Jag har blivit mer aktiv på facebook under senare år. Har dock drabbats av något märkligt. Förra veckan försvann min facebooksida och facebooks vanliga råd för att leta reda på den har inte fungerat. Den har uppenbarligen blivit kapad, men inte bara det, den har försvunnit.

Ska försöka nå fram till Facebooks kundcenter i USA via telefon, det är omöjligt att hitta andra former av kontaktuppgifter till Facebook. Har någon ett tips här så tas det tacksamt emot.

Jag och hustrun är på Kap-Verdeöarna under tre veckor, närmare bestämt vid Santa Maria på ön Sal. Härligt väder och fina stränder. Kap Verde ligger två timmars flygning söder om Kanarieöarna, så det blir i nivå med ungefär Senegal i Afrika. Kap Verde är nu en självständig stat, hörde till Portugal fram till sjuttiotalet.

För min del är det inte semester, men lite nedtrappning. Mitt hjärta har ju uppvisat vissa stressymptom senaste månaderna, och jag ska på nya hjärtundersökningar när jag kommer hem. Vi åker tillbaka till Sverige senare i veckan.

Men jobbar dels med konsultrapporter om energi- och klimatpolitiken, som vanligt, och med nästa bokmanus, som handlar om en redigering av mina bloggtexter under nästan 15 års tid, där jag försöker hitta lite olika guldkorn.

Kom gärna med förslag på bloggtexter och bloggdebatter som bör vara med i en kommande bok.

Det är helt absurt det man läser i Dagen idag om Uppsala baptistförsamling, en text skriven av Tomas Österberg.

Jag har djupa frikyrkliga rötter och bryr mig om dessa rötter. Jag är barnbarnsbarn till första generationens baptister i Sverige från 1800-talet då min morfars föräldrar blev baptister i Vingåkerstrakten. De äldre frikyrkornas välmående in i framtiden ligger mig varmt om hjärtat. Har dessutom under min livstid varit med och köpt två gamla och tomma baptistkyrkor i Stockholms innerstad så att det baptistiska församlingslivet har kunnat fortsätta i byggnaderna in i framtiden. För helhetsbilden bör man även påpeka att jag har varit med och sålt en av de gamla baptistkyrkorna i Stockholms innerstad, Elim på Östermalm som såldes till Zlatan. Alla Östermalmsbor känner till det.

Jag har dessutom varit många gånger i Uppsala baptistkyrka och enligt min minnesbild höll jag ett antal predikningar där under andra halvan av nittiotalet. Minns att jag var där också med Mark Dupont vid något tillfälle. Det var Per-Åke och Larissa Hultberg som bjöd in mig, men jag minns inte om samlingarna var i baptistkyrkans regi eller om det bara var deras bönegrupp som var arrangör.

Att församlingen bara har 35 aktiva medlemmar efter att ha bedrivit verksamhet sedan 1861 är tragiskt. Och att man har infört intagningsstopp av nya medlemmar för att det tydligen är så rörigt i församlingen. ”Intagningsstopp” – har aldrig hört talas om något liknande. En församling i en stor stad med 35 aktiva medlemmar borde rimligtvis välkomna alla som vill vara med. Att i ett sådant läge tillämpa intagnignsstopp är totalt absurt. Och att man driver samfundslojaliteten så strikt i en mindre församling i en stor och växande studentstad, det är också absurt. Moderna människor som går med i en kristen församling, väljer inte församling utifrån samfundsetikett. Man väljer en församling för att man tycker att det är en bra församling som stämmer med ens värderingar och övertygelser.

Det är oroväckande om Equmeniakyrkan börjar driva samfundslojaliteten så hårt att det helt knäcker stagnerade och döende församlingar.

 

 

Idag kliver jag in i debatten som utslöstes av en ledare av Jonas Adolfsson, Världen Idag, och där pingstledaren Daniel Alm kallade Adolfssons text för vidskepelse. Vilket även fick eldunderstöd på ledarplats hos Dagen via Fredrik Wenell.

Tycker kritiken är förenklad och ogenomtänkt. Skriver idag i Världen Idag och förklarar den kristna läran om Guds dom över nationerna, och varför det är viktigt med denna kristna lära.

