Under hösten kom vi ut med en bok med titeln ”Bibeln – myt eller sanning”. Vi är en grupp som försvarar bibeltron, och problematiserar moderna bibelvetenskapens inflytande över pastorsutbildningar. Jag skrev ett kort kapitel i boken, och långa kapitel skrevs bl.a. av Seth Erlandsson, Göran Lennartsson och Bruno Frandell. David Willgren, doktorand i GT vid Lund, har skrivit en omfattande rescension av boken i Theofilos.

Vår bok täcker in många ämnen och skriven av ett antal författare. Willgrens rescension är mycket välskriven och ambitiös. Han bemöter vår bok och dess innehåll med respekt, men är skeptisk till vår kritik mot bibelvetenskapen, som framförallt kommer fram med all tydlighet i några av kapitlen i vår bok. Willgren argumenterar för en tredje väg mellan strikt bibeltro och att helt anamma den moderna bibelvetenskapen. Eftersom Willgren främst refererar innehållet i mitt kapitel i boken, så ser jag ingen anledning att kommentera den detaljen.

Jag skulle dock vilja ta upp en  detaljfråga som Willgren berör och som Seth Erlandsson tar upp i sitt kapitel. Att diskutera ett antal olika trådar i Willgrens recension och i vår bok skulle bli bara rörigt. Därför fokus på en enda fråga. Det handlar om Danielbokens trovärdighet och datering. Jag anknyter då också till Greger Anderssons kapitel i boken ”Profeterna”, skriven av GT-exegeterna vid våra frikyrkliga teologiska utbildningar, nämligen THS, Johannelund och Örebro missionsskola. Jag antar att Greger Anderssons framställning är det som våra pastorsstuderande får sig till livs när de utbildar sig till pastorer.

Seth Erlandsson försvarar den traditionella tolkningen av Daniel. Boken skrevs av Daniel, berättelserna i boken har faktiskt hänt, Daniel var i lejongropen och blev faktiskt räddad, de tre männen var i den brinnande ugnen och blev övernaturligt räddade av Gud. Det är inte falsarier vi lär ut i söndagsskolan, utan det är Guds övernaturliga ingripande i mänsklighetens historia som skildras. Man tror också att profeten Daniel fick övernaturliga uppenbarelser om världshistoriens utveckling, både om yttersta tiden, men också det som gällde århundradena efter det att Daniel levde. Boken är ett fantastiskt exempel på hur en profet ganska detaljerat kan se in i framtiden.

Men så tror inte teologerna och den akademiska bibelvetenskapen.

Den akademiska huvudhypotesen sedan ett par hundra år tillbaka är att Danielsboken skrevs någon gång kring 160-170 f.kr. i den svåra nödsituation judarna då befann sig i. Boken skrevs av en okänd författare för att styrka och uppmuntra judarna i den svåra situationen. Det framgår med all tydlighet av Greger Anderssons text att detta är huvudlinjen bland teologer.

Han skriver sammanfattningsvis: ”under de senaste två århundradena har emellertid frågorna om Danielsbokens tillkomst och genre i stället kommit att stå i fokus. Redan på 1700-talet och i början av 1800-talet hävdade forskare med hänvisning till språk, historia, teologi och så vidare att boken i själva verket var skriven under pseudonym och att den tillkommit i syfte att stärka judar under Antiochus IV Epifanes förföljelser. profetiorna var med andra ord skrivna i efterhand och syftade till att ge det apokalyptiska budskapet auktoritet.”

Willgren tar inte ställning i debatten om Daniel men tycker att Seth Erlandsson för lättvindigt avfärdar den sena dateringen.

Har detta någon betydelse för bibelläsaren? Är inte Daniels bok Guds ord oavsett om den skrevs ned på 500-talet f.kr. av Daniel eller av en okänd författare på 160-talet f.kr?

Här följer ett försök att resonera kring denna fråga.

