Jag har nu läst Larsåke W Perssons nyutkomna bok ”Utmaningar från en tid som flytt – en spaning i pappa Stures fotspår”. Det är sällan som jag blir så berörd av en bok som denna. När jag väl började läsa kunde jag inte sluta läsa förrän jag hade läst igenom boken.
Larsåke har nu varit pigg pensionär ett antal år men är en av profilerna i moderna frikyrkligheten. Vi har stött på varandra till och från under årens lopp. Utbildad vid baptistiska betelseminariet, han gick i pappa Stures fotspår och blev baptistpastor. Har haft ett långt och spännande liv, jobbat som pastor, skrivit böcker, varit lärare vid våra teologiska utbildningar, bland annat en period vid Örebro missionsskola. Och verksam som professionell själavårdare under många år vid St Lukasstiftelsen. Med mera.
Varför blev jag så berörd av boken? En första anledning är mina egna rötter inom den svenska baptismen. Larsåkes pappa var baptistpastor och boken handlar om hans mödosamma liv som baptistpastor. Larsåke själv blev baptistpastor och följt svenska baptismens utveckling under många år. Min morfars föräldrar och min mormors föräldrar hörde till första generationens baptister på 1800-talet. Min mormor och morfar blev efterhand medlemmar i baptistförsamlingen Saron i Vasastaden i Stockholm där man var med fram till 1936, då man gick med i den nygrundade Östermalms fria församling, det som numera heter Citykyrkan. Min mormor och morfar hörde till alla baptister som lockades av pingstväckelsen, men som aldrig gick med i Filadelfia. Jag delar Larsåkes sorg över baptismens utveckling under många år, det var en storhetstid för svenska baptismen under sent 1800-tal, men den framväxande pingstväckelsen och även Örebro missionsförening drog bort många baptister från samfundet, stagnation och tillbakagång började på 30- och 40-talet. Som Larsåke visar var det bara en spillra av klassiska baptismen kvar som gick med vid bildandet av Equmeniakyrkan för cirka 15 år sedan. Larsåkes analyser av denna utveckling är intressant och reflekterande. Jag har under mina år som pastor haft mycket med Baptistsamfundet att göra. Bland annat har jag köpt två av de gamla baptistkyrkorna i Stockholm, Ebeneser på Södermalm köptes 1993 och är idag Söderhöjdskyrkan. Salem på Södermalm köptes 2011-2012 och är idag Folkungakyrkan. Jag har även varit med och sålt gamla baptistkyrkan Elim på Östermalm till Zlatan Ibrahimovic, och han byggde om kyrkan till en ”liten” övernattningslya i Stockholm. Jag började som pastor i Elim på Östermalm oktober 2009, som var ansluten till Baptistsamfundet, som sedan blev Equmeniakyrkan 2011. Så jag har varit pastor både i Baptistsamfundet och i Equmeniakyrkan.
En annan anledning till att jag blev så berörd är att den skildrar hans far, Sture, baptistpastorn, men som boken visar inte hade det helt lätt med pastorsuppgiften. Jag har ju själv jobbat som avlönad och vissa perioder som oavlönad pastor, under hela mitt liv, och bara i Stockholm. Larsåkes far var verksam i små äldre baptistförsamlingar, med hög medelålder och på tillbakagång. Boken skildrar brottningskampen mellan kallelsen från Gud att vara pastor och ordets förkunnare, och den verklighet man möter i uppdraget. Larsåkes skildring visar att pastor Sture var en mycket from och överlåten kristen. Pastorsuppdraget var hans liv, hans allt. Det fanns hela tiden en brinnande längtan efter väckelse och människors frälsning. Han var verksam i ett antal mindre baptistförsamlingar i olika delar av Sverige. Det blev mycket flyttande som uppenbarligen skapade rotlöshet och bristande hemkänsla både i församlingar och på orten. Framgångarna uteblev. Dopgraven stod för det mesta oanvänd, avgörande måttstocken för en framgångsrik baptistpastor är nog hur mycket man använder dopgraven. Larsåke analyserar de olika årsberättelser som pappan författade och som analyserade utvecklingen i församlingen. De andas besvikelser och tillkortakommanden, både över egna insatser och över församlingens engagemang.
