ÖTH-läraren Greger Andersson har ställt en fråga här på bloggen som jag lovat att försöka kommentera.
Frågan lyder: ”Är det i numera en etablerad uppfattning att ”framgång” är ett tecken på att man har rätt? Argumentet återkommer ju gång på gång i olika typer av diskussioner. Tanken tycks vara att framgång för en pastor, rörelse eller församling är ett tecken på att man är välsignad och alltså har rätt i sina uppfattningar. Jag är lite nyfiken på bibelstödet för den här typen av resonemang.”
I den klassiska bönen ”fader vår” så ska vi ju be att Guds vilja ska ske på jorden. Framgång bör rimligtvis definieras som att Guds vilja sker. Det är ju inte alltid förenat med yttre framgång.
Däremot är det Guds vilja att vi ska förverkliga missionsbefallningen, att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det är också Guds vilja att vi ska bära frukt, en frukt som blir bestående enligt Jesu undervisning i Joh. 14 och 15.
En rimlig tolkning av att bära frukt är att föra människor till tro på Kristus och göra dem till lärjungar.
Ju större framgång en församling har i att föra människor till tro på ett långsiktigt och varaktigt sätt, bör vara ett vittnesbörd om att man gör saker på rätt sätt, och bör också vara ett vittnesbörd om att vi gör det Jesus säger i Johannesevangeliet, håller hans ord och gör efter dem och lyder hans ord.
Det är tydligen sammankopplat med att vi har hamnat rätt även läromässigt.
Så mitt svar på Gregers fråga är nja, det kan vara så, att framgång i kristet arbete tyder på att man har hamnat hyfsat rätt i sin tro och lära.
Sedan är det ju inte helt enkelt det Greger skriver ”rätt i sina uppfattningar”. Det finns bredd och nyans i det kristna livet, och kristet liv är en livslång resa, där uppfattningar och perspektiv förändras, förhoppningsvis åt rätt håll, ju mer vi lär känna skrifterna och lär känna Gud.