Jag har ju varit engagerad i svensk kristenhet i hela mitt liv med en början i oktober 1954. Jag vågar påstå att samtliga pingstkarismatiska rörelser vi har haft i Sverige sedan 50-talet har jag haft viss erfarenhet av, eller koppling till, på ett eller annat sätt. Det ger vissa perspektiv och bedömningar som man kan ha nytta av när nya rörelser dyker upp. Jag har det i bakhuvudet när jag läser Dagens stora artikel med vissa kritiska reflektioner om Hillsong Sverige. Jag gör följande reflektioner:

1. Vi måste acceptera att kristenheten består av en mycket brokig skara människor. Med olika behov och preferenser. En del älskar små möten. En del älskar stora möten. En del älskar viss musikstil, en del älskar annan musikstil. En del har fokus på känslomässiga inslag i kristna livet, en del mer på förnuftsmässiga inslag. En del älskar strikt liturgi, en del älskar mer fria mötesformer. Därför behövs olika kategorier av församlingar som når olika kategorier av människor. Hillsong har i detta perspektiv fyllt ett stort behov. Det är uppenbart att många människor älskar Hillsongs gudstjänststil, församlingsorganisation och förkunnelse. Jag gillar t.ex. skarpt Brian Houstons mycket bibelankrade förkunnelse från Sydney, som jag regelbundet lyssnar på. När traditionell svensk kristenhet fortsätter att krympa är nya växande församlingar nödvändiga och positiva inslag. Jag känner också Andreas Nielsen och gillar hans ödmjuka och transparenta ledarstil, med utrymme för självkritik och respekt för andra kristna initiativ.
2. Man kan ha synpunkter på Hillsongs episkopala kyrkokaraktär, en helt annan modell än fria lokala församlingar som t.ex. har varit pingströrelsens klassiska modell. Men en fördel med modellen är att det bygger en struktur där man kan gripa in när ledare missköter sig. Det har nu hänt både med Carl Lentz i New York och med ledningen i Norge. I fallet New York har Hillsong som internationellt nätverk av församlingar agerat och gjort något åt situationen, och det är bra. För Andreas som relativt ung pastor i Stockholm har jag uppfattat det som mycket positivt att han har haft Brian Houston som erfaren pastor som stöd, mentor och ledare. Som också har gett tydliga riktlinjer för arbetet i Stockholm. Det som hände med Karismakraschen har inte kunnat hända med Hillsongs struktur.
3. Det uppstår alltid en hel del växtproblem och kritik i växande församlingar. Detta är oundvikligt, det gäller alla typer av organisationer, och församlingar består av människor. Varken församlingar eller ledare är fullkomliga. Nya och starkt växande församlingar har också en tendens att bland annat locka till sig excentriska personer som är vältaliga och gärna försöker få en plattform i en ny och växande rörelse. Men där karaktären inte hänger ihop med personens karisma. Därför får vi den här typen av ledarkriser som kan inträffa. Det är uppenbart att Carl Lentz i New York var en sådan person, karisma och karaktär hängde inte ihop. Allt är inte guld som glimmat i nya och växande kristna rörelser. Jag skulle här kunna skriva en bok om Maranatarörelsen och sextiotalet. Det var den mest växande och uppmärksammade kristna rörelsen på sextiotalet. Torbjörn Aronson kommer dock snart ut med en utmärkt bok i det ämnet.
4. Ett moget kristet ledarskap kan och ska kunna hantera kritik på ett bra sätt. Det är bara omogna ledare som reagerar surt på kritik internt, eller från media, eller från annat håll. En trygg ledare kan hantera detta moget, och erkänna saker som är fel och där man inte har agerat på ett bra sätt, och som inte alltid hamnar i försvarsställning när man får kritiska frågor. Kristna ledare som bojkottar kristna tidningar för att de skriver kritiskt om dem, de håller inte måttet. Tycker här att Andreas svarar bra på Dagens frågor, både transparent och med en ödmjuk självkritik.