Efter att ha varit verksam som pastor i hela mitt liv, känner jag nog en stark igenkänning i dessa skildringar. Känslan av otillräcklighet och frustration över frukten, resultaten, själarnas frälsning som pastor Sture skulle uttrycka det. Den beskrivningen känner man igen och är en ständig brottningskamp för en som pastor. Larsåke noterar vemodigt att ingen av de församlingar och kyrkor som hans pappa var pastor för, finns kvar idag. Han noterar att det inte var något unikt för hans pappa, det var vanligt bland den generationen av baptistförsamlingar och baptistpastorer. Larsåke noterar också att det för svensk frikyrklighet inte har varit några framgångsperioder senaste halvseklet, detta gäller naturligtvis inte alla enskilda församlingar, det finns många positiva undantag. Men jag högaktar ändå pastor Stures trofasthet i pastorstjänsten och i kallelsen, även när det inte var medvind och en framgångssaga. Att brottas mellan ideal och verklighet, som Larsåke närmare utvecklar, är nog varje pastors dilemma, och som vi måste kunna hantera på ett bra sätt, i stark tro och förtröstan på att Gud är med oss, både i motgång och i medgång. I detta ligger också jämförelsens förbannelse. Att jämföra sig med de framgångsrika pastorerna och församlingarna, när ens eget sammanhang inte är så framgångsrikt och växande. Det kräver också mognad och ett andligt självförtroende som bottnar i vissheten om Guds kallelse och att det är Gud ytterst som ger växten. Jag minns när jag var pionjärpastor i Stockholms södra förorter i ett litet sammanhang, och att ständigt jämföras med extremt framgångsrika Södermalmskyrkan under Bror Spetz ledning, som växte så det knakade och hade dop varenda helg, och en ständigt fullsatt kyrka. Samma sak lite längre fram när Stockholms Vineyard var en stor framgångssaga för att inte tala om Karisma center som var en stor framgångssaga sent nittiotal och början av 00-talet. För att inte tala om giganten Livets ord, att då vara trygg i sin kallelse och uppdrag och leda ett litet pionjärarbete, det var helgande och fostrande. Jag tror att Larsåkes far brottades med exakt samma känslor.
En tredje intressant faktor med Larsåkes bok är hans analys av den moderna frikyrkans utveckling. Dess utmaningar och förklaringar till varför de inte har gått så bra, sett över helheten. Boken ger inte några definitiva svar på frågan, men reflekterar över frågan. Larsåke noterar att bildandet av Equmeniakyrkan och sammanslagningen av tre av de gamla frikyrkosamfunden, inte har lyckats bromsa tillbakagången, den fortsätter med krympande och åldrande församlingar. Det noteras i boken om nya vindar som blåser, immigrantkyrkornas tillväxt, ökande intresset för kristen tro, en skillnad från den totala sekularisering och byråkratisk ateism som präglade hela det offentliga Sverige under 70- och 80-talet.
Man måste också komma ihåg att allt har inte gått tillbaka inom den traditionella frikyrkligheten. Det finns fortfarande ett antal levande oaser på olika platser, en intressant analys är att försöka förklara vad som förklarar detta. Missionsförbundets/Equmeniakyrkans starka ställning i Vårgårdaområdet är ett exempel. Jag minns när jag gästade frikyrkan i Alunda i Uppland för en del år sedan, en blomstrande tradtionell frikyrka. Vad har de lyckats med som andra inte har lyckats med. Larsåke W Perssons bok leder till den typen av funderingar, för oss som ägnat våra liv åt den tradtionella frikyrkligheten i Sverige.