Traditionell bibelsyn är ett svårt begrepp Är det de gamla kyrkofädernas mycket fria bibeltolkning man menar då? Tomas av Aquinos grekiska filosoferande med djärva frågor till Gud och texten eller menar man PP Waldenströms radikalfundamentalistiska moderna 1800-talshållning?  Liberal syn är ju enklare men modern syn på Bibeln vad är det? Postmodern är ännu svårare. Jag tror att vi alltid kommer att behöva diskutera och samtala om Ordet och bibelordet
men utan den förutfattade meningen att alla som inte helt håller med
mig som jag tycker precis nu  bör tystas, brännas på bål eller uteslutas
ur kristenheten. Alltså tycker jag att bibelsamtalet alltid måste pågå men invektiv och svårbegripliga etiketter kan vi slänga innan vi ens börjar prata om saken.

 Se detta är ett bra bibelsamtal! Hur ska vi förhålla oss till olika läsarter, vilka grundtexter ska vi använda? Hur ska vi se på paradoxerna i Bibeln? Mitt tips till dig är att läsa många olika översättningar 1917 års översättning var nog inte lika tillförlitlig som Bibel 2000 pga att man inte hade tillgång till samma språkkompetens och lika många textfynd, men att översätta en text är ändå aldrig möjligt. En text skriven för 2-3000 år sedan måste alltid tolkas och man måste välja mellan olika alternativ som ibland kan vara ganska olika. I vissa utgåvor av Bibel 2000 finns sådana sk. textkritiska kommentarer (som INTE betyder att man går till angrepp mot textens innehåll utan att man erkänner att det finns olika sätt att översätta texten på och att det finns flera olika grundtexter som måste vägas mot varandra.) där man för fram olika läsarter och jämför olika grundtextfragment.

Bibel 2000 har också fördelen att ha haft med judiska översättare som man får förmoda har viktiga ingångar till texterna. Utomlands står nästan alltid ett enskilt samfund för översättningen men Bibel 2000 hade med översättare från olika trosinriktningar vilket får sägas vara ett mycket starkt trovärdighetsstärkande faktum.

Dessutom hade man år 1947 gjort ett mycket viktigt fynd: I de så kallade
Dödahavsrullarna från 100-talet f.Kr., finns nästan alla böcker i Gamla
testamentet representerade. De är de äldsta bevarade bibeltexterna och
har bidragit med ny och viktig kunskap som av naturliga skäl inte fanns att tillgå i början av 1900-talet.

Läser du fler språk än svenska är det alltid bra att läsa olika översättningar från olika språk, men de är ju, som sagt var, i allmänhet knutna till olika samfund. Engelskan har ett flertal välgjorda översättningar, men de svenska översättningarna, särskilt Bibel 2000, behandlas med mycket stor respekt utomlands genom att den är så välarbetad både språkligt och stilistiskt och inte företräder någon speciell kyrka eller synagoga. Man jobbade på ett unikt sätt med stilister som Tomas Tranströmer och Ylva Eggehorn och rena språkvetare sida vid sida. Du kan nog vara trygg med Bibel 2000 även om det kan vara härligt med de gamla ordvändningarna som du vant dig vid i 1917 års översättning.

 Vi har ju på svenska också den sk. Folkbibeln som kanske inte har samma trovärdighet men som absolut inte bör föraktas för det. Det finns flera översättningar av den mer konfessionella karaktären på svenska, alla hederligt gjorda men med lite olika vinkel och de är nästan alltid bara översättningar av Nya Testamentet eller parafraser av 1917 års översättning.  Jag vill bara lyfta ett riktigt varningens finger och det är för Nya världens översättning som konsekvent översätter texten, och enligt min mening också förvanskar den, i den riktning som Jehovas Vittnen tolkar texterna. Det jag kan se är att de valt översättningar som inte förekommer i några andra översättningar och verkar synnerligen långsökta, om de stärker deras egen tolkning.

Sedan är studiebibeln och liknande utgåvor ett bra redskap för textstudier. Studiebibeln innehåller bara de koinägrekiska texterna som använts vid översättandet av nya testamentet men samma princip finns även i interlinear-biblar med Gamla testamentet. På engelska finns flera stycken, där är det förstås också bra att bunkra med flera olika från olika samfund. Dessa biblar har grundtexten och i förekommande fall olika varianter av den med en ord för ord-översättning i direkt anslutning till grundtexten. Om inte annat förstår man översättningens problem. I de flesta interlinear-utgåvorna finns också olika bibelöversättningars förslag till tolkning. För mig är detta slags bibelstudium mycket givande.