5. Kristen media har en viktig uppgift i att kritiskt granska kristna rörelser och församlingar, Tomas Österberg som skrivit reportaget om Hillsong är en utmärkt journalist. Kristna pressen får inte bara vara en hejarklack utan måste också våga lyfta fram besvärliga frågor och även spegla kritik, men göra det på ett journalistiskt sakligt sätt. Att demonisera all kritisk media, det är bara sektledare som ägnar sig åt sådant. Ett paradexempel är hela krisen angående Willow Creek och Bill Hybels. Det var en tragik att det var sekulära media som lyfte fram problemen, inom kristenheten var det knäpp tyst och tystnadskulturen gällde. Blir en kristen organisation felaktigt kritiserad, det kan en mogen kristen ledare hantera. Om Gud är med, varför bry sig om överdriven och osaklig kritik. Att svara på frågor sanningsenligt är alltid viktigt för en kristen ledare, men resten får man överlåta till Gud.
6. Det finns dock vinklade proportioner i kritiska granskningen av förhållanden i kristenheten. Nya rörelser och församlingar får ofta en för stor proportion av kritiken. Det stora problemet i svensk kristenhet är inte växande församlingar, det är krympande församlingar. Det behövs vassare frågor till ledningar för krympande samfund, varför vill inte människor vara med i deras församlingar. Kritiska frågor till Equmeniakyrkan är mer motiverade än till Hillsong. Equmeniakyrkan har tappat kanske 75 procent av alla sina medlemmar sedan 1950-talet, det borde motivera kritisk granskning. Kritisk journalistik där ärkebiskopen pressas över varför Svenska kyrkan tappat mer än hälften av sina gudstjänstbesökare senaste decennierna, det är ett större problem än Hillsongs växtverk. Det är inte fel att skriva om Hillsongs växtverk, men det måste ha proportioner.
7. Livets ord var den i särklass mest kritiserade företeelsen i svensk kristenhet på 80- och 90-talet. Jag har aldrig varit med i trosrörelsen men jag uppskattade många inslag, framförallt trosandan och initiativkraften. Tyckte också att kritiken mot trosrörelsen saknade proportioner. Det jag var skeptiskt mot var att det var för mycket kult kring Ulf Ekman som person, att människor hanterades i vissa lägen för hårdhänt, och att det i vissa kretsar inom trosrörelsen utvecklades en arrogant inställning till andra kristna. Dessa barnsjukdomar har den nya generationen av ledare lämnat bakom sig, men kriserna hade blivit mindre om detta hade hanterats tidigare. Har dock fullt förtroende för den nya generationen av ledare i trosrörelsen med Joakim Lundqvist, Janne Blom och David Ekebring i spetsen. De präglas av ödmjukhet och en sund självdistans, något jag tyckte delvis saknades på 80- och 90-talet under Ulf Ekman-Bror Spetz-Robert Ekh-eran. Jag tror dock att det är viktigt i dessa stormiga lägen att vi kristna försvarar varandra, även om vi kan ha synpunkter internt på olika kristna rörelser. Livets ord drabbades av oproportionerlig kritik på grund av tystnad och avstånd från andra delar av kristenheten. För min del skrev jag artiklar på tidigt nittiotal och försvarade Livets ord, jag minns att jag skrev både i Läkartidningen och i Svenska Dagbladet, jag tror även Dagen tog in någon artikel av mig kring det temat. I Läkartidningen skrev jag, därför att jag tyckte att Livets ord utsattes för osaklig kritik i en dåligt underbyggd undersökning om avhoppare. Min kritiska reflektioner skrev jag också om vid något tillfälle, men det väckte mycket större uppmärksamhet än när jag försvarade Livets ord.
8. I en växande rörelse hittar man alltid kritiska avhoppare och interna kritiker. God journalistik lyssnar inte bara på dem utan försöker ge en helhetsbild, och man ger alltid rejält utrymme åt den kritiserade att försvara sig. Den balansen tycker jag fanns i den aktuella Dagenartikeln. Livets ord-kritiken på åttiotalet präglades ofta av att man bara lyssnade på avhoppare och kritiker.
9. Till sist, vi kristna behöver framförallt be för varandra. Det är inte svårt att hitta fel, det behöver man inte vara någon större profet för att klara av. Det viktigaste är att uppmuntra och tala väl om det rätta. Det vi upplever är fel ska framförallt lyftas fram i förbön.