Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

En central del av det kristna budskapet handlar om att avslöja synden, för att förmedla förlåtelse och rening och peka på korset och reningen genom Jesus. Han har kommit både för att avslöja våra synder och befria oss från våra synder.

Kristna kyrkan har dock för länge delvis abdikerat från ansvaret att predika synd och dom, och som en konsekvens av detta missar man också den befriande och förvandlande frälsningen som är själva evangeliet.

Doms- och syndförkunnelsen överflödar dock i vårt postkristna och sekulära samhälle. Fast nu är det sociala medier, televisionen och kvällspressen som sköter om syndförkunnelsen, avslöjar syndarna, och dömer syndarna.

Det handlar ofta om frågor som helt ligger i linje med kristen etik, då Guds lag finns skriven i människors hjärtan kan man ända uppleva vad som är rätt och fel, även om man inte läser Bibeln eller har en kristen tro.

Den pågående kampanjen metoo, tycker jag är befriande, och avslöjar synden på ett brutalt sätt. Man bör dock komma ihåg att det har varit många berättelser om utsatthet och sexuella övergrepp, jag tänker t.ex. på Jonas Gardells skildring av hur han blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som 15-åring.

Jag saknar dock evangeliets förlåtelsebudskap i dessa sociala medier- och kvällstidningskampanjer, nu är det bara synd och dom som kommer fram i rampljuset. Var finns nåden, befrielsen, förlåtelsen och hoppet angående förändring?

Mäns våld och övergrepp mot kvinnor är ett av de stora klassiska syndproblemen och det är helt utmärkt att detta avslöjas och uppmärksammas.

Samtidigt är det viktigt med opartiskhet och rättvisa så människor inte döms ut på felaktiga grunder.

Hur är det då i den kristna kyrkan?

De värsta formen av sexuella övergrepp jag har hört talas om under mitt livslånga liv i kyrkan, är övergreppen inom katolska kyrkan. Det är bra att kyrkan har tagit tag i dessa frågor, men borde långt tidigare ha tagit tag i dessa problem och uppmärksammat dem.

Naturligtvis finns det ett antal berättelser om megakyrkemiljöer som har innehållit sexuella övergrepp,  både detta och katolska kyrkans präster tror jag handlar om enstaka undantagsfall, men när det handlar om så många präster och kyrkor, kan totalen bli förskräckligt omfattande.

Utifrån min erfarenhet av ett helt liv i svenska frikyrkligheten vill jag hävda att det är mycket sällsynt med sexuellt ofredande och sexuella övergrepp. Jag har hört talas om det vid enstaka tillfällen, bl.a. i min barndomsmiljö i Maranata. I de situationer jag själv har varit pastor känner jag inte till något exempel på detta. Jag har själv varit utsatt för ett sexuellt ofredande i kyrkmiljön vid ett tillfälle för väldigt många år sedan, av en annan man. Jag berättade om det på denna blogg för 7-8 år sedan.

 

  • teagustavsson

    Mycket sällsynt eller mycket sällsynt att man pratar om det? Tyvärr tror jag att det finns viss risk för det senare. Det är sant att frikyrkan har en kultur där man inte drar grova sexskämt eller kommenterar andras utseende med sexuell underton, men jag tror också att det finns risk för att just sexuella övergrepp tonas ner ännu mer eftersom sexuella handlingar ska hållas inom äktenskapet. Du blir inte bara utsatt för ett sexuellt övergrepp, du har också ”brutit mot reglerna”.

    Jag hoppas att du har rätt, men vill bara säga till alla män och kvinnor därute i kyrkan som har erfarenhet av sexuella övergrepp – det är ok att prata om det! Det är ok att säga ifrån, säga #MeToo, även i kyrkans värld.

  • Johan Franzon

    Visar inte exemplet katolska kyrkan vad som är grundproblemet med det kristna förlåtelsebudskapet? Präster kunde förgripa sig på barn, allt ifrån tafsande till råa våldtäkter, och sedan få syndernas förlåtelse av Gud. Och så kunde det fortsätta. Tills trycket UTIFRÅN blev så starkt att de själva var tvungna att agera. Det är inte förlåtelse som behövs. Det är att sätta stopp. Lagföra. Skydda de utsatta. Ge dem rättvisa.

