Gästblogginlägg av Dr Ingrid Faro, ansvarig GT-exegetik Skandinaviska teologiska högskolan

Why I Believe in a Historical Adam

As a Christian who has become convinced of the authenticity and divinely inspired authority of the Bible, and as a scholar who investigates the Hebrew Bible and its ancient Near Eastern context, there are textual, logical, and theological reasons to affirm Adam and Eve as historical figures. I did not say there are scientific reasons to affirm the historical Adam and Eve, firstly, because of the classic definition of science itself, “knowledge about or study of the natural world based on facts learned through experiments and observation.” Since the origins of humanity cannot be learned through experiments or observations, what we presently have are scientific theories, all of which require some degree of faith to believe. Secondly, well-respected scientists, Christian, Jewish, agnostic, and atheist, continue to debate for and against the merits and fallacies of various kinds of evolutionary hypotheses versus various creation beliefs.

Follow with me as I briefly present some logical, textual, and theological reasons why I believe in a historical Adam and Eve. Before proceeding, however, let’s define historical, and why history matters.

Historical Writing and the Bible

History writing, simply stated, is recorded text in which, as best as we can discern, the intent of the author was to record actual events or people. The methods and styles of history writing (historiography) are different among different cultures, and what is considered proper or acceptable history writing changes through time and also between cultures. To what degree is history writing a science or an art; does it use scientific methodologies or narrative literature; does it include speculative, analogical descriptions or only raw data. One thing in common across all cultures and recorded time, history is always written with an intention, and it always includes and excludes parts of the historical record.

The Bible contains many different genres: narrative, poetic, laments, prophetic, apocalyptic, to mention just a few major categories. A careful reading of the Old Testament and literatures of the surrounding cultures also reveals that within narrative, the method and style of history writing in the Bible reflects the predominating methods and styles of their current predominating cultures, although always with a twist (both speaking into the culture in a way the people of the time can understand, and also speaking against the prevailing cultures in a way intended to be transformative for the people of God). Yet, modern readers of all times can understand and be likewise transformed by careful, intentional attention to the Bible.

Many modern Christians are claiming that a historical basis to the biblical narrative does not matter, because, they say, the Bible is only making theological claims. This argument, however, does not hold up. An underlying principle of theology of the Bible is that God is a God who acts: God shows up and moves in history. God is incarnational, not an abstract theory or theology of the mind only. By trying to separate the God of history from the God of theology (which means, of course, “the study of God”), we become somewhat gnostic, disembodied, lacking a meaningful existence with a past, present, or a future. In other words, efforts to cut apart history from theology in the Bible destroys the very fabric of the theology. If God does not act in history, God becomes distant, abstract, and incapable of moving in our own lives. Our faith becomes cut loose from time and events. We are on our own only with good ideas about a distant “God.” As theologian L. Newbigin stated, “At the heart of the Christian message was a new fact: God has acted—and let us remember that the original meaning of ‘fact’ is the Latin factum, ‘something done.’” (in, Proper Confidence: Faith, Doubt, and Certainty in Christian Discipleship, Eerdmans, 1995, 4). 

And as theologian G. E. Wright wrote, “Biblical theology is first and foremost a theology of recital, in which Biblical man confesses his faith by reciting the formative events of his history as the redemptive handiwork of God. The realism of the Bible consists in its close attention to the facts of history and of tradition because these facts are facts of God.” (in, God Who Acts: Biblical Theology as Recital, Allenson, 1952, 38).

Reasons to Believe in a Historical Adam and Eve

Logical Reasons to Believe

One of the big controversies among modernists, scientists against a historical single pair is the efforts to trace the genetic and biological line of humanity as homo sapiens. The human Genome Project and similar efforts to track human DNA and origins conclude that humanity can be traced to a handful of original humanoids, or a few hundred, or a few thousands. The results vary depending upon the methodology used to determine the number, but most scientists argue that humanity could not have come from just one pair. For Christians holding a high view of Scriptures, this does not pose a problem for the following reason. According to the biblical text, Genesis 6:1-4 refers to vague and strange happenings among human beings with some other form of possible humanoids or spiritually corrupt creatures resulting in the birth of the mysterious Nephilim. This combined with the widespread corruption, lawlessness, and violence certainly could have involved various kinds of rape, bestiality, and the propagation of humanity intermingled with non-homo sapiens, which the biblical text indicates took place for possibly a few hundred years (Genesis 7:2 tells that Noah was 600 years old when the flood waters began).

Other ancient Near Eastern Literature also contains stories of strange creatures, and super-heroes resulting from intermingling of humans with “gods” (i.e. non-humans). This supports rather than detracts from the biblical narrative. The Bible throughout both speaks into the culture (speaking to and explaining), and speaks against the culture (as a polemic, describing how and why the Lord God of the Bible is different from the beliefs and practices of the surrounding cultures). As a result of the flood, there was a reboot of the proliferation of humanity from Noah and his wife, and their three sons and three daughters-in-law. The Bible provides the genealogy of Noah, but says nothing of the biologic heritage of these four women involved who populated the land after the deluge. Therefore, although I believe there was one original pair of humans as we know today, it is unnecessary for biblical reasons to argue that present humanity came from only one pair, when biblical history itself attests a subsequent re-population after a period of time with some seemingly strange breeding in Genesis 6:1-4. (As a note of interest, flood narratives also proliferate worldwide, with expected similarities and differences from the biblical Flood. You can simply google “list of flood myths” to pull up a global list of flood literature from the ancient Neolithic periods, Bronze Age, Iron Age, and more recent from the Middle East (ancient Near East), Europe, Africa, Asia-Pacific, and the Americas.) The Bible itself, with attestation from the literature of other early cultures, points to some obscure events culminating in a deluge followed by repopulation. 

Textual Reasons to Believe

Several factors in Genesis, and other parts of the Old and New Testaments indicate the intent of Genesis 1-5 is to communicate a real, historical man and woman as created by God. These are: 1) the use of genealogies in tribal cultures and in the Bible as the foundation of family narratives. The very structure of Genesis is built upon the 10/11 “generations” or toledot formulae. Genesis 4 and 5, along with 1 Chronicles 1 and Luke 4:23-38, assume a genealogical record that begins with Adam and extends to the Messiah, Jesus Christ in Luke. All other genealogies in the Old and New Testament are derived from these early genealogies, and continue the lineage, including Noah in Gen 5 and 10; Abram/Abraham in Gen 11; David in 1 Chronicles 2 and Ruth 4:18-22 and David’s descendants; and Jesus Christ in Matt 1 and Luke 4. The Bible is filled with partial genealogies and points to the importance of the historical record. What is commonly called the “primeval narrative” in Genesis 1-11 is textually solidly linked without separation to the “patriarchal narratives” in Genesis 12-50, through Abraham’s genealogical record beginning with Noah’s son Shem in Genesis 11. To extract the genealogies from the Bible’s historical record is to remove the theological core of God’s actions in and through history, in and through real human beings.

To state that the people in the Bible are historical does not take away from seeing each figure as an archetype, a pattern, or an example to follow, learn from, or avoid. The New Testament teaches that everything written in Scriptures, Old and New, exists to instruct, correct, warn, and train so that the followers of God may be equipped for every good work, and have hope (2 Timothy 3:14-17; Romans 15:4; Hebrews 8:5, 10:1). We will look at this further in the final part.

Theological Reasons to Believe

The entire basis of the story line of redemption and salvation is grounded in Genesis 1-4, the narrative of that explains what it means to be created in the image of God, the purpose of humanity for those who choose to follow God, and the lengths to which God chooses to go to lead humanity into God’s presence and right relationship with God, in order to restore His intended plan for humanity and creation.

The entire theodrama of the Bible is based upon God’s plan and purpose for a physical creation to reflect the spiritual realm, with God working in and through real, physical people, places, and events to make Himself and His ways known throughout the earth. As the Pharaoh of the Exodus narrative states in Exodus 5:2, “Who is the LORD (Yahweh) that I should obey His voice to let Israel go? I do not know the LORD …” We see throughout the Bible, God revealing Himself to humanity. In the opening scene of creation, God reveals Himself through what and how He creates: planning, speaking, evaluating, declaring, “It is good!” and making humanity the crown of all that is made with the purpose of representing God Himself within the physical universe. Next in the scene in the Garden, God reveals Himself through His acts, His word, and His presence. In Genesis 1-2 humanity is contrasted with all other ancient literature about the making of human beings. Only in Genesis 1-2, along with Psalm 8, and the rest of the Bible is humanity put almost on par with God, “a little lower than God,” like God Himself. For a couple excellent expositions on humanity as God’s image read Catherine McDowell, The Image of God in the Garden of Eden, (Eerdman’s, 2015), and on the Garden as God’s Sanctuary-Temple, read G. K. Beale, The Temple and the Church’s Mission: A Biblical Theology of the Dwelling Place of God (InterVarsity Press Academic, 2004).

The theodrama of the Bible continues through the story of history of the redemption of those who respond to God’s call for salvation, from Gen 4:26, during the time of Adam’s grandson, Enosh, son of Seth, when people began to call upon the name of the Lord. This theme of salvation recurs with Abraham in Genesis 12:8, through the prophet Joel 2:28-32 [Hebrew Joel 3:1-5]; by Peter in Acts 2:17-21; and by Paul in Romans 10:13.

Furthermore, in the New Testament, Jesus ties together Gen 1:27 and 2:24 in Matthew 19:4-7. Paul uses the “first Adam” in contrast to Christ as the “second Adam” in his theological treatise of the salvation narrative in Rom 5:12-19; 1 Cor 15:20-23, 42-49), contrasting that people are either “in Adam” or “in Christ” as the headwater, or originating source of two humanities. The New Testament, especially Paul, also make much of Abraham as the father of our father, Abraham whose genealogical record proceeds from Shem, the son of Noah, in Genesis 11, and Noah, who’s genealogical record proceeds from Seth, son of Adam, in Genesis 5. Paul’s theological arguments throughout depend upon narrative and historical record as presented in the Old Testament. And finally, John’s Revelation concludes with Garden imagery in Revelation 22:1-15, drawing us back to Gen 2.

The Old Testament, like the New, is a theological history. The acts of God, the ways God reveals Himself to humanity, and the ways God calls and draws humanity back to Himself, are all to specific people through specific places, and times in history. Simultaneously, God’s acts of redemption in history are intended to speak to all people in all times. Therefore, we do see analogies, patterns, and cycles throughout the Scripture. But, proper hermeneutics (biblical interpretation) requires reading the narratives within their geographical, historical, cultural, and literary context.

