Stefan Swärd

Allt mellan himmel och jord

En stor del av mitt liv har jag levat i olika varianter av kommunitetsliv. Det betyder att man som kristen lever tillsammans med, och bor tillsammans med andra kristna. Riktmärket är den första kristna församlingen som ”varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje”. Apg. 2:47. ”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt”. v. 44. Kommunitetslivet har sedan funnits som en röd tråd genom hela kyrkans historia, framförallt genom klosterväsendet.

Under sjuttiotalet lyftes kommunitetsfrågorna upp på agendan, och många varianter av Jesus-hus och kristna storfamiljer formades både i USA, i Sverige och i England och på många andra platser.

En positiv trend är att intresset för kommunitetslivet börjar komma tillbaka igen bland unga kristna. Jag tycker att det är en utveckling som det finns all anledning att stödja.

Den mest överlåtna formen av kommunitet är att bo tillsammans under samma tak och ha allting gemensamt, en gemensam ekonomi. Ett gift par och en familj kan även i den boendeformen ha utrymme för ett viss avskildhet. Det finns också olika grader av gemensam ekonomi. I mitten av sjuttiotalet besökte jag en kommunitet väster om London, som bodde i ett stort slott, 110 personer. Där hade kärnfamiljerna som smålägenheter och vissa avskilda ytor inom ramen för det stora slottet. Men alla måltider hade man gemensamt.

Det kan dock finnas praktiska problem med den renodlade storfamiljen, då det kräver mycket stora hus. En modifierad variant är att en kärnfamilj lever med flera inneboende som delar familjelivet, eller att flera kärnfamiljer bor tillsammans.

När vi började Söderhöjdskyrkan på åttiotalet, med småbarnsfamiljer som grundstomme, praktiserade vi att bo i samma bostadsområde och att kärnfamiljerna i regel hade någon mer som bodde med dem. I mitten av sjuttiotalet var jag med och byggde upp en kommunitet i Järfälla med singlar, och vi bodde i större lägenheter i samma bostadsområde, vi hade helt och hållet gemensamma måltider, och delvis integrerad ekonomi.

Det centrala med kommunitetslivet är dock inte den yttre formen, utan det inre livet. Att mötas dagligen för gemensam andakt, bibelläsning och bön är centralt. Att arbeta med lärjungaformande i det gemensamma livet är en annan viktig princip. En grundbult är också att man delar varandras liv, och lever i en överlåten gemenskap, därför att man tillhör samma kropp i Kristus, och är en Guds familj.

En vanlig cellgrupp eller husförsamling kan röra sig i riktning mot kommunitetsliv, genom att börja dela varandras liv mer aktivt, t.ex. genom gemensamma måltider flera gånger i veckan. Det är en bra modell när det finns praktiska svårigheter med att bo tillsammans.

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Amen, preach it! (Vilken kommunitet var det du besökte i England? Bruderhof/hutteriterna?)

  • http://www.kastasten.se Thommy Bergenwall

    Att leva i kommunitet kommer att kanske vara den enda möjligheten för många inom en snar framtid.

    Efter som samhället rustar ner välfärden och omsorgen och det sociala skyddsnätet redan i dag krackelerar kraftigt ,så måste vi öppna upp våra hem för dom behövande i vårt samhälle.

    Alltså måste vi leva i kommunitet.amen.

    V v v v Thommy Bergenwall.

  • Jonny

    Tror det är bra om en kommunitet är underordnad en biskop eller vad man nu vill kalla tjänsten. De som inte vill ha den typen av hierarki bör nog se till att man ingår i ett nätverk i alla fall där man har lite koll på varandra. Annars kan en kommunitet lätt bli sektliknande eftersom vissa personer lätt tar över en gemenskap där det saknas insyn från biskop odyl.

