptera detta? Det här beror på att man inte läser Bibeln, inte tänker själv (inte vill tänka själv?), inte ifrågasätter och inte opponerar sig. Den svenska konsensuskulturen i sin prydnad. Det skulle ju kunna bli ”bråk” (kallas i andra länder normalt samtal eller diskussion). Det skulle kunna förgifta stämningen. Tror det faktiskt inte är svårare än så varför många ledare får agera på ett felaktigt sätt utan korrektion år ut och år in.

  • gäst & främling

    Den som opponerar sig i våra församlingar blir utfrysen och kan genom det inte fungera som det är tänkt, du får inte gå mot gruppen och gruppen följer ledaren.

  • Stanley Östman

    Jag tror vi delar samma uppfattning. Det är möjligt att min betoning blev för stark.
    Vad jag ständigt förvånas över är det vurm och effektsökeri som ständigt återkommer.
    Frekvent med någon amerikansk förebild, så är man beredd att släppa alt för att ta till sig det ”nya”. Ofta endast en friserad managementteori som redan finns på managementutbildningar och en del konsulter redan lanserat.

    Men om det visar sig att det finns förebilder bakom en järnridå med obefintliga resurser, men med en ortodox syn på livsstil och ordning i församlingen – då är det ointressant.

    Och när tuvan som man hoppat till inte var så grön och ljuvlig som man föreställt sig, så hoppar man till nästa.

    Det klassiska ”gräv där du står” förkastas, det gäller att skynda vidare…

  • Läsare

    Riktigt tråkigt. Men som wildwest poängterar så är det inte många som kan slå sig för bröstet.
    När jag läser det du skriver så går faktiskt tankarna till LO, när det gäller att tysta ner och ta problemen bakom låsta dörrar. Naturligtvis har detta även skett inom pingströrelsen svk med flera. Men i riktig modern tid så tror jag dom sticker ut. Naturligtvis vill jag inte kalla dem sekt men inom kristenheten i Sverige så tror jag dom är de som varit närmast att hamna där. Här tänker jag inte på enskilda församlingar (Knutby) utan hela organisationen.

  • Jonas Rosendahl

    Du har många goda poänger som vanligt Stanley. Den största oron jag upplever är när jag ser att förkunnare verkar ha ett sånt behov av att synas och höras i de kristna mediaplattformarna. En del promotar sig själva och vad de kan göra. Har även hört om sådant i lokala kyrkor. Det gäller att ”branda” sig själv. Jag tycker det är en tragisk utveckling för då blir man tillslut intresserad av att uppehålla sin maktställning och sin mediala plattform. Och makt korrumperar.

    Den vanliga vägen ”församlingsvägen” är att börja i det lilla och arbeta utifrån sin kallelse. Kallelsen och gåvorna man fått öppnar sedan dörrar. Det är inte ett måste att promota sig själv, så man får inbjudningar. Det är sorgligt när dessa gamla upptrampade vägar om hur man vandrar i Guds rike försvinner.

  • karlolov

    Det är sorgligt när kristna ledare, kända eller okända, stora eller små, havererar. Men väldigt ofta finns det varningssignaler långt i förväg: pengar, livsstil, uppträdande, anspråk, mm. Men istället för att någon försöker ta tag i situationen, eller åtminstone påkalla uppmärksamhet kring vad som pågår, flockas beundrare och efterföljare kring dessa ”stjärnor”. Vad gäller Willow Creek och Bill Hybels har väl talarlistan i Global Leadership Summit, och den enorma penningrullningen i de sammanhangen, länge varit en varningsklocka att allt inte stod rätt till.
    Vad kommer att ske nu? Jo, troligen kommer någon ny ”superledare” att träda fram, och dansen kring guldkalven kommer fortsätta, med nya namn i fronten. När ska vi kristna lära oss att detta inte är vägen, och när ska vi börja söka andra vägar och andra ledare?

  • wildwest63

    Jag är sannerligen ingen tillskyndare för effektsökeriet och show business i kyrkan. Du har helt rätt där. Jag tycker visserligen fortfarande om stora skaror som samlas, det blir ett annat tryck när 3000 tillbeder än 30 och med tanke på att Jesus samlade många tusen så är ju det inte fel.

    Men ödmjukheten hos de ledande har varit förödande i otaliga sammanhang. Om man kastar u-landsromantiken överbord är det allra värst i den s k Tredje världen. Jag vet att det för många tar emot, därför att missionserans rapporter har varit så positiva kring människors engagerade gudstjänstliv i tredje världen. Men här finns verkligen de största avarterna, man baxnar varje gång – och mår illa. Obegripligt vad folk kan gå på för vansinnigheter!

    Därför är jag, som är uppvuxen i en engagerad pingstkyrka, idag mindre benägen att söka mig till dessa sammanhang och uppskattar en pensionerad (=ofta inget hävdelsebehov och mera frispråkig) bibeltroende präst som lågmält lägger ut skriften. Inte, som du skriver, använder senaste managementteorierna på församlingen. Jag tror detta mitt förändrade perspektiv inte bara har med åldern att göra.

    Då min far var mycket aktiv i bibelspridningsarbetet i gamla Öst så träffade jag många, även namnkunniga, personligheter därifrån. Tyvärr var det inte heller där någon ödmjukhet. Centralstyrningen var benhård, opposition tilläts inte utan man blev omedelbart utesluten vid kritik av ledningen eller en lära som skilde sig det minsta, både församlingar och enskilda. Ledande pastorer försåg sig med medlemmarnas offer, allt i mindre skala än i väst naturligtvis, men det var samma tendenser. Min far blev mycket besviken när hans ungdoms romantiska bilder av den förföljde öststatsevangelisten ibland grusades.