Question Regarding STH:s Textbook Selection

There was also a question by some regarding the textbook selected for the STH course, Introduction to the Old Testament, called A Survey of the Old Testament, by Andrew E. Hill and John H. Walton. Here is my response. There is no perfect textbook for this course. There is no textbook survey of the Old Testament that fully agrees with my theology, or that of my colleagues at STH, on every issue in the OT, and there are dozens of theological issues, such as: the unity of Genesis; creation; the authorship of the Pentateuch and Isaiah; the authority of Scripture; the historicity of the Moses, Exodus, ancient Israel, David, Solomon, and Daniel; the nature of prophecy; to name only a few. Of the span of theological issues, this textbook has fewer difficulties than the other academic textbooks that provide an introduction to the Old Testament. Furthermore, part of the teaching process is to train students to evaluate everything they read, and hear, in light of Scripture. No student should read a textbook and swallow it whole, without asking questions. Training a student to think biblically and theologically is a vital part of the process of education. What is more, as an academic institution, we are not to preach our views to students, but to give them the different views in biblical studies, interact with them, and support the students in developing their own decisions. 

When it comes to the book of Genesis and question of the historicity of Adam, most academic textbooks that survey the Old Testament hold to a historical-critical view of Genesis, or to an evolutionary view of the earth and humanity. Of the two authors of the textbook being used: Hill has not publicized his position, Walton is an “archetypal creationist.” However, the textbook does not present either of their opinions, but simply a small glimpse of the current range of views in biblical scholarship. The selection I made for this course offered through STH is the best of available options I have been able to find so far. I am open to suggestions.

Faith is not a leap into thin air, and we do not need to put our brain on pause when reading and interpreting the Bible. This was a very brief overview of a few key concepts that support the in-depth reasons I believe in a historical Adam, historical Jesus, and the theological historical basis of the Bible.  

Ingrid Faro


Warning: count(): Parameter must be an array or an object that implements Countable in /home/mattlose/stefansward.se/wp-includes/class-wp-comment-query.php on line 399
  • Jonas Rosendahl

    Det går aldrig att komma ifrån att en lärare på något sätt kommer att påverka sin elev med sin personliga övertygelse hur objektiv och akademisk av sig man än vill framstå.

    När jag läser såhär välgrundade argument från en lärare på STH så blir det så oerhört obegripligt för mig att pingströrelsen inte valde att koppla sig med STH?
    Kanske det berör mig för att i pingst har jag genom hela min uppväxt lagt det mesta av min tid och pengar och där jag har trott på en fortsatt konservativ och karismatisk teologi.
    Jag har läst vad som hänt med våra stora frikyrkorörelser, som exempelvis missionsförbundet och hur de historiskt kritiska tolkningsmetoderna påverkade teologin och hur den kom in på 30-talet och hur rörelsen sedan under alla år därefter försvagats. Jag ser kopplingen, andra förnekar den
    .
    Och hur teologer kan bli så oerhört fascinerad av att hantera texter genom sekulär akademi det förstår jag inte heller. Tack Ingrid Faro – din text ”andas” nåt helt annat, och det skulle vi behövt i de frikyrkorörelser som i någon mån än är konservativa i sin teologi.
    Måtte Gud starta nya rörelser i vårt land! Det har skett många gånger förut och kan ske igen!
    Mvh Jonas,
    teologistudent.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Jonas, som jag har berättat för dig två gånger tidigare (har du guldfisk-minne?), så förde Pingst samtal med STH innan man gick in i samverkan med ÖTH, men enligt Pelle Hörnmark på Pingst Rådslag 2016, så var det från STH:s sida inte aktuellt med samverkan med Pingst. Pingst fick finnas med i STH:s utbildning, men inte samverka. Ett sådant arrangemang är ju givetvis inte Pingst intresserade av. Vi måste ju naturligtvis kunna påverka vår egen pastorsutbildning. Därför blev det ÖTH istället.

    Eftersom jag inte satt med i de samtalen så får gärna Anders Gerdmar komplettera eller nyansera Pelle Hörnmarks ord om det behövs.

  • Jonas Rosendahl

    Du behöver inte vara orolig Christian. Jag har INTE guldfisk minne. :-)

    Det är inte svårt för mig att ta reda på EXAKT hur det gick till i den här frågan. Men det viktiga tycker jag är att det finns en offentlig debatt. Det kan knappast sägas vara oproblematiskt att en pingströrelse med sitt arv kopplar sig med progressiva teologer som varken tror på författarskap eller biblisk historicitet. Debatten här har ju visat tydliga och olika ståndpunkter mellan ÖTH/ALT teologer och STH.

    Det är inte ett teologiskt ansvarstagande av pingströrelsen att sopa frågorna under mattan!
    Sen vad Pelle Hörnmark säger offentligt ska man ta med en nypa salt. Det finns ofta en officiell version och en inofficiell version. Sanningen ligger i bästa fall nånstans emellan dessa. Så pass länge har jag varit med i kyrkans värld nu att jag vet att så är OFTA fallet.

    Om nu pingst krävde en styrelseplats där till exempel den progressive teologen Ulrik Josefsson skulle ta plats, så förstår jag mycket väl att de nekade en sådan plats. Men jag vet inte om så var fallet och vilken påverkan de ville ha på STH och VILKA som skulle ha den påverkan.

    Jag är som sagt intresserad av en debatt kring vilket lärosäte pingströrelsen väljer och varför.
    Om inte pastorer reagerar över den här debatten kring historicitet. Ja då vet jag inte om det finns särskilt stort hopp för en klassisk och konservativ teologi överhuvudtaget i pingst.
    Som tur var vilar inte längre ansvaret över mina axlar eftersom jag är EFK’are. (Därmed inte sagt att det är bättre där men det är väldigt individuellt hur det är i olika församlingar)

    Ha en fin Söndag pastor Christian. Hoppas vi kan ses framöver vid tillfälle. Bra jobbat i min gamla församling i Timrå också!
    Blessings!
    Jonas

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Hej! Nu är det ju inte det Ingrid Faros inlägg gäller, men jag känner inte alls igen beskrivningen ovan, åtminstone har inte jag hört någon framställa sådana krav, vilket de som varit involverade kan intyga. Dock är det bättre att se framåt och fundera på hur vi bygger utbildning i pingst-karismatiska Sverige som bäst bygger Guds rike.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Det har inte förekommit så konkreta diskussioner. För oss har frågan alltid handlat om just bibelsyn.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Hej Anders! Det var så det framställdes på Pingst Rådslag 2016. Jag har ingen egen inblick så jag kan inte uttala mig mer än att förmedla vad som sades. Men eftersom detta blir off-topic så kanske vi ska lämna, gå vidare och hoppas på samverkan i framtiden istället :)

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    För att inte detta ska bli en onödig off-topic diskution så kommenterar jag bara lite kort:

    Pingströrelsen kommer aldrig att bli liberalteologisk eftersom Pingströrelsen inte är ett samfund, utan en Andens ”rörelse”.

    Möjligtvis kan i teorin nätverket Pingst Pastor bli liberalteologiskt, även om jag är extremt skeptisk till att det skulle hända med tanke på att jag känner många av pastorerna. Pingstpastorer idag är inte liberalteologiska utan väldigt Bibeltroende och pentekostalt karismatiska.

    Om Pingst skulle gå i en liberalteologisk riktning är jag övertygad om att Anden skulle röra sig i andra riktningar och i andra nätverk.

  • http://www.andersgerdmar.com/ Anders Gerdmar

    Hej! Ja, jag vet det, och blev lite bedrövad, vilket jag framförde till Pelle. Men vi lägger det bakom oss och bygger framåt! Jag tor vi alla vll samma sak: att Guds rike ska växa!

  • Jonas Rosendahl

    Tack för svar. Även om det var kort säger det en hel del.

  • Jonas Rosendahl

    Som sagt, jag kan inte se att frågan handlar om ren liberalteologi. Om någon påstår att ÖTH/ALT står för liberalteologi är det en orättvis beskrivning.
    Men vi talar om gränsdragningar och det handlar om gränsland. Är det verkligen klassiskt att stå för en teologi som ifrågasätter historicitet och författarskap? Är det början till en vandring mot liberalteologi? Hur ska vi förhålla oss till historiska tolkningar? Den progressiva teologin bör definitivt diskuteras och det inte bara bakom stängda dörrar. Oproblematiskt är det inte.

    Vad gäller pingströrelsen och lydnaden inför den helige Ande. Ja, jag har kanske inte oväntat starka åsikter om hur det förhåller sig i det. Men som sagt, det är väldigt olika i församlingarna därute och vilket ledarskap man har, så jag vill inte generalisera. Som jag sa till min pastor i filadelfia för många år sedan. Man kan prata mycket om den helige Ande och använda pingst ”spårkbruk”. Men ser vi så mycket av den helige Andes verk och nådegåvorna?

  • Jonas Rosendahl

    Skyll inte på off topic nu när debatten blir intressant. Du får ju svar på tal av Anders :-)

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Detta är som sagt rejält off-topic, så jag tycker vi pausar diskutionen till ett senare tillfälle när Swärd eventuellt skriver ett blogginlägg om Pingst. Vi ska inte ta bort fokus från Ingrid Faros välskrivna inlägg.

  • Jonas Rosendahl

    Som sagt, sluta skyll på off topic. Den här frågorna bör absolut inte pausas på något sätt. De ska inte tystas eller förminskas. Vi behöver en REJÄL diskussion kring bibelsynen.
    Om Stefan Swärd eller moderatorn är intresserad av att tysta debatten och sopa under mattan vad som sas och inte angående en samverkan mellan pingst och eventuellt STH samarbete så får de säga det!
    Jag menar på att det berör bibelsynen och därmed inte är off topic.
    Gerdmar har precis bekräftat det jag misstänkte. Det Pelle sa stämde helt enkelt inte.

    Sen gäller det att se till att samverka framöver. Helt rätt! Pingströrelsen bör för sin egen teologiska överlevnad på allvar betänka om inte STH är ett bättre alternativ.
    STH skulle dessutom behöva pengar och dessa har pingst. ÖTH klarar sig på annat sätt.
    Pingströrelsen har 206 miljoner i eget kapital. 206 miljoner!

  • Mattias

    Ganska passande att Ingrid Farao har skrivit texten, eller hur ? :)

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Jag tycker det är väldigt tråkigt av dig att anklaga mig för att tysta ner eller förminska. Det är sådana uttalanden som gör att jag inte vill diskutera med dig. Du misstänkliggör och får det att framstå som att jag skulle vilja stoppa en debatt som är välbehövlig.

    Jag är väldigt intresserad av Bibelsyn, Pingst, ÖTH/ALT, etc. Varför skulle jag vilja tysta en sån debatt???

    Pga dina falska anklagelser mot mig vill jag inte ta den här diskutionen vidare med dig. Om Anders Gerdmar vill diskutera så tar jag gärna det samtalet med honom istället.

  • Mattias

    Hej jag håller mig till topic. HUR är det möjligt att detta och Swärds inlägg överhuvudtaget finns uppe till debatt i pingströrelsen.
    Jag har varit medlem i pingst i 30 år.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Hej! Jag har inte märkt att Pingströrelsen har debatterat denna fråga. Vart menar du att Pingst har debatterat?

  • Mattias

    Jag menar bara så här att bibelsynen inom pingströrelsen borde vara solklar med att Moseböckernas skildring av Adam och Eva ska tolkas så som det står, dvs att de har funnits på riktigt. Det måste man köpa anser jag. Ditt intresse för bibelsyn rör andra aspekter hoppas jag.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Pingströrelsen har inte debatterat denna fråga vad jag märkt. Förmodligen för att en liberal syn på Skapelseberättelsen är en icke-fråga för oss. Vi är mer intresserade av att berätta om Jesus och vinna nya människor för Gud ?

