En annan intressant fråga är ju varför Greger Andersson känner sig tvungen att ställa just denna fråga?

Han tillhör ju själv den gren dvs pingst/karismatiska rörelsen som växer snabbast i hela världen just nu, tillomed snabbare än Islam, vilket säger en del eftersom Islam växer med rekordfart.

Sedan finns det en intressant aspekt på det här. När man läser i Korinth brevet så framgår ju i 1 Kor 1:5 ”Ty i honom har ni blivit rika på allt, i fråga om allt tal och all insikt, 6 eftersom vittnesbördet om Kristus har fått stadigt fäste hos er. 7 Därför saknar ni inte någon nådegåva,”

Nådegåvorna var alltså i funktion, varför? Jo därför att Kristus hade fått ett stadigt fäste, varför? Jo de hade blivit ”rika på allt” dvs insikt.

Ändå känner sig aposteln tvungen att konstatera:
1 Kor 12:1 ”Bröder, jag vill inte att ni skall vara okunniga i fråga om de andliga tingen.”

Hur går det här ihop? Är de okunniga fastän de är ”rika på allt” Vi kan även se att Korinth församlingen drogs med synder (1 Kor 6:18) som aposteln var tvungen att ta itu med.
Ändå var det ”rika på allt”.

En bild man kan ge utav detta är att Anden väl hade utgjutits i församlingen. Det fanns en öppenhet för den helige Ande och de hade växt till genom insikt i Kristus, men allt var inte i ordning ändå. Det fanns synder att konfrontera och dessutom fanns ordningar som var tvungna att läggas så att kontinuiteten skulle fortsätta i församlingen vad gäller Andens gåvor.
Så Andens utgjutande fanns men korrigering i lära och liv behövdes ÄNDÅ !
Väldigt förenklat kan man ju säga att hjärtat var rätt men sinnet behövde förnyelse.

Så vad är framgång i Guds rike? Stadig tillväxt? Rätt i läran? Smörjelsen? Eller att ”min roll är att så andra får skörda” dvs ingen tillväxt just nu?

En sak som jag tycker är viktig som pingstvän är ändå öppenheten för den helige Ande, då tror jag förutsättningar finns för korrigering, från just Anden. Då hamnar vi rätt förr eller senare. Finns inte öppenhet för korrigering fastän Andens utgjutande finns, Ja då hamnar man fel i läran ordentligt så småningom.

Som pingstvän är blir jag mer och mer övertygad ju mer jag läser om den helige Ande och Andens gåvor att skulle församlingen prioritera att be och söka Herren och LYSSNA och bli BEKLÄDDA med kraft då skulle vi inom ”pingströrelsen” snart vända denna trend,
men om vi har andligt snustorra möten så spelar det ingen roll hur relevanta vi vill vara för vår samtid, det finns inget som lockar. Jo möjligen för de religiöst lagda men det leder i längden till att man måste fylla mötena med ytterligare liturgi för att i alla fall få någon slags mening med mötena.
Jag vet inte hur många jag talat med som tycker söndagsmöten inte ger nåt….

Vi har inte relevansproblem vi har kraftproblem !! Och med kraft menar jag inte bara att man ska känna det pirra lite i händerna när man prisar Gud eller att håren reser sig på armarna eller att nån ramlar under förbön, jag menar Andens gåvor i full manifestation i församlingen !! Vi ska vara ”rika på allt” i Kristus! Överflöd av den ANDLIGA LIVET! Bägaren rinner ÖVER !! VAR finns de som längtar efter detta??? Var finns de ledare som leder fåren till överflöd av andligt LIV ???

Så frågan är då hur det är med framgången på ÖTH där Greger Andersson är verksam? Hur ser ni på ordet framgång från er horisont?
Är det ett öppet andligt klimat eftersom man bett och fastat så himlen är öppen och insikter kan flöda? Är den helige Andes närvaro påtaglig på ÖTH ?
Eller är det akademiskt högmod med betoning på att ha rätt? Eller finns en kombination mellan akademi och Andens närvaro?

”Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån. Han var föraktad utan värde i våra ögon.” Jes 53:3.

