Reflektioner över ett liv som pastor

Endera dagen fyller jag 64 år. Det är inte ett jämnt datum, men en påminnelse om att man närmar sig pensionsåldern. I den frågan är jag dock klar med mitt ställningstagande, om Herren ger nåd, hälsa och krafter räknar jag med att jobba i varje fall 10 år till, åtminstone på deltid. Har varit pastor i hela mitt liv, vissa perioder oavlönad, vissa perioder deltidsanställd, ibland nästan på heltid. Jag har gjort som Paulus, som drygade ut missionskassan med att jobba som tältmakare. Jag har i alla år jobbat som statsvetare och politisk analytiker parallellt med att vara pastor. Senaste 20 åren specialiserad på energi- och klimatpolitik. När jag började som pastor i Elimkyrkan i oktober 2009, var det första gången jag blev erbjuden en heltidslön som pastor, men tackade nej till den möjligheten, ville behålla mitt företag vid sidan om. Det var nog klokt.

Första gången jag blev anställd som pastor var i Järfälla Pingstförsamling under senare delen av sjuttiotalet. Församlingens ungdomspastor Kjell Waern skulle till London för bibelskolestudier och jag blev tillfrågad om att vikariera för honom som ungdomspastor. Det var endast under en hösttermin. Efter vikariatet fortsatte jag med pastorala uppgifter i församlingen men i oavlönad form. Jag hade nog hoppats på en fortsatt tjänst i Järfälla Pingstförsamling, och fick vissa löften i den riktningen, men därav blev intet.

I december 1980 fick jag istället den Helige Andes tilltal att bli utsänd från Järfälla Pingstförsamling som missionär till Haninge i södra Stockholm. Min hustru fick exakt samma tilltal samtidigt. Vi kände inga i Haninge, och hade knappt varit där. Jag hoppades på att vi skulle få med oss ett större team från församlingen som flyttade till södra Stockholm tillsammans med oss, till slut blev det tre småbarnsfamiljer till, några singlar flyttade också med oss och var med under första åren. Det växte där fram en liten församlingsgemenskap i Brandbergen/Vendelsömalm och så klev jag in som pastor för denna gemenskap. Efter några år beslutade vi att kalla församlingen för Brandbergens frikyrkoförsamling. Jag var pastor i den församlingen i 21 år, från 1981 fram till 2002. Arbetet expanderade även geografiskt varför församlingen först bytte namn till Ichtys och sedan till det mer slutgiltiga namnet Söderhöjdskyrkan som den heter ännu idag. Församlingen växte från några enstaka personer till 310 medlemmar då jag slutade 2002. Cirka 100 av dessa avknoppades sedan till en ytterligare församling med namnet Iglesia Ichtus. Det är den församlingen som bland annat Sebastian Stakset är med i. Perioden i Söderhöjdskyrkan (inklusive Ichtys och Brandbergen) var en mycket positiv period och jag hade ett mycket starkt stöd i församlingen. Jag hade dock hoppats på att vi skulle ha nått längre när det gäller att grunda ytterligare församlingar.

Samfundsmässigt blev det trassligt med Brandbergens frikyrkoförsamling. Även om jag var formad av sjuttiotalets karismatiska rörelse och Jesusrörelse och dess totalekumeniska profil, kom jag från en pingstförsamling i Järfälla. Min ambition var nog vid denna tidpunkt att vara pingstpastor. Jag anmälde mig till pingströrelsens predikantvecka i december 1981, men fick ett brev från Filadelfia i Stockholm där det stod att jag inte var välkommen. Det var i praktiken att bli utesluten som pingstpastor. Det var ju ytterst kontroversiellt inom pingströrelsen vid denna tidpunkt att grunda nya församlingar, och det uppfattades som splittrande verksamhet. Då var min bana som pingstpastor över.