  • Broder Roger

    Utmanande för mig att ha en pastor i Elimkyrkan som är mer radikal än vad jag själv är. Klosterliv har jag provat på i belgiska Abbaye D’Orval. Där kunde man som gäst dra sig undan till sin egen cell och vila litet efter Laudes kl. 04.00. Att ständigt leva i en hårt uppstyrd kristen gemenskap kräver sin man (och kvinna). Därför är jag inte mer radikal än att jag nöjer mig med att välsigna andra som ser fördelarna med kommunitets- och klosterliv. För egen del bor jag helst för mig själv just nu. Sannolikt är jag mer färgad av den individualistiska tidsandan än vad jag är beredd att erkänna. STORT TACK till dig, Stefan, som vågar utmana dina bloggläsare på olika livsområden!

  • http://twitter.com/ovresalen David Åhlén

    Guds välsignelse över dig Stefan!

  • http://polaritet.blogspot.com John Nilsson

    Broder Roger: Det blir ännu mer radikalt än det som Stefan S pratade om, ifall man delar inte bara samtliga måltider utan även andra aktiviteter som bön. Om det dock finns en social frihet att avstå somliga gemensamma aktiviteter tror jag inte att det ”kräver sin man/kvinna” i samma utsträckning.

    Jag bodde i kollektiv mellan 1999 och 2002. Det var verkligen oerhört nyttigt för mig. En del av mina sämre vardaglighetssynder slipades ner en bit (på de stackars övrigas bekostnad, men jag fick även min beskärda del av deras vill jag påpeka). Gemenskapen gjorde att egofokuseringen som lätt uppstår när man är singel och bor själv, fick stå tillbaka. Jag tror inte det är vare sig nyttigt eller meningen att människor ska bo helt ensamma mer än i självvalda kortare perioder.

  • http://polaritet.blogspot.com John Nilsson

    David: Jag minns när din syrra nyinvigde vårt kollektiv genom att plocka upp en gitarr och börja sjunga lovsånger….som fortsatte sen i åtta timmar. Det är svårt att glömma. När jag vaknade dagen efter hade jag nog den fridsammaste morgonen någonsin. Jag vill till och med lova att jag inte var morgonsur, a single time event.

  • BW

    Tänk om vi skulle försöka föreställa oss att vi lever i en ”virtuell kommunitet” eller med andra ord att de fysiska väggar som omger våra hem inte får en avgränsande och uteslutande funktion. Låter det flummigt? Ofta är gemenskapen mellan kristna hänvisad till kyrkkaffet där de som redan känner varandra umgås med varandra. Jag tror att vi kan öka den sociala transparensen genom att aktivt arbeta på att utöka och fördjupa det sociala nätverket. Vi måste bli bättre på att inkludera människor i gemenskapen så att inte någon hamnar utanför och jag tror inte att det räcker med att bara hänvisa till cellgrupper som kanske träffas på sin höjd en gång i veckan.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Det är ju trevligt att en del finner nöje i kommunitetsliv. Själv har jag aldrig känt den minsta dragning till något dylikt.

    I den första kristna församlingen tycks det ju också vara enbart dem i Jerusalem som hade sådana idéer (dvs om bibelorden verkligen ska tolkas så). Men i resten av den kristna världen på Apostlagärningarnas tid tycks man ha fortsatt att leva normalt.

    Med andra ord, får man väl tillåta sådant, men jag ser ingen anledning att berömma det eller höja det till skyarna på något sätt. Den rent ekonomiska konsekvensen av det för Jerusalems del tycks ju också ha blivit katastrofal. De tvingades leva på bidrag från Korinth.

    Så, ni som gillar det får väl leva så, men räkna inte med mitt beröm. 😉

  • Emil Mattsson

    Amen!

    Och här måste jag erkänna att jag tycker det är lite sorgligt att så många 40-talister i våra församlingar som för 20-30 år sedan levde kommunitetsliv och betonade enkelhet och praktiskt lärjungaskap nu i så hög grad är uppslukade av det bekväma livet med fina karriärer, dyra hus, bilar och semesterresor. Vad är det vi som är lite yngre måste göra för att inte gå deras väg? Och, hur kombinerar man ett radikalt liv med småbarnsfamiljens livsstress?