  • stefanswrd

    helt riktigt, jag har alltid strävat efter öppna samtal och öppet samtalsklimat i de församlingar jag har varit verksam, inte minst när det gäller frågor om sex och samlevnad. Jag håller med om att det tyvärr tystas ner för ofta i kristna sammanhang, men generellt tror jag att kyrkmiljön är bättre än den råa jargong som kan vara i en del andra miljöer.

  • stefanswrd

    Nu är ju det kristna förlåtelsekonceptet, att förlåta, och omvända sig. Jesus sade till kvinnan som blev tagen på bar gärning med äktenskapsbrott, gå och synda inte mer. Så de berörda prästerna har uppenbart missat något helt centralt i kristen tro. Det visar bara att kampen mot synden har vi alla, och vi kan inte gömma oss i någon kyrkmiljö för att slippa det.
    Att få förlåtelse för att sedan fortsätta göra det som är kränkande för andra, det är inte biblisk kristen tro.
    En stor poäng med förlåtelsen är att det befriar offret, istället för att ägna sitt liv åt hämnd och bitterhet kan man ta emot befrielse genom att förlåta.

  • Johan Franzon

    Måste ett våldtaget barn förlåta sin förövare? Vad händer om barnet inte gör det? Kommer Gud då att straffa barnet? Medan förövaren kan få förlåtelse och evigt liv hos Gud?

  • stefanswrd

    kristendomen bygger ju på principen att älska sina ovänner och fiender, och de som behandlar en illa. Men visst, detta är hopplöst svårt i vissa situationer, men jag tror att det är en befrielse i att förlåta, det betyder inte alls en passivitet mot den strukturella ondskan, tvärtom

  • Johan Franzon

    Min fråga gällde om Gud kommer att straffa en våldtagen person som inte förlåter sin förövare.

  • stefanswrd

    Det är bara Gud själv som kan svara på detaljfrågor om hur våra liv ska bedömas, kristna grundsynen är att Kristus bar all min synd på korset för att jag ska bli frikänd. Att förlåta innebär dock en befrielse för oss själva, här och nu.

  • Johan Franzon

    Som det framställs på många ställen i Nya testamentet är förlåtelse ett krav för att själv bli förlåten av Gud. Om du alltså inte förlåter, så får du heller inte Guds förlåtelse.

    Detta uttrycks exempelvis här:

    ”Och när ni ställer er och ber, skall ni förlåta dem som ni har något otalt med. Då skall också er fader i himlen förlåta er era överträdelser.” (Mark 11:25)

    Och här:

    ”Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser.” (Matt 6:14-15)

    Jag kan inte förstå vad som är oklart på denna punkt.

  • stefanswrd

    jovisst, detta är en grundläggande kristen princip. Hur Gud hanterar den enskilda personen som har brottningskamp kring denna fråga, överlåter jag till Gud att avgöra.

  • Johan Franzon

    Du skriver själv i din text att kyrkan länge abdikerat från ansvaret att predika synd och dom. Nu ställer jag en enkel fråga om synd och dom. Och du abdikerar.

  • Kenneth Mäki

    Att förlåta handlar inte om känslor! Att förlåta handlar inte om att man känslomässigt måste kunna älska förövaren. Att förlåta handlar inte om att smärta och bitterhet försvinner eller undantrycks. Att förlåta handlar inte om att man måste bli vän med förövaren.

    Att förlåta handlar om att inte kräva hämnd. Att förlåta handlar om att inte kräva att den skyldige straffas! Att förlåta handlar om att låta det hela bero, gjort är gjort det blir inte ogjort hur mycket förövaren än straffas! Jag lämnar det hela i Guds hand. smärtan och ilskan finns kvar i hjärtat, förmodligen länge. Men det finns en helande kraft i att inte utkräva hämnd, det gör gott för samvetet att inte kräva hämnd. Ett gott samvete = en frisk själ!

  • Micael Gustavsson

    Bra skrivet, Kenneth. När förlåtelse diskuteras, så är det ofta inte klart vad som menas med förlåtelse.

