Nu har jag sprungit Stockholm halvmarathon. Mitt enda mål var att ta mig runt, och det lyckades jag med. En halvmara är ju 21 km och eftersom jag inte har sprungit mer än 10-11 km per träningspass detta år, tvivlade jag på att jag skulle kunna ta mig i mål, men det gick riktigt bra. Jag var knappt andfådd när jag glatt passerade mållinjen.
Nu har jag gett alla bänkvärmare, soffliggare, motionsfobiska hösäckar, drösar, slashasar och betonghäckar, d.v.s. alla som inte springer Marathon, svar på tal.
Lyckades dock inte bli Elimmästare. Både Maria Furusand och Benjamin Börefelt tog sig runt på riktigt bra tider, det är bara att gratulera. Men dividerar man tiden med åldern så skulle jag hävda mig riktigt bra.
Marathon är en fantastisk sport. En gigantisk publik. Världseliten tävlar tillsammans med halvgalna motionärer som tror att de klarar mer än de gör. Men kul är det.