Stefan Swärd

Den berömda bloggaren och twittraren Mymlan har lyckats dra igång en twitter-debatt senaste dygnet om att växa upp i frikyrkan. Hon berättar om frustrerande upplevelser med den bakgrunden. Det är bara att beklaga att hon sammankopplar uppväxt i frikyrkan med förtryck och frustration. Det finns ingen anledning att ifrågasätta människors berättelser om egna erfarenheter. De som kommenterar detta, gör det dock på ett mycket generaliserande sätt. Bara för att någon berättar om en besvärlig frikyrklig uppväxt, så är det alltså fel på frikyrkan.

Det finns mycket att säga om detta.

Jag är mycket tacksam för min frikyrkliga uppväxt, trots att man kan ha en hel del synpunkter på den församling som jag och mina föräldrar var med i när jag var i åldern 9-16 år, nämligen Maranataförsamlingen i Stockholm. Det blev mycket traumatiskt för mina föräldrar att lämna den församlingen när jag var i 16-årsåldern. Men jag behöll min tro, och fördjupade mitt kristna engagemang trots rörigheten på församlingsfronten.

En viktig anledning för mig var att i den uppväxtmiljö jag levde i, i Stockholmsförorten Järfälla, var den ateistiska och gudlösa miljön helt förskräcklig. Problemen i vår församling var bagateller i jämförelse med inte minst det alkoholmissbruk och mobbing som var kutym bland 14-16 åringar i Järfälla när jag växte upp. I min skolklass diskuterade grabbarna på fullt allvar att slå ihjälp en annan klasskompis, därför att han var töntig. I min klass kunde man gå och dricka öl på en långrast, under en vanlig skoldag. Bara för att ta några exempel, samtidigt fick knarket sitt genombrott i Stockholms skolor. Halva min skola röstade på vänsterextrema partier, som var för totalitär diktatur och våld för att genomföra revolutionen. Så det är min uppväxtbild av att inte vara kristen. Så för mig som 16-åring var det inget val mellan pest och kolera att välja frikyrka eller att vara icke-kristen. Det var ett val mellan lindrig förkylning och pest. Senare i livet har jag betydligt nyanserat min bild, jag har mött och känner många mycket kärleksfulla och goda människor som inte alls har någon kristen tro. Men som tonåring mötte jag bara baksidor av livet utanför kyrkan.

Sedan är kristna familjer som alla andra familjer, det finns bra familjer och det finns mindre bra familjer. Det finns många sätt att praktisera sin kristna tro, och det är inte alltid så att det alltid är bra varianter av kristendom som tillämpas runt om i de kristna hemmen. Relationen mellan föräldrar och barn kan vara komplicerade, även i mycket bra miljöer.

På ett generellt plan tror jag dock att det är bättre med miljöer där många växer upp i frikyrka i jämförelse med platser där få växer upp i frikyrkan. Det är väl bara att jämföra missbruks- vålds och kriminalitetsproblem i icke-frikyrkliga delar av Sverige, i jämförelse med typiskt frikyrkliga platser som Jönköping, Aneby, Sävsjö, Värnamo, öarna utanför Göteborg etc. Forskning visar också att frikyrklig uppväxt främjar människors förmåga till internationell solidaritet. I frikyrkan får man höra mycket mer om kampen mot världsfattigdomen, och ge pengar till att göra något åt det, än i andra miljöer.

Jag tycker att det är märkligt att när någon individ problematiserar sin uppväxt, vilket ofta händer, det är populärt just nu med sådana böcker – skriver man problematiskt om frikyrklig uppväxt, då är det hela frikyrkan som kritiseras. Och det finns massor av kristna som aktivt går till undsättning och berättar om hur dåliga vi är, och det är bra att detta kommer fram, vi ska skärpa oss m.m.

Jag tror att de bearbetningarna pågår ständigt i frikyrkorna, oavsett om någon  skriver böcker eller driver debatter om besvärlig frikyrkouppväxt.

Men när andra problematiserar sin uppväxt, så görs aldrig den typen av generaliseringar. Det mest kända exemplet i modern tid på någon som sågat sina föräldrar och uppväxtmiljö är författaren Jan Myrdal, med de ledande socialdemokraterna Gunnar och Alva Myrdal som föräldrar. Jag kan dock inte minnas att någon har generaliserat Jan Myrdals kritik, som en kritik mot socialdemokratin.

