Det har kommit många synpunkter på mitt inlägg om kommunitetsliv häromdagen. Jag vill utveckla några av synpunkterna samtidigt som jag kommenterar några av kommentarerna.
1. Kristet liv handlar om ett liv i gemenskap och i en gemensam efterföljelse av Kristus. Den individualistiska form av kristendom som har varit vanlig i västvärlden, där allt handlar om att jag gör vad jag vill, ser vi inte i Nya Testamentet. Bilden av församlingen som Kristi kropp, t.ex. i 1 Kor. 12 förutsätter ett liv i nära gemenskap. Andra bilder som Guds familj och Guds hushåll pekar i samma riktning. De var ett hjärta och en själ läser vi i Apg. 4.
2. Hur detta gemensamma liv praktiskt gestaltas kan ta sig lite olika uttryck. Vi kan dock konstatera att i församlingen i Jerusalem möttes man dagligen för både måltider och för gemensamma andakter. När Paulus blev kristen står det att han stannade några dagar hos lärjungarna i Damaskus, den formuleringen förutsätter att lärjungarna levde i ett gemensamt dagligt liv. När han kom till Korint i Apg. 18 står det att han stannade hos dem, de som alltså var de första medlemmarna i församlingen. Det står om Paulus i Apg. 21:7 att han kom till Tyrus, sökte upp lärjungarna, stannade där i sju dagar. Lärjungarna beskrivs hela tiden i Nya Testamentet, som en gemenskap, kyrkan liknas aldrig vid en byggnad, eller en enstaka gudstjänst i veckan.
3. Hemmen var centrala i den nytestamentliga församlingen, kyrkbyggnader fanns inte på den tiden. Gång på gång läser vi om hur man möttes hemma i husen.
4. Livet i gemenskap formades redan i evangelierna under Jesu tjänst, lärjungarna levde tillsammans med Jesus i centrum. Allt tyder på att den modellen fortsatte i församlingen.
5. Ett nära ekonomiskt ansvar finns uttryckt i NT. Man hade allt gemensamt i Jerusalem. Även om vi inte möter den modellen exakt i övriga NT möter oss ett starkt engagemang i varandras liv, ”alla lemmarna har omsorg om varandra” 1 Kor. 12:25. I 2 Kor 8 läser vi om insamlingen till församlingen i Jerusalem, för de var fattigare än församlingarna i Makedonien, Korint m.fl. platser. ”Hjälpen åt de heliga” – för att alla ska ha det lika säger Paulus i det kapitlet, de församlingar som hade svårt ekonomiskt skulle få hjälp av de rika församlingarna, det möter oss i 2 Kor. 8.
6. Det gemensamma livet handlar ju inte i första hand om yttre formerna, de kan se lite olika ut. Det viktigaste är kvaliteten i gemenskapen, att bekänna synder för varandra, att leva i total öppenhet, att leva i gemenskap på liknande sätt som Fadern, Sonen och Anden har gemenskap, det finns antytt i 1 John. 1. Att hjälpa varandra och vara trofasta varandra, i nöd och lust. Det är kristna församlingslivets kännetecken.
7. Den konsumistiska självcentrerade kristenlivet existerar inte i NT.
8. Tror att det är viktigt att dagens församlingar hittar vägar för att praktisera detta. För människor som kommer till tro, som saknar en kristen bakgrund, är det viktigt att komma in i ett radikalt församlingsliv präglat av lärjungaskap och gemensam efterföljelse.
9. Ytlig, borgerlig medelklasskristendom, där församlingsliv kretsar kring en byggnad, och en verksamhet som inte berör människors liv på djupet – har knappast någon framtid.
10. Som pastor i Elimkyrkan vill jag både uppmuntra till olika varianter av kommunitetsliv, och ett fördjupat cellgruppsliv, där man mer på djupet delar varandras liv, och tillsammans vandrar i Jesu efterföljelse. Det kommer jag att ta upp i predikan kommande söndag.
Jonas L, inlägg 1, jag bodde en kort period hos Redeemer Church kommunitet, som då låg en bit väster om London, nära Reading, jag tror att det fortfarande finns kvar.
Jonny, inlägg 3, tror att det är bra och nödvändigt att kommuniteten är relaterad till en större kristen gemenskap, och handlar det om yngre människor, är det nödvändigt med relationer med mer erfarna kristna ledare. Vår sjuttiotalskommunitet var relaterad till Järfälla Pingstförsamling och dess pastor Kjell Sjöberg, det var nödvändigt.
Emil Mattsson inlägg 10, du ställer viktiga frågor. När jag var 20 år tog jag mer eller mindre helt avstånd från den borgerliga medelklasskristendom som jag tyckte präglade alla medelålders kristna vid den tidpunkten. Men livet har olika faser, perioden som tonårsförälder är inte helt enkel att kombinera med radikalt kommunitetsliv. Vi behöver dock mer utmaning i församlingarna, borgerlig individualistisk medelklasskristendom där kyrkan blir en söndagsaktivitet måste konstant konfronteras och utmanas.
Göran Axelsson inlägg 16, jag tycker absolut att man ska värna om kärnfamiljen, äktenskapet och förhållandet mellan barn och föräldrar. Däremot tror jag också att man ska i församlingen leva i nära gemenskap med varandra, det stärker både äktenskapen, och underlättar för barnen som växer upp i församlingen.