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Jag får väl understryka, att jag är enig med Emil Mattson om att enkelhet är bibliskt och bra. Vi lever ju i en tid med miljoner matlagningsprogram, livstilsprogram, inredningsprogram, renovering, byggprojekt, modeprogram, märkeskläder, upplevelseprojekt, kickar, behov av ständig renovering av den nya villan ,köp av ny villa, ny lägenhet, renovera sommarstugan, mm. Det ekorrhjulet är knappast något som är till nytta för den andliga utvecklingen. Däremot, är jag för den skull inte hågad att hamna i det andra diket och leva som en munk i ett kloster eller i något kollektiv.

    Jag tror dock att man får bo i villa eller i kollektiv, om man vill det. Jag bor själv i lägenhet med min familj, skulle kunna tänka mig ett litet (understruket) hus, även om det inte är något krav från min sida, men absoluta inte några kommunistiska experiment!

  • http://helapingsten.wordpress.com/ helapingsten

    Underbart att du tar upp det här, Stefan!

    Mikael Karlendal: Nej, det var abslut inte bara Jerusalemförsamlingen, se http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/02/rik-del-5-allt-saljande-nagot-for-alla/ och http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/08/rik-del-6-kyrkofadernas-syn-pa-pengar/

    Att kommunitetsliv och egendomgemenskap bara är något för vissa kristna är något som man gärna predikar för att man inte vågar själv. Men Bibeln är glasklar med att alla kristna ska leva med sina ägodelar gemensamt, och hela den tidiga kyrkohistorien bekräftar detta. Som du kan se på den andra länken ovan rapporterades från utomstående att alla kristna levde i egendomsgemenskap.

    Och kom inte och skjut bort detta med att kalla det för kommunistiskt experiment, i så fall är det ju Bibliskt med kommunism! Kommunismen är ogudaktig av många olika skäl, men man kan inte skylla dem för att försöka uppnå egendomsgemenskap (även om jag är övertygad om att det är omöjligt att uppnå med hjälp av staten) eftersom Jesus uppmanade oss att leva i egendomsgemenskap.

  • http://helapingsten.wordpress.com/ helapingsten

    Och Mikael: Det är befängt att påstå att Jerusalem behövde bistånd från Korinth på grund av egendomsgemenskapen. Egendomsgemenskapen minskar inte den ekonomiska aktiviteten, den gör den bara rättvisare fördelad! Det kan ha funnits hundratals olika anledningar till att Jerusalem behövde bistånd då, och egendomsgemenskapen kan inte ha varit något av dem.

    Gå in på http://helapingsten.wordpress.com/kan-en-kristen-vara-rik/ och klicka på ”Allt-säljande något för alla?” och ”Kyrkofädernas syn på pengar”. Där finns massvis med bevis för att det absolut inte bara var Jerusalemförsamlingen som praktiserade egendomsgemenskap, utan detta var en kritsen praxis som alla kristna gjorde i flera hundra år framåt. Tyvärr dog det ut tillsammans med mycket annat i och med den konstantinska statskyrkan.

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Mikael K. Din tolkning av Apg 2-4 fungerar knappast exegetiskt. Det är tydligt av berättelserna att Lukas ser det tighta livet i Jerusalem-församlingen som ett resultat av Andens gåva. Det är ingen olyckshändelse. Kopplar man dessutom på Lukas-evangeliet som är det evangelium som tydligast återkommer till förkastandet av rikedomen, så framstår det rimligaste åtminstone för mig att Lukas ser den tidiga händelseutvecklingen i Jerusalem-församlingen som ett praktiserande av Jesus undervisning och exempel (gemenskapen med dom tolv).

    Jag håller också med Micael om att ett liv av tight gemenskap (”koinonia”), enkelhet och rikedomsdissning praktiserades i många andra tidiga församlingar, och också rekommenderades av Paulus (tex i 2 Kor 8-9) och andra apostlar och kyrkofäder.

  • O.K

    Att leva i ett kollektiv idag kommer för en del handla om att min partner också blir kollektiv jag har sett några sådana fall i våra församlingar i dag och med den frihet som vi har med all slags kommunikation är det lättare att smyga än på den tiden när alla använde apostlahästarna Det verkar som det alltid kommer att finnas orm i paradiset Så jag hoppas att ingen startar något sådant i dag

  • Göran Axelsson

    Stefan, jag tror inte på kommuniteter som en samlevnadsform vi bör eftersträva. Det känns för mig onaturligt och innebär tror jag risk för lojalitetskonflikter och onödiga bekymmer för både barn och föräldrar. Fortsätt i stället att värna om familjen som du hittills gjort. En familj med lugn och trygghet och generösa hjärtan till andra runt omkring tror jag är idealet.