Men när någon gör något liknande om sin frikyrkouppväxt, då görs direkt generaliseringen mot frikyrkan som helhet. Det är den generaliseringen jag reagerar över.

Har skrivit en ledare i Världen Idag om EU, fördelar och nackdelar. Jag sysslar ju konstant med EU-frågor i min roll som internationellt verksam konsult med inriktning på energipolitik och klimatpolitik.

Jag har ägnat hela mitt liv åt församlingsplantering och församlingsgrundande. På sjuttiotalet när jag själv var i 20-årsåldern, var jag med i ledningen av Järfälla Pingstförsamling, en avknoppning till Filadelfiakyrkan, en församling som bildades 1974. Det var en mycket lyckad församlingsplantering som resulterade i en snabbt växande församling som i början av 80-talet nådde 650 medlemmar. Pastor var den kända missions- och frikyrkomannen Kjell Sjöberg, bror till Stanley Sjöberg. Kjell fick tyvärr cancer och fick sluta sin tjänst alldeles för tidigt, och dog 1996. Det var en församling som växte fram i en snabbt växande förortskommun i Stockholm. Under den perioden fick jag också värdefulla erfarenheter av att grunda och utveckla en kristen kommunitet som utvecklades i ett bostadsområde.

Jag och min fru sändes ut från Järfälla Pingstförsamling som pionjärarbetare och Stockholmsmissionärer, och flyttade till Haninge kommun i södra Stockholm 1981. Där grundade vi en liten församling som 1985 fick namnet Brandbergens frikyrkoförsamling, vid den tidpunkten bestående av knappt 30 personer. Samfundsmässigt gick vi med i Örebromissionen, eftersom det vid den tidpunkten inte var möjligt att inom ramen för pingströrelsen grunda en ny församling. Därmed hamnade jag utanför pingströrelsen. Församlingen växte och expanderade, i startläget var det cirka 8 personer. När jag slutade som pastor 2002 hade församlingen 310 medlemmar, den hade då hunnit byta namn två gånger, först till Ichtys, sedan till Söderhöjdskyrkan som är nuvarande namn. Kjell Söderblom har varit pastor för församlingen sedan 2002.

Söderhöjdskyrkan har i sin tur avknoppat en dotterförsamling, Iglesia Icthus, en latinamerikansk församling i Stockholm. Den bildades 2004 och har idag cirka 200 medlemmar. Det intressanta är att Iglesia Icthus i sin tur har grundat församlingar. Man har börjat ett arbete i Sundsvall, och ett i Salem i södra Stockholm, dessutom har latinamerikaner som blivit kristna hos Iglesia Icthus i Stockholm flyttat tillbaka till Sydamerika och grundat församlingar, och Iglesia Ichtus har idag flera dotterförsamlingar i Sydamerika.

När jag hösten 2009 blev kallad som teampastor till Elimkyrkan i Stockholm, var det med förutsättningen att fortsätta utveckla Elim till ett centrum för församlingsgrundande. Vi håller på med ett antal församlingsplanteringar och pionjärprojekt runt om i Stockholm.

Jag har under söndagkvällen kikat in på Evangeliska Frikyrkans pionjärblogg. Ett bra initiativ där olika skribenter avlöser varandra. Skulle dock vilja ta upp till diskussion som den aktuelle bloggaren Charles Kridiotis tar upp i de senaste inläggen på bloggen. Jag känner ju Charles väl, han har varit verksam i Stockholm under många år, och var bl.a. med och startade församlingen New Life 1993.

Jag gillar dock inte alls den polemisering som Charles nu driver i dessa frågor och som kommer fram i blogginläggen. Charles driver tesen om det som kallas för ”Simple church”. Att grunda ganska spontana små församlingar i hem och på caféer, och att dessa små församlingar i sin tur grundar små församlingar.

Det har jag inga invändningar emot, har sysslat med det under stor del av mitt liv, de pionjärsatsningar som Elimkyrkan jobbar med idag är i stor utsträckning ”simple churches”.

Men jag vänder mig emot den polemiska tonen, och den polemiska tonen mot de mer organiserade satsningar på församlingsplanteringar som drivs av samfunden. Jag tycker också att han underkänner och nedvärderar mycket av de bra initiativen som har varit under de senaste trettio åren.