  • Mattias

    Låter bra ! Men du är ändå intresserad av bibelsyn, men på ett annat plan då så att säga.

  • Jonas Rosendahl

    Jättebra att du är tydlig! Men tänk lite på hur du uttrycker dig. Skriver du upprepade gånger att du tycker det blir off topic och att du vill pausa debatten så kan man lätt få intrycket att du inte är intresserad av en debatt. Sen skrev jag inte explicit att det var ditt intresse att förminska eller tysta en debatt. Det var en allmän irritation från min sida.
    Du är snabb på att döma ibland Christian. Både vad gäller att uttrycka att jag skulle ha guldfisk minne och att jag skulle vara intresserad av att anklaga dig falskt. Pastor som du är förväntar jag mig en större mognad av dig än så.

  • Jonas Rosendahl

    Hur kan du påstå att det är en ickefråga för pingströrelsen när en teolog från ALT som är pingströrelsen utbildning (och som blir ÖTH framöver som jag förstått) lägger fram argument för att skapelseberättelsen inte är en historisk skildring?

  • David Willgren

    (My apologies to dr. Faro, but I will reply in Swedish. Please e-mail me at david.willgren [at] altutbildning.se if you want me to translate it for you! I would also be glad to keep in touch with you as an OT colleague!)

    Jag vill börja med att rikta ett stort tack till Stefan som lyft upp 1 Mos 1–3 i bloggvärldens rampljus och därmed skapat en plats där vi tillsammans kan få lära av varandra och fördjupa vår kunskap i och kärlek till Gud ord. Det har varit spännande att se det intresse och det stora engagemang som dessa frågor väcker, och jag gläds över att vi är många som vill se Guds ord få bli levande och verksamt i våra sammanhang. Låt oss fortsätta be och samtala kring detta!

    För min egen del var timingen bra när Stefan först skrev sin artikel, men nu när terminen dragit igång igen har jag fått begränsat med tid. Min oförmåga att följa upp alla de kommentarer som många så insiktsfullt formulerat och alla de följdfrågor som mitt resonemang har väckt är alltså helt och hållet relaterat till mitt eget tillkortakommande. Den kommentar jag nu skriver måste tyvärr därmed också ses som en slutkommentar, även om jag ser fram emot fortsatt samtal i andra, inte fullt så intensiva fora.

    Att jag anser det passande att avsluta min del av detta samtal beror också på att jag menar mig ha fått svar på de frågor jag ställde i anslutning till Stefans första bloggpost, och att jag själv också tolkas som att ha gett svar på de frågor som ställts till mig.

    Den mest konkreta anledningen till detta inlägg är dock de två inlägg som publicerats igår, ett av Gerdmar och ett av Faro, där jag nämns vid namn ett antal gånger. Låt mig därför redogöra för hur jag förstår deras svar på mina frågor, och vad jag uppfattar som likheter och skillnader i våra respektive resonemang.

    Men först: min ingång i detta samtal har varit frågan om man måste anamma en viss syn på 1 Mos 1–3 för att få arbeta på en bibeltroende pastorsutbildning, samt om litteraturen och undervisningen måste reflektera en sådan syn, och här behöver jag påpeka det självklara. I den mån jag har diskuterat bibeltexter har jag alltså uteslutande relaterat till tre specifika kapitel, inget annat. Jag har här påstått följande:

    Ska vi argumentera för genre i 1 Mos 1–3 måste vi titta på texterna. Vi måste läsa omgivande samtida litteratur. Vi måste läsa grundspråk.

    Detta påstående har diskuterats flitigt, och Stefan Swärd säger till exempel så här: ”Jag kan tänka mig att det … kan finnas inslag av antik kosmologi i skapelseberättelsen. Det är självklart att berättelsen inte är en vetenskaplig utsaga.” Jag håller med! Men jag menar att om vi ska veta om det finns sådana inslag så är enda möjligheten att titta på hur den antika kosmologin såg ut, och det innebär med nödvändighet att titta på texter ”utanför” Bibeln. Därför blir det märkligt när Stefan sedan förtydligar och säger att han har ”svårt med resonemangen och jämförelserna mellan Bibeln och andra texter och andra omgivande folkens skapelsemyter.” Men om dessa jämförelser inte görs, hur ska man då veta någonting om eventuella antika inslag?

    Swärd påstår vidare att ”kunskap om andra texter från den tiden kan ju inte påverka min förståelse för bibeltexten. Måste man kunna äldre Mesopotamiens historia för att förstå Bibeln?” Jag tycker det är en bra och befogad fråga, och svaret relateras med nödvändighet till bibelvetenskapen som disciplin. Kanske kan jag därför försöka formulera ett svar genom att anknyta till att Swärd har ”svårt att begripa” att ”teologer skiljer strikt på exegetik och systematisk teologi.”

    Att skilja på exegetik och systematik motiveras, enligt mitt sätt att se det, av att bibelvetenskapen primärt är en historisk disciplin. Frågeställningar som ofta varit dominerade relaterar alltså till vad texterna kan ha betytt i sin historiska kontext. Vad betydde till exempel 1 Mos 1–3 när dessa kapitel skrevs ner? Hur förstod de antika läsarna/åhörarna dessa texter? Hit kopplas då t.ex. frågor om ”när” (datering), ”hur” (textens tillkomst), och ”varför” (textens ärende). Behöver man då kunna omvärldens texter för att förstå Bibeln? Ja och nej. Vi vill väl alla förstå Bibeln så bra som möjligt, men de historiska frågorna är inte alltid de primära, särskilt inte för den vanlige bibelläsaren, och det går enligt mig att uppfatta huvudbudskapet i 1 Mos 1–3 alldeles utmärkt utan en detaljerad kunskap om den kontext in i vilken den skrevs och till vilken den först talade. Samtidigt behövs bibellärare som kan fördjupa denna förståelse. Jag ser inget konstigt med det, och glädjande nog verkar det som att jag och Faro har en samsyn här, eftersom hon skriver att hon naturligtvis också ”investigates the Hebrew Bible and its ancient Near Eastern context.”

    Relaterat till detta bör också nämnas att en evangelikal utgångspunkt alltid har varit att texternas budskap till vår tid formas i tydlig relation till textens budskap till sin samtid. Då-budskapet blir alltså vägledande för nu-budskapet. Det är en viktig hermeneutisk ingång, och ett naturligt första steg när vi formar kristen teologi, men det är alltså det första steget, ”då-budskapet” som jag främst addresserat när jag uttalat mig om 1 Mos 1–3.

    Så, utifrån detta, vad kan man då dra för slutsatser om dessa kapitel? Eller bättre: vad får man dra för slutsatser? Här har vi helt uppenbart olika hållning, och även om jag naturligtvis själv tycker att vissa tolkningar är bättre än andra har min grundfråga alltså genomgående varit, inte varit hur vi ska förstå kapitlen, utan om olika hållningar kan tolereras på en bibeltroende pastorsutbildning. Jag uppfattar att jag har fått tydliga svar från alla tre (Swärd, Gerdmar, Faro), men intressant nog så är två av svaren delvis i polemik mot mitt sätt att resonera, medan det tredje visar på en mycket större samsyn.
    Anders Gerdmar formulerar det tydligast, och jag uppfattar att Swärd har en liknande syn (rätta mig om jag har fel!). Gerdmar säger att ”därför vill jag tydligt deklarera att enligt den bibelsyn som ligger till grund för STH är tanken på 1 Mos 1–2 som mytologiska oacceptabelt.” Jag tolkar det som att Gerdmar menar att man inte kan undervisa på STH om man har en sådan hållning, och STH ska heller inte undervisa en sådan hållning. Vad detta får för praktiska konsekvenser för en student som ser 1 Mos 1–3 som myt vet jag inte, men det låter inte som att utgångsläget är helt enkelt.

    Faro formulerar det dock annorlunda. Hon säger istället så här när hon svarar på frågan om det är rimligt att använda Walton som kurslitteratur, givet hans tolkning av 1 Mos 1–3:

    ”Furthermore, part of the teaching process is to train students to evaluate everything they read, and hear, in light of Scripture. No student should read a textbook and swallow it whole, without asking questions. Training a student to think biblically and theologically is a vital part of the process of education. What is more, as an academic institution, we are not to preach our views to students, but to give them the different views in biblical studies, interact with them, and support the students in developing their own decisions.”

    Jämför detta med mitt första uttalande, och ni ser en slående likhet.

    ”En teologisk pastorsutbildning kan, enligt mitt sätt att se det, aldrig ha som mål att servera färdiga slutsatser på löpande band, utan bör snarare jobba för att väcka en nyfikenhet inför Skriften, och ytterst den som Skriften talar om, Ordet [d.v.s. Kristus]. Inte bara lära om Bibeln utan lära att med hjälp av Bibeln se sin samtid profetiskt så att vi kan igenkänna Guds verk och tala sanning till vår tid. Visa en väg framåt för Guds församling och utrusta med redskap som är nödvändiga för att gå ut i tjänst…. Det är alldeles utmärkt att man inom ramen för teologisk utbildning på allvar får börja fundera över dessa frågor, och att det får ske i en formativ gemenskap som har som mål att utmana varandra till Kristuslikhet och andlig mognad så att man efter fyra år är redo att gå ut i tjänst i Guds rike. Den konkreta GT-kursen är alltså inte platsen att dra slutsatser eller att tvinga in studenter i ett visst perspektiv, utan att visa på frågeställnigarna, få dem att börja tänka på dessa frågor och landa i en mer reflekterad hållning.”

    Jag och Faro varkar alltså här ha en samsyn i hur undervisning i Gamla testamentets exegetik ska bedrivas på en bibeltroende teologisk högskola, och min position redogjordes också i artikeln i Världen idag: ”David Willgren menar att en hållning där man enbart lär ut en viss tolkning skulle vara förödande för en teologisk utbildning.” Jag ser denna samsyn som något glädjande, och jag kan då här passa på att understryka att det naturligtvis finns mycket i både Swärds, Gerdmars och Faros resonemang som jag mycket väl kan skriva under på. Ett exempel är påståendet ”in other words, efforts to cut apart history from theology in the Bible destroys the very fabric of the theology. If God does not act in history, God becomes distant, abstract, and incapable of moving in our own lives.” Som jag skrev på twitter för något år sedan: ”kristen tro är inte nostalgisk, den är historisk.” På samma sätt håller jag naturligtvis med Gerdmar när han skriver att

    ”…för att Gud är historiens Gud som just verkar i historien. Gud definieras som just Skaparen, Den Gud som förde Israel ut ur Egypten och den Gud som uppväckte Jesus från det döda. Han är inte en princip; det betecknande för Gud är att han skapar världen och människan, han vill leva med henne, han återlöser henne och han kommer att skapa nya himlar och en ny jord…”

    Anledningen till att jag understryker detta är för att en läsare av denna debatt kan frestas att tro att när någon kommer med ett påstående så är det i polemik. Gerdmars text drar delvis åt det hållet, jag uppfattar det som skrivet på ett sätt att det implicerar att jag intar motsatt hållning i många frågor, men detta skulle alltså vara en felläsning av mig.

