Jag mötte alltså Mymlan idag, Sofia Mirjamsdotter, en ledande profil i svenska media och i synnerhet sociala medier, för samtal om uppväxt i frikyrkan. Vi kom överens om att jag skulle skriva en kommentar på min blogg om vårt samtal, sedan kanske hon kommenterar också. Vi får se.

Vi hade ett bra och konstruktivt samtal tycker jag. Och jag tyckte också att vi var ganska överens på många punkter. Inte minst när vi talade om förändringar som behövs i frikyrkan, förändringar som jag också tycker delvis har skett på en del håll under senaste 20 åren.

Vi som har vuxit upp i frikyrkan har mycket gemensamt och gemensamma erfarenheter. Både vi som har blivit kvar och de som har lämnat. Det kunde vi notera idag.

Jag påpekade att Mymlans öppenhjärtliga berättelse om uppväxt i frikyrkan berör många av oss, vi har alla våra olika berättelser. Men det finns vissa gemensamma referensramar i dem alla.

Mymlan efterlyste en frikyrka som nollställer sig. Som hittar helt nya vägar att vara och mötas. Som kan göra nya saker. Inte bli för intern utan öppnar sig för det omgivande samhället. En kyrka som blir mer synlig, och som blir mer synlig på gatan. Inte bara sitta inne i kyrkan för oss själva och bekräfta varandra. Jag nickade, höll med, och hon tog upp saker som jag själv har försökt driva på olika sätt -inte minst under senare år.

Mymlan berättade om sin svåra uppväxt, och bristen på stöd och förståelse i barndomens och tonårens pingstkyrka efter Norrlandskusten.  Det kändes hjärtslitande och tragiskt att höra berättelsen. Och hur hon vände församlingen ryggen, trots en påtaglig andlig hängivenhet i yngre tonåren. Jag frågade Mymlan när hon slutade tala i tungor. Hon visste när.

Ytlighet och fernissa i församlingen. Det var hennes bild. Samtidigt tänkte jag tillbaka på mitt eget 70- och 80-tal hur vi som då uppfattade oss som radikala kristna ungdomar, ville utforma ett radikalt alternativ till det som vi uppfattade som den borgerliga, ytliga och polerade frikyrkan. Därför formade vi kristna kommuniteter, kristna husförsamlingar och gemenskaper, i regel utanför  etablerade frikyrkan. Också en revolt, en kritisk röst, fast på ett annat sätt. Med en ambition att förändra, fast delvis inifrån.

Jag skrev en artikel i tidningen Dagen när jag var i 26-årsåldern att man inte skulle sylta in sig i döda församlingar. Och det blev ett ramaskri. Det var kanske något sådant Mymlan försökte säga när hon lämnade pingstkyrkan som 15-åring.

Ï samtalet idag såg jag delvis likheter mellan mina erfarenheter och Mymlans, fast vi har hanterat vår kritik på lite olika sätt.

Mymlan berättade om sin pappa, och det har hon gjort tidigare så det är ingen konfidentiell information. Om hans svårigheter att få livet att gå ihop, att hålla uppe en andlig fasad, att vara en lagisk kristen som jagar synder och demoner, men som själv blir helt intagen av synden och demonerna. Men utan att kunna erkänna det. Jag förstår Mymlans besvikelser och brottningskamp.

Jag hade förmånen till skillnad mot Mymlan att ha funktionella föräldrar, men berättade om den despotiske pastorn jag hade i yngre tonåren, som nästan fick bort mig från kyrkan.

Jag förde fram tesen att det djupa Gudsmötet och den innerliga andligheten, kan locka fram det allra bästa hos oss människor, men det kan också i värsta fall locka fram det allra sämsta. Inte minst när andligheten kopplas samman med psykisk sjukdom och själsliga obalanser. Det kan gå oerhört snett. Mymlan höll med.

Sedan pratade vi naturligtvis om synd. Det är ett välkänt begrepp när man har vuxit upp i frikyrkan. Mymlan har reagerat på de hårda reglerna, och som hennes far kanske bidrog till att göra ännu hårdare. Jag förstår delvis. Man måste skilja på det som är verklig synd, bryter mot Guds vilja och skadar oss själva, andra människor och relationen med Gud. Och vad som är lämpligt eller mindre lämpligt. Jag tog upp med Mymlan att jag tror på synden, det är syndens mörka sida och destruktivitet som gör nåden så stor. Men att syndbegreppet behöver utvidgas och nyanseras. Att bekämpa rasismen som synd är ett ämne som jag tagit upp ett antal tillfällen på senare år. Jag har pratat om miljösynder. Mymlan höll med, i hennes barndom var miljöförstöring inget man skulle bry sig om. Jesus kommer ändå tillbaka, och allt ska gå under ändå.

Jag gillade Mymlan. Jag lovade att be för henne, och det hade hon inget emot.

Det som har hjälpt mig genom livet är den inre Gudsgemenskapen, frälsningsvissheten, närheten till Gud, Jesus är uppstånden och det är inte bara en teori – han lever och bor i mig, och jag kan få möta den uppståndne. Det är något som bär när kyrkan sviktar, när frikyrkan sviktar. En kristen församling är trots allt svag och bräcklig och består av ofullkomliga människor. Men Jesus är stor, Jesus är bra.

Men jag måste vara ärlig – det är min innerliga bön att alla som har vuxit upp i frikyrkan, men kommit bort ifrån den, kanske blivit besvikna och bestulna, att man ändå ska kunna hitta tillbaka till Jesus och Jesustron, och få möta den uppståndne Jesus. Det bär genom allt. Det bär över allt. Och det går då alltid att hitta äkta och barmhärtiga kristna som man kan dela tron med.