Debatten bör drivas mot dem som inte alls ägnar sig åt att grunda församlingar, inte mellan olika slag av församlingsgrundarinitiativ.

Charles polemiserar mot så kallade megakyrkor, och menar att de har en marginell betydelse. Det han glömmer är att nästan alla megakyrkor har börjat som en ”simple church”. Det är bara så att megakyrkan har varit en mycket framgångsrik församlingsplantering som blivit stor.

Han tycks också polemisera mot moder- och dotterförsamlingar, vilket jag inte förstår alls. Det är en mycket vanlig modell, både idag, och väckelsehistoriskt.

Dessutom är Charles Kridiotis helt inkonsekvent i sitt resonemang. Han förordar ”simple church”, små enkla församlingar som möts i hem och på caféer. Sedan beklagar han sig över att en av dessa ”simple churches” inte får köpa en stor gammal baptistkyrka som är till salu på Södermalm i Stockholm. Men vad ska en ”simple church” ha en stor gammal kyrkbyggnad till?

Jag tycker att den samlade svenska erfarenheten under många år inte talar till fördel för ”simple church” kontra större församlingar och megakyrkor. I ett svenskt kontext har megakyrkor haft en stor betydelse. Pingströrelsen formades kring megakyrkor som Filadelfia i Stockholm, Smyrna i Göteborg och pingstkyrkan i Jönköping. Även Missionsförbundet och Baptistsamfundet präglades historiskt av megakyrkor. Immanuelskyrkan i Stockholm var, och är fortfarande en nationellt ledande missionsförsamling. Betel i Stockholm, senare Norrmalmskyrkan, hade under många år liknande roll inom Baptistsamfundet. Inom Örebromissionen har Filadelfia i Örebro under många år fungerat som en megakyrka.

Av de församlingar som grundats under senaste trettio åren har i regel de större delvis megakyrkeinspirerade församlingarna visat på mest växtkraft. Jag tänker bl.a. på Livets ord i Uppsala, Arken i Stockholm, Centrumkyrkan i Sundbyberg, Citykyrkan i Örebro, kristet center i Örebro, och för närvarande är Hillsong i Stockholm en mycket betydande församling. Det går att ge exempel på enstaka misslyckanden, där Karisma i Stockholm står i särklass. Tycker också att Göteborgs Bibelcenter blev ett stort misslyckande. Vineyardrörelsen har inte heller utvecklats som församlingsgrundarrörelse som vi hoppades på under tidigt nittiotal. Men att grunda nya församlingar är risktagande. Om vi inte misslyckas och prövar, kan vi inte heller lyckas.

Inom EFK har väl rimligtvis de mest lyckade satsningarna på församlingsgrundande varit New Life i Stockholm som nu dessutom har grundat dotterförsamlingar i Göteborg och i Västerås, Söderhöjdskyrkan med sina dotterförsamlingar, Josua i Gamleby, Citykyrkan i Västerås, arbetet i Sala och Heby som Thofters driver, arbetet i Skåne utifrån Immanuelskyrkan i Malmö, Johanneskyrkan i Linköping, Mötesplatsen i Örebro m.m. Och jag kan inte se att någon av dem drivs utifrån något ”Simple church”koncept. I Elimkyrkan i Stockholm där jag är verksam för närvarande är strategin att utifrån en etablerad församling grunda dotterförsamlingar.

Man kan också peka på ett antal förnyelseinitiativ i etablerade församlingar som i praktiken är församlingsgrundande. Som när den gamla kyrkan är helt körd i botten och det blir en nystart. Klara kyrka i Stockholm är ett nationellt exempel på detta.

För att sammanfatta. Jag har inget emot ”simple churches”. De flesta nya församlingar börjar på detta sätt. Men att idealisera den modellen, tycker jag inte stämmer alls med den svenska erfarenheten. Det Charles inte heller diskuterar är de mycket omfattande nedläggningar och misslyckanden som har varit med många sådana småförsamlingar, som aldrig har lyfts över hus- och cafenivån. Det är ganska svårt att ge exempel i ett svenskt kontext på särskilt många sådana församlingar som överlever 10-15 år.