Indirekt hamnar min gamla pastor Kjell Sjöberg i skottgluggen, och han kan inte försvara sig för han gick bort 1997. Någon behöver försvara Kjell, det blir tydligen jag som gör det.

Senaste månaden har jag tagit upp om min livslånga erfarenhet av att vara pastor och församlingsledare. Både föredrag, blogginlägg men också krönikor i tidningen Dagen. Har nu en krönika i Dagen om församlingsledarskap och att vara pastor. Man hittar texten här.

Det är inte något enkelt uppdrag, nämns kortfattat i krönikan. Församlingsmedlemmarna behöver tänka på att stötta och uppmuntra sina pastorer. Jag problematiserar också den stora fokus på pastorer-herdar och lärare i svensk kristenhet. Det finns en större mångfald än så angående tjänsterna i ledarskap och förkunnelse, Bibeln talar också om apostlar, profeter och evangelister.

Jag berör också synen på teologisk utbildning. Man kan inte läsa sig till att bli pastor. Det är Gud som ger gåvorna till församlingen, det är han som kallar. Församlingen behöver känna igen och bejaka kallelse och gåvor. Teologisk utbildning kan dock bidra till att utmejsla och utveckla gåvorna, om det är en bra utbildning.

Idag är det saknadens och vemodets dag för mig. Min gamle vän och kompanjon Anders Robertsson lämnade detta jordeliv under gårdagen 3 mars, endast 67 år. Jag tänker särskilt på hans hustru Monica och de fyra vuxna barnen med familjer, Samuel, Sara, och tvillingarna som kom senare i livet, Mikaela och Ester. Anders senaste år har präglats av sjukdom då han drabbades av en svår hjärnblödning för tre år sedan.

Vi har känt varandra sedan hösten 1970. Våra vägar möttes i början av hösten 1970 då vår gemensamme vän Peter Streling bjöd in mig till Filadelfia i Stockholm och till ett tonårsgäng där som kallades för Pingstgerillan. Anders var då 15 och jag var 16. Anders var en av de mest engagerade i Pingstgerillan och en djupt engagerad medlem i Filadelfia Stockholm. Tore Pansell ansvarade för den evangelisation vi bedrev i Pingstgerillan och vi möttes i kyrkan i 500-salen på lördag förmiddagar och gick sedan ut på stan och ägnade oss åt gatuevangelisation. De tonåringar som var med i Pingstgerillan var andligt mycket aktiva, har minnesbilder av intensiva bönemöten, vi höll oss ständigt till första bänken i kyrkan – där förbön utövades. Det var en mycket bra andlig miljö för mig under åren 1970-71 innan jag började bibelskolan i Orsa.

Anders var redan då mycket framåt och initiativrik och påverkade mig positivt. Han var redan då en bönemänniska. Andra som var med i vårat gäng var bland annat Pär Edestav, sonen till Samuel Edestav, Lars Adauktusson, den nämnde Peter Streling som senare blev präst, Hans Hallström som blev sångare, Gunnel Josefsson som numera heter Gunnel Ottersten, Kristin Svensson som numera heter Söderberg, Pija Lindblom som nu heter Pija Carlsson, och många fler. Peder Teglund var också med och ledde evangelisationssatsningar. Anders yngre syster Irene var också aktiv i Pingstgerillan. Hon heter numera Irene Tranemyr. Birgitta Wallhorn var också med i pingstgerillan, Bosse Elfström är en annan av killarna jag minns. Göran och Kristina från Barkarby. Och en del till.

Jag var hemma hos Anders i Hässelby en hel del gånger under detta år, jag var på den tiden ganska blyg och tillbakadragen, så han drog med mig på ett antal upptåg som handlade om bön och evangelisation, det var våra stora fritidsintressen. Ett speciellt minne jag har från den här tiden var att Anders hamnade i polishäkte en natt, då han och några till grabbar från Pingstgerillan var ute och evangeliserade en sen lördagskväll, och vittnade för ett stökigt gäng, som greps av polisen, och evangelisterna togs också av polisen som inte kunde skilja på evangelisterna och det stökiga gänget.

