Jag sitter nu och funderar morgonen efter pastor Jeans utvisning. Både över svenska samhället men också över kristna kyrkan i Sverige. Jag funderar över vad som är kristna värderingar och vilka moraliska riktlinjer som är styrande i Sverige.
Min känsla är att det är en ganska självupptagen borgerlig medelklass som styr över Sverige, och över kyrkan. Jag är själv en del av denna borgerliga medelklass och som väletablerad innerstadspastor och näringslivskonsult hör man minst sagt till denna klass.
I söndags lyfte vi fram i Elimkyrkan och har beslutat om att börja samla in matkassar en söndagsgudstjänst i månaden. Matkassarna ska gå till människor i Stockholm som inte har mat för dagen, i regel handlar det om flyktingar i utsatta lägen, i vissa fall gömda flyktingar som är utvisningshotade, och riskerar hot och död om man återvänder. Matkassarna vid korset i kyrkan, mitt i en gudstjänst, det känns som att vi är på rätt väg. Att vara en profetisk och radikal kyrka som står på de utsattas sida. Och som inte bara pratar och skriver artiklar, utan gör något praktiskt för de mest utsatta. Pastor Jeans hustru och små barn är gömda i Stockholm. Vad ska de nu göra?
Det skulle behövas en ny folkrörelse i Sverige, kanske även ett politiskt parti, vars utgångspunkt inte är vi välmående svenskar, den svenska medelklassen, utan vars riktmärke är att ställa upp för de människor som är mest utsatta. Som gör engagemanget för flyktingar, vanvårdade äldre, barn som växer upp i missbrukarhem, de psykiskt sjuka, och engagemanget för världens fattiga – som den viktigaste frågan. Jag vill räkna in engagemanget för de ofödda också, men där tar det stopp för de flesta.
Den svenska medelklassen och ekonomin klarar sig ändå, den har tillräckligt med supportrar.
Är det inte den kanske mest grundläggande kristna värderingen att engagera sig för de allra mest svaga och utsatta. Jag tänker på Jesu berättelse i slutet av Matt 25 vilka som är de avgörande frågorna när vi står inför Guds domstol. ”Ty jag var hungring och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var främling och ni tog emot mig. Jag var naken och ni klädde mig. Jag var sjuk och ni besökte mig. Jag var i fängelse och ni kom till mig,”
Här talar vi om kristna värderingar i dess kärna. Det allra viktigaste. Att ställa upp för de människor som har det svårast, som inte har någon egen röst, och som inte kan göra något åt sin egen situation.
I Jakob 2 skräds inte orden: ”ni kan inte tro på vår Herre Jesus Kristus, den förhärligade och på samma gång göra skillnad på människor.”
Kan man vara kristen och rasist? Ska vi tolka Jakob bokstavligt så är svaret ett solklart nej. ”Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare”. Jak. 2:9.
Det svenska systemet är i många avseenden bra, men det är i väldigt stor utsträckning inriktat på att vi vanliga svenskar ska ha det bra och må bra. Det finns en självcentrering och själviskhet inbyggd i hela systemet, våra etablerade politiska partier har hela sin verksamhet uppbyggd kring detta, och det beror på att vi väljare är sådana, vi röstar utifrån plånbok och egenintresse. Gärna lite välgörenhet, men det handlar om att ge av smulorna från den rike mannens bord. Lite biståndspengar, lite flyktingar kan vi ta emot men inte för många etc., och gärna ge en liten slant vid någon stödgala.
Men var finns det verkliga moraliska engagemanget?
En revolt för medmänsklighet och stöd för de mest utsatta – det behövs en sådan rörelse inom politiken, men också inom kyrkan. Att ta ett steg till i engagemanget, för det är väl smulor som vi i regel ger från kyrkorna också?
Vänsterpartiet är ju ett parti som med sin retorik vill hävda något av detta. Men hur kan någon stötta ett parti som under största delen av sin existens har ägnat sig åt alla hålla brutala förtryckarregimer under armarna? Vänsterretoriken om att ställa upp för de svagaste, tycks bara vara hyckleri och skenhelighet.
Pingback: Nu är det bara prestigen som styr! « Tankar i natten()