Det har varit mitt livs kanske mest absurda vecka.

I tisdags var jag på blockad utanför Märsta flyktingförläggning. Med risk för att bli åtalad, häktad, gripen, överkörd av polisbilar, biten av polishundar, satt jag på vägen tillsammans med ett gäng framförallt unga flyktingaktivister för att protestera mot utvisning av Irakiska flyktingar.

I onsdags blev jag i sociala medier häcklad av rasister och kallad för ”kommunistjävel” och att jag borde förvisas till ett muslimland.

I torsdags läser jag på förstasidan i tidningen Dagen att jag är styrelseordförande för en organisation som hyser främlingsfientliga idéer. För mig som ordförande är kritik mot SEA riktad mot mig som person.

Livet är helt absurt ibland.

Jag och generalsekreteraren Stefan Gustavsson svarade i Dagen idag att SEA är en organisation som inte har några främlingsfientliga eller rasistiska övertygelser, det är helt emot en kristen tro enligt vår mening. Ingen har hittat en mening som jag eller Stefan Gustavsson har sagt som innehåller något inslag av rasism eller främlingsfientlighet.

För mig blir debatten som att ha fått kritik för att man slår sin fru, och tvingas försvara sig och säga att man inte slår sin fru, när man aldrig har slagit sin fru.

Och då handlar det om vad Mats Tunehag skrev för fyra år sedan. Tre artiklar som han skrev som individ, men som lades ut på SEA:s hemsida.

Har fått frågor av mina flyktingaktivistvänner vad jag tycker om dessa artiklar.

Jag kommer att svara på de frågorna senare under helgen. Jag behöver dock lite mer tid för att gå igenom texterna och skriva en text. Jag är en gammal akademiker som inte bara kan svara ja eller nej på en fråga utan behöver utveckla resonemanget.

På återseende.