    Så till den återkommande frågan om hur vi då kan tänka kring detta med genre. Ni som följt samtalet vet att det var med viss tveksamhet jag uttalade mig, och jag hänvisade då till Jonadebatten. Jag påstod följande:

    ”De flesta tänkte sig att om Jona bok är fiktion/satir eller annat så kan inget av det som står i boken ha hänt, och då kan vi kalla Jesus för lögnare. Men det följer som sagt inte av argumentet. Genreargumentet blir snarare att vi inte kan använda texten för att rekonstruera historia.”

    Så här i backspegeln verkar det ha visat sig att jag sannolikt fattat fel beslut. Både Swärd och Gerdmar verkar ha missuppfattat mitt sätt att närma mig genrefrågan, och det förvånar mig faktiskt lite. Återkommande får jag kommentarer som ”var slutar myt eller arketyp och var börjar historien?” (Gerdmar). Men en sådan fråga visar för mig att Gerdmar inte förstått genrefrågan, eftersom frågan är diakront ställd, d.v.s. den försöker relatera texten till en specifik plats i ett historiskt skeenden, snarare än synkront, d.v.s. relaterandes till en avgränsning av ett textavsnitt i ett textkorpus. För mig blir denna missuppfattning som tydligast när man hänvisar till släkttavlor och frågar vilket av namnen som är en historisk person, och vilka som är myter.

    För att förtydliga: detta är alltså att missuppfatta hela mitt genreresonemang, och det var precis denna typ av missuppfattningar som framkom i Jonadebatten. Låt mig försöka klargöra detta ytterligare.

    När Gerdmar skriver att ”därför vill jag tydligt deklarera att enligt den bibelsyn som ligger till grund för STH är tanken på 1 Mos 1–2 som mytologiska oacceptabelt,” och fortsätter med ”utifrån Bibelns samlade vittnesbörd,” blandas alltså olika typer av argument ihop. Detta gör också Swärd när han skriver att enligt ”min mening leder bibeltron till att man använder övriga skriften för att fastställa genre.” Men så fungerar ju inte genrebestämning. Hur skulle man kunna fastställa genre utifrån ”resten av skriften”? Här finns ju, som alla vet, mängder med olika genrer! Att Adam skulle kunna hänvisas till som en historisk person i vissa texter har ju ingenting att göra med vilken genre 1 Mos 1–3 har! Det vore ju som att säga att eftersom vi vet att Trump blivit vald till president så har alla texter som på något sätt refererar till Trump samma genre. Det blir ju ett väldigt konstigt sätt att dra slutsatser, och i mitt första svar använde jag Walton för att illustrera mitt resonemang. Han hade ju nämligen genom att titta på olika bibelteter dragit slutsatsen att Adam och Eva nog var riktiga historiska personer, men menade samtidigt att 1 Mos 1–3 inte hänvisar till dessa, utan använder dessa namn arketypiskt.

    För mig handlar det delvis om hur en text förhåller sig till sin samtid och till det som beskrivs. Denna fråga är viktig, nästan helt central för den text vi diskuterar här, eftersom genren avgör om en rekonstruktion av ett historiskt skeende är möjligt eller inte. Faro berör detta lite när hon säger att ”to state that the people in the Bible are historical does not take away from seeing each figure as an archetype, a pattern, or an example to follow, learn from, or avoid.” Om jag skulle försöka fånga detta i en bild så skulle det bli som i figur 1 nedan (förutsatt att jag lyckas bifoga den till denna kommentar).

    Låt oss placera oss i ett historiskt skeende. Detta skeende återges sedan i text, och beroende på vilken genre man använder kommer relationen text-historia se olika ut. Någon text kanske försöker redogöra för viktiga händelser i kronologisk ordning. Någon annan kanske försöker förmedla grundläggande principer om historiens gång. Någon tredje kanske försöker skildra verkligheten på ett mer abstrakt sätt. Någon lyfter fram specifika skeenden. Någon berättar en berättelse som fångar centrala sanningar i samtiden. Någon skriver en provocerande satir, osv. Genren avgör alltså på vilket sätt texten förhåller sig till den tid den skrivs i och medför alltså olika möjligheter att rekonstruera denna tid. Att detta skulle vara att ”släppa Bibeln som grund” (så Gerdmar) är enligt mig ett obegripligt påstående, inte minst när det kommer från en docent i bibelvetenskap.

    Vad kan vi då veta om Adam och Eva utifrån 1 Mos 1–3? Märk väl att jag skriver ”utifrån 1 Mos 1–3”. Jag behåller alltså mitt fokus på dessa kapitel, och jag vidhåller det svar jag gett på denna blogg, samt i Världen idag: ”Det handlar egentligen inte om att man behöver avskriva att det funnits en historisk Adam och Eva. Men frågan om de har funnits på riktigt är ganska komplex, och utifrån det vi kan läsa i 1 Mosebok så går det inte att ge något definitivt svar på detta.” Jag säger också att ”i dagsläget skulle jag luta åt att det inte nödvändigtvis måste ha funnits en Adam och Eva.”

    Glädjande nog verkar Faro, lärare på STH, dra en liknande slutsats, men via ett i mina ögon spekulativt resonemang om ”early humanoids”. Jag har inte kompetens att gå i dialog med de biologiska argumenten, men intressant är när hon drar slutsatsen att ”although I believe there was one original pair of humans as we know today, it is unnecessary for biblical reasons to argue that present humanity came from only one pair” (jfr här Walton!).

    Gerdmars tydliga positionering till trots verkar det alltså finnas en öppenhet här som jag ser som sund, och Faro ger implicit ett tydligt jakande svar på en av de frågor jag ställde: ”är det alltså möjligt för en bibeltroende att dra slutsatsen att gud skapade flera människor som de ’första’?” Jag uppfattar också att Faro svarar jakande på min fråga om det är möjligt för en evangelikal att tänka sig att dessa frågor inte har definitiva svar, utan att de är värda att utforska utan polarisering och etikettering.

    Men åter till frågan om genre. Jag menar alltså att frågan avgörs genom en närläsning av de aktuella kapitlen i dialog med den historiska kontexten, och detta har gjort att jag landat i de slutsatser jag har gjort (observera att jag bara redovisat slutsatser, aldrig några argument). Jag använder dock själv ogärna ordet myt (Gerdmars ”formativ berättelse” är tilltalande), eftersom det, som jag skrivit tidigare är ”kapat” av en ”sann”/”osann”-dikotomi, och därför blir det inte riktigt korrekt när Gerdmar säger att jag betecknar min hållning som mytologisk (både Gerdmar och Swärd verkar också tro att jag har argumenterat för en syn på Adam och Eva som arketypiska, men det är en felläsning, jag har bara refererat Waltons slutsats). Det är en slarvig läsning av artikeln i Världen idag, och Gerdmars närmast biografiska forskningsöversikt fungerar enligt mig inte som argument för att avfärda en mytologisk läsning. Gerdmar skriver att ”det är här mytteorierna hör hemma, inte minst när man jämförde moseböckerna med omgivande litteratur”. En som läser ett sådant påstående kan frestas att tro att alla som drar liknande slutsatser idag därmed köper hela det teoretiska och metodologiska paket som en gång var med och formade den historiska kritiken, men det är helt enkelt inte sant.

    Apropå genre hänvisar Faro intressant nog till Beale och hans bok om Eden som Guds tempel. Det är en idé jag kan sympatisera med (utan att ha läst Beale), och det är också den idé som presenteras av NT Wright i ett filmklipp där han diskuterar just dessa frågor, det klipp som låg till grund för mitt citat i min allra första kommentar. Indirekt verkar det alltså som att det på STH är fullt möjligt att anta en liknande hållning som NT Wright i dessa frågor. Se gärna klippet här (där han hänvisar till Walton):

    https://www.youtube.com/watch?v=3BP1PpDyDCw

    Men innebär inte detta en dominoeffekt? Om 1 Mos 1–3 är myt, har då inte Kristus dött förgäves? Denna typ av argument har hörts lite överallt på denna blogg, men jag kan faktiskt inte se hur ett sådant orsakssamband skulle vara relevant. Jag kan förstå att en förändrad syn på 1 Mos 1–3 kan göra att man behöver ompröva sin bibelsyn, men att detta skulle skaka grundvalarna i kristen teologi är en klar överdrift. Utifrån mitt sätt att läsa 1 Mos 1–3 har jag nämligen inga problema att hålla med Faro när hon skriver att ”the entire basis of the story line of redemption and salvation is grounded in Genesis 1-4, the narrative of that explains what it means to be created in the image of God, the purpose of humanity for those who choose to follow God, and the lengths to which God chooses to go to lead humanity into God’s presence and right relationship with God, in order to restore His intended plan for humanity and creation.” Här skulle man kunna säga mer, och det vore spännande att få ett fördjupat samtal kring dessa viktiga frågor!

    Men jag har redan skrivit onödigt långt, och vill passa på att avsluta med att peka på några områden för vidare reflektion. Jag väljer att ta min utgångspunkt i några av de påståenden som Swärd och Gerdmar gjort i relation till 1 Mos 1–3.

    Swärd har skrivit att det är möjligt att de sex dagarna är symboliska, och att ormen inte nödvändigtvis var en riktig orm. Tyvärr ger han dock inga skäl till varför dessa slutsatser skulle vara att föredra. Vidare nämner Gerdmar att han tänker sig att 1 Mos är ”kulturellt formad utifrån sin tids former” och ”redigerad”. Inte heller här anges några skäl, men utifrån mitt sätt att se det får vi, genom dessa påståenden, en bra ingång i spännande, viktiga och relevanta frågor: Vad i texten gör att sådana slutsatser är möjliga att dra? Ormen nämns t.ex. som ett ”vilt djur” som Gud har ”skapat”. Vilka möjligheter ger det till en tolkning av ormen som djävulen? Ligger en symbolisk tolkning till grund? Vad stöder i så fall en sådan? Att börja fundera kring sådana frågor är, enligt mitt sätt att se det, inte att ”plocka bort det ena eller andra i en Skrift som man betraktar som gudomligt inspirerad”, det är att träda in i bibelvetenskapens fantastiska värld, och hit vill jag hälsa er alla välkomna!

    Med detta sätter jag punkt för mitt deltagande i detta spännande samtal, och önskar er alla Guds frid.

    David Willgren

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Därför att jag inte hört talas om en enda församling som diskuterat denna fråga. I Pingst formas teologin i församlingarna, inte på ALT eller Stefan Swärds blogg. Eller känner du till någon församling som har debatterat detta?