  • Stefan A

    Varför institutionalisera en enkel självklarhet i livet? Kristet liv levs i vardagen. Låt det ta den form som passar för tillfället. Det är inte formen utan gemenskapen som är det väsentliga.

  • http://www.gerillan.wordpress.com/ Christian

    Som sagt Stefan! Hoppas du kan titta förbi våra kommuniter i Malmö
    Hör av dig, ska bli kul o få höra ännu mer om vad du har varit med om.

    Men när du bodde i kommunitet, bodde du med Magnus Malm ?

    Bra det du skriver – och det blir trovärdigt i det du skriver när du har själv bott i en sådan. Jag kan tänka mig som vissa skriver här på bloggen att det kan vara onaturligt eller konstigt och bo i kommunitet, Men man får verkligen försöka leva efter bibelordet ”överträffa varandra i kärlek” Och i Apg 2, de träffades varje dag och delade måltiden och jublade i uppriktig glädje :)

    Frid o Glädje Stefan!

  • http://helapingsten.wordpress.com/ helapingsten

    Jonas Lundström: Precis, egendomsgemenskap rekommenderades inte bara i urkyrkan utan skrifter vittnar om att det faktiskt genomfördes av alla kristna.

    Didaché, en kyrkoordning skriven ca år 90, säger: ”Du skall inte vända dig bort från den som behöver utan ha allt gemensamt med din broder och inte säga, att det är ditt eget. Ty om ni har gemenskap i det oförgängliga, hur mycket mer bör ni inte ha det i det förgängliga!” (Did. 4:8). Barnabasbrevet (ca år 130) säger samma sak (Barn. 19:8).

    Justinus Martyren (100-165) skrev: ”Vi som värdesatte rikedomens och ägodelarnas vinst, lägger nu vad vi har i en gemensam hög, och delar ut till alla som lider nöd.” (Första apologin 14).

    Dessutom vittnar okristna källor om att de första kristna församlingarna hade en alternativ ekonomi. Lukianos, en grekisk satiriker som levde på 100-talet, skrev: ”Kristna föraktar alla ägodelar och delar dem inbördes”. (Perigrinus 13)

    Irenaeus av Lyon (130-200) skrev: ”Istället för tionde, som Lagen beordrade, sade Herren att vi ska dela allt vi har med de fattiga.” (Mot irrlärorna, bok 4, kap. 13, par. 3)

    Tertullianus (160-225) skrev: ”Vi som är ett hjärta och en själ tvekar självklart inte att leva i egendomsgemenskap. Vi har allt gemensamt – utom våra hustrur.” (Apologi, kap. 39)

    Se fler kyrkofäderscitat på http://helapingsten.wordpress.com/2009/09/08/rik-del-6-kyrkofadernas-syn-pa-pengar/

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Jag hinner tyvärr inte just nu ge mig in i någon längre argumentation och ta upp allas argument i frågan, även om det hade varit mycket värt. Jag konstaterar bara att kristna i den tidiga församlingen förvisso hade privat egendom. En del ägde slavar (Ef 6:9; Filemon), en del ägde hus (Rom 16:5, 10, 23; Filemon), en del var rika och en del var fattiga (1 Kor 11:17-34; 1 Tim 6:17-19), en del uppmanas ta hand om änkor i släkten och inte lasta över det på församlingen, vilket alltså förutsätter privat egendom (1 Tim 5:3-16)… osv, osv. Att förneka att de första kristna ägde privat egendom, hade egna hus och att påstå att de alla levde i egendomsgemenskap i kommuniteter är rent nys! Det spelar ingen roll hur många lösryckta citat från kyrkofäder och andra som ni kan hitta, det ändrar inte på fakta. Jerusalemförsamlingen levde förmodligen inte heller i egendomsgemenskap som en del av er tror, jag tror knappast att texterna ska pressas till den tolkningen.

