För en tid sedan åt jag lunch med en god vän som är en framstående internationell forskare. Han har en kristen bakgrund men är inte längre bekännande kristen eller med i en kyrka. Det är en ytterst tveksam behandling han utsattes för av svensk frikyrklighet, ett skäl till varför han försvann. Han följer dock kristna debatten ganska ingående. Han uttryckte förundran över kristna debatten om Sverigedemokraterna som han menar har blivit lika hätsk i tonen som Livets ords-debatten på åttiotalet.
Senaste dygnet har jag läst på sociala medier av kristna Sverigedemokrater att jag är en falsk profet, jag lider av tvångstankar, jag är naiv, jag är aningslös, jag ägnar mig åt hyckleri, är demonisk, jag förleder människor, jag hör till globalisternas illuminati, jag har också fått höra många gånger att jag är kommunist, dock inte senaste dygnet.
I mitt fall ska man också lägga till att jag i 40 års tid varit utsatt för konstant kritik därför att jag försvarat traditionella kristna värderingar angående familj, abort, äktenskap m.m. och står för en konservativ bibelsyn och där jag kritiserats för att tro på att Adam och Eva har existerat, problematiserat statlig styrning över teologiska utbildningar, försvarat Jonabokens historicitet, Danielsbokens historicitet m.m. Tonläget i de diskussionerna har ibland legat ganska nära kristna Sverigedemokrater.
En slutsats är att det behöver vara ganska hårdhudade personer som rör sig i frikyrkliga debatter och vågar stå för en tydlig hållning. Jag tror inte att jag är särskilt hårdhudad.