På bibelsällskapets sajt bibeln.se finns mycket mer intressant information om Bibeln, översättningar och Bibel 2000.

Alma, kul med responsen, men jag skulle nog tro att även ganska rigida teologer – liksom jag och Stefan Swärd ;o) – är rörande överens om att även de som inte helt håller med dem ska slippa att bli tystade eller brännas på bål. Det borde väl inte behöva förtydligas, men härmed är det gjort.

Däremot är ju inte allt som kallas kristet kristet. Jag är ytterst osäker på om t.ex. mormonerna eller Jehovas Vittnen eller John Shelby Spong / K-G Hammar / Ulla Karlsson i Aspeboda bör räknas till kristenheten (varför då inte lika gärna Mohammed Knut Bernström – för vilken Jesus är en stor profet – eller Dalai Lama – som kallat sej själv ”en liten kristen”?).

Och även i de fall man verkligen kan erkänna varandra som kristna är det långt ifrån självklart att man med förtroende kan samarbeta inom samma kyrka. (Eller att alla duger som företrädare för samfundet – i den bemärkelsen kan någon absolut behöva ”tystas”). Någon ordning måste det vara även i ett samfund – så intar ju t.ex. Svenska kyrkans ledning en ytterst rigid hållning mot högkyrkliga eller framgångsteologer och/eller barndopsbetvivlare. Liksom andra samfund, t.ex. ELM-BV och EFK, försökt hålla gränsen klar mot s.k. liberalteologi. (Att t.ex. K-G Hammar är en mycket liberal teolog, inte bara jämfört med ELM-BV och EFK, tror jag inga begreppsproblematiseringar i världen kan dölja). Greger Andersson liknar ju inte alls K-G Hammar eller Spong – jfr http://brogren.nu/spong2.htm – och ändå är det förstås en intressant fråga även på ÖTH hur mycket av bibeln som kan förklaras ohistoriskt.

ALLA (särskilt teologer) som öppenhjärtigt diskuterar teologi och bibelsyn – vare sej inom EFS, EFK eller Svenska kyrkan, ja, t.o.m. inom samfund som verkar tro att all teologi är OK bara man säger att Jesus är Herre – sätter faktiskt sitt förtroende och sin position inom samfundet på spel. Det vore oärligt att påskina något annat, liksom att mörka sina åsikter bara för att biskopen eller distriktsföreståndaren (eller ordföranden) kan komma att fasa ut en. Bibelsamtalet måste alltid pågå, som du skriver, och onödiga eller förhastade invektiv bör undvikas, Man bör alltid utgå från vad man faktiskt är överens om. Men det är orimligt att göra sej av med bibliska begrepp som ”bekännelse” eller ”villolärare” bara för att de missbrukats och ibland använts av alla mot alla.

Visst kan man behöva problematisera begrepp som ”traditionell bibelsyn” eller ”liberalteologi.” Det finns t.ex. en allegoriserande tradition (även inom bibeln själv!) som jag dock menar vårdats likaväl av t.ex. Lars Levi Laestadius och bildrika EFS-predikanter som någonsin av kyrkofäderna eller aposteln Paulus (men att t.ex. ”den klippa som följde dem [israeliterna] var Kristus” har väl aldrig ansetts utesluta naturundren eller själva Exodus?). Och P P Waldenströms ”1800-talshållning” är egentligen inte så radikalfundamentalistisk när man synar den närmare – han idkar frejdig textkritik kring ex.vis Mark. 16 eller Judas brev och bitvis även kanonkritik på ett sätt som vore t.ex. Peter Fjellstedt (i sin motsvarande ”förklaringsbibel”) synnerligen främmande. Däremot reagerade han fullt förståeligt mot 1800-talsradikalismens drastiska ifrågasättande av bibeln och undren (Strauss, Ritschl, Harnack…) och skrev: ”Låt oss behålla vår bibel!”