Den nya församlingen Brandbergens frikyrkoförsamling grundades och växte fram vid en tidpunkt då Livets ordsdebatten pågick som mest högljutt i Sverige. Även om jag var smittad av den trosfriska förkunnelsen och initiativkraften hos Livets ord, kände jag det som viktigt att vår nya lilla församling hittade en förankring i den etablerade kristenheten. Pingströrelsen var då inte aktuell. Vi tog istället kontakt med Örebromissionen 1984, och vår nya församling blev en ÖM-församling och genom en kurs på Örebro missionsskola blev jag en ordinerad ÖM-pastor, jag tror det var 1986. Jag kom då in i Örebromissionens pastorskår och arbete. Där tyckte man att det var väldigt spännande med vår nya församling, och möttes av mycket välvilja och positiva tillrop. När jag 1994 valdes in i Örebromissionens styrelse blev jag alltmer indraget i detta arbete och var bland annat djupt engagerad i arbetet med att skapa sammanslagningen med Helgelseförbundet/Fribaptisterna, vilket ledde till att det som hette Nybygget/ Kristen Samverkan bildades hösten 1996, vilket sedan döptes om till Evangeliska Frikyrkan några år senare.

I början av 00-talet kände jag att jag hade bidragit med allt jag kunde för att utveckla Söderhöjdskyrkan, och blev glad över att det 2002 blev klart att Kjell Söderblom, som kände församlingen väl, kunde ta över efter mig hösten 2002. Jag visste först inte vad jag skulle göra när jag slutade, men då dök förfrågan upp om att bli EFK:s ordförande, och jag valdes in i det uppdraget i maj 2002. Det var ett omfattande uppdrag som i praktiken fungerade som ett deltidsjobb för mig. Jag hade kvar uppdraget till 2010, och var samtidigt aktiv lokalt som ledare och predikant i Söderhöjdskyrkan. Genom EFK-uppdraget blev jag också alltmer resande och besökte åtskilliga församlingar under denna period.

EFK-perioden blev dock alltmer frustrerande, jag saknade det lokala pastorala arbetet, att plantera och bygga församlingar, fungerade på en nationell riksnivå, och det kändes inte tillräckligt för att bejaka den kallelse och gåvor man fått av Gud. När jag slutade som EFK-ordförande 2010 uttryckte jag vissa bekymmer över samfundets utveckling, det gjordes bland annat i form av fyra utförliga blogginlägg där jag sammanfattade mina reflektioner. Det går att hitta dem i denna bloggs arkiv, om någon skulle vara intresserad av att läsa.

I december 2008 ringde man till mig från Elimkyrkan i Stockholm och frågade om jag ville efterträda Kjell Axel Johansson. Det märkliga i sammanhanget var att jag och min familj flyttade in till innerstan 2005 från Vendelsö, och vår lägenhet låg 1 kvarter från Elimkyrkan på Östermalm. Min kallelse och gåva har inte varit att vara en förvaltande pastor, som bara tar hand om en etablerad församling, min kallelse och gåva är mer pionjär och att grunda församlingar. Anledningen till varför jag därför kunde tacka ja till förfrågan från Elim var församlingens inriktning på församlingsgrundande, man hade redan flera församlingsplanteringsprojekt igång. Det kändes som en spännande utmaning och jag började som pastor i Elim 1 oktober 2009.

Arbetet i Elim blev en dramatisk resa, med försäljning av kyrkan, den var för liten, köp av en ny stor kyrka på söder, flytta över hela gamla församlingen från Östermalm till Södermalm, och samtidigt plantera dotterförsamlingar, och skapa ett nätverk som kom att bestå av sju församlingar. Detta växte fram under perioden 2009-2016, Elim döptes om till Folkungakyrkan som blev namnet på nya kyrkan på Söder. Martin Wärnelid efterträdde mig som föreståndare och teampastor 2014 för Folkungakyrkan och min roll blev att bli ledare för Elimnätverket med sju församlingar som vi började kalla för Elimkyrkan Stockholm. Min tanke med detta var att det skulle fungera som en multi-site Church, med regelbundna gemensamma celebrationgudstjänster och ett gemensamt ledarskap som möttes regelbundet. Jag saknade dock resurser för att jobba med den övergripande strukturen, och avknoppningarna av församlingarna medförde att de fungerade ganska mycket på egen hand. Jag insåg hösten 2016 att uppdraget som föreståndare för Elimkyrkan Stockholm var omöjligt, så jag avgick då från denna funktion. Det är fortsatt ett nära kontaktnät mellan de olika församlingarna, men på ett mer informellt plan.

Vad skulle man göra då, att vara pastor utan uppdrag är inte kul. (tillägg: det här var hösten 2016 och jag fyllde 62 år den hösten, vid den åldern är man helt oanställningsbar som pastor, vem vill anställa en 62-åring? Enda möjligheten är att bli vakanspastor någonstans, och det är ett för förvaltande uppdrag för att passa mig)

I min sista predikan i sista gudstjänsten i Elim på Östermalm 2012, uttalade jag profetiskt att vi kommer tillbaka till Östermalm som ett nytt pionjärprojekt. Sommaren 2016 insåg jag att skulle det bli något av detta, är det jag som måste ta initiativet. Min hustru kände likadant. Det blev vår nästa stora utmaning. I december 2016 avskildes vi som Östermalmsmissionärer för att jobba med kristen mission på Östermalm.

Vi är egentligen tillbaka till Brandbergen 1981, fast i en helt annan stadsdel. Att börja från början, utan kyrka och utan medlemmar och utan budget. Men vår Gud är stor och mäktig. Några glimtar från nya arbetet har jag gett här på bloggen. Återkommer i ämnet.

Vad har man då lärt sig? Att hålla fast vid sin kallelse, vad har Gud kallat en till. I mitt fall är det att vara ordets förkunnare och pionjär församlingsledare, med ett profetiskt uppdrag. Att inte söka efter mänsklig upphöjelse och plattformar, utan vara lydig Guds kallelse. Att börja från noll – det har jag nu gjort flera gånger, och i dessa lägen är det bara Herren själv som är försörjare och uppdragsgivare. Det profetiska uppdraget gör att man kan bli kontroversiell i vissa lägen, ju mer jag har varit i blåsväder, ju mer har jag upplevt det varit profetiskt det jag har sagt och gjort. Men någonstans måste man bestämma sig för om det är Gud man tjänar eller människor. Vi behöver förtroende och stöd i Kristi kropp, men inte på bekostnad av lydnad och att hålla fast vid ordets sanning.

Att vara pastor kan så lätt glida in i ett världsligt tänkande kring karriär, resultat, självförverkligande, och att nå berömmelse och människors godkännande. Om man tänker karriärmässigt kring sin pastorsroll och sina kristna engagemang, och söker bara efter människors bekräftelse – då har man glidit bort från troheten till Kristus, efterföljelsens och försakelsens väg. Om man tänker att man ska bli pastor för större och större församlingar och nå allt viktigare uppdrag, och bli alltmer känd i kristna världen – det är avfallets väg. Apostlarnas karriärer slutade i martyrskap. Det är korsets väg.

Med min erfarenhet tror jag att jag har en extra förståelse och känsla för pastorer i små församlingar. De är stora kämpar. Att jobba under knappa ekonomiska omständigheter, och knappa omständigheter överhuvud taget. Det är värda allt stöd och uppmuntran. Ring eller skriv och uppmuntra regelbundet en pastor i en mindre församling. Jag vet vad det innebär när det kommer fem personer på gudstjänsten, jag vet vad det innebär att bli hårt kritiserad när man kämpar med en liten församling, jag vet vad det innebär när församlingskassan bara klarar en 10 procents anställning. Jag tror att Jesus särskilt vill välsigna och ge glädje åt alla dessa hjältar som arbetar i små sammanhang.

Det bästa ligger framför.

 

  • Inge

    Hej Stefan!
    All heder till dej för all den energi och kraft du offrar för att sprida evangeliet.

    Du skriver att du alltid varit pastor?

    Jag funderar dock lite på när och hur man egentligen blir en pastor?

