Kan vi lagstifta bort synd – och frågan om homoadoptioner?

~ stefan

Den konservative katoliken Martin Lembke skriver i Dagen idag och försvarar Ebba Busch Thors linje i homoadoptionsfrågan.

Han menar att vi inte kan lagstifta bort synd utan bör bejaka detta.

Bara en kort kommentar. Nu handlar ju inte homoadoptionsfrågan om synd eller inte. Det är inte någon syndfråga.

Dessutom tycker jag att det är helt utmärkt att lagstiftaren försöker få bukt med många synder genom lagstiftning. Annars skulle samhället bli outhärdligt. Att vi lagstiftar mot våld, dödande, ekonomisk brottslighet, våldtäkt, miljöbrott, och mycket annat- allt detta är ju utmärkt. Det begränsar syndens spridning och skadeverkningar.

Så man bör vara försiktig med att hävda att vi inte ska lagstifta bort synd, även om jag förstår vad debattören menar.

Det finns dock områden där det inte fungerar att lagstifta bort synden, och där det handlar om mer personliga handlingar som inte är till skada för samhället. Även om jag tycker att sexuell otrohet är synd, och en moraliskt oförsvarlig handling, skulle jag se problem med att ha en lagstiftning mot det.

Att utöva homosexualitet var straffbart i Sverige fram till 1940-talet, om jag minns rätt var det 1946 som lagstiftningen ändrades här. Som konservativ kristen tycker jag det är helt försvarbart. Jag har inte heller hört någon kristen i senaste 15 årens debatt som hävdat att vi ska återgå till den lagstiftning som gällde före 1946.

Nu handlar inte frågan om adoption för samkönade par om synd eller inte. Det handlar endast om vad som är bäst för barnen. Och där tycker jag att alla de organisationer som arbetar för att hjälpa barn i utsatta situationer, är de stora experterna. Och när denna fråga remissbehandlades för en del år sedan innan lagen om homoadoptioner infördes, talade de enhälligt emot detta, med argumentet att det inte var till barnens bästa. Om jag minns rätt var det linjen från alla de sekulära organisationerna som jobbar med barnfrågor, bland annat Rädda Barnen. Svårare än så är det inte. All lagstiftning som gäller barn ska ha barnens bästa som utgångspunkt.


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Andreas Holmberg

    Sen fanns det ju en del förfärligt dåliga argument mot förslaget. Min egen partiledare Lars Leijonborg (FP) t.ex. framförde synpunkten att barnen riskerade att bli retade. Det enda svaret på sådant var och är ju att vi i så fall måste arbeta för att ändra taskiga mobbarattityder. (Samma synpunkt kan ju framföras mot att kristna får adoptera barn. Eller rödhåriga. Eller skelögda…). Med sådana argument mot behövdes tyvärr knappt några argument för.

    Men ingen åsikt är felaktig för att en idiot delar den (nu tänkte jag inte särskilt på Lars Leijonborg) eller för att det finns dåliga argument för den. (Gäller givetvis åt båda håll).

  • wildwest63

    Nu tycker jag det blev lite för enkelt att säga att homosexadoptioner inte skulle vara synd. En homosexuell relation är synd från första början. En homosexuell adoption innebär att barnen får en ur biblisk synpunkt felaktig uppväxt, de blir skadade försåvitt vi ska vidhålla att Bibeln har rätt. Att då adoptera ett barn är en synd, som jag ser det, ovanpå att denna önskan kommer utifrån en syndfull relation. Synd + synd, alltså (2xsynd), inte synd – synd = ingen synd!

  • Jonas Rosendahl

    Eftersom samhället inte anser detta längre vara en moralisk fråga så återstår det att det är en juridisk fråga och till viss del rättighetsfråga. Den konservative katoliken i artikeln ger efter i den här frågan men på andra grunder, det är intressant i sig eftersom jag letar efter liberala tendenser hos katolikerna eftersom det är min övertygelse att de kommer att få ge efter. Detta var en indikation – intressant speciellt då han kallar sig konservativ!