  • Stanley Östman

    Jag kan svara dig enkelt vilka jag menar:
    Det finns många församlingsledare i öst som befunnit sig mer än halva sin förkunnartid i fängelse.
    Deras beprövade erfarenhet och deras församlingssyn har vi inte tagit till oss i väst.
    Det är deras erfarenhet om vad tjänande uppoffring sätter för prägel på ledarskap som är mycket mer värt att lyssna till.

    Men tyvärr så följs de ”framgångsrikas” exempel mest med koncept över hur egot ska utvecklas framgångsrikt.

  • wildwest63

    Jag vet att du menade dessa församlingsledare i öst! Och tyvärr är det dessa jag mött när de väl kunnat resa utomlands. Där vi tyvärr upptäckte att de i många fall – säger verkligen inte att alla är så! – inte är bättre än amerikanska megapastorer. De jag träffade under slutet av 70-talet och under 80-talet var oerhört viljestarka, det var bara deras bibeltolkning som var riktig, allt annat var inte ens en annan bibeltolkning, det var heresi, icke-kristet, satanistiskt. De uteslöt personer i församlingen för ingenting och de avsöndrade församlingar som inte hade samma uppfattning. Deras kvinnosyn var nästan på islamisk nivå. Min mamma fick inte sitta vid vårt eget köksbord när dessa personer bad om hon inte hade duk på huvudet och höll tyst. De hade synpunkter på att vi hade foton hemma, vilket ansågs vara en synd. De betraktade sig som helgon genom sitt hårda liv i fängelserna, därför hade de auktoritet att tyda läran på sitt sätt utan att tåla ifrågasättande.

    De var beundransvärda personer som höll ut i en hård kommunistisk omgivning, men ibland gjorde de saker svårare för sig själv än de behövde, och de utvecklade samma sorts egen rättfärdighet som präglar amerikanska pastorer, fast åt andra hållet – det asketiska, stränga, fördömande. Jag mötte själv samma attityder på en resa till Rumänien i början av 2000-talet.

    Sovjetiska underjordskyrkoledare och amerikanska megapastorer – det blir samma effekt av en attityd som inte är ödmjuk och där förlåtelse och förståelse inte är framträdande drag.

  • Stanley Östman

    Intressant med din erfarenhetsbank – men tyvärr är det ytterst få eller inga som vittnar om samma erfarenheter ?!
    Vad jag tagit fasta på är de vittnesmål som framkommit via våra tidiga Kina-missionärer och även nu samtida hur de beskriver en förföljd kyrka som i mångt och mycket inte kan verka öppet.
    Sen har det även tidigare varit många från det gamla Sovjetimperiet, där enskilda pingstrepresentanter knutit vänskapsförsamlingar.
    Vittnesmålen om kvinnoförtryck är inte på det plan du anger, utan en respektfull tolkning som var utbredd även i frikyrkoSverige på 30 till 60-talet, då frikyrkorörelsen ökade som mest.
    När man som i många kinesiska församlingar inte ens hade flera biblar utan många ggr handskrivna avskrifter, så kan man hysa den största respekt och bör ta av sig de svenskamerikanska läsglasögonen i sin tolkning av rätt kristendom.
    Ett värre problem var den ”västerländska kulturkristendomen” som exporterades till Ryssland, där många inhemska kristna led av ett förytligat evangelium.
    Andra exempel är också de vittnesmål via aletheia.se som avgivits från församlingsledare i Ukraina, hur svenska LO försökt bryta ned det inhemska ledarskapet.

  • wildwest63

    Jag har bara mina erfarenheter att gå på, har mött några av dessa pastorer. Det innebär inte att jag inte anser dem som kristna. Jag menar bara att det finns två diken där det är samma typ av ”högfärdighet” som existerar. De som är framgångsrika medialt och ekonomiskt (USA) och de som är framgångsrika i att överleva Gulag och fängelser. Hos båda parter kan det bilda sig en övertygelse om att detta berodde på den egna heliga förträffligheten. Att jag har mött 6-7 pastorer är ju inte många promille av alla som funnits.

    Och det stämmer att den svenska frikyrkorörelsen, särskilt Pingst, var mycket rigid i många yttre attribut under 60-talet. Min uppfattning är att detta bäddade för den avkristning som sedan ägt rum. Pendeln svängde sedan fullt åt andra hållet och ingen satte stopp pga av nån form av dåligt samvete av det beteende man utvecklat. Nu är vi långt ut i andra diket istället. Frågan är om det är bättre.

    Kinapastorer har jag ingen erfarenhet av. Däremot, som sagt, många etniskt tyska pingstpastorer från det gamla Sovjet och Rumänien.

    Den västerländska karismatiken är ytterligare ett sånt här heligt förträfflighetstecken – allt annat är fel eller går för långsamt, bara vår rörelses tolkning är den rätta. Jag kan hålla med katolikerna om att den protestantiska kyrkodelens ständiga splittringar är ett otyg.

  • Ulrika

    ”David kunde ödmjuka sig och be om förlåtelse, det är kanske där man ska sätta strålkastarljuset.”

    Ja, det är där man ska sätta strålkastarljuset.

    Mark 1:15 ”Han sade: ”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium”

    Jakpb 5:16 ”Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra så att ni blir botade.” (från synd)

    1 Joh 1:9 ” Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han
    förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”

  • Ulrika

    För oss som inte lärt något av Bill Hybels är detta en introduktion:

    http://www.bibelfokus.se/emerging_purpose