1. Hur man tolkar och läser Daniels bok är helt beroende på utifrån vilket perspektiv man läser boken. Jag läser boken utifrån tron att det är en uppenbarelse från Gud, inspirerat av Gud förmedlat via ett mänskligt redskap. I detta fall Daniel. Därför tror jag att bokens budskap är sant. Det är inte bara sann utan den är också inspirerad av Guds Ande, precis som jag som troende är inspirerad av Guds Ande. Därför kan Anden i min läsning av boken hjälpa mig att förstå den. Jag tror att bokens budskap är riktat till mig som lärjunge för att Gud vill tala till mig och lära mig en rad olika saker genom denna bok. Det finns mycket man kan lära sig genom studier av Danielsboken. Hur Gud beskyddar sitt folk, hur under och mirakler kan inträffa genom Guds övernaturliga ingripande, hur Gud kan påverka kungar och makthavare, vikten av att vara kompromisslös som troende, vikten av att sköta sitt arbete, betydelsen av ett dagligt andaktsliv, hur kan man ta emot uppenbarelser från Gud, förbönstjänsten, Danielsboken är grundkurs i all form av utbildning för profeter och om den profetiska tjänsten i församlingen. Den bibeltroende förstår inte allt i bibeltexten, men fokuserar på det man förstår och det man tror Gud vill säga.

2. Bibelforskningen tycks ofta inte ha ett sådant perspektiv, utan har ofta ett kritiskt perspektiv. Att hitta historiska felaktigheter har varit en ivrig sysselsättning för teologer i 200 år, det mesta har lyckats klaras ut av det som har hävdats som historiska felaktigheter, det finns fortfarande kvar enstaka frågor, men som Bibeltroende grubblar jag inte så mycket över detta, det kommer säkert att klaras ut, och ytterst är det Gud som har svaret. Enligt Greger Andersson så brukar boken inte klassas som historisk text inom teologiska forskningen utan mest klassas som ideologisk text och litterär text. Om så är fallet är det ju inte någon viktig poäng om texten är historiskt korrekt. Bibelforskningen ägnar sig också mycket åt spekulativa teorier om en bibelboks tillkomst och författarskap. Att Gud kan använda sig av en redigeringsprocess i formandet av Guds ord, det säger Bibeln är fullt möjligt. Exempel på detta är Psaltaren som enligt egen utsago har ett antal olika författare. Ibland är författarskapet anonymt och då kan man ju spekulera om det, men det är ju omöjligt att fastslå något med säkerhet. Lukasevangeliet visar att det kan förekomma research i författandet av bibeltexten. Avskrifterna av handskrifter under århundraden har påverkat texten, dock förvånansvärt lite, utifrån alla de handskriftsjämförelser som har gjorts. Danielsboken har skrivits delvis på arameiska, delvis på hebreiska, kapitel 7-12 är skriven i jagform men kapitel 1-6 i tredje person. Enligt Erlandsson pekar bokens sammanhållning och enhet på att det bara är en enda författare, nämligen Daniel. Om det finns någon redigeringsprocess med i bilden och någon mer författare inblandad, av bibelboken vet vi inte något om detta. Det blir endast spekulationer.

3. Bibelforskarna hävdar dock att boken är skriven på 160-talet av en okänd pseudonym. Jag har försökt att något titta på argumentationen för detta. Det finns detaljer och formuleringar i texten som man anför som argument, där inte något enskilt argument är avgörande vad jag kan förstå. Den avgörande stötesten med Daniels bok angående datering och författarskap handlar om de ganska exakta förutsägelserna om vad som skulle hända med Medien-Persien, grekiska riket och sedan romarriket. Läser man Daniel utifrån ett sekulärt, strikt vetenskapligt och inomvärldsligt perspektiv så är en sen datering det enda möjliga. Läser man Daniel utifrån trons glasögon blir en sen datering orimlig. I denna fråga krockar världsbilderna, paradigmen och perspektiven fullständigt. Willgren försöker hävda att man kan ha respekt för bibelvetenskapen och ändå ha kvar trons glasögon, han förklarar dock inte hur det är möjligt i detta fall. Greger Andersson redogör tydligt i boken ”Profeterna” om den konservativa kritiken men han är tydlig med att säga att bibelforskningen stöder den sena dateringen och att inte Daniel är författare. Andersson uttrycker sig inlindat så man kan inte av hans formuleringar helt förstå hans egna ställningstaganden, men en läsning av hans text pekar dock i riktning mot bibelforskningens huvudströmning.

4. Först om historiciteten. Som vanlig bibelläsare ger Daniels bok ett solklart intryck av att vara en historisk text, det skildrar något som faktiskt har hänt. Texten innehåller hela tiden historiska detaljer och tidsangivelser. Boken börjar med: ”I Juda kung Jojakims tredje regeringsår kom Nebukadnessar, kungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.” Kapitlet slