Idag skriver jag en krönika i Dagen om maktmänniskor och osunt ledarskap i kristna församlingar. Min poäng är att stagnation och för försiktigt ledarskap är ett större problem. Enligt min samlade livserfarenhet är det ovanligt med pastorer som är maktmänniskor och narcissistiska ledare. Men visst förekommer det.

Min barndoms pastor Arne Imsen, var en duktig predikant, och en stark ledare, men enligt min mening gick han över gränserna när det gällde att vara maktmänniska och dominerade sin omgivning på ett osunt och ibland manipulativt sätt. Han stötte bort alla på sikt som på något sätt utmanade hans ledarskap. Det är egentligen uttryck för osäkert ledarskap. Trygga och stabila ledare är aldrig rädda för människor som är duktigare än de själva på vissa områden.

Jag lyfter också fram ett annat problem som jag tror är mycket större, dåligt självförtroende bland pastorer och kristna ledare. Det har varit ett problem som jag själv har brottats med. Jag lyfter fram i krönikan från 80-talet då jag var förortspastor i Brandbergen. Vi var en liten församling, den växte men det var 30-40 personer under åren 1983-1986, sedan växte den över 100 personer några år senare. Men det var litet. En av de närmsta grannkyrkorna var Södermalmskyrkan som växte så det knakade. Växte från ett antal hundra till 1600 medlemmar. Fullsatt kyrka flera gånger varje söndag och dop varje söndag. I jämförelse med dess pastor Bror Spetz var jag mister nobody. Jag hade också en intern kritik, lägg ner församlingen och anslut er till Södermalm istället.

Att troget tjäna Kristus i det lilla, även när det inte var framgångsrikt, och inte såg så mycket ut för världen, och samtidigt kunna välsigna andra som det gick mycket bättre för – det var min stora lärdom från åttiotalet. Det slet i köttet, det var delvis plågsamt, men det gav mig en andlig fostran som ledare. Därför har mitt hjärta alltid känt särskilt för mindre och kämpande församlingar. Att vara trogen i det lilla, att göra sin kallelse fast, även om det verkar finnas mycket enklare genvägar till hands.

Hade jag slängt in handduken på åttiotalet hade sedan församlingen Ichtys nuvarande Söderhöjdskyrkan inte existerat. Och då hade inte heller Söderhöjdskyrkans avknoppade dotterförsamling Iglesia Icthus existerat. Det är den församlingen som under första fem åren tog hand om Sebastian Stakset som nyfrälst. Min trohet på åttiotalet hänger alltså ihop med det som händer idag.

Här är länken till krönikan.