  • Thomas Kärrlander

    Nej, Gud straffar inte barnet för att den inte förlåter förövaren.

    Vilken som får evigt liv beror däremot enbart på vilken av dem som tar emot Jesus Kristus som sin frälsare och Herre.

    Ett barn som farit så illa får svåra skador på själen och blir därmed mottaglig för demonisk aktivitet, vilket kommer att påverka dennes resterande liv på ett mycket negativt sätt om personen inte blir frigjord. Det är precis vad vi också kan observera idag hos många.

    Förlåtelse är en del av den frigörelseprocessen, men den innebår dock inte en rättfärdiggörelse av förövaren, utan förlåtelse i tro genom kraften från Jesus Kristus, en process som kan gå snabbt eller ta många år.

    Ämnen ”skador på själen” är komplext och kan inte enkelt beskrivas i ett kommentarsfält.

  • Johan Franzon

    Kenneth:
    Eftersom Swärds artikel är en reaktion på Metoo så skulle jag vilja fråga dig om du tycker att strategin ”låta det hela bero” är en lämplig strategi för att komma tillrätta med de övergrepp som kvinnor har vittnat om? Som jag skrev i mitt första svar till Swärd så menar jag att skandalerna inom den katolska kyrkan är ett exempel på att den kristna förlåtskulturen inte tycks leda till att förtryck och övergrepp stoppas. Allt ska till varje pris förlåtas. Jag efterfrågar inte hämnd. Jag efterfrågar handling. Förtryck ska brytas. Folk som tafsar och våldtar ska stoppas och polisanmälas. Om offret väljer att förlåta sin gärningsman så är det helt upp till henne. Om hon inte förlåter så ska det respekteras.

  • Johan Franzon

    Låt säga att ett barn blivit våldtaget. Låt säga att förövaren efteråt ber Gud om förlåtelse och på något magiskt sätt får detta bekräftat. Låt säga att barnet inte kan eller vill förlåta. Så får barnet höra att Gud har förlåtit det hela. Vad ska barnet tänka? ”Jag har blivit utsatt för det värsta jag kan tänka mig och ingen hjälpte mig, inte ens Gud. Och nu har Gud förlåtit? Fast jag inte har gjort det?” Där har du sannolikt lite skador på själen att ta hand om.

  • Kenneth Mäki

    Nej, det är inte vad jag säger eller menar. Självklart ska man ta tag i problem! Det är allas våran skyldighet att beskydda varandra och se till att det inte sker igen det som skett. Alla har rätt till rättvisa och så ska den som blivit utsatt kunna begära att den som begått brott ska straffas. Men större är det ju om man kan förlåta. Nu vet jag inte riktigt hur det svenska rättsväsendet fungerar. Jag tror att den åtalade blir straffad även om jag skulle säga till domaren att, hörru, jag struntar i det hela, låt snubben gå. Men kolla Martin T nu då tex. Nu har han ju offentligt gått ut och erkänt, han ska söka hjälp, han vill be alla drabbade om ursäkt. Allt har rasat för honom han står där naken och blottad, jag tror nog också han verkligen börjat inse vidden av sitt agerande. jag är inte förvånad om alkohol också har en del i det hela. Det är ingen ursäkt, men det brukar se ut så. Men hursomhelst. Vad säger Lulu Carter då? Jo, att Martin bara vill att alla ska tycka synd om honom! Jaha, men ska vi hänga honom då! Skjuta honom, kastrera honom? Det duger ju tydligen inte att han faktiskt nu har tagit ett första steg mot att vilja börja göra bot och bättring! Vad är liksom kriterierna, när ska han börja få en ny chans, efter en viss tid eller två eller aldrig? Ska han straffas och sen alltid bära ett märke som påminner honom och alla om vad han gjort? Det är ju här vi står, vad gör vi? Vi lever i en fallen värld och den som läser sin bibel vet att saker och ting kommer inte att bli bättre utan synden, ondskan och våldet kommer att eskalera dag för dag! En värld utan nåd, det är djävulens plan och tanke!