  • Jonas Rosendahl

    Här har du en viktig poäng att fortfarande har den lokala församlingen makten. Hur länge till det nu blir så? Juridiskt kan det kvarstå men teologiskt?
    Nej, jag har inte hört denna fråga explicit varit öppen för diskussion. Men jag har sällan hört teologi varit uppe för diskussion överhuvudtaget och det är ju min grundkritik, att jag tycker att ett offentligt och öppet samtal inte prioriteras och uppmuntras.
    Men jag ser i alla fall det som problematiskt att blivande pastorer i pingströrelsen utbildas av teologer som anammat en progressiv teologi där historicitet och författarskap i bibeln ifrågasätts. Och David Willgren är lärare på ALT.
    Sen kan man hänvisa till akademisk objektivitet och så vidare men jag anser likt Stefan Swärd att detta är ett problem och att det bör diskuteras.
    Jag hade hellre sett ett samarbete mellan pingströrelsen och STH och fortfarande är det obegripligt att det inte var det naturliga valet.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Ja, Bibelsyn är en intressant fråga. Den Bibelsyn man har formar ju Bibelläsningen och i mitt fall även predikan eftersom jag är pastor.

  • David Willgren

    (My apologies to dr. Faro, but I will reply in Swedish. Please e-mail me at david.willgren [at] altutbildning.se if you want me to translate it for you! I would also be glad to keep in touch with you as an OT colleague!)

    Jag vill börja med att rikta ett stort tack till Stefan som lyft upp 1 Mos 1–3 i bloggvärldens rampljus och därmed skapat en plats där vi tillsammans kan få lära av varandra och fördjupa vår kunskap i och kärlek till Gud ord. Det har varit spännande att se det intresse och det stora engagemang som dessa frågor väcker, och jag gläds över att vi är många som vill se Guds ord få bli levande och verksamt i våra sammanhang. Låt oss fortsätta be och samtala kring detta!

    För min egen del var timingen bra när Stefan först skrev sin artikel, men nu när terminen dragit igång igen har jag fått begränsat med tid. Min oförmåga att följa upp alla de kommentarer som många så insiktsfullt formulerat och alla de följdfrågor som mitt resonemang har väckt är alltså helt och hållet relaterat till mitt eget tillkortakommande. Den kommentar jag nu skriver måste tyvärr därmed också ses som en slutkommentar, även om jag ser fram emot fortsatt samtal i andra, inte fullt så intensiva fora.

    Att jag anser det passande att avsluta min del av detta samtal beror också på att jag menar mig ha fått svar på de frågor jag ställde i anslutning till Stefans första bloggpost, och att jag själv också tolkas som att ha gett svar på de frågor som ställts till mig.

    Den mest konkreta anledningen till detta inlägg är dock de två inlägg som publicerats igår, ett av Gerdmar och ett av Faro, där jag nämns vid namn ett antal gånger. Låt mig därför redogöra för hur jag förstår deras svar på mina frågor, och vad jag uppfattar som likheter och skillnader i våra respektive resonemang.

    Men först: min ingång i detta samtal har varit frågan om man måste anamma en viss syn på 1 Mos 1–3 för att få arbeta på en bibeltroende pastorsutbildning, samt om litteraturen och undervisningen måste reflektera en sådan syn, och här behöver jag påpeka det självklara. I den mån jag har diskuterat bibeltexter har jag alltså uteslutande relaterat till tre specifika kapitel, inget annat. Jag har här påstått följande:

    Ska vi argumentera för genre i 1 Mos 1–3 måste vi titta på texterna. Vi måste läsa omgivande samtida litteratur. Vi måste läsa grundspråk.

    Detta påstående har diskuterats flitigt, och Stefan Swärd säger till exempel så här: ”Jag kan tänka mig att det … kan finnas inslag av antik kosmologi i skapelseberättelsen. Det är självklart att berättelsen inte är en vetenskaplig utsaga.” Jag håller med! Men jag menar att om vi ska veta om det finns sådana inslag så är enda möjligheten att titta på hur den antika kosmologin såg ut, och det innebär med nödvändighet att titta på texter ”utanför” Bibeln. Därför blir det märkligt när Stefan sedan förtydligar och säger att han har ”svårt med resonemangen och jämförelserna mellan Bibeln och andra texter och andra omgivande folkens skapelsemyter.” Om dessa jämförelser inte görs, hur ska man då veta någonting om eventuella antika inslag?

    Swärd påstår vidare att ”kunskap om andra texter från den tiden kan ju inte påverka min förståelse för bibeltexten. Måste man kunna äldre Mesopotamiens historia för att förstå Bibeln?” Jag tycker det är en bra och befogad fråga, och svaret relateras med nödvändighet till bibelvetenskapen som disciplin. Kanske kan jag därför försöka formulera ett svar genom att anknyta till att Swärd har ”svårt att begripa” att ”teologer skiljer strikt på exegetik och systematisk teologi.”

    Att skilja på exegetik och systematik motiveras, enligt mitt sätt att se det, av att bibelvetenskapen primärt är en historisk disciplin. Frågeställningar som ofta varit dominerade relaterar alltså till vad texterna kan ha betytt i sin historiska kontext. Vad betydde till exempel 1 Mos 1–3 när dessa kapitel skrevs ner? Hur förstod de antika läsarna/åhörarna dessa texter? Hit kopplas då t.ex. frågor om ”när” (datering), ”hur” (textens tillkomst), och ”varför” (textens ärende). Behöver man då kunna omvärldens texter för att förstå Bibeln? Ja och nej. Vi vill väl alla förstå Bibeln så bra som möjligt, men de historiska frågorna är inte alltid de primära, särskilt inte för den vanlige bibelläsaren, och det går enligt mig att uppfatta huvudbudskapet i 1 Mos 1–3 alldeles utmärkt utan en detaljerad kunskap om den kontext in i vilken den skrevs och till vilken den först talade. Samtidigt behövs bibellärare som kan fördjupa denna förståelse. Jag ser inget konstigt med det, och glädjande nog verkar det som att jag och Faro har en samsyn här, eftersom hon skriver att hon naturligtvis också ”investigates the Hebrew Bible and its ancient Near Eastern context.”

    Relaterat till detta bör också nämnas att en evangelikal utgångspunkt alltid har varit att texternas budskap till vår tid formas i tydlig relation till textens budskap till sin samtid. Då-budskapet blir alltså vägledande för nu-budskapet. Det är en viktig hermeneutisk ingång, och ett naturligt första steg när vi formar kristen teologi, men det är alltså det första steget, ”då-budskapet” som jag främst addresserat när jag uttalat mig om 1 Mos 1–3.

    Så, utifrån detta, vad kan man då dra för slutsatser om dessa kapitel? Eller bättre: vad får man dra för slutsatser? Här har vi helt uppenbart olika hållning, och även om jag naturligtvis själv tycker att vissa tolkningar är bättre än andra har min grundfråga alltså genomgående varit, inte varit hur vi ska förstå kapitlen, utan om olika hållningar kan tolereras på en bibeltroende pastorsutbildning. Jag uppfattar att jag har fått tydliga svar från alla tre (Swärd, Gerdmar, Faro), men intressant nog så är två av svaren delvis i polemik mot mitt sätt att resonera, medan det tredje visar på en mycket större samsyn.

    Anders Gerdmar formulerar det tydligast, och jag uppfattar att Swärd har en liknande syn (rätta mig om jag har fel!). Gerdmar säger att ”därför vill jag tydligt deklarera att enligt den bibelsyn som ligger till grund för STH är tanken på 1 Mos 1–2 som mytologiska oacceptabelt.” Jag tolkar det som att Gerdmar menar att man inte kan undervisa på STH om man har en sådan hållning, och STH ska heller inte undervisa en sådan hållning. Vad detta får för praktiska konsekvenser för en student som ser 1 Mos 1–3 som myt vet jag inte, men det låter inte som att utgångsläget är helt enkelt.

    Faro formulerar det dock annorlunda. Hon säger istället så här när hon svarar på frågan om det är rimligt att använda Walton som kurslitteratur, givet hans tolkning av 1 Mos 1–3:
    ”Furthermore, part of the teaching process is to train students to evaluate everything they read, and hear, in light of Scripture. No student should read a textbook and swallow it whole, without asking questions. Training a student to think biblically and theologically is a vital part of the process of education. What is more, as an academic institution, we are not to preach our views to students, but to give them the different views in biblical studies, interact with them, and support the students in developing their own decisions.”

    Jämför detta med mitt första uttalande, och ni ser en slående likhet.

    ”En teologisk pastorsutbildning kan, enligt mitt sätt att se det, aldrig ha som mål att servera färdiga slutsatser på löpande band, utan bör snarare jobba för att väcka en nyfikenhet inför Skriften, och ytterst den som Skriften talar om, Ordet [d.v.s. Kristus]. Inte bara lära om Bibeln utan lära att med hjälp av Bibeln se sin samtid profetiskt så att vi kan igenkänna Guds verk och tala sanning till vår tid. Visa en väg framåt för Guds församling och utrusta med redskap som är nödvändiga för att gå ut i tjänst…. Det är alldeles utmärkt att man inom ramen för teologisk utbildning på allvar får börja fundera över dessa frågor, och att det får ske i en formativ gemenskap som har som mål att utmana varandra till Kristuslikhet och andlig mognad så att man efter fyra år är redo att gå ut i tjänst i Guds rike. Den konkreta GT-kursen är alltså inte platsen att dra slutsatser eller att tvinga in studenter i ett visst perspektiv, utan att visa på frågeställnigarna, få dem att börja tänka på dessa frågor och landa i en mer reflekterad hållning.”

    Jag och Faro varkar alltså här ha en samsyn i hur undervisning i Gamla testamentets exegetik ska bedrivas på en bibeltroende teologisk högskola, och min position redogjordes också i artikeln i Världen idag: ”David Willgren menar att en hållning där man enbart lär ut en viss tolkning skulle vara förödande för en teologisk utbildning.” Jag ser denna samsyn som något glädjande, och jag kan då här passa på att understryka att det naturligtvis finns mycket i både Swärds, Gerdmars och Faros resonemang som jag mycket väl kan skriva under på. Ett exempel är påståendet ”in other words, efforts to cut apart history from theology in the Bible destroys the very fabric of the theology. If God does not act in history, God becomes distant, abstract, and incapable of moving in our own lives.” Som jag skrev på twitter för något år sedan: ”kristen tro är inte nostalgisk, den är historisk.” På samma sätt håller jag naturligtvis med Gerdmar när han skriver att

    ”…för att Gud är historiens Gud som just verkar i historien. Gud definieras som just Skaparen, Den Gud som förde Israel ut ur Egypten och den Gud som uppväckte Jesus från det döda. Han är inte en princip; det betecknande för Gud är att han skapar världen och människan, han vill leva med henne, han återlöser henne och han kommer att skapa nya himlar och en ny jord…”

    Anledningen till att jag understryker detta är för att en läsare av denna debatt kan frestas att tro att när någon kommer med ett påstående så är det i polemik. Gerdmars text drar delvis åt det hållet, jag uppfattar det som skrivet på ett sätt att det implicerar att jag intar motsatt hållning i många frågor, men detta skulle alltså vara en felläsning av mig.