    Jesu ord om att man ska sälja allt man äger ska tolkas lika bokstavligt som man tolkar hans ord om att man ska riva ut sina ögon om de leder till förförelse, hugga av sig högra handen, vända andra kinden till, osv. Snacka om fundamentalister! Jag undrar hur många av er som är enögda och enarmade!

    Men, så går det när man blir så förälskad i s k ”radikala” idéer – då blir man förblindad och ser inte skogen för alla träd.

    Längre utläggning hinner jag tyvärr inte ge här ikväll, och dessutom är det ju inte min blogg. 😉

  • http://helapingsten.wordpress.com/ helapingsten

    Inget av de Bibelställen du citerar går emot egendomsgemenskap. Naturligtvis innebar inte egendomsgemenskapen att alla flyttade in i ett hus med tusen rum, men egendomsgemenskapen gick till så som det står i Apg 2 och 4: Alla sålde allt, lade pengarna i en hög, och distribuerade ut pengarna så att de mötte var och ens behov. Då kunde man köpa hus igen som formellt tillhörde alla, men av praktiska skäl säger man ”den och dens hus” beroende på vem som bor där.

    1 Kor 11:17-34 handlar inte om hur mycket privat egendom olika församlingsmedlemmar har utan att folk delar maten olika under Nattvarden. Och när Paulus hänvisar till deras hem råder samma förhållande som ovan: alla i församlingen får inte plats i samma hus. 1 Tim 6:17-19 handlar uppenbarligen om nyfrälsta (alternativt ofrälsta) då Paulus några verser innan talat om att vi inte ska vara rika utan nöja oss med mat och kläder. 1 Tim 5:3-16 handlar snarare om ansvar att ta hand om änkorna och förutsätter inte privat egendom.

    Slutligen när det gäller slavar betraktades de knappast som ägodelar. Ordet för slav i NT kan även betyda tjänare.

    Vad har du för belägg att Jesu uppmaning om att sälja allt man äger inte ska tolkas bokstavligt? Ska jag på samma sätt säga ”Jesus menade inte att vi ska ge de fattiga bröd bokstavligen, precis som Han inte menade att vi ska riva ut ögon…” Om nu ”sälj allt du äger” ska tolkas bildligt, varför tolkade hela urkyrkan det bokstavligt? Inte ens idag är det särskilt många som påstår att ”Sälj allt du äger” menades bildligt, de som inte gör det säger snarare att vissa är kallade till det, men inte alla (något som inte heller har stöd i Bibeltexterna, i Luk 12:33 säger Jesus det till alla). Att säga att det menades bildligt däremot blir i slutändan absurt om man tänker efter, ta det här till exempel: Direkt efter att Jesus sa ”Sälj allt du äger” sa Han ”och ge pengarna till de fattiga”. Hur gör man det bildligt?

    För övrigt tolkade alla tidiga kyrkofäder ”vänd andra kinden till” bokstavligt också, men det är en annan diskussion.

  • O.K

    helapingsten

    Jesus sa gör alla till mina lärjungar ponera att det blev så om då alla sålde allt och gav till dom fattiga vem var då fattig och vem var då köpare om ingen behöll någonting dessutom skulle lusten att skapa t.e.x hus flyg båtar försvinna för ingen behöver dom om ingen köper och då blir det dessutom svårt att förflytta oss t.e.x för att fördela allt Men det står skrivet att vi är skaparen lika och var gång jag skapar något så tänker jag på vem som har lagt det behovet hos mig

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Mikael K. Det är lite irriterande att du ”inte hinner” dom gånger du får rejält mothugg. Det har hänt flera gånger. Varför ge sig in i samtalet om du inte är beredd att föra det? Eller kanske är du bara en direktkanal för Sanningen som aldrig har mer att lära?