Jag tror för övrigt att det är positivt om vi kan fostra ledare som både kan förkunna ordet med skärpa i predikstolen, och också skulle kunna ta spjärn mot texterna och tala profetiskt in i samhällsdebatten – varför inte i kommande framtidskommissioner.

Jodå, Tommy, själv är jag bekant med tesen om Jona-boken som fiktion sedan många år tillbaka, även från s.k. konservativt håll: biskop Bo Giertz trodde t.ex. att Jona bok kunde vara en sedelärande berättelse i största allmänhet (ungefär som Elsa Beskows Fumle-Pär eller liknande). Och visst kan en alltför oreflekterad och tvärsäker ”bibeltro” (jag tänker på tanten som sa om King James´ översättning ”If it was good enough for Jesus, it is good enough for me”) verka utestängande; men hur långt kan vi som kristna gå i kritiskt och ”modernt” tänkande innan vi faktiskt står där med en ganska söndertrasad bibel? En bibel som liksom aldrig fått chansen att på allvar bilda motpol och korrektiv till oss och våra föreställningar om vad Gud kan och inte kan.

Själv skulle jag bli enbart lycklig om någon övertygande kunde bevisa att Josuas bok med dess folkutrotningar var en ren allegori som handlar om kampen mot synden o.s.v.. Men vad Jona-boken beträffar har jag aldrig – säger aldrig – fått klart för mej varför den skulle antas vara ohistorisk (i bemärkelsen att en motsträvig profet aldrig verkligen svalts av en fisk och överlevt för att sedan bege sej till Nineve och bli redskap till en väckelse). Varken du eller Greger Andersson – eller Bo Giertz – har vad jag vet presenterat någon övertygande förklaring, och tills en sådan övertygande bevisning presenteras är det rimliga, menar jag, att Jona-boken betraktas som en enkel redogörelse för fantastiska händelser som verkligen inträffat i tid och rum. 

När vi enkla söndagsskollärare berättar om Jona för våra barn och ungdomar, ska vi då – särskilt om de tänkande ungdomarna frågar! – beskriva honom som en from och sedelärande personifikation av diverse mänskliga fenomen, eller som ett konkret historiskt exempel på en ovanligt knepig och lynnig – men därmed också berörande! – profet, en slags gammaltestamentlig Petrus?

Och eftersom jag bland GT-böckerna har ett särskilt gott öga till Ester, tänker jag med bekymrad min att hon förmodligen är minst lika sårbar som Jona för ett utpräglat historisk-kritiskt angreppssätt. (Hon är väl redan, även hon, av den akademiska teologin förpassad till den uppbyggliga fiktionens värld, se http://efsidag.blogspot.se/2009/04/ester-ar-bast.html ). Så hur ska vi presentera Ester för nyfikna tonåringar? (Som den ohistoriska personifikationen av judar i exil… eller som en modig judisk kvinna från perserkrigens dagar?).

Tack dock för svar, Tommy – och med viss förskräckelse kommer jag nu ihåg att Stefan Swärd ville avsluta bibelsynsdebatten för den här gången ;O).

”…alldeles bortsett från Göran Tunströms diskutabla – men av K-G Hammar mycket senterade – sats ”Gud finns inte – jag tror på honom.” Skulle det ha stått. Jag bryr mej förstås inte mycket om Tunström eller Hammar som teologiska auktoriteter, men det kan möjligen ligga något i att verbet VARA (jfr  gudsnamnet Jag ÄR) är tyngre än verbet FINNAS (som kanske förutsätter att det finns(!) någon som liksom ”hittar” Gud/Ordet).

Om Bibel 2000 stämmer så har det predikats lögn för mig,
ni kan väl åtminstone kosta på er att läsa och begrunda dom ställen som jag pekar på, och inte bara rycka på axlarna åt allting.

Så otroligt ologiskt….. Ni kan inte ens ena er om VILKEN bibel som är den rätta…

Ja men nu handlar det om en sk gudomlig skrift…. om dess anspråk är sanna borde det vara en enkel sak att dels ha lämnat den i en enkel lättförstålig version, med alla mirakler som sägs ske så uteblir en lien enkel sak: en text som de troende kan enas om….