    Så till den återkommande frågan om hur vi då kan tänka kring detta med genre. Ni som följt samtalet vet att det var med viss tveksamhet jag uttalade mig, och jag hänvisade då till Jonadebatten. Jag påstod följande:

    ”De flesta tänkte sig att om Jona bok är fiktion/satir eller annat så kan inget av det som står i boken ha hänt, och då kan vi kalla Jesus för lögnare. Men det följer som sagt inte av argumentet. Genreargumentet blir snarare att vi inte kan använda texten för att rekonstruera historia.”

    Så här i backspegeln verkar det ha visat sig att jag sannolikt fattat fel beslut. Både Swärd och Gerdmar verkar ha missuppfattat mitt sätt att närma mig genrefrågan, och det förvånar mig faktiskt lite. Återkommande får jag kommentarer som ”var slutar myt eller arketyp och var börjar historien?” (Gerdmar). Men en sådan fråga visar för mig att Gerdmar inte förstått genrefrågan, eftersom frågan är diakront ställd, d.v.s. den försöker relatera texten till en specifik plats i ett historiskt skeende, snarare än synkront, d.v.s. relaterandes till en avgränsning av ett textavsnitt i ett textkorpus. För mig blir denna missuppfattning som tydligast när man hänvisar till släkttavlor och frågar vilket av namnen som är en historisk person, och vilka som är myter.

    För att förtydliga: detta är alltså att missuppfatta hela mitt genreresonemang, och det var precis denna typ av missuppfattningar som framkom i Jonadebatten. Låt mig försöka klargöra detta ytterligare.

    När Gerdmar skriver att ”därför vill jag tydligt deklarera att enligt den bibelsyn som ligger till grund för STH är tanken på 1 Mos 1–2 som mytologiska oacceptabelt,” och fortsätter med ”utifrån Bibelns samlade vittnesbörd,” blandas alltså olika typer av argument ihop. Detta gör också Swärd när han skriver att enligt ”min mening leder bibeltron till att man använder övriga skriften för att fastställa genre.” Men så fungerar ju inte genrebestämning. Hur skulle man kunna fastställa genre utifrån ”resten av skriften”? Här finns ju, som alla vet, mängder med olika genrer! Att Adam skulle kunna hänvisas till som en historisk person i vissa texter har ju ingenting att göra med vilken genre 1 Mos 1–3 har! Det vore ju som att säga att eftersom vi vet att Trump blivit vald till president så har alla texter som på något sätt refererar till Trump samma genre. Det blir ju ett väldigt konstigt sätt att dra slutsatser, och i mitt första svar använde jag Walton för att illustrera mitt resonemang. Han hade ju nämligen genom att titta på olika bibelteter dragit slutsatsen att Adam och Eva nog var riktiga historiska personer, men menade samtidigt att 1 Mos 1–3 inte hänvisar till dessa, utan använder dessa namn arketypiskt.

    För mig handlar det alltså till stor del om hur en text förhåller sig till sin samtid och till det som beskrivs. Denna fråga är viktig, nästan helt central för den text vi diskuterar här, eftersom genren avgör om en rekonstruktion av ett historiskt skeende är möjligt eller inte. Faro berör detta lite när hon säger att ”to state that the people in the Bible are historical does not take away from seeing each figure as an archetype, a pattern, or an example to follow, learn from, or avoid.” Om jag skulle försöka fånga detta i en bild så skulle det bli något i stil med följande (se också figur 1 nedan, förutsatt att jag lyckas bifoga den till denna kommentar):

    Ponera att vi placerar oss själva i ett specifikt historiskt skeende. Detta skeende vill vi sedan återges i text, och beroende på vilken genre vi använder kommer relationen mellan text och historia att med nödvändighet se olika ut. Någon text kanske försöker redogöra för viktiga händelser i kronologisk ordning. Någon annan kanske försöker förmedla grundläggande principer om historiens gång. Någon tredje kanske försöker skildra verkligheten på ett mer abstrakt sätt. Någon lyfter fram specifika skeenden. Någon berättar en berättelse som fångar centrala sanningar i samtiden. Någon skriver en provocerande satir, osv. Genren avgör alltså på vilket sätt texten förhåller sig till den tid den skrivs i och medför alltså olika möjligheter att rekonstruera denna tid. Att detta skulle vara att ”släppa Bibeln som grund” (så Gerdmar) är enligt mig ett obegripligt påstående, inte minst när det kommer från en docent i bibelvetenskap.

    Vad kan vi då veta om Adam och Eva utifrån 1 Mos 1–3? Märk väl att jag skriver ”utifrån 1 Mos 1–3”. Jag behåller alltså mitt fokus på dessa kapitel, och jag vidhåller det svar jag gett på denna blogg, samt i Världen idag: ”Det handlar egentligen inte om att man behöver avskriva att det funnits en historisk Adam och Eva. Men frågan om de har funnits på riktigt är ganska komplex, och utifrån det vi kan läsa i 1 Mosebok så går det inte att ge något definitivt svar på detta.” Jag säger också att ”i dagsläget skulle jag luta åt att det inte nödvändigtvis måste ha funnits en Adam och Eva.”

    Glädjande nog verkar Faro, lärare på STH, dra en liknande slutsats, men via ett i mina ögon spekulativt resonemang om ”early humanoids”. Jag har inte kompetens att gå i dialog med de biologiska argumenten, men intressant är när hon drar slutsatsen att ”although I believe there was one original pair of humans as we know today, it is unnecessary for biblical reasons to argue that present humanity came from only one pair” (jfr här Walton!).

    Gerdmars tydliga positionering till trots verkar det alltså finnas en öppenhet här som jag ser som sund, och Faro ger implicit ett tydligt jakande svar på en av de frågor jag ställde: ”är det alltså möjligt för en bibeltroende att dra slutsatsen att gud skapade flera människor som de ’första’?” Jag uppfattar också att Faro svarar jakande på min fråga om det är möjligt för en evangelikal att tänka sig att dessa frågor inte har definitiva svar, utan att de är värda att utforska utan polarisering och etikettering.

    Men åter till frågan om genre. Jag menar alltså att frågan avgörs genom en närläsning av de aktuella kapitlen i dialog med den historiska kontexten, och detta har gjort att jag landat i de slutsatser jag har gjort (observera att jag bara redovisat slutsatser, aldrig några argument). Jag använder dock själv ogärna ordet myt (Gerdmars ”formativ berättelse” är tilltalande), eftersom det, som jag skrivit tidigare är ”kapat” av en ”sann”/”osann”-dikotomi, och därför blir det inte riktigt korrekt när Gerdmar säger att jag betecknar min hållning som mytologisk (både Gerdmar och Swärd verkar också tro att jag har argumenterat för en syn på Adam och Eva som arketypiska, men det är en felläsning, jag har bara refererat Waltons slutsats). Det är en slarvig läsning av artikeln i Världen idag, och Gerdmars närmast biografiska forskningsöversikt fungerar enligt mig inte som argument för att avfärda en mytologisk läsning. Gerdmar skriver att ”det är här mytteorierna hör hemma, inte minst när man jämförde moseböckerna med omgivande litteratur”. En som läser ett sådant påstående kan frestas att tro att alla som drar liknande slutsatser idag därmed köper hela det teoretiska och metodologiska paket som en gång var med och formade den historiska kritiken, men det är helt enkelt inte sant.

    Apropå genre hänvisar Faro intressant nog till Beale och hans bok om Eden som Guds tempel. Det är en idé jag kan sympatisera med (utan att ha läst Beale), och det är också den idé som presenteras av NT Wright i ett filmklipp där han diskuterar just dessa frågor, det klipp som låg till grund för mitt citat i min allra första kommentar. Indirekt verkar det alltså som att det på STH är fullt möjligt att anta en liknande hållning som NT Wright i dessa frågor. Se gärna klippet här (där han hänvisar till Walton):

    https://www.youtube.com/watch?v=3BP1PpDyDCw&t=7s

    Men skapar inte detta en dominoeffekt? Om 1 Mos 1–3 är myt, har då inte Kristus dött förgäves? Denna typ av argument har hörts lite överallt på denna blogg, men jag kan faktiskt inte se hur ett sådant orsakssamband skulle vara relevant. Jag kan förstå att en förändrad syn på 1 Mos 1–3 kan göra att man behöver ompröva sin bibelsyn, men att detta skulle skaka grundvalarna i kristen teologi är en klar överdrift. Utifrån mitt sätt att läsa 1 Mos 1–3 har jag nämligen inga problema att hålla med Faro när hon skriver att ”the entire basis of the story line of redemption and salvation is grounded in Genesis 1-4, the narrative of that explains what it means to be created in the image of God, the purpose of humanity for those who choose to follow God, and the lengths to which God chooses to go to lead humanity into God’s presence and right relationship with God, in order to restore His intended plan for humanity and creation.”

    Här skulle man kunna säga mer, och det vore spännande att få ett fördjupat samtal kring dessa viktiga frågor, men jag har redan skrivit onödigt långt, så jag vill istället passa på att avsluta med att peka på några områden för vidare reflektion. Jag väljer att ta min utgångspunkt i några av de påståenden som Swärd och Gerdmar gjort i relation till 1 Mos 1–3.

    Swärd har skrivit att det är möjligt att de sex dagarna är symboliska, och att ormen inte nödvändigtvis var en riktig orm. Tyvärr ger han dock inga skäl till varför dessa slutsatser skulle vara att föredra. Vidare nämner Gerdmar att han tänker sig att 1 Mos är ”kulturellt formad utifrån sin tids former” och ”redigerad”. Inte heller här anges några skäl, men utifrån mitt sätt att se det får vi, genom dessa påståenden, en bra ingång i spännande, viktiga och relevanta frågor: Vad i texten gör att sådana slutsatser är möjliga att dra? Ormen nämns t.ex. som ett ”vilt djur” som Gud har ”skapat”. Vilka möjligheter ger det till en tolkning av ormen som djävulen? Ligger en symbolisk tolkning till grund? Vad stöder i så fall en sådan? Att börja fundera kring sådana frågor är, enligt mitt sätt att se det, inte att ”plocka bort det ena eller andra i en Skrift som man betraktar som gudomligt inspirerad”, det är att träda in i bibelvetenskapens fantastiska värld, och hit vill jag hälsa er alla välkomna!

    Med detta sätter jag punkt för mitt deltagande i detta spännande samtal, och önskar er alla Guds frid.

    David Willgren

  • SvenA

    Jag kan hålla med om att Ingrid Faros inlägg här hör till de mer välskrivna inläggen – för att nu inte tala om David Willgrens som jag för egen del finner intressantast.

    Ändå kan jag inte låta bli att säga att förvirringen kring Gen 1-3 tycks förbluffande stor på denna sajt. Mitt råd till Stefan Swärd, Anders Gerdmar och övriga som tycks vilja tala förringande om historisk-kritisk bibelläsning, liberalteologi, litterära genrestudier med mera är detta: Om inga av dessa verktyg fungerar för er gör som Stefan själv säger, läs Bibeln – läs Genesis och om ni har möjlighet läs även gärna vad de visa rabbinerna säger om sin text.

