Jag är uppvuxen i en strikt pascifistisk tradition. Min far var strikt pascifist och den församling jag var med i som barn, Maranata, där var det en självklarhet att man inte skulle göra militärtjänst. I min uppväxtmiljö fanns det till och med tveksamheter att man kunde vara polis som kristen. När det var dags för lumpen för mig 1976 så var det en självklarhet med vapenfri tjänst, och jag var beredd att gå i fängelse om jag inte skulle få det.
Men jag tycker fortfarande att frågorna inte är enkla.
Att i alla lägen inte möta våld med våld, och till och med avstå från självförsvar är djupt förankrad i kristen pascisfism.
Men jag tänker på frågorna igen när jag i Dagen läser Inger Alestigs intervju med polismannen som stoppade massmördaren Mattias Flink för 20 år sedan. Han sköt ett dödande skott mot Flink, men Flink dog inte men blev så pass skadad att han inte kunde fortsätta sin hemska mördarserie, Flink han mörda 7 personer innan han stoppades av poliskulan. Allt tyder på att Flink hade skjutit ihjäl ytterligare personer den natten i Falun om inte poliskulan stoppade honom.
Hur hade det gått under andra världskriget om inte först England och sedan USA gjort militärt motstånd mot Hitler.
De svenskar som försvarade Finland i kampen mot Sovjetunionen, gjorde de fel. Sovjetunionen gick i krig mot Finland 1940 med syftet att lägga under sig Finland. Skulle finländarna inte få försvara sig enligt oss pascifister? Dessutom försvarade de sig väldigt bra, med enorma uppoffringar, och lyckades bevara Finlands självständighet.
Vi kristna pascifister bör ytterligare fundera över självförsvarets plats, och om inte det är nödvändigt i vissa lägen för att stoppa ondskan.
Jag är djupt övertygad om att all form av våld i förstaalternativet inte ska bemötas med våld. Men det finns yttersta nödfallslägen där det kan vara moraliskt försvarbart, exempelvis de situationer jag nämner ovan.