Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

Jag mötte alltså Mymlan idag, Sofia Mirjamsdotter, en ledande profil i svenska media och i synnerhet sociala medier, för samtal om uppväxt i frikyrkan. Vi kom överens om att jag skulle skriva en kommentar på min blogg om vårt samtal, sedan kanske hon kommenterar också. Vi får se.

Vi hade ett bra och konstruktivt samtal tycker jag. Och jag tyckte också att vi var ganska överens på många punkter. Inte minst när vi talade om förändringar som behövs i frikyrkan, förändringar som jag också tycker delvis har skett på en del håll under senaste 20 åren.

Vi som har vuxit upp i frikyrkan har mycket gemensamt och gemensamma erfarenheter. Både vi som har blivit kvar och de som har lämnat. Det kunde vi notera idag.

Jag påpekade att Mymlans öppenhjärtliga berättelse om uppväxt i frikyrkan berör många av oss, vi har alla våra olika berättelser. Men det finns vissa gemensamma referensramar i dem alla.

Mymlan efterlyste en frikyrka som nollställer sig. Som hittar helt nya vägar att vara och mötas. Som kan göra nya saker. Inte bli för intern utan öppnar sig för det omgivande samhället. En kyrka som blir mer synlig, och som blir mer synlig på gatan. Inte bara sitta inne i kyrkan för oss själva och bekräfta varandra. Jag nickade, höll med, och hon tog upp saker som jag själv har försökt driva på olika sätt -inte minst under senare år.

Mymlan berättade om sin svåra uppväxt, och bristen på stöd och förståelse i barndomens och tonårens pingstkyrka efter Norrlandskusten.  Det kändes hjärtslitande och tragiskt att höra berättelsen. Och hur hon vände församlingen ryggen, trots en påtaglig andlig hängivenhet i yngre tonåren. Jag frågade Mymlan när hon slutade tala i tungor. Hon visste när.

Ytlighet och fernissa i församlingen. Det var hennes bild. Samtidigt tänkte jag tillbaka på mitt eget 70- och 80-tal hur vi som då uppfattade oss som radikala kristna ungdomar, ville utforma ett radikalt alternativ till det som vi uppfattade som den borgerliga, ytliga och polerade frikyrkan. Därför formade vi kristna kommuniteter, kristna husförsamlingar och gemenskaper, i regel utanför  etablerade frikyrkan. Också en revolt, en kritisk röst, fast på ett annat sätt. Med en ambition att förändra, fast delvis inifrån.

Jag skrev en artikel i tidningen Dagen när jag var i 26-årsåldern att man inte skulle sylta in sig i döda församlingar. Och det blev ett ramaskri. Det var kanske något sådant Mymlan försökte säga när hon lämnade pingstkyrkan som 15-åring.

Ï samtalet idag såg jag delvis likheter mellan mina erfarenheter och Mymlans, fast vi har hanterat vår kritik på lite olika sätt.

Mymlan berättade om sin pappa, och det har hon gjort tidigare så det är ingen konfidentiell information. Om hans svårigheter att få livet att gå ihop, att hålla uppe en andlig fasad, att vara en lagisk kristen som jagar synder och demoner, men som själv blir helt intagen av synden och demonerna. Men utan att kunna erkänna det. Jag förstår Mymlans besvikelser och brottningskamp.

Jag hade förmånen till skillnad mot Mymlan att ha funktionella föräldrar, men berättade om den despotiske pastorn jag hade i yngre tonåren, som nästan fick bort mig från kyrkan.

Jag förde fram tesen att det djupa Gudsmötet och den innerliga andligheten, kan locka fram det allra bästa hos oss människor, men det kan också i värsta fall locka fram det allra sämsta. Inte minst när andligheten kopplas samman med psykisk sjukdom och själsliga obalanser. Det kan gå oerhört snett. Mymlan höll med.