Det verkar som om det inte är helt enkelt det här med framgång. Jesus var som mest övergiven när han utförde Guds försoningsverk. Det såg ut som han var helt utan framgång. På samma sätt kanske lidande, minskande sammanhang kan ha Guds välbehag och ande över sig. Vår uppgift är att vara trogna. I framgång eller motgång.

Om en teologi för minskande församlingar:
http://www.missioalliance.org/procreation-proselytism-and-church-growth-developing-a-theology-of-church-decline/

Jag tror att Greger Anderssons fråga är mycket viktig, och därtill tidlös, och en fråga vi hela tiden måste ställa oss.

Svaret på frågan är inte enkel att besvara, utan svaret måste hela tiden ges utifrån ett prövande av Guds ord och jämförelser i väckelsehistorien. Den som ställer frågan måste i Gudsfruktan och bön främst finna svaret själv.

Generellt sett visar såväl tillämpliga bibelord som historien att där Guds ord haft framgång medför detta välsignelser på alla plan. Motsatsvis ger även såväl den bibliska historien som väckelsernas historia, efter biblisk tid, att många börjat rätt men slutat fel, och att den välsignelse som givits missbrukats till att ”bygga imperier” och ”religiösa maktkoncentrationer” utifrån enskilda personer. Exemplen är så många att detta forum knappast ger utrymme för mängden av exempel.

I vår tid verkar enskilda s.k. ’ministries’ under identitet av en rad enskilda predikanter. En del består, där främst Guds ord får framgång, likt Petrus predikan efter pingstdagen. Andra övergår i personfixering, där predikanten uppenbart fallit i materialism, för att berika sig själva, och maktbegär. DL Moody sa en gång (fritt ur minnet) att ”..den största sataniska frestelse jag varit med om var då jag predikade i en stor kristen konferens tillsammans med en annan välkänd predikant, och han efter ett möte sa, ’du och jag Moody är vår tids största väckelsepredikanter'”. DL blev fullständigt chockerad och tvingades till bön hela natten till följd av detta. Frestelsen till högmod, och att bygga sitt ministry runt sig själv istället för att bygga Guds Rike blir nog många predikanters fall.

Gregers fråga är viktig, mycket viktig, och vi bör alla ställa den, inför varje större förment kristen rörelse eller predikant som uppstår. Men, svaret är inte givet på förhand. Det kan nog variera från fall till fall. En indikation i negativ riktning är att finna i hur ’predikanten’ ifråga ställer sig själv i centrum, berikar sig, eller huruvida han/hon söker få rampljuset bort från sig själv – och söker Guds ära.

Gud hjälpe oss alla som av ärligt hjärta vill tjäna Honom att alltid söka Hans ära och inte vår egen!

Apg 6:7, 12:24 Jos 1:8

”vi kan riskera i ett slags kortsiktig pragmatism som i värsta fall är mer präglad av ett slags affärsdiskurs än kristen tro.”

Så sant! Jag tror det ligger en hel del i det du för fram här.
Nog har det synts tecken på bla detta i Pingströrelsen på senare år?
När jag tänker efter, skulle man nog kunna finna att såna tendenser poppat fram inte bara på senare år, utan till viss del varit i för- eller bakgrunden mkt lång tid.

Men, ändå kanske det på senare tid kommit att bli mera uttalat, ett mer tydligt ’managementfilosofiskt’ tänkande. Kan det ha att göra med att det är så pass många inom ledningar i församlingarna som är från samhällsadministrationens värld, och andra offentligt relaterade verksamheter, i tillägg till från ledande positioner i affärslivet?

”Världar” där diverse noggrant specificerade metoder, och modern psykologi, ofta rejält färgad av både new age och märkligt nog även ren materialism, styr upp mycket av hur man tänker. Ja, till och med gör att den sekulära världsbilden ganska påtagligt stiger in och färgar av sig på kyrkan…i dessa fall på ledningsnivån.

Det är klart, det är inte den enda ”processen” som sker, även andra, ganska motsägande den ”affärs-/administrationsmetodiska” processen sker samtidigt/parallellt.

Tack för svar Greger. Jag kan inte annat än hålla med dig. Vi behöver en balanserad syn på vad framgång innebär i Guds rike.
Allt gott.