När jag hamnade i Orsa hösten 1971 fram till sommaren 1973 höll vi kontakten hela tiden. Hösten 1973 förenades våra öden igen när jag gick med i Filadelfias utpost i Jakobsberg, som numera heter Aspnäskyrkan-Järfälla pingstförsamling. Kjell Sjöberg kom då dit som pastor, och jag lyckades locka Anders och hans kompisar att komma med i verksamheten i Järfälla. En av Sveriges mest växande församlingar utvecklades under Kjell Sjöbergs ledning. Jag och Anders var mycket engagerade i församlingen fram till vår flytt till Haninge 1981.

Anders hade under den här perioden under tidigt sjuttiotal kommit med i Navigatörerna som med sina ingående bibelstudier formade Anders för resten av livet. Hans engagemang för bibeltro och för Bibeln formades på ett avgörande sätt efter några år i Navigatörernas verksamhet i Bromma baptistkyrka under Lars-Gustaf Carlssons ledning.

Vi var båda med i tonårsgänget i Järfälla pingst från hösten 1973, och vid den tidpunkten var vi båda ganska drivande. Anders formade cellgrupper under åren 1973-74 som präglades av Navigatörernas bibelundervisning. Vi blev båda med i ledningsgruppen för den Jesusfestival som arrangerades i Stockholm i augusti 1974 och som samlade cirka 10.000 personer. Vi präglades båda av Jesusrörelsen och sommaren 1974 tog Anders initiativ till att starta ett tillfälligt Jesus-hus i Studieförbundet Vuxenskolans lokaler på Södermalm. Ylva Eggehorn som då jobbade på Expressen besökte vårt Jesus-hus och skrev om det i Expressen.

Vi fick blodad tand på detta sommaren 1974. Kommunitetsliv var på agendan inom kristna förnyelserörelsen. I september 1974 ordnade vi några lägenheter på Sångvägen i Jakobsberg och startade en kristen kommunitet. Anders var 19 och jag hade inte fyllt 20. Anders och jag delade allt med varandra, och tonårens kärleksbekymmer stöttade vi varandra med, och Anders var aktivt stödjande när jag träffade min Eva och inledde en relation, som medförde ett äktenskap som fortfarande består efter 47 år. Anders träffade sin Monica något år efteråt och gifte sig något år efter mig.

Det var oftast Anders som fick idéerna, och jag var stöttande i genomförandet. Sommaren 1975 fick Anders, och kanske någon mer var inblandad, den fantastiska idén att ordna ett porrbål. På något obegripligt sätt lyckades Anders samla ihop hundratals kilo herrtidningar, det kanske handlade om ett eller flera ton herrtidningar, vi lade dem i en stor hög utanför Aspnäshuset i Jakobsberg, samlade ihop en större publik, inklusive Järfällas brandchef. Vi tände på brasan, det var vår protest mot porren. Expressen var också där och fotograferade och gjorde en nyhet av vårt porrbål. Expressen kritiserade initiativet på ledarplats.

Ett annat initiativ som Anders tog, innan han hade fyllt 20, var att starta något som hette Operation ungdomsteam, inspirerat av motsvarande verksamhet i Norge under Erling Thus ledning. Det började 1975 och tanken var att skicka ut ungdomar i tillfälliga evangelisationsteam. Vi genomförde detta under 1975. Min blivande fru Eva, från Skellefteå, fick nys om detta och kom med i ett av teamen, det var så vi fick kontakt. Så indirekt kan jag tacka Anders för mitt äktenskap. Jag tror att vi genomförde Operation ungdomsteam bara 1975, jag minns faktiskt inte varför det inte blev någon fortsättning.