Och högst relevant är även detta inlägg som ger lite vibbar av tolkningshistorien (inte specifikt om Jona) så att vi är överens om att frågorna inte är nya:

bramboniusinenglish.wordpress.com/2012/08/05/c-s-lewis-im-not-a-fundamentalist/

”Lögn” – tja, om någon tror att Jeremia förutsagt Golda Meir är det väl inte nödvändigtvis en lögn, möjligen en osanning (något hen TRODDE var sant). Den som inte själv är förtrogen med grundtexten kan givetvis i enstaka omdiskuterade verser hamna snett i själva exegetiken (textutredningen) men inte nödvändigtvis vad gäller budskapet i stort. Så jag ser det inte som något jättestort problem att översättningen av vissa verser är omstridd, men man bör så klart inte grunda en lära på bara ett enda bibelord, särskilt inte om översättningen är omtvistad.

http://www.bibelfokus.se/oversattningar

Å andra sidan har ju du, Anders, fått många tillfällen att ge dina synpunkter på just dessa frågor. Men då har du menat att du som professionell NT-exeget inte kan uttala dig om GT, förutom Jona då förstås. Så vilka är ”man” som du syftar på här? Vi kan väl börja med att du redogör för dina perspektiv? 

Här är ett mycket tänkvärt inägg i bibelsynsdebatten. Rubriken är: Vad sås in i nästa generation? Debattinläggget är skrivet av Nils-Olof Nilsson och Jonas Rosendahl:http://www.varldenidag.se/deba…

Länken fungerade inte se om denna går bättre.
http://www.varldenidag.se/debatt/2012/12/19/Vad-sas-in-i-nasta-generation/

Andreas Holmberg,
Du är inne på intressanta reflektioner här. Jag har ju vid ett antal tillfällen hävdat att det är nödvändigt att dra gränser för vad som är kristet eller inte, den typen av distinktioner har upphört i vissa kretsar. Kristendomen blir intetsägande och meningslös om det inte finns gränser. Gränsdragningar gjordes i Nya Testamentet, och i den tidiga kyrkohistorien.
Det intressanta är att diskutera vad som är verkliga gränsdragningsfrågor, vad är villolära, och vad är olika bibeltolkningar och meningsskiljaktigheter som vi får leva med.
Det är ju egentligen frågor för kyrkoledare och samfundsledare, det var en bra ambition av Hedin och Alborelius att dra upp en gränsdragningsdebatt, men för övrigt är det alltför tyst. Och jag håller med om att Hedin-Alborelius-Hammar-debatten, vad blev slutsatsen, blev det sedan frid och fröjd, och allt rullar på som vanligt – eller?
hälsn
STefan Swärd

Great, looking forward!

 Lika överraskande håller jag med dig=) Jag gillar också det fornordiska varda bättre än tyska medeltidslånet bliva i Genesis 1, så visst kan man diskutera vissa stilistiska detaljer, men i stort så är Bibel 2000 absolut en av de bästa översättningar som finns av de språk jag kan överblicka.

 Just Johannesprologen är mycket intressant för i den grekiska grundtexten står det att ”ordet fanns i faderns livmoder” jag förstår att man inte orkade ta konsekvenserna av den ordagranna betydelsen men visst är det både vackert och för en som kommer från Laestadianland där vi talar om den himmelska föräldern, väldigt stärkande för den förförståelse och gudsbild vi är uppvuxna med.

Var någonstans mellan mina få rader läser du in vrede, jag känner snarare sorg över alla axelryckningar.

Precis så tycker jag, Andreas, dessutom är det ju så att det som varit kyrkans tradition fram till 1800-talet var just den allegoriska bibeltolkning som hjälpte Augustinus  till tro. Jag tror också att det finns villoläror och alltid har funnits, men på något sätt har det genom 2000 år ändå vaskats fram guld i kyrkan och jag tror inte kättarbålen varit ett positivt bidrag till detta. Däremot vakar Den Heliga Ande över ordet så vi kan lugnt bara samtala om ordet utan att döma varandra till virtuella kättarbål. Jag är ju som du uppvuxen i läseriet i norr. Dem du nämner;  Waldenström, Rosenius, Laestadius, Fjellstedt och deras efterföljare har format min förförståelse inför ordet, men jag försöker också vara öppen för den katolska och ortodoxa traditionen på ett sätt som dessa aldrig skulle vara.