    Idag tycks det kunna uppstå pastorer lite hur som? Inte sällan kräver de dessutom full lön från första dag med alla sociala rättigheter betalda.

    Visserligen vet vi att arbetaren är värd sin lön och jag vill inte missunna någon Kristi tjänare en hederlig lön för det arbete de lägger ner för Guds rike.

    Men jag kan dock i bibeln inte finna att någon av Jesu lärjungar blev kallade till pastor eller präst?

    Däremot blev de (liksom vi) kallade att dela evangeliet, allt efter de gåvor de fått, somliga till apostlar och profeter, andra till evangelister, herdar och lärare.

    Jag har en känsla av att dagens heltidsanställda pastorer förväntas sköta alla dessa uppgifter själva vilket troligen är en omöjlighet?

    När jag var yngre hade vi ofta besök av brinnande enkla evangelister i våra församlingar, idag är det istället kända pastorer som bjuds in.

    Jag saknar dessa modiga enkla evangelister som inte kallade sig pastorer och dessutom inte alltid var så politiskt korrekta, utan talade det Anden manade dem till.

  • stefanswrd

    bra reflektioner, jag gillar egentligen inte dessa pastorstitlar som blir för generella, föredrar en terminologi som apostlar, profeter, evangelister, herdar, lärare – men ordet pastor är så etablerat i vårt språkbruk så folk blir bara förvirrade av om man ändrar terminologi. Och att gå runt och kalla sig för apostel eller profet, i svenskt frikyrkoklimat blir man främst klassad som knäppgök då.

  • Inge

    Hej Stefan.

    Risken finns att de kristna som inte betraktas som knäppgökar av världen, har allierat sig med världens tänkande, gjort sig beroende av världen och låtit sig tystas av världen.

    JOH 15:18-19
    ” Om världen hatar er, ska ni veta att den har hatat mig före er.  Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er.”

    För att återknyta till din rubrik om ”ditt liv som pastor” så betyder ju pastor egentligen ”Herde” på latin, en uppgift som möjligen ej helt speglar pastorns roll av idag?

    Dagens pastorer kan i många fall liknas vid företagsledare eller VD, då allt fler av dagens församlingar drivs som vilket företag som helst, vilket möjligen påverkar pastorns huvuduppgift som herde för församlingen?

  • GoranDuvenett

    Du har mycket kvar att ge Stefan! Var dock noga med att kolla blodtrycket.

  • Jonas Rosendahl

    Grattis till ny blogg Stefan :) Intressant redogörelse du gjort över din resa. Hade varit intressant att kunna läsa den för flera år sedan. Då hade man också kunnat ha en större förståelse för vad du präglats av.

    Kan avslöja att jag sökte jobb i Söderhöjdskyrkan runt 2005. Det är ett av två ”försök” att komma ut i tjänst via kyrkostrukturerna jag gjort. Jag hade ett halvtidsjobb i ett nytt företag min chef startat. Behövde ett annat halvtidsjobb. Jag var en av få som kom på intervju på grund av mitt unika CV. Det var dock ett ganska lamt möte med pastorn och församlingens ordförande. De såg dessutom ett problem att jag var medlem i Kristdemokraterna. ”Kommer du att försöka värva medlemmar?” Jag kunde knappt hålla mig för skratt. Samt så hade jag inte jobbat med alfakurser. Men med en hel del annat i många år förvisso men det dög inte. Det var faktiskt en befrielse när jag ganska lång tid efteråt fick ett brev där de tackade för sig så att säga.
    Istället fick jag vara med att bygga upp ett medelstort industriföretag där vi genom åren anställd många med invandrarbakgrund och gör så än idag.
    När andra framförallt ”idealisterna” i frikyrkan snackade i nattmössan, så hade jag gedigen erfarenhet av ”hands on arbete”. Det blev nyttig kunskap sen i alla diskussioner jag hamnade i.

    Sist men inte minst gav det även mig en friare roll. Jag kunde prata ur skägget medans andra fick smyga för ”de var ju anställda i kyrkan”.

    Gud leder oss om vi lyssnar, tack och lov!