    I sakfrågan så håller jag inte med helapingsten fullt ut när det gäller dom tidiga församlingarna, även om vi håller med varandra i slutsatsen (egendomsgemenskap och enkelhet är normativt även för oss idag). Jag tror att det fanns ekonomiska skillnader i många av dom tidiga församlingarna, annars skulle inte uppmaningarna ha funnits där hos kyrkofäder och apostlar. Men det är inte alltid vi ska göra som dom tidiga församlingarna, det fanns problem även där. Däremot är vår förmån och skyldighet att följa Jesus undervisning och Andens ledning, och jag håller med Lukas beskrivning att egendomsgemenskapen var en följd av Andens gåva och jag håller definitivt med Jesus om att Guds rike inte är tillgängligt för dom/oss rika. Man måste HATA rikedomen om man vill tjäna Gud. ”Meningen är inte att att andra ska få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt.” (2 Kor 8:13)

  • BW

    Efterskalv

    Det var länge sedan

    min penna skakade av gråt

    Men efterskalven känns

    fortfarande i själen

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Jonas, det har väl hänt att jag någon gång skrivit att jag inte hinner, men det är då antingen ett enkelt konstaterande, eftersom det tar lite tid ibland om man ska göra rättvisa till alla argument. I det här fallet var det så enkelt.

    Vid andra tillfällen har jag skrivit så, och då har det ibland berott på att jag i vissa lägen anser att diskussionen blir helt meningslös, och det kan det finnas flera skäl till. Ibland tänker jag också, att det vore bättre att föra över det till ett eget blogginlägg där jag får utrymme och möjlighet att argumentera ordentligt. Jag tycker nämligen att det är lite småjobbigt att skriva långa kommentarer i en pytteliten kommentarsruta och hela tiden scrolla upp och ner. Det sistnämnda är en tanke som slagit mig när det gäller denna diskussion. Det är inte omöjligt att jag skriver ett eget blogginlägg om detta. Nu när jag lyckats reta upp en del 😉 så förstår jag att det kan vara värt att skriva lite mer om det.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    PS

    Ibland kan jag inte låta bli att gå in i en diskussion och säga emot bara för att det finns så många som är insnöade i tokerier, att jag bara måste säga emot, även om jag inte har tid egentligen just då att skriva långa kommentarserier. Ibland måste en del människor helt enkelt få mothugg.

  • http://www.betheligagnef.se Carl Lindahl

    Jag tror absolut det är bra för ett kristet kollektiv / storfamilj eller hur man nu gör, att också vara kopplad till en lokal församling. Annars gör man det för enkelt för sig, och syskonkärleken blir inte på riktigt. Det är ju så mycket lättare att älska dom andra veganerna, som gillar kollektiv och tofu och reggae, än att älska Göran och Gunilla som är medelålders, kör bil och båt och tittar på Let’s Dance. Men som också tror på Jesus.

  • http://blog.bahnhof.se/wb938188 Jonas Lundström

    Mikael K. Sluta. Du får det låta som om någon blir uppretad på dig för att du är emot egendomsgemenskap. Du har 99,9% av alla kristna med dig. Vi som förespråkar egendomsgemenskap och rikedomsdissning har hört dina argument en miljard gånger. Men vi förklarar gärna en gång till.

  • http://mikaelkarlendal.pingstkyrkan.net/ Mikael Karlendal

    Jonas, om ni har hört argumenten så många gånger och ändå utan resultat, varför ska jag då fortsätta att argumentera för det självklara? Det är ju ett skäl till att jag skriver att jag inte har tid att skriva långa kommentarer.

  • Staffanw

    Instämmer helt i inlägg 16 av Göran Axelsson – kan inte riktigt förstå att varför kommunitetslivet skulle ha några fördelar framför den traditionella familjen. Även M Karlendal’s avslutning i inlägg 20 var klockren.

  • Johan C

    Tack, Jonas för din klara analys, när du skriver: ”Mikael K. Det är lite irriterande att du “inte hinner” dom gånger du får rejält mothugg. Det har hänt flera gånger. Varför ge sig in i samtalet om du inte är beredd att föra det? Eller kanske är du bara en direktkanal för Sanningen som aldrig har mer att lära?”