Under karismatiska sjuttiotalet ägnade vi oss konsekvent åt att starta ”simple churches”, spontana husförsamlingar i olika hem. Allt nästan rann ut i sanden inom något decennium. Det är också en erfarenhet man bör ta till sig när man diskuterar strategierna för morgondagens församlingsutveckling.

Här är länken till Evangeliska Frikyrkans pionjärblogg och Charles Kridiotis texter.

Idag höll jag en predikan i elimkyrkan om välsignelse eller förbannelse. Kristus tog förbannelsen på sig på korset, för att vi i Kristus ska bli välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelse. Jag försöker förklara i predikan vad denna välsignelse innebär, och hur den kan förlösas i våra liv. Här är länk till audioversion via Elims hemsida.

Den här helgen präglas av Elimkyrkans årsmöte under lördag eftermiddag och vår gudstjänst söndag 11.00. Under årsmötet kommer jag att hålla ett tal om församlingens vision, målsättningar, och strategi – d.v.s. hur vi ska nå målen och se visionen förverkligad.

Det är fyra områden jag särskilt lyfter fram, strategiska fokusområden: 1. Satsning på församlingsplanteringar, Elimkyrkan driver redan nu ett antal församlingsplanteringar/pionjärprojekt runt om i Stockholm. 2. Fokus på äktenskap, familj, barn och ungdom. Vi har bland annat Lars-Göran och Christina Sundberg som nationellt verksamma på äktenskaps- och familjeområdet, och sedan två år tillbaka jobbar Maria Furusand hos oss och leder barn- och familjearbetet. Vi tror att detta även är en nyckel i församlingens utåtriktade arbete. 3. Att lyfta fram Guds rike, Guds närvaro, Guds kraft i funktion, Andens gåvor i funktion. Det måste vi medvetet fokusera i församlingen, både genom undervisning, gåvoupptäckande, och att aktivt skapa gudstjänstmiljöer som ger utrymme för Andens aktiva närvaro. Elim lyfter fram detta genom samarbete med New Wine. 4. Att vara en socialt engagerad och socialt radikal kyrka. För Elim är det ett nytt område att särskilt fokusera, även om socialt engagemang alltid hör till ett normalt kristet liv. Inte minst flyktingarbetet börjar lyftas upp, där vi samlar in matkassar till utsatta flyktingar i våra gudstjänster.

Vid gudstjänsten i morgon kommer jag att predika om Jesu seger genom sin död och uppståndelse. Om välsignelse och förbannelse. Att välsignelsen kommer genom Kristus.

Var ute med Ungdomskyrkan Konnekt i går kväll. Enormt inspirerande. Det är vår motsvarighet till pannkakskyrkan. Vi hade många bra samtal och mötte många personer.

Jag tror på en mer praktisk och jordnära kristendom där Guds kärlek blir konkret. Dela ut pannkakor på sena fredagkvällar till tonåringar, gömma flyktingar, dela ut mat till dem som inte har några pengar, hjälpa de psykiskt sjuka, hjälpa arbetslösa, stötta utsatta småbarnsfamiljer, blockera flyktingutvisningar, hjälpa till med svenskundervisning för dem som inte har svensk bakgrund m.m. Det är exempel på saker vi håller på med.

Jag och Torsten Åhman möts för debatt inbjudna av studentkåren vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala. Torsdag 12 april kl. 13.15. Alla är välkomna. Jag kommer att ha med mig min bok ”Efter detta” som erbjuds för specialpris och signerad av författaren.

Vi kommer att diskutera vad som händer under evigheten, evig himmel och evigt helvete.

Här är en affisch om tillställningen. Klicka på länken nedan så kommer den fram.

jlund_ debatt_2000

Har intensiva måndag och tisdag med möten och samtal nästan hela dagarna.

I går hade vi styrelsemöte och årsmöte för Claphaminsitutet. Jag är ordförande för institutets styrelse och det är ett spännande kristet initiativ som organiserar ett hundratal personer som är kristna läkare, forskare, jurister, journalister, politiker m.m. Alla samfund finns med i institutet. Syftet är att främja den kristna rösten i svenska samhället. Direktor för institutet är Tuve Skånberg, riksdagsledamot för kristdemokraterna som sitter i Konstitutionsutskottet och informationssekreterare är Per Ewert.