Anders engagemang för bibelundervisning och bibeltro formades redan under sjuttiotalet. Hans engagemang i Navigatörerna var en viktig input. Vid den tidpunkten var kasettband ett viktigt redskap för att sprida undervisning. Anders började dels jobba på förlaget Evangelisten som Sten-Åke Bredmar drev, och det var också där som Anders träffade sin Monica. Där började Anders lära sig hantverket med att ge ut böcker och sprida undervisning via kasetter. Han tog också initiativ till ett bandotek i Aspnäskyrkan som spred undervisningen från församlingen. Senare skulle detta leda till bildandet av förlaget Salt & Ljus som senare blev XP Media. Anders engagemang i satsningen på Folkbibeln började redan under senare delen av åttiotalet. Det paradoxala med alla dessa bok- och bibelsatsningar var att Anders var dyslektiker.

När jag och min hustru kände kallelsen att lämna Järfälla och flytta till Haninge och Brandbergen-Vendelsömalm, blev det helt naturligt att familjen Robertsson flyttade med, tillsammans med flera ytterligare familjer. Vi blev några av grundpelarna i den församling som skulle formas där från hösten 1981 och framåt. Under många år levde vi som familjer nära varandra och var engagerade i samma lokala församlingsgemenskap.

Vid mitten av åttiotalet fick Anders ett unikt uppdrag. Han blev svensk representant för den världsberömde tyske Afrikaevangelisten Reinhardt Bonnke. Som ofta var fallet involverade Anders även mig i detta uppdrag. Vi ordnade bland annat resor från Sverige till Bonnkes europeiska konferenser, det som kallades för Eurofire. Ett år reste vi till Frankfurt i Tyskland och ett år till Birmingham i England. Vi arrangerade ett event med Bonnke i Stockholm där vi hyrde en stor idrottshall i Sollentuna och ordnade en middag för närmare 1000 personer med Bonnke som talare.

Vi har sedan haft täta kontakter även under de senaste 20 åren trots att våra uppdrag i svenska kristenheten har varit på olika plan och i olika organisationer. Det är andra som kan skriva mer kunnigt och initierat än vad jag kan när det gäller Anders fortsatta engagemang för Folkbibeln och utgivning av kristen litteratur.

En viktig profil i svensk kristenhet har lämnat oss. Vi tror på honom som är uppståndelsen och livet. Den som tror på Jesus ska leva om han än dör. Han har inte lovat oss att slippa den fysiska döden, men han har lovat att ta emot oss på andra sidan. Tack Anders för allt du har gjort för mig, tack för allt ditt stöd och dina förböner under alla år.

 

 

Föregående helg hade jag alltså undervisning om tjänstegåvornas karaktär hos Skandinaviska teologiska högskolan i Uppsala. Dels tog jag upp om vikten av sexuell renhet när man är pastor och predikant, och hur man kan klara av det i praktiken. Dels tog jag upp om ett sunt självförtroende där man dels är ödmjuk och inte framhäver sig själv och dels inte ständigt söker bekräftelse. Att hantera missmod och depression som ledare, tog jag också upp.

Ska försöka beröra dessa tre frågor i några blogginlägg som sammanfattar undervisningen. Det är möjligt att man kan ta del av den via STH:s hemsida, jag vet faktiskt inte.

Jag har varit pastor och församlingsledare i hela mitt liv så jag inbillar mig att jag har lärt mig något om ledarskap och att vara ledare, eller tjänstegåva som vi ibland använder som beteckning på de predikande gåvorna, apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.

Att leva ett heligt liv är avgörande för alla dessa gåvor. När Paulus instruerar Timoteus och Titus att utse ledare och äldste i församlingarna så uppmanar han honom att framförallt bedöma personer karaktär och vandel, mer än deras gåvor.

Bekräftelsebehov och ett sunt självförtroende är avgörande frågor för ledare. 

Kristen tjänst grundar sig i en stark upplevelse av kallelse från Gud, ofta i unga år. Min egen kallelseupplevelse kom vid 16 års ålder, då jag upplevde ett starkt möte med Jesus och en påtaglig förnimmelse att han ville använda mig och att jag skulle ge mitt liv för att tjäna honom.

Kallelsen bär oss genom livet och blir en del av vår identitet. 

En av de stora utmaningarna är att bli bekräftad i sin kallelse. Hur vi än vrider och vänder på det räcker det inte bara med att uppleva en kallelse från Gud, någon form av bekräftelse från människor är nödvändigt för att kunna fungera i tjänst. I synnerhet om ens gåvor och kallelse handlar om att vara församlingsledare och predika Guds ord.