    I 22 av 25 förekomster av adam i Gen 1-3 är det formen ha-adam som används – alltså inte adam såsom alla tycks göra här. Eftersom ingen anmärkt på detta gör jag det nu. Den första stavelsen, ha- är i hebreiskan bestämd artikel.

    Ett nyckelexempel på ha-adam är Gen 1:27 som i B.2000 lyder: ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” En svensk översättning av ha-adam är alltså “människan”.

    En annan möjlig och rentav bättre översättning kan vara ”mänskligheten”. Det skulle ge oss följ.läsning av Gen 1:27: ”Gud skapade mänskligheten till sin avbild, till Guds avbild skapade han den. Som man och kvinna skapade han dem.”

    Men, att som Swärd & co nästan uteslutande använda Adam för Gen 1-3 förvirrar, fördunklar och förminskar berättelsens räckvidd och relevans mer än förtydligar. Det kan knappast bli något stort A i betyg för det från dess ursprungliga författare – detta alldeles oavsett hur stort A adam på denna blogg får. Det stora A:et finns nämligen inte i Bibeln själv utan är något Swärd & co själva satt dit med sina egna fingrar i syltburken.

    När dock Bibeln själv på de flesta ställen talar om ha-adam och inte om adam borde väl åtminstone ni som gärna säger er följa bibeltexten till punkt och pricka även sätta ut bestämd artikel på Adam och skriva Adamet eller Adamen (ha-adam) i stället för Adam (adam). Eller? Då skulle alla och envar som inte läser hebreiska kunna se svart på vitt hur bluddrig och burrig, busig och buggig er bibeläsning är.

    Såväl Swärd, Gerdmar som Faro är vad jag förstått forskare och rentav doktorer och någon rentav docent – borde då ingen av dem kunna ta bladet ur mun och berätta detta för bibelläsarna?

    Ingen läsare bör nämligen behöva tveka en röd sekund om att Guds skapelseberättelsen i Genesis 1-3 verkligen handlar om dem och inte bara om någon avlägsen död släkting som levat för 6 till 7 000 år sedan eller ännu längre tillbaka, en man som enligt Stefan och & co hette Adam snarare än ha-adam. Att på detta sätt göra ha-adam till ren dokumentär eller nostalgi när ha-adam finns livs levande mitt ibland oss i genom denna berättelse är att på ett betänkligt sätt rycka Guds rena och dyra ord ur den vanlige läsares händer och öka avståndet till Gud, Guds rika välsignelser och vägledning.

    Här frestas jag parafrasera de välkända orden om författarskap som författaren Björn Ranelid givit oss på Guds ord. Det skulle då kunna låta så här:

    ”Guds berättelser är flyttfåglar som söker värmen och de ger sig inte förrän de finner ett bo i ditt hjärta. Författaren är herden som vaktar ordet, men ibland händer det att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds.
    När min själ är trött slår den sig ner på ett rosenblad för att vila. Nu går jag som en trädgårdsmästare mellan raderna och vårdar och aktar blommorna. Där gror och växer baldersbrår, tusenskönor, aftonstjärnor och månvioler. De är korade för de vackra namnens skull och står nära varandra, men förgätmigej har en särskild plats i samlingen.”

    Kan det vara denna särskilda blomman – förgätmigej – som döljer sig i artikeln ha-adam och som så gott som alla tycks ha glömt bort här? När får vi se den blomma på Stefan Swärds sajt?

  • Mattias

    Har du något förslag på hur syndafallet gick till, om det finns ett syndafall?

  • SvenA

    Hej Mattias! Jo, jag har sett att Swärd även talar om syndafallett. Men, samma sak gäller här. Ordet ”syndafall” finns inte i grundtexten. Grundtexten talar inte ens om ”olydnad och straff” såsom B.2000 med sin rubrik ger sken av. Om man dock som Swärd säger att man ska läsa Bibeltexten så bör han rimligtvis även kunna ge belägg för denna läsning och detta val av rubrik – särskilt om man som han talar så bestämt om den. Detta har naturligtvis med bibelsyn och bibelbruk att göra. Den övriga delen av din fråga är kanske en mer innehållslig fråga som är lite mer offside i just denna tråd (?) men för den skull inte oviktig (!) att ta tag i för en bibelläsare. 😉

  • Mattias

    Skala banan uh uh skala banan uh uh skala banan skala banan skala banan uh uh

  • SvenA

    :-) Bara för att du är en så rolig hedersprick här så kör vi väl en offside och så får vi se om den passerar: Läs inte bara Gen 3 utan Gen 4 så hittar du nog början på svaret. Fortsätt sedan gärna till Gen. 11 så har du skala av nästan hela bananen…. :-)

  • Mattias

    Jag ska titta på trazan o banarne nu så jag måste avlägsna mig från denna sida. Lev väl

  • Ingrid Faro

    Sven, you bring up a good point that was not included in this discussion limited to the historical Adam. The Hebrew word, adam, of course, is used in the Hebrew Bible as a term for humanity, as it is used in Gen 1:26-28: ”… God created humanity in His image, in the image of God He created him; male and female He created them…” (v. 27). Indeed, all of humanity was created for the purpose of representing God in they physical universe, as co-regents. This is the primary meaning of ”image of God” and purpose for our creation. A key element of Genesis 1-2 is God’s communication to us that every human being bears this responsibility, purpose, dignity, and this was not lost by the Fall, or by human rebellion, as Genesis 5:1-2 and 9:5-7 informs the reader. However, as many times as I and others have sought to exegete the use of the definite article in Genesis 1-3 there is no clear cut distinction from the use (or lack of use) of the definite article to distinguish when the text in Genesis 2 refers to the term ”humanity” (as in Genesis 1:26-28 — where you see the intermingling of the singular and plural pronoun), and the use of ”adam” as the individual, as in Genesis 3. There is no scholarly consensus and no clear exegetical distinction for each use in Genesis 2, as there is in Genesis 1, 3, 4, and 5. Yet, the genealogies that I previously cited make a clear reference to the individual from whom humanity derived our name. (Similarly, Enosh in Genesis 4:26 refers to a specific son, but also becomes another term humanity in the Hebrew Bible. So, we can recognize without conflict the use of both the term ”adam” and the term ”enosh” as referring both to an individual man in the genealogies, and to humanity as male and female throughout the rest of the Hebrew Bible.

  • Thomas Kärrlander

    Vem orkar läsa igenom så mycket engelsk text på en bloggsida, så Ingrid, varför skriver du inte på svenska när du är född i Sverige?

  • Slimebeast

    Jonas, bra att åtminstone en kristen försöker pressa pingstföreträdare lite! En stor eloge!

    Jag skulle vilja ta upp flera oroväckande saker om Pingsts utveckling sedan 90-talet, med främsta punkten Piensohos olustiga linjetal om den kristnes attityd till homosexuella, men då blir jag ju anklagat för att vara helt off-topic här.

    Men var får man diskutera de här frågorna i så fall? Hur gör du Jonas?

    Min upplevelse är som din, att Pingst undviker att svara på frågor. Pingst utvecklas bakom lyckta dörrar, de är inte ett dugg intresserade av att tala med kristí kropp, förutom med den del av kristi kropp som som man måste resa till Rom för att få utbyte med…

    Jag tycker det är oerhört frustrerande, att makten (inkl teologin som formas) bestäms informellt bland en utvald elit i Pingst, men som alltid kan skylla i från sig genom att hänvisa till den enskilde församlingens autonomi.

    Jag är församlingslös, står ändå ”närmast” Pingst, men några avgörande frågor hindrar mig att söka medlemskap (pga flera tveksamheter), känner mig ej hemma i Pingst Uppsala nu, och det är svårt att få ett tillfälle att träffa Dan Salomonsson för att få ställa sina frågor

    Därför känner jag så här, vi behöver samla ett nätverk av likasinnade för att försöka ställ de potentiellt intressanta församlingarna mot väggen och komma på djupet om dvad de verkligen står för och försöka sia om vad som kommer att ske. Med andra ord ett nätverk som kartlägger den sunda karismatiska bibeltroende kristenheten för att se hur mycket som finns kvar.

  • Jonas Rosendahl

    Slimebeast. Försök få till ett möte med en pastor så du får diskutera igenom dina frågor. När jag var yngre kom jag på bönemöten i flera år i en mindre församling. Jag kom alltid 30 minuter innan alla andra. Då fick jag ett naturligt tillfälle att prata med pastorn om det andliga livet och om bibelsyn och så vidare. Värdefulla år. Kombinera dina försök med att vara aktiv på möten.

    När det gäller specifika församlingar där jag varit medlem såsom filadelfia sthlm så vill jag inte diskutera inriktningsfrågor offentligt.

  • SvenA

    Ingrid, my apologies for replying you in Swedish but the moderator of this site seems to encourage us to do so. Anyway, thanks a lot for your kindness in answering me.

    Det finns vad jag har hört en gammal god tolkningsprincip bland rabbiner att den första referensen av ett ord är av särskild vikt – även för den fortsatta läsningen. Varken du eller Swärd har följt den principen, vilket jag dock försökte göra genom att ta upp förekomsten av ha-adam i Gen 1:27.

    En anledning till detta är att jag här ville peka på att ha-adam inte behöver eller kanske inte ens bör tolkas som en indikation på sexuell identitet – vilket fallet däremot är med t ex det hebreiska ordet ish, som översätts av B.2000 till mannen i Gen 2:23 (precis som ishshah översätts till kvinna). Adam i svenskan är dock ett egennamn och de flesta säger han om Adam och förknippar det alltså med en viss manlig sexuell identitet.

    Hur sedan de fåtal ställen av adam i Gen 1-3 och även övriga förekomster ska tolkas bör väl besvaras i sin respektive kontext. Men, som jag uppfattar det har bibeln gett oss en tydlig grundprincip att utgå från redan i Gen 1:27 och jag insisterar på att det är en nyckeltext för vår fortsatta läsning. Precis som jag ser en poäng med att skapelseberättelsen i Gen 1 (den yngre?) kommer före skapelseberättelsen i Gen 2 (den äldre?) och att därmed Guds uttalade “gott” och “mycket gott” kommer före det som tycks mindre gott… Jag ser alltså även den ordningen som helig och ett givet uttryck för Guds ord.

    Därför är jag inte överens med dig när du säger att mänskligheten utgör kronan på verket (“humanity the crown of all that is made”). Snarare är det i det sammanhanget den sjunde dagen och sabbaten som utgör kronan på skapelseverket, enligt Genesis. Även detta har sin viktiga och värdefulla poäng.

    En sista sak, Septuaginta, den grekiska bibel som många av de första kristna läste, använder i såväl Gen 1:26-27 som Gen 2:5-7 det grekiska ordet för mänsklighet eller människa (anthropos) och inte det grekiska ordet för man eller manlig (aner). Så även den tycks ha följt den huvudprincip jag här försökt peka på.

    Varför tycks då Stefan Swärd & co så svårt att göra det? Varför talar han bara om Adam och aldrig om ha-adam – om han nu läser sin Bibel som han säger att han gör och gärna kallar sig bibeltroende?