    Men vad är det bästa för barnen? Jo en mamma och en pappa. Om jag nu ska resonera från andra stolen och inte från min egen övertygelse så skulle jag kunna säga att behovet av en förebild, en mamma och pappa kan ges idag på många sätt än just den klassiska kärnfamiljen. Med tanke på att hälften av alla äktenskap går i krasch, så kan man utgå ifrån att många barn i en klassisk kärnfamilj inte mår så bra. Det viktiga blir då att barnen får goda förebilder, och många barn lever också i ”dubbla familjer”. Som politiker är man lagstiftande, och ser man juridiskt på frågan, varför ska man enbart låsa sig kring just bara den klassiska kärnfamiljen? Juridiken ska rimligen underlätta för människors leverne inte göra den mer komplicerad. Så i den pragmatiska politiken, vad blir då sista hindret om den moraliska aspekten bortses?

  • wildwest63

    Visst förstår jag hur du resonerar men även i en kraschad familj, där man lever i dubbla familjer som du skriver, finns fortfarande en mamma och en pappa kvar. Man kan relatera biologiskt till ”min” pappa och ”min” mamma, inte minst när man börjar komma upp i en ålder där man intresserar sig för sina förfäder (tonåren) och hur dom var och var dom kom ifrån. Jag som håller på med släktforskning tänker hela tiden – stackars regnbågsbarn, en hel gren av deras historia är med berått mod bortsågad..
    Det finns väl inget som säger att enkönade ”äktenskap” håller ihop bättre. Jag har för mig att undersökningar visar på motsatsen. Då har barnen där inte bara dubbla familjer, dom har tappat bort en hel dimension av att vara människa, genom att där inte finns både far och mor (ja, det gör det ju egentligen alltid, hur mycket man än tricksar med surrogatmödrar och spermabanker på min bekostnad).

  • Jonas Rosendahl

    Anar att det är därför man även försöker sudda bort de biologiska definitionerna. Men säg att samhället gör det, och med en pragmatisk politik som alla partier står för mer eller mindre, så är det väl inte långsökt att förstå att man inte vill detaljstyra mer juridiskt i det? Jag säger återigen det mot min egen övertygelse och emot vår egen frikyrkohistoria där jag har en tung referens, men frågan är om det överhuvudtaget är hållbart för en bibeltroende kristen att tillhöra den politiska eliten i ett sekulärt samhälle?

  • wildwest63

    Det där med att bibeltroende kristna tillhör den politiska eliten tror jag dock är en diskussion som alltid funnits. Ända in på 90talet fanns motståndet i min släkt när jag engagerade mig i kommunalpolitiken. Akta din själ, hette det då från välmenande äldre släktingar även om just kommunalpolitiken sällan har så brännande frågor.
    Även om jag tror det blir svårare och svårare, eftersom åsiktskorridoren för vad man får tycka smalnar, så vore det illa om allt kristet inflytande försvann från toppolitiken. Man kan, teoretiskt, påverka ett helt folk från en sån position, det finns många historiska exempel på det, man kan också helt sälja sig till majoritetens gudsförnekelser. Jag tror det är upp till var och en att avgöra vad man orkar med.

  • Karl

    Jag tänker snarare att du gör det enkelt för dig. Svartvitt tänkande.

  • Läsare

    Bibliskt tänkande är svartvitt, kall eller varm, är vi ljumma villa han spy oss ur sin mun. Bibeln är obehagligt tydlig och rak där.

  • AlmaM

    Ur ett barns perspektiv måste det ändå vara bättre att växa upp med två mammor eller två pappor, eller en mamma, eller en pappa i Sverige än på barnhem i Vietnam eller på gatan i Bogota. Ur barnperspektivet alltså, jag bryr mig inte ett dugg om vuxnas rätt till barn, det har vi inte! Barn är en Herrens gåva.