Sedan pratade vi naturligtvis om synd. Det är ett välkänt begrepp när man har vuxit upp i frikyrkan. Mymlan har reagerat på de hårda reglerna, och som hennes far kanske bidrog till att göra ännu hårdare. Jag förstår delvis. Man måste skilja på det som är verklig synd, bryter mot Guds vilja och skadar oss själva, andra människor och relationen med Gud. Och vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Jag tog upp med Mymlan att jag tror på synden, det är syndens mörka sida och destruktivitet som gör nåden så stor. Men att syndbegreppet behöver utvidgas och nyanseras. Att bekämpa rasismen som synd är ett ämne som jag tagit upp ett antal tillfällen på senare år. Jag har pratat om miljösynder. Mymlan höll med, i hennes barndom var miljöförstöring inget man skulle bry sig om. Jesus kommer ändå tillbaka, och allt ska gå under ändå.

Jag gillade Mymlan. Jag lovade att be för henne, och det hade hon inget emot.

Det som har hjälpt mig genom livet är den inre Gudsgemenskapen, frälsningsvissheten, närheten till Gud, Jesus är uppstånden och det är inte bara en teori – han lever och bor i mig, och jag kan få möta den uppståndne. Det är något som bär när kyrkan sviktar, när frikyrkan sviktar. En kristen församling är trots allt svag och bräcklig och består av ofullkomliga människor. Men Jesus är stor, Jesus är bra.

Men jag måste vara ärlig – det är min innerliga bön att alla som har vuxit upp i frikyrkan, men kommit bort ifrån den, kanske blivit besvikna och bestulna, att man ändå ska kunna hitta tillbaka till Jesus och Jesustron, och få möta den uppståndne Jesus. Det bär genom allt. Det bär över allt. Och det går då alltid att hitta äkta och barmhärtiga kristna som man kan dela tron med.

  • Staffan

    Tack för din respektfulla ton i kommentaren till ert samtal. Jag är den förste att erkänna att jag haft en vana att polarisera rätt hårt mot frikyrkoföreträdare och hemfaller nog alltjämt åt nedsättande tankar gentemot ”den där skränande halvpsykotiska frikyrkan”. Fast till vilken nytta? Jag likaväl som ni har ett ansvar att föra samtalet på en civiliserad nivå även om det stundom kan kännas svårt. Ert samtal inger dock både hopp och eftertanke, en samtalston att försöka följa.

  • http://helapingsten.wordpress.com/ Micael Grenholm

    Håller med dig helt och hållet!

  • Westinbo

    Har du tänkt

    Har du tänkt tanken,
    du som harvar runt
    med ditt dagliga slit;
    om livet som inte är,
    att tiden inte räcker,
    att kärlek är besvär,
    att du kom till korta,
    som när en längtan
    och känner skulden
    av att vara mänska,
    som blev bedragen
    och fann klokheten
    när de var för sent,
    att kanske dårarna
    som verkar må bra,
    funnit det du vill ha

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    ”Jesus är stor” skriver Stefan Swärd.
    Men Satan är större – åtminstone på jorden.

    Så här gick det till när Satan blev stor, större störst:
    – Gud gav Adam och Eva herradömet över jorden (1 Mos 1:26).
    – När de syndade  gav de detta herravälde till Satan (Rom 6:16),
    som då blev jordens härskare. (Joh 14:30).

    Jag hatar kristendomens gud eftersom han släppte lös Satan mitt ibland oss.  Och gud hatar mig tillbaka.

    Orsaken är att jag älskar människor men inte honom. För min kärleks skull ska jag snart till Helvetet.

    Allt jag kan om hat har jag lärt mig i bibeln och av kristna. Men tack och lov finns det människor i min närhet som nu lär mig älska och utveckla förmågan att ta emot kärlek. Ren altruism alltså.

    Utanför kristendomens egenkärlek finns så mycket vänlighet och hjälpsamhet. Nu hoppas jag bara gud och Satan kunde upphöra med sina inbördes strider och lämna oss människor ifred.

  • Nils

    Balanserat referat – Tack Stefan !

    Och tack att du till skillnad mot de många twittrande frikyrkliga som följt detta vittnesbörd tog personligt initiativ till ett möte – det är föredömligt & borde säkert ha gjorts långt tidigare av mer berörda…

  • Wildwest63

    Det är verkligen tråkigt att de som lämnar frikyrkan i unga år pga hyckleri också lämnar den kristna tron. Man måste försöka lära sej skilja mellan Jesus och pastorer/kyrka.
     
    Jag hade turen att klara av denna distinktion. Annars hade jag säkert kastat hela kyrkan i havet vid det här laget. En fördel jag hade, trots mycket ”rättrogna” kristna förfäder (rättrogna mot Bibelordet enligt deras förståelse), var att de kritiskt kunde se på företeelser i kyrkan. På det viset lärde jag mej att allt som försiggår där inte nödvändigtvis behöver vara bra eller ens Jesuslikt, vi hade inte ”teologin” hemma om Herrens smorde som var syndfri o oantastlig. Det fanns trots allt en öppen dialog. Jag kan inte vara tacksam nog för detta. Det har även bevarat mej från att kritisera deras ibland småaktiga regelverk under min uppväxt.
     
    Även om det kan vara svårt för en ung människa att hålla isär så är det bra för hela livet att lära sej att Jesus och hans lära i Bibeln är en sak, 100% rätt och 100% fullkomlig. Medan kyrkan är ett bräckligt kärl ledd av människor som ibland far rejält vilse. Man måste stå stadigt på sin egen grund, på klippan Kristus. Då klarar man stormarna, vilka ju fortsätter inom frikyrkan även idag.

  • Torbjörn S Larsson

    DET ÄR TRAGISKT

    Om inte ungdomen finner sann andlighet i kyrkan.
    Om andliga ledare saknas. Jag sa inte välutbildade ledare.
    Det räcker med EN andlig kompis för den delen.

    För övrigt har hon själv ett ansvar att vara den andliga människa som präglar gruppen.
    Även om ingen annan drar åt det djupare hållet.
    Sånna snyfthistorier håller inte i längden även om det är förståelligt.

    Jag mmins själv när jag som vapenfri i sockholm hängde med ett ungdomsgäng efter
    ett möte i Fildaelfia Stockholm till deras kristna fik med tinnar och torn.

    Efter ha suttit ett tag vid deras långbord  och hört samtalen gick jag ut på
    baksidan av huset och grät. Så visst finns det ytlighet. Märk väl att detta var på 70-talet.
    Hur är det då nu?

  • PeJohansson

    Borde kanske inte hängas en ryggsäck av andligt ansvar på en 14-åring som kämpar med hemförhållandena, var fanns din motsvarighet som såg men inte ingrep?

  • PeJohansson

    Att du inte hade styrka att stanna kvar och i frågasätta……

    ”För övrigt har HAN själv ett ansvar att vara den andliga människa som präglar gruppen”

  • Torbjörn S Larsson

    Hej Pe.
    Ett andligt ansvar behöver inte vara en ryggsäck. Men det kräver alltid mod.

      Det kan bara vara att ta med den glädje till gruppen man upplevt i ensamhet med Gud. Men söker man inte Gud i det fördolda, har man ingenting att komma med, inte heller något inflytande på gruppen. Gud har ingen åldersgräns för vårt ansvar för vår nästa. Debatten om helvetet nyss när Åhman beklagade sig över att en 11- åring hade en bönebörda var populistisk och onyanserad. Vem vet, en dag kanske just denna flickas bönebörda för sina klasskamraters frälsning resulterar i just detta. 

    Jag kommer att tänka på Elidaskepparens Tarrens sons Anders begravningsgudstjänst. En människa kanske inte helt förståndsmässigt hundra, men med en bönebörda för 100-tals människor. Vilken man!

    Tillbaks till min berättelse från 70- talet. Jag gick tillbaks till långbordet och vid slutet av fikastunden förseslog jag en avslutning med bibelläsning och bön. Hur det gick minns jag inte. Det var ju ca. 40 år sedan. Men jag har för mig att det var som att fråga om vi skulle åka till månen. Jesus raljerar över fariseernas avföda. Jag funderar någon gång på hur deras är idag.

  • PeJohansson

    Föredömligt!

    Samtidigt som jag har erfarenheten av att det hjälpte inte att påtala vidrigheter i vad församlingsledning, numera samfundsledning, tillät och tillåter sig pågå . 

    Jag har förståelse för att ett barn, kanske pryglat av sina föräldrar, inte i förstone ska lasta på ett böneansvar i en situation där en medmänniskas uppmärksamhet utanför familj och i det fall det talas om även utanför sin hela sociala miljö är vad det barnet behöver. 

  • Torbjörn S Larsson

    Hej Bengt
    Du säger:
    ”Jag hatar kristendomens gud eftersom han släppte lös Satan mitt ibland oss. Och gud hatar mig tillbaka”.

    TÄNK FÖR ATT HAN INTE GÖR DET!

    Du kan hata Gud hela det här livet, men Gud älskar dig ändå. Han sände sin son att dö just för dig och dina synder. ” Ty så älskade Gud världen…
    Men Gud är också rättfärdig och har du inte tagit emot Guds nådeserbjudande om förlåtelsen i Kristus, så får du själv svara för dina synder. Och dina efterkommande för ditt gudshat. Så säger iallafall Skriften.

    Men än så länge är du sedd med stor kärlek och barmhärtighet från Gud trots ditt hat.

    Du är totalt självbedragen, eller ska vi säga bedragen av bedragaren. Om du själv vill göra ett försök att ta dig ur de här felaktiga tankarna så varför inte Johannes evengelium?

  • Tack för ordet!

    Mycket bra det du skrev Stefan i det näst sista stycket:
     
    ”Det som har hjälpt mig genom livet är den inre Gudsgemenskapen,
    frälsningsvissheten, närheten till Gud, Jesus är uppstånden och det är
    inte bara en teori – han lever och bor i mig, och jag kan få möta den
    uppståndne. Det är något som bär när kyrkan sviktar, när frikyrkan
    sviktar. En kristen församling är trots allt svag och bräcklig och
    består av ofullkomliga människor. Men Jesus är stor, Jesus är bra.”

    Detta är även min erfarenhet efter en uppväxt i en pingstförsamling. Jag tror att vi alla bär på besvikelser som har denna bakgrund över hyckleri och mycket annat, därför är det viktigt att ungdomar får göra starka Gudsupplevelser som fördjupar och präglar dem för livet.

    Sen tycker jag ibland att de som lämnat tron bygger upp ett försvar i dessa besvikelse som vi alla varit med om, och skyller att de inte längre är kristna på församlingen, vi har alla som troende ett ansvar att leva i daglig förlåtelse och överlåtelse.

    Tack för ordet!!

  • http://bengtwikstrom.blogspot.com/ Bengt Wikström

    Låter det inte som sannolikt att Satan har infiltrerat bibeln? Den gud jag älskar släpper inte lös djävulen mitt ibland oss för att pröva vår kärlek. Kärlekens sanne Gud skapar inget helvete. En sådan gud kan jag bara hata, vill jag fördriva och ta bort ur bibeln. (Ordet hata betyder just ”fördriva” ”taga bort”.)

    Jag är övertygad om att Satan är medförfattare till delar av bibeln. Den har kanoniserats två gånger tidigare. Nu är det dags igen.

    Och du har rätt i att jag har blivit lurad: ”Du är totalt självbedragen, eller ska vi säga bedragen av bedragaren.”

    Se mitt svar till AlmaM i Dagen:http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=305608



Subscribe to Stefan Swärd