  • Johan Franzon

    Jag ser väldigt positivt på att de flesta i kölvattnet av Metoo inte pratar i termer av förlåtelse och försoning, utan kräver förändring. Om Timell har förändrat sig återstår väl att se. Så länge han hade ledningen bakom sig visade han väl inga tecken. Nu har han inte ledningen bakom sig längre, och då gör han pudel.

  • http://www.andraget.blogspot.com Andreas Holmberg

    Tycker att du skriver bra, Johan! Det är helt rätt att anmäla och kräva straff för att folk ska skärpa sej (och andra skyddas från dem). Det räcker inte alltid med ett ”förlåt” och det kan till och med vara farligt att förlåta för fort. Beträffande folk som ger sej på barn talar Jesus upprört om att få en kvarnsten om halsen och sänkas i havets djup, inte om vikten av att förlåta förövaren.

  • Inge

    Bo Krister Ljungberg berör mycket ingående de bibliska principerna i sin bok,
    ”Förlåtelse som nödvändig Frihet”
    där orden Förlåtelse, Försoning, och Förtroende står i fokus.

    En bok jag vill rekommendera för de som vill fördjupa sig i ämnet.

    https://www.adlibris.com/se/bok/forlatelse-som-nodvandig-frihet-om-forlatelse-forsoning-och-fortroende-for-drabbade-forovare-och-dig-som-star-bredvid-9789198237603

  • Johan Franzon

    Tack! Angående kvarnsten: jag är emot dödsstraff, även om jag förstår upprördheten.

  • Kenneth Mäki
  • Thomas Kärrlander

    Jag har redan förklarat detta, så läs mitt svar en gång till Johan.

  • Thomas Kärrlander

    Utan att fördjupat mig i ämnet, då jag varken har Facebook/Twitter, ser/lyssnar på TV/radio eller läser ogudaktig media som ex. AB, så är det ändå uppenbart att de luftens furste vill flytta fokusen från de verkliga övergreppen som sker dagligen på både kvinnor och barn. De står helt rättslösa eftersom poliser/myndigheter ignorerar dem, även om de bara är 12 år eller tom 3 år gamla!

  • Stanley Östman

    Johan !
    Jag tycker du ställer relevanta frågor, som inte behöver snabba svar.
    Vi kristna har en tendens att ge snabba ”quick fix”-svar. Lyssnande, Eftertanke och Rannsakelse kan vara mer kristet…
    Sen tycker jag mig se att kristen ”diakoni” i sin välvilja uppträder enfaldigt och kravlöst i många fall.
    Den ”kristna snällismen” kan bli en motpol till riktig omvändelse.

  • Johan Franzon

    Javisst, jag glömde ju att du skrev att barnet även bör tänka att det förmodligen fått demoner i sig.

  • SefastTronde

    ”Mycket sällsynt eller mycket sällsynt att man pratar om det? Tyvärr tror jag att det finns viss risk för det senare.”
    – Just det – det senare.

    Själv har jag stött på flera mycket tråkiga händelser, därigenom att människor vänt sig till mig för att få hjälp till upprättelse eller samtals- och förbönshjälp för att bli helade. Och jag har ändå aldrig varit pastor.

    Det tråkiga är att man i regel försvarar sina ”förgripare” inom kyrkan, enligt min erfarenhet. Jag vet inte varför så pass många av dessa ”offer” vänt sig till mig. Har faktiskt ingen aning. Men kanske kan en del bero på att jag inte viker hädan för överhuvudtaget någon när jag grips av helig vrede över något, och övergrepp får mig verkligt vred, utan då snarare blir mer skräckinjagande än djävulen själv.
    Skulle kunna ge flera vittnesbörd om detta, trots att flera fall inte går att berätta. Men jag skulle bl.a. kunna berätta om när en pastor i Östersund (för många år sedan) var förövaren, och när jag blev ombedd många år senare anlitad av de drabbade, och stora delar av församlingsledningen samt dess pastor först försvarade förövaren (som då hade avflyttat sedan flera år). Så jag har god erfarenhet av vad det kräver, men ett oavvisligt krav är att SANNINGEN skall fram, att förövaren måste konfronteras. Oavsett vad det kostar.