  • Pingback: Albykollektivet. » Blog Archive » Här vare tomt… - Vägen i ett kollektiv..()

  • Stefan A

    Med tanke på att den radikala tidsandan på 70-talet ( och även före ) var gröna vågen och kollektiv, så undrar man hur radikalt det är att härmas…. På 80-talet var det kostym och sminkskola som gällde om man var cutting edge. Nu har äntligen miljötänkandet slagit rot i kyrkan som om det vore lösningen på allt.

    Men man är hela tiden steget efter. Vad är det för radikalitet att ligga fem år efter världen innan man gör på samma sätt och tror att man uppfunnit hjulet igen…………?

    Det är inte fel med någon av de uppräknade sakerna. Men det radikala vore att gå FÖRE. Det som vore ännu mer radikal vore att följa bibeln oavsett hur det ser ut i världen.

    För övrigt tror jag att familjen är den centrala byggstenen i bibeln som samhället och församlingen vilar på. ”Hedra din fader och din moder” lyder ett av buden. Familjen ligger oerhört nära Guds hjärta.

    Familjen utesluter inte kollektiv, men låt varje plats och tid i kombination av behov forma uttryckssätten, utan att de blir heliga.

  • Stefan A

    Det finns också en fara i att bli för ”kär” i en ide. Då blir den en avgud. Jag har mött många människor som är mer glada i sin ide än i Jesus Kristus. Människor som tror att kollektiv är Lösningen, människor som tror att tältmöten är Lösningen, människor som tror att väckelsemöten är Lösningen, människor som tror att en jättekyrkobyggnad är Lösningen, människor som tror att ingen kyrkobyggnad alls är Lösningen osv

    Lösningen är att följa Jesus Kristus helhjärtat och lära känna Honom och Hans uppståndelsekraft. Då kan vi ha allt det andra eller inte. Den biten löser sig under vandringen med Honom.

  • BW

    Stefan A: Kloka ord! Mycket kloka ord!

  • C

    Även Bibeln (eller det man uppfattar som Bibelns lära) kan bli en avgud. Vanligt på Jesu tid och vanligt idag; ofta svårare att identifiera än annat dock.

  • BW

    Enligt Joh 14:15 medför kärleken till Jesus att vi håller hans bud. Vi klarar inte av att hålla Jesu bud (större krav än Mose lag), t.ex att älska våra fiender, om inte Guds kärlek bor i oss. Och att Guds kärlek genom den helige Ande bor i våra ”hjärtan” när vi blivit födda på nytt och ”inandats” helig ande är bibelns tydliga undervisning.

    Vi behöver också Andens hjälp för att kunna förstå vad som är sanning; Anden ska leda oss in i sanningen enligt grundläggande undervisning av Jesus. Anden uppenbarar sanningen och hjälper oss att leva i enlighet med sanningen.

    Om vi nu ”dyrkar avgudar” och sådana finns det som bekant många av, inte bara i form av stenstatyer, så innebär Jesu ord att vi inte kan hålla Jesu bud. Vi kanske är mer intresserade av att bli ärade av människor än av Gud och vi tolkar bibeln utifrån denna drivkraft. Jag menar att det är snarare andra underliggande motiv och (andliga) drivkrafter (avgudar) som får oss in i villfarelse snarare än att en specifik bibellära blir till en avgud, vilket ”C” i kommentaren ovan hävdar.

  • C

    BW: Förstår inte riktigt vad du menar. Tror du inte att en lära kan bli en avgud? Det var ju det som Jesus kritiserade fariséerna för.