Traditionen är ett mycket svåranvänt begrepp speciellt när man ser till de äldre kyrkorna eftersom traditionen är en lärogrund som kan lägga till saker som inte står i bibeln eller som man läser väldigt implicit. Exempelvis bestämde påven Gregorius I att det var för många kvinnor kring Jesus så han reducerade Maria från Magdala som försörjde lärjungarna med sina tillgångar, Maria från Betania och synderskan i Simon den spetälskes hus till en enda person, vilket sedan har varit rådande tolkningsnorm i katolska kyrkan. På 1800-talet bestämdes att det är i enlighet med den heliga traditionen att mamma Maria gjorde himmelsfärd osv.

Den rådande bibeltolkningstraditionen har varit mycket mindre fundamentalistisk i tidig kyrkohistoria än den var i läseriet i Sverige till exempel kunde man fundera kring Jesu förkunnelse helt allegoriskt som om det inte hänt att han kört ut månglarna ur templet och självaste Luther har ju fortsatt att stuva om i tio guds bud för att undvika bildförbudet.  Alltså är det väldigt svårt att använda traditionell när man talar om bibeltolkning. Det var bara det jag menade. Det är nog bättre att deklarera att jag är från nordliga Sveriges läseritradition och tror på ett, kanske barnsligt, sätt att det som står i Bibeln i stort sett är historiskt relevant. Jag förstår inte varför det är otroligt att Jona bok kan vara en historisk skildring, Jag har mött syrianska kristna som tycker den är viktig för deras självförståelse. Det kan den ju förstås också vara om den bara är en sedelärande saga som visar hur lätt det assyriska folket har att ta till sig Guds ord i jämförelse med tröga judar. Men jag har inte ett dugg svårt med mirakel i bibeln jag menar har man sett den minsta lilla hundvalp födas så vet man att mirakel är helt naturliga.

Precis som för dig är det svåra i Bibeln för mig helt andra saker; varför Jefta inte hindras av Gud från att döda sin dotter när Gud är så tydlig med Abraham om att han inte ska döda Isak. Varför Gud tillåter massmord och till och med förskjuter Saul för att han är för mild mot fiendens boskap, som ju rimligen måste räknas som totalt oskyldiga till allt. Det är svårt men jag tror inte det är speciellt ohistoriskt. Augustinius valde ju en helt allegorisk tolkning här för att överleva. Vi läsare har inte tagit den utvägen utan menat att NT måste vara överordnat GT, vi menar ju att uppenbarelsen blivit tydligare med tiden. Vi protestanter tycker i princip att uppenbarelsen är fullbordad med kanons fastställande och flera äldre kyrkor tycker att uppenbarelsen fortsätter i kyrkans tradition.

Egentligen är det väl någonstans mittemellan dessa åsikter som sanningen befinner sig. Ingen kristen vid sina sinnens fulla bruk skulle idag försvara slaveri, apartheid eller barnmisshandel medan man gjorde det på 1800-talet med bibelstöd. Samma bibel som stödde Wilberforce och Beecher-Stowe i kampen mot slaveriet, Martin Luther King i kampen mot segregationen i USA och Desmond Tutu i kampen mot apartheid. Alltså samverkar tradition och läseri när den Hleiga Ande ger oss hela sanningen.

 Ja Vulgata är en bra översättning också, tog inte upp den för så sorgligt få läser ju latin nuförtiden, vi är en krympande skara riktiga humanister här i Sverige av idag.

Ja, vi är glada att på ÖTH ha fått utbilda hundratals missionärer, pastorer och andra ledare som kan sprida detta frälsningsbudskap över världen men också ha fördjupat sin teologi t ex ifråga om de bibliska språken, etik, dogmatik, kyrkohistoria, etc. Låt oss inte spela ut teologin mot evangelisation. Det blir alltför förenklat. Låt oss inte förakta utbildning. Det är bra att ge till evangelisation men också till diakoni, utbildning och många andra ting.

Vilka axelryckningar? Du har fått långa, engagerade, bra svar av två personer (men i och för sig inte av Stefan).

Behövs då ett begrepp som ”lågintellektuell bananteologi”? Av en ledare för en pastors och herdeutbildning? 

Skulle vara intressant om exempelvis Pelle Hörnmark som tidigare pastor i Jönköpings Pingst och med inflytande över ALT betraktar G.Gustavsson som en av de ”lågintellektuella banalteologerna”.
Skämmes torde vara rätt ord.