    Samtidigt kan jag tänka mig att Stefan Swärd inte stött på så många fall, enär jag tror att han inte är den typ av person människor vänder sig till i en sådan här sak. Erfarenheterna är nog olika. Vi har (alla) nog olika uppgifter helt enkelt.

  • wildwest63

    Vad gäller Metoo-kampanjen så finns säkert en del riktiga iakttagelser med där. Till stora delar är den dock rena lynchjustisen och får mig att tänka på Stalins utrensningar av kulaker, där samhället uppviglades att tro att varje bonde som ägde en ko var en ond kapitalist som skulle skickas till andra sidan. Eller häxbränningarna, där någons mosters svåger hade hört talas om en vis kvinna i en norrländsk by som samlade örter.
    Hur vet vi att det som skrivs på metoo är sant? Här kan man hitta på vilka övergrepp man vill, under anonymitet, namnge personer, en del andra hänger på, och så är vederbörande uthängd och får sitt liv förstört utan åtal, vittnen, rättegång eller domslut?
    Jag försökte själv i helgen få med ett bidrag och insåg hur lätt det var. Jag kunde ha skrivit vilken smörja som helst. Men givetvis skickade jag inte iväg det..
    En annan reflektion är att om en del av det som recenseras som sexuella övergrepp verkligen ska klassificeras som sådana, då är hela livet ett enda stort sexuellt övergrepp. Kan man ens existera som man och kvinna i samhället om allt räknas som sexuella övergrepp?

  • Elias Nyström

    Johan Franzon, jag skulle vilja försöka mig på att besvara din frågeställning:

    Jag tror inte vi behöver sväva på målet: Alla de som synder vi själva har begått mot Gud är så mycket större än de synder någon kan begå mot oss, att om vi tar emot förlåtelsen från Gud finns det inga alternativ till att också förlåta alla oförrätter som begåtts mot oss, vad de än är (jfr. Matt. 18:23-34).

    Jesus säger (Matt. 6:14f): ”För om ni förlåter människorna deras överträdelser, ska er himmelske Far också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna, ska inte heller er Far förlåta era överträdelser.”

    Men att förlåta innebär inte att förminska eller rättfärdiga brottet eller ens att ursäkta förövaren utan att släppa taget (för-låta) och att överlåta till Gud att utmäta straffet: Rom. 12:17-21. Att släppa tankar på hämnd, att inte önska ont utan gott mot förövaren, att inte förbanna utan välsigna honom (1 Pet. 3:9), att löna ont med gott och samla glödande kol på hans huvud.

  • Elias Nyström

    Tillägg: Men hur man ska hantera frågan juridiskt är en annan fråga och det var inget jag berörde i mitt inlägg. Pedofiler ska självklart lagföras för att inte kunna göra fler offer.

  • Pingback: Den abdikerande kyrkan | Helt apropå()

  • Slimebeast

    Det handlar inte i första hand om mäns övergrepp mot kvinnor som det påstås äverallt, för så har vi haft det i alla tider, och på en hanterlig nivå under de senaste decennien i det svenska samhället. Det nya hotet är utlänningars enorma överrepresentation i att våldföra sig på kvinnor både verbalt och fysiskt.

    På sådana allvarliga sammhällsproblem borde fokus läggas, inte på patetiska bekännelser när en svensk man gråter ut om hur han tog en skolkamrat på stjärten när man lekte Ryska posten i 5:an.

  • Micael Gustavsson

    Snälla, förringa inte kvinnors berättelser på det sättet. En sak som hände i femman kan ha varit nog så jobbigt även om det var klasskamrater. Även om det givetvis är värre för en 11åring att bli tafsad på av en vuxen.

  • Slimebeast

    Det var inte en referens till en kvinnas berättelse, utan till en man som kände behov av att komma med sitt bidrag till den här kampanjen, och tvingades gå ända tillbaka till 5:an för att hitta ett ”övergrepp” att bekänna.

    Kampanjen är helt absurd och kontraproduktiv. Den går bara ut på att svenskar (eller vita) anklagar och försöker hitta fel på andra svenskar och låtsas att de inte ser elefanten i rummet.



Subscribe to Stefan Swärd