När jag hade gått ut min bibelskola vid 18 års ålder tänkte jag mig att min tjänst för Jesus skulle innebära att få en förfrågan från någon församling att komma och jobba hos dem med predikan, bibelundervisning och evangelisation. Det var inte någon församling som hörde av sig så det blev inget med det. Jag bad till Jesus om vad jag skulle göra med min kallelse till tjänst.  Under bön kom jag fram till att jag skulle flytta tillbaka hem till mina föräldrar i Jakobsberg i nordvästra Stockholm, fortsätta gymnasiet. Jag kände också en stark maning att ta kontakt med Filadelfias utpost i Jakobsberg, som jag inte hade haft någon kontakt med tidigare och där jag inte kände någon.

Fortsättningen på gymnasiet skapade en fantastisk möjlighet att tjäna Jesus och gå ut i tjänst. Jag tog initiativet till att starta en kristen skolgrupp på gymnasiet. Den fick snabbt 30 medlemmar. Vi fick en egen lokal av skolan och kunde ha morgonbön varje morgon. Vi hade också rastandakter. Vi tog initiativ till olika former av evangelisation på skolan. Vi startade en kristen skoltidning. Jag tyckte som 18-åring att jag inte fick någon bekräftelse från Sveriges samlade kristenhet när det gäller min kallelse. Ingen såg mig, ingen brydde sig om mig, men jag hade ett hjärta som brann, och jag tyckte nog att jag hade under två år på en bibelskola lärt mig att både predika och hålla i bibelstudier, och bedriva evangelisation. Men Jesus hade en annan väg för mig, att fortsätta på gymnasiet, och det blev min grund för tjänst för Kristus och leva ut min kallelse.

Sedan började jag engagera mig i Filadelfias utpost i Jakobsberg. Kjell Sjöberg började som pastor där efter sommaren 1973. Det blev en dramatisk resa. Fick vara med och se en av Sveriges mest växande och blomstrande församlingar växa fram.

Stegvis fick jag kliva in i allt större ansvar. Utnämndes till äldstebroder vid 21 års ålder 1976, Kjell vågade satsa på unga ledare. Om jag minns rätt höll jag min första predikan i församlingen 1975. Vi startade en kristen kommunitet hösten 1974 som också blev en viktig plattform för tjänst för min del, med bibelstudier varje vecka. Även om min längtan var att bli heltidsanställd i en församling hade jag en hel del uppdrag i Järfälla pingstförsamling där man kände att ens kallelse förverkligades. När ungdomspastorn Kjell Waern skulle åka till England en termin för studier fick jag möjlighet att vikariera under en höst som ungdomspastor. Min dröm var att få jobba i församlingen och det nämndes av flera nyckelpersoner att man var en påläggskalv.

En söndag morgon ringde Kjell Sjöberg till mig och sade att han skulle predika klockan 11 men visste inte vad han skulle predika om, kan du predika istället för mig, jag var då 22 år. Ja, det kan jag, svarade ja. Och med kort varsel fick jag stå och predika inför hela församlingen. Jag minns att en pensionerad pingstpastor som var med i gudstjänsten kom och tackade mig för predikan. Jag kände mig bekräftad och tacksam.

Efter vikariatet som ungdomspastor gled jag dock åt sidan. Vår kommunitet fasades ut och blev i praktiken en större bönegrupp. Jag var kvar i äldstekåren men med färre uppdrag. Församlingen växte och predikantteamet kompletterades med Björn Donobauer, och det medförde att jag hamnade åt sidan inte minst i rollen som predikant. Istället för att vara längst fram hamnade jag på läktaren, vi fick också våra första barn 1978 och 1980, jag studerade och arbetade samtidigt, och det begränsade mina möjligheter.

1980 vid 26 års ålder kände man sig som en före detta lovande pastor och predikant, som inte hade blivit någonting. Min kallelse var konstant. Brinnande hjärtat var kvar. Men samma känsla som  när jag slutade bibelskolan, att inte vara efterfrågad.