  • BW

    Det finns t.ex. det som bibeln kallar för onda andars läror som kan binda människor. En viss lära kan skymma sikten för Gud men jag tycker att det är mycket problematiskt att säga att en viss lära i sig själv kan vara en avgud. Du får gärna ge konkreta referenser till ditt påstående.
    Bibeln anger många skäl till att människor kan hamna i och fastna i en irrlära, t.ex. okunnighet, ett köttsligt sinne (Kol. 2: 18), uppblåsthet (1 Kor. 3: 3,4), ovilja att ödmjuka sig, därför att man inte vill göra Guds vilja (Joh. 7: 17; 8:47), högmod och vinningslystnad (2 Tim. 6: 3-5). En irrlära kan vara ett resultat av högmod, maktbehov, vinningslystnad, dvs. när man själv och de egna köttsliga begären blir viktigare än Gud själv och dessa begär och drivkrafter kan kategoriseras som avgudar. Andra drivkrafter är kopplade till ett medvetet val av mörkret istället för ljuset (Joh. 3: 19), att älska lögnen mer än sanningen och upproriskhet mot sanningen. Med andra ord så sätter vi oss själva och våra köttsliga behov högre än Gud. Här kan vi tala om avguderi, att älska det skapade mer än skaparen själv. Inom Islam har man en helig skrift, Koranen, men avguden heter Allah. Skrifter och läror kan upphöjas till heliga skrifter och till att vara sanningen från Gud och därmed skymma sikten för den sanne Guden men bakom detta finns underliggande drivkrafter där en del av dessa kan kategoriseras som ett uttryck för avgudadyrkan. Det är kanske ytterst en fråga om vad man vill lägga för betydelser i ett ord. Själv föredrar jag att se på saken enligt det jag här har redovisat.

  • BW

    På sjätte raden ska det stå 1 Tim.6:3-5.

  • C

    BW: Liksom du verkar göra tänker jag mig en avgud som något/någon som får den uppmärksamhet som Gud ska ha. Fariséerna gav läran (och därmed sig själva) en sådan uppmärksamhet att de glömde både Gud och medmänniskor, vilket gjorde att de trots sin strävan bröt mot dubbla kärleksbudet. Jag ser det följaktligen inte som särskillt problematiskt att en lära kan vara en avgud. Eller om det låter mer korrekt, fungerar som en avgud. Det som fungerar som en avgud är för mig en sådan. På detta sätt kan alltså även Bibeln vara en avgud.

    Kanske du lägger en större vikt vid ordet avgud än vad jag gör. Håller med dig om att det ”kanske ytterst [är] en fråga om vad man vill lägga för betydelser i ett ord”.

  • BW

    Tack för ett intressant samtal!

  • BW

    Jag måste bara tillägga att jag tror att ordningen är omvänd, dvs. fariséerna gav sig själva en sådan uppmärksamhet att de glömde både Gud och människor, vilket i sin tur färgade av sig på läran. De ville inte ödmjuka sig utan ansåg sig själva som rättfärdiga och deras gudsdyrkan blev en fråga om att hålla yttre regler samtidigt som dom bröt mot lagens bud. Jesus sa att dom var som vitmenade gravar men invärtes fulla av de dödas ben och annan orenlighet. Det fanns visst uppriktiga sökare bland fariséerna, t.ex. Nikodemus och Paulus, men många var bara intresserade av jordisk makt och ära. Samma förhållande råder bland dagens människor.

  • BW

    Läs Jesaja 59:13: ” Genom överträdelse och förnekelse har vi felat mot Herren, vi har vikit bort från vår Gud. Vi har talat förtryck och avfällighet, lögnläror har vi förkunnat och hämtat fram ur våra hjärtan”. Rubriken till Jesaja 59: 9-15 är: ”Folket bekänner sin synd”
    Detta borde också vi kristna i Sverige också behöva göra.

  • C

    Tack själv! Lustig liten sidodiskussion med tanke på trådens början. Men diskussionen om kommunitet eller inte fortsätter ju på annat håll…

    Nåväl: Jag menar egentligen inte att läran behöver vara fel i sig för att bli en avgud. Det är hur man använder den som avgör. De fariséer som Jesus kritiserade utgick från Torah och hade dessutom ytterligare regler och tillämpningar för att kunna bli riktigt renläriga. Så jag tror inte att Jesus främst kritiserade lärans innehåll, utan dess bruk. Han sa ju att inte en prick i lagen skulle förgås. Till det yttre följde alltså somliga fariséer lagen minutiöst, samtidigt som de bröt mot dess kärna. Avgudadyrkan handlar ju om var man har sitt hjärta; det verkar vi vara överens om!

    Om man har sitt hjärta på fel ställe kan alltså den renaste läran (även Bibeln) fungera som en avgud.



Subscribe to Stefan Swärd