  • Holger Nilsson

    Jag kan i anknytning till vad Stefan skrivit här nämna att jag gjorde ett tillägg från det i det öppna brev jag skrev till pastorer och la upp på Flammors hemsida, så här skrev jag:
    ”Bästa pastor!

    Situationen för den kristna tron i vårt land är allt annat än gott. I snitt upphör en församling i veckan, så har det varit under 2000-talet. I en del församlingar är det ungefär hälften aktiva av de matrikelförda.

    Något behöver göras – det handlar om den kristna trons framtid i detta land. Därför är frågan viktig för alla och den kan inte tas lätt på. Här har vi alla som andliga ledare och pastorer ett särskilt ansvar.

    Den 19 oktober skrev Joel Halldorf på ledarplats i Dagen. Huvudrubriken var ”Omgivna av dåliga vägledare” Underrubriken var: ”Råd till osäkra predikanter i en förvirrad samtid.”

    Halldorf skrev: ” Bristen på självförtroende kan få predikanten att tona ner anspråken, för att undvika att säga något som inte vem som helst skulle kunna hålla med om.”

    Mot slutet av ledaren skrev Halldorf: ”Till sist: tala inte bara allmänt om synd, nåd och att Jesus älskar oss. Vägledning bör vara handfast. Tala också om girighet, gästfrihet, att älska sina fiender och att stå inför döden”.

    För att vi skall få se en nedåtgående trend måste något göras, förkunnelsen av Guds ord är en avgörande faktor. Vi behöver en ny tydlighet och frimodighet på detta område. Det håller inte att bara tala om det som alla kan hålla med om, då sker ingen förändring och utveckling.

    Att genomgående upprepa att Gud älskar oss, är inte heller något som varken för församlingarna eller enskilda, framåt på tron väg. Snarare kan detta uppfattats att oavsett hur vi lever, så är allt gott och väl och vi räddas av den gudomliga kärleken. Vi borde förstå hur farligt ett sådant förhållningssätt är.

    Vi har tydliga anvisningar på den rakryggade hållnings som en i Herrens tjänst skall inta. Låt detta belysas med två bibelord:

    ”Är det nu människor jag försöker få på min sida, eller Gud? Eller söker jag människors gillande? Hade jag fortfarande sökt människors gillande skulle jag inte vara Kristi tjänare.” Gal. 1:10.

    ”Gud har ansett oss värdiga att anförtros evangeliet och därför talar vi som vi gör, inte för att behaga människor utan Gud, som prövar våra hjärtan. Vi har aldrig kommit med smickrande ord, det vet ni, eller med förevändningar för att roffa åt oss. Gud är vårt vittne. Vi har inte heller sökt bli ärade av människor, varken av er eller andra.” 1 Tess. 2:4–6.

    Vårt förhållande till de som lyssnar på predikan, skall alltså inte vara att alltid söka människors gillande eller genom orden försöka behaga människor.

    Vi behöver se djupet av att vara i Herrens tjänst. Att verka i en församling är en del av den kallelse som en pastor har, men bara en sida av kallelsen, den andra är att man står ytterst i Guds tjänst.

    Man är i första hand i Guds tjänst och i andra hand i församlingens tjänst, det är i den ordningen man skall se på sin tjänst inför Gud.
    PS. Ett tillägg till ovanstående.
    Vi tycker det passar bra att lägga till det som pastor Stefan Swärd skrev på sin blogg den 21 oktober, det ligger i linje med det vi har skrivit:
    ”Att vara pastor kan så lätt glida in i ett världsligt tänkande kring karriär, resultat, självförverkligande, och att nå berömmelse och människors godkännande. Om man tänker karriärmässigt kring sin pastorsroll och sina kristna engagemang, och söker bara efter människors bekräftelse – då har man glidit bort från troheten till Kristus, efterföljelsens och försakelsens väg. Om man tänker att man ska bli pastor för större och större församlingar och nå allt viktigare uppdrag, och bli alltmer känd i kristna världen – det är avfallets väg.” Stefan Swärd.