Som gäst igår på årsmötet hade vi Lars Adaktusson. Det blev ett spännande samtal om kristen opinionsbildning och opinionsbildningens förutsättningar i dagens Sverige. En fråga vi berörde var i vilken utsträckning vi kan uppmuntra kristna på nyckelpositioner i samhället att bli mer tydliga med sin tro. Adaktusson både utmanade till detta, men problematiserade också kring frågan, det är näst intill omöjligt för vissa yrkesgrupper att gå ut med detta offentligt. Han berättade om sin egen tid på Sveriges television där alla hans kolleger visste att han var kristen, men där det var omöjligt att gå ut i media och tala om kristen tro. Som nyhetsankare i TV eller som programledare för Agenda kan man inte torgföra egna övertygelser, det funkar inte.

Idag ska jag försöka hinna glida förbi riksdagen där det är interpellationsdebatt om pastor Jean. Interpellationsdebatterna börjar kl. 13.00 och denna debatt med Billström blir den sjätte interpellationsdebatten. Börjar cirka 14-15-tiden.

Ursäkta bloggläsare, har varit lite tyst några dagar, på grund av att jag har varit tre dagar på en stor framtidskonferens i Göteborg. Jag är ju inte bara pastor utan jobbar också som internationell konsult med fokus på globala överlevnadsfrågor, framförallt med inriktning på global miljöpolitik, global klimatpolitik och framtidens transport- och energisystem. Ur ett politiskt-statsvetenskapligt perspektiv. Jag är ju ingen tekniker.

Spännande.

Notera också att tidningen Dagen idag talar om att jag har valts som Svenska Evangeliska Alliansens ordförande. Det är ett viktigt uppdrag, Evangeliska Alliansen samlar breda grupper av troende från många olika samfund. Det är inte så dramatiskt, jag har ju varit engagerad i Alliansens styrelse en del år. Det är en person som har hört av sig till mig, och uttrycker glädje för det nya uppdraget och lyckönskar mig i uppgiften som Evangeliska Alliansens ordförande – Humanisternas ordförande Christer Sturmark. Tack Christer. Ska jag vara riktigt ärlig har jag ibland fått mer stöd från Sveriges ledande ateist, än från många kristna.

Notera också att det har lagts ut reklam på min blogg. Jag ingår sedan jag startade bloggen 2008 i ett kommersiellt bloggnätverk där min blogg är tillgänglig för annonsering. Men det har knappt varit några annonser på dessa fyra år, men helt plötsligt börjar det bli det. Jag avvaktar och ser om det stör för mycket, då får jag ta bort det.

Arbetet med pastor Jean går vidare. Han är gömd i Kongo. Jag jobbar nu med att ordna arbetstillstånd i Sverige, så att han kan komma tillbaka så snart som möjligt. Men i den grundläggande debattfrågan om hur han har hanterats av svenska myndigheter, och den svenska flyktingpolitiken, där ber jag att få återkomma – med full kraft.

Har idag skrivit en ledare i Världen Idag om att satsa på friskvård för äktenskapet. Här hittar man artikeln.

Jag är som sagt var på tillfällig semester i Oslo men noterar med stor glädje att Diakonia ikväll i ett blogginlägg har presenterat sammanfattningen i den utredning man har gjort om pastor Jean Kabuidibuidi, man hittar det här. Vad jag förstår bekräftas pastorns egen berättelse och de uppgifter vi har gått ut med, som grundar sig på pastorns egen berättelse. Jag kommer att kommentera detta närmare när jag har läst Diakonias utredning. vi är mycket tacksamma för att Diakonia har stöttat oss i denna kamp. Det är en internationellt mycket respekterad människorättsorganisation som heter Nelson Mandelas vänner som på Diakonias uppdrag har gjort utredningen om vad som hänt med pastor Jean efter utvisningen till Kongo-Kinshasa.

Från Elimkyrkans sida har vi konsekvent under fem månaders tid varnat för att utvisa pastor Jean Kabuidibuidi till Kongo. Vi har visat att det har funnits en stor risk med en sådan utvisning. Myndigheterna har konsekvent vägrat lyssna på vad vi har sagt. Diakonias utredning bekräftar att våra värsta farhågor har besannats, och han greps och misshandlades direkt efter att ha lämnat flygplatsen, efter den svenska avvisningen. Utan hjälp och ingripande från personer som ville och kunde hjälpa honom hade detta kunnat sluta mycket illa.

Jag återkommer i denna fråga.