Även om jag inte var efterfrågad bland människor och i de sammanhang där jag befann mig, så såg Gud mitt hjärta och min längtan att tjäna honom. Vid ett bönegruppsmöte i vårt hem gästades vi av ett ungt par som just flyttat till Stockholm och som ville flytta till församlingen i Järfälla. De hade fått en bostad i södra Stockholm, nära Brandbergen och Vendelsömalm, stökiga områden med avsaknad av kristen verksamhet. Den kvällen fick jag ett av de mest tydliga Guds tilltal jag fått i hela mitt liv, flytta till dem och börja en församling i deras område.

Min fru fick till sig exakt samma sak, vi hade aldrig tidigare tänkt tanken, vi var helt inriktade på att vara kvar i Järfälla och Jakobsberg.

För mig blev den en bekräftelse på att Gud såg mitt hjärta, min iver att tjäna honom. Vi flyttade sedan till området Brandbergen/Vendelsömalm och det blev på sikt ett församlingsgrundande arbete. När jag kände mig förkastad och inte bekräftad av människor i min kallelse, hade Gud en helt annan väg för mig, som var mycket bättre än vad jag hade tänkt mig. Med facit i hand blev de kommande 15 åren med denna nya församlingsplantering oändligt mycket mer spännande än alternativet att vara kvar i Järfälla, som hamnade i stagnation efter ett blomstrande sjuttiotal.

Det var en liten församling vi började i Brandbergen-Vendelsömalm. I första början var det 8 personer som vuxit till 16 personer efter drygt ett år. Och då hade jag lämnat bakom mig en av Sveriges mest växande församlingar, Järfälla Pingstförsamling, som  nådde nivån 650 medlemmar i början av åttiotalet.

Jag hade då lärt mig både erfarenheten av en stor och växande församling, och att vara pastor för en liten och nygrundad församling. Gud kallar, Gud bekräftar. Ibland får man också människors bekräftelse, ibland får man det inte. Men oavsett om människor bekräftar eller inte, så har Herren alltid en väg framåt om man vill tjäna honom.

 

Just nu befinner jag mig i Norge, inte för sportlov, men för att hjälpa yngste sonen med familj att flytta från Oslo till Bergen. Hans fru är från Bergen så det blir en naturlig flytt. Det innebär att vi nu har två barn med sina familjer i Bergen, och de bor bara 2 kilometer från varandra så det blir praktiskt för oss mor- och farföräldrar. Dessutom går det direktflyg mellan Stockholm och Bergen så det är enkelt att ta sig hit. Att åka bil mellan Stockholm och Bergen är dock ett enormt företag, för man måste bila över hela norska fjällvärlden. Det är vackert, men tidskrävande, och det är smala och kurviga vägar med mycket trafik.

Noterar att Dagen har gjort en stor nyhet av vår kris i Folkungakyrkan. Noterar att även Världen Idag och Sändaren har skrivit om saken. Vill inte kommentera frågan då det är en intern fråga. Men vill bara stryka under att Christer Roshamn är en gudabenådad evangelist, och kan denna kris leda till att Christer ännu mer kan fokusera på sin evangelistiska gåva så kommer något gott utav det. Jag har också ett starkt hjärta och fokus på att kyrkan ska vara öppen för omvärlden och nå nya människor, men saknar Christers förmåga till att faktiskt få folk att möta Jesus och nå fram till en avgörelse för Kristus. Tror att Gud på något sätt ska låta allt samverka till det bästa, både för Christer och för Folkungakyrkan.

Vi fortsätter vårt missionsarbete på Östermalm och hoppas på dialog med nya UMU-centret i Frälsningsarméns lokaler på Östermalm, och hoppas att det kan skapa öppningar för fortsatt evangelisation. Östermalmsborna är helt präglade av kulturkristendomen och att bevara Svenska kyrkans historiska arv. Överlåtelsen och andlig intensitet är dock inte på agendan för Östermalmsborna. För att kunna nå fram till folket på Östermalm är jag och hustrun numera engagerade i kyrkoråd och kyrkofullmäktige i Oscars församling och har lyckats få ett förtroende i den kontexten. 