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Slimebeast,

    Din kommentar verkar väckt av Jonas tolkning av mig som att jag försökte tysta ner debatten. Därför tänkte jag skriva några rader till dig nu när jag har min lediga måndag :)

    Jag försökte absolut inte tysta ner debatten på något sätt. Jag är nog den svenska pingstpastor som varit mest tillgänglig på internet de senaste åren. Jag har en välbesökt hemsida (www.christianmolk.se) och Facebook-sida (www.facebook.com/pastorchristianmolk) där jag skriver teologi och Bibelkommentarer öppet och gratis för alla att läsa och kommentera fritt. Jag har aldrig backat för en debatt eller undvikit att svara på en enda fråga eller kommentar jag har fått sedan jag startade 2011. Att någon vill anklaga mig för att försöka tysta ner en debatt övergår mitt förstånd.

    Däremot trodde jag att min och Jonas debatt om Pingströrelsens eventuella samverkan med STH var off-topic. Jag tror inte att varken Swärd eller Faro uppskattar att min och Jonas debatt tar bort fokus från Ingrid Faros utmärkta blogginlägg. Det är mycket möjligt att jag har fel, men så tänkte jag från början iallafall. Det var alltså inte för att ”tysta debatten” som jag skrev att jag trodde det var off-topic, utan för att inte förstöra för Ingrid Faro och Adam och Eva-debatten.

    Nu över till dina tankar om Pingsts utveckling (återigen: med risk för att detta blir off-topic, men låt gå för denna gång).

    För det första: en pingstförsamlings teologi och praxis utvecklas och formas först och främst i den lokala församlingen. Alla pingstförsamlingar är fria och självständiga. Om du vill vara med och forma och utveckla en pingstförsamling behöver du därför bli medlem i en pingstförsamling och påverka utifrån ditt medlemskap.

    För det andra: vi pingstförsamlingar som är anslutna till nätverket ”Pingst Pastor” utvecklas även tillsammans genom våra gemensamma konferenser och rådslag. Där har alla pingstförsamlingar möjlighet att vara med och påverka och ta beslut. Det senaste året har vi på dessa konferenser exempelvis diskuterat vår teologiska syn på Frälsningen. Störst ansvar för detta har enligt mig Pingsts föreståndare Daniel Alm (som har skrivit flera mycket bra teologiska böcker) samt Pingst regionledare, Pingst Referensgrupp och de största pingstförsamlingarnas föreståndare.

    För det tredje: även om den pentekostala teologin (pingst-teologin) först och främst formas i den lokala pingstförsamlingen, så kan man inte förvänta sig att varje liten pingstförsamling har möjlighet att på djupet sätta sig in i varje liten eller stor fråga och komma fram till sunda bibliska läror. Därför har Pingst ett teologiskt nätverk som har skrivit flera småskrifter som heter Trons hemlighet. Från dessa kan pingstförsamlingar hämta inspiration till sina egna teologiska Bibelsamtal. Man kan även hämta inspiration till samtal från min hemsida eftersom jag är den pingstpastor som har lagt ut mest teologisk litteratur på internet.

    För det fjärde: Pingst teologi och praxis formas även långsiktigt via våra teologiska utbildningar, exempelvis ALT. Här har lärarna ett stort ansvar att förmedla god, kvalitativ och sund teologi, först och främst till eleverna, men även till pingstförsamlingarna. Personligen anser jag att lärarna på ALT bör ha en blogg där de publicerar teologiska inlägg då och då. De som jobbar med teologi på heltid bör dela med sig av sina studier till oss andra som inte har lika mycket tid till att forska.

    Så till sist, du nämner att du har några avgörande frågor och vill ställa Pingst mot väggen. Läs gärna på min hemsida så kanske du hittar svar på dina frågor, eller ställ dina frågor direkt till mig så lovar jag att svara så gott och ärligt jag kan.

    Mvh // Christian Mölk, sund, karismatisk och Bibeltroende pastor i Timrå Pingst

  • Micael Gustavsson

    Nu är ju situationen speciell, eftersom hon skrev sitt inlägg på engelska. Men annars uppskattar jag att du skriver på svenska. Det finns en del läsare av den här bloggen, som inte är så bra på engelska, vilket är orsaken till att jag påpekat det för andra tidigare.

  • Micael Gustavsson

    Hej, du får gärna lägga in en länk till din hemsida. Diskussionen är kanske i viss mån off-topic, men jag tycker det är bra att du svarade Slimeneast. Om du lägger in en länk som jag förslog, så kan du fortsätta diskutera med de som ev vill fråga ut dig direkt.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Jag har lagt in två länkar i kommentaren ovan, syns inte dem? Här är länken igen (kan framförallt rekommendera Bibelkommentarer och Bibelsamtal): http://www.christianmolk.se

    Jag misstänkte att min och Jonas debatt var off-topic, men kan liksom inte låta bli att svara när jag blir anklagad för att vilja tysta en debatt, något som är totalt främmande för mig.

  • Micael Gustavsson

    Hej, tack nu syns länken, och även ovan. De ovan kan ha synts hela tiden här, men fallit bort i när på något sätt när jag läste direkt i Disqus. Tack i alla fall.

  • Jonas Rosendahl

    Återigen, jag tror inte du försökte tysta debatten Christian. Det tror jag inte du skulle klara av helt enkelt. Sån stor makt har du inte över debattörerna här.

    E.O.D från min sida.

  • http://www.christianmolk.se/ Christian Mölk

    Vad menar du med ”E.O.D.”? Försöker du tysta debatten? 😉

  • Ingrid Faro

    Sven, my apologies for replying in English and that I’m not confident enough in my Swedish to respond to theological issues properly. You have two strong points. First, it’s true that the Sabbath complete creation. Humanity and all creation were to enter into God’s rest, with humanity maintaining God’s shalom, order, and shabbat/Sabbath as royal priesthood. I believe the Garden represented the Holy of Holies, and all of creation was to filled with the glory of God, as the later Tabernacle and Temple represented as a microcosm (3 Moses 14:21; Isaiah 6:3; and Habakkuk 2:14). Nevertheless, Jesus said that the Sabbath was made for humanity, not humanity for the Sabbath (Mark 2:27). Secondly, I fully agree with you that the correct translation of the Hebrew ”adam/ha-adam” in Genesis 1:26-28 (verse 26 uses ”adam” and verse 27 uses ”ha-adam”, and verse 28 uses the plural pronoun to refer to adam/ha-adam); and 2:7 is ”human, or humanity” (ha-adam 2x formed from ha-adamah/ground) — as the LXX translates, as you pointed out, and that it is a gender neutral term. Male and Female are part of one humanity — they are not two separate humanities. Then Genesis 2 continues to use ”ha-adam” throughout (except for the vowel pointing when the lamed-preposition is used in verse 20), but to keep things a bit confusing, also uses ”ha-adam” in 2:25 ”And the two of them, ha-adam and his ishshah (wife/woman) were naked, but they were not ashamed.”)
    I believe Genesis 1-4 both gives us global understandings of who we all are as one humanity, and at the same time points to real historical individuals as attested in the genealogical references and lists in Genesis 4, 5, 9, 10, 11, etc. It is also important to point out that Genesis 2-4 is one unit, which flows into the next genealogical unit beginning in chapter 5 (and of course, chapters were not added until around 1300 AD by Christians into the Hebrew text!)
    I seek to be careful to not insert into the text what is not written (checking the Masoretic Text and the textual notes for variations — with the textual notes for Genesis recently updated in the BHQ),and I seek not to eliminate what is there in the text.
    Thank you for the good discussion.

  • WO

    Jag orkar, och antagligen (förhoppningsvis) många fler. Att läsa engelsk text är för en del (inte för andra) det helt normala när man befinner sig ute på nätet och förkovrar sig i vilket ämne som helst…men som sagt många håller sig till svenska och klart är att som regel når man flest i en diskussion som denna om svenska används..
    Nu visar det sig att Ingrid F inte har svenska som sitt modermål, och är det så ser iaf jag det som bättre att hon skriver på engelska än låter bli helt..

  • Jonas Rosendahl

    ”Försöker”? 😉

  • SvenA

    Many thanks to you too for your last contribution here – for me the most clarifying so far!

    Tanken på lustgården som en möjlig anspelning på det heligaste av tabernaklet /templet är fascinerande och jag har hört Walton tala om det i en video men ännu inte läst hans bok – men får nu mer lust till det.

    I detta sammanhang är det för mig också fascinerande att hebreiskans ”adam/ha-adam” är besläktat med adamah/jord – i detta kan jag ana Guds vision om hela jorden som en sjungande och gungande katedral, från tå till topp.

    Här finns verkligen en outsinlig grund för en ekologisk och ekumenisk teologi!

    Jag avrundar detta utbyte med att medge att det för mig inte är helt klart hur bibliska genealogier bäst bör tolkas. När jag tar del av de avsevärda olikheter som finns mellan ex v de två versioner av Jesu släkttavla som finns i NT – den ena hos evangelisten och juden (?) Matteus där Abraham är Jesus första förfader och den andra hos den grekiske hedningen (?) och globeltrottern (?) Lukas som drar Jesu släktlinje ända tillbaka till Adam/adam och Gud – kan jag undra om inte dessa släktträd är mer teologiska än historiska i kronologisk mening. Redan själva Matteus upplägg med tre symmetriska set om 14 generationer och inkilade kronologiska luckor i den tycks mig tala för det. Så även själva inledningen.

    B.2000 översätter visserligen “geneseos” i Matt 1:1 med släkttavla och andra övers.återger det med ”födelse” men det finns flera goda skäl för att i stället översätta det med ursprung (så används samma ord senare i ex v 1:18, där det inleder ett avsnitt som fokuserar på Jesu avlelse genom den heliga Anden (och inte Jesu födelse som B.2000 här missvisande anger som rubrik). Med en sådan översättning blir anspelningen mellan “geneseos” och Genesis, ursprung och skapelse, också uppenbar (jfr även anspelning på detta i t ex Gen 2:4), för att nu inte tala om NT:s allra första budskap: här börjar en ny skapelse!

    Med detta ber jag nog att få tacka för mig i denna tråd och framför ett särskilt tack till dr Faro för detta utbyte.

  • http://erikolof.blogspot.com/ Erik O.

    Det finns en ängslighet för dominoeffekter hos dem som gillar Walton och Biologos. Tänk om 1-11 Mos (även) kan läsas rättframt och Syndafloden utplånade allt levande, då så gör Bibeln felaktiga påståenden (eftersom de inte vill ifrågasätta modern naturvetenskaplig forskning) och då kan andra påståenden i Bibeln också vara fel! Det är givetvis en falsk rädsla för som Faro skriver så är definitionen av naturvetenskap “knowledge about or study of the natural world based on facts learned through experiments and observation.” Big bang och evolutionsteori är helt enkelt inte naturvetenskap. Därför behöver man inte som Walton krysta fram att himlafästet inte syftar på något materiellt. Exegetiskt är det uppenbart att Gud sträckte ut himlen i en materiell skapelseakt. Ingen ska behöva vara rädd för att erkänna att det är vad texten påstår.

    Frid!