Och så är min klassiska tes sedan många år tillbaka, ska vi få folkväckelse i Sverige då måste Svenska kyrkan vara med. Om alla frikyrkliga lämnar Svenska kyrkan försvåras detta. Svenska kyrkan har helt överlägsna kontaktytor mot svenska folket som frikyrkorna inte finns i närheten av.

Jag förbereder mig nu för att tala på mini campus hos Skandinaviska Teologiska Högskolan om Tjänstegåvors karaktär. Har bett över saken och kommit fram till en viss inriktning.

Jag kommer att ta upp några aspekter av detta, om ledares, pastorers, predikanters, tjänstegåvors karaktär.

Den första punkten som jag tar upp under fredagskvällen handlar om att undvika och hantera sexuella frestelser, och därmed undvika sexuella snedsteg.  Det har varit så många uppmärksammade fall, både globalt och på svensk nivå, så jag ser det som angeläget att lyfta fram ämnet. Och problemet tycks vara lika stort i strikt bibeltroende och karismatiska kretsar som i teologiskt liberala kretsar.

Sedan kommer jag att ta upp frågan om att hantera bekräftelsebehov, självbild, balansen mellan kallelsemedvetande och omgivningens förtroende. Det är frågor jag har brottats med i hela mitt liv, under alla år som församlingsledare. Hur hantera förkastelse, när ens egen upplevda kallelse inte ligger i linje med omgivningens bedömningar och förtroenden. Det är en ruskigt svår och utmanande fråga som jag ska försöka reflektera över, utifrån Bibelns vittnesbörd-

Ett tredje område jag kommer att ta upp handlar om att hantera depression och missmod som kristen ledare. Det är också en fråga jag ständigt har fått bearbeta under alla år som pastor och församlingsledare.

Ett fjärde område kommer att handla om att fullfölja och fullborda loppet. Att inte trampa snett på halva vägen och ge upp, eller något annat dike man kan köra ned i.

Förbereder Mini Campus hos Skandinaviska Teologiska Högskolan.

Bibeln säger att en församlingsföreståndare ska vara en enda kvinnas man.

Hur ska detta tillämpas och praktiseras?  Brian Houston fick avgå efter många års trogen tjänst på grund av olämpligt beteende mot några kvinnor. Samma sak hände för världsberömde ledaren Bill Hybels. Roberts Liardon fick pausa och gå i terapi efter en homosexuell affär med sin ungdomspastor, Liardon är en  mycket känd predikant i amerikansk kristenhet, och besökte Livets ord på 80-talet. Flera av de mest prominenta ledarna i Evangeliska Frikyrkan har tidigare fått avgå på grund av olämpligt beteende mot kvinnor. Frank Houstons pedofili är en jättefråga i australiensisk media. En av de mest profilerade ledarna i tros-karismatiska rörelsen i Sverige drog i väg med en älskarinna långt bort.

Kommer att ta upp om detta nästa helg, och hur den här typen av affärer kan undvikas. Vad gör en pastor som attraheras av nätporr, det tänkte jag också försöka svara på.

Ingen är perfekt men vi alla kan jobba med helgelse och karaktärsutveckling. Det gäller även pastorer, tjänstegåvor och kristna ledare.

Kommer även att gå in på andra typer av ledarbeteenden som behöver göras något åt, maktmissbruk, olämpligt beteende mot människor, att hantera depression och missmod, att hantera stormar och kriser. Bekräftelsebehov och självcentrering är en av de stora ledarutmaningarna. Och mycket mera. Att sköta sin kropp är en annan viktig helgelsefråga för tjänstegåvor och pastorer. Frosseri är en av de synder jag kämpar mest med.

Viss kamp mot synden får vi leva med, fullkomligt liv kan vi räkna med först i nästa tidsålder. Därför är helgelse och karaktärsutveckling en avgörande fråga för alla pastorer, predikanter och tjänstegåvor.

Jag har varit pastor lokalt i hela mitt liv och kan vittna om att det mesta av detta har man fått hantera på olika sätt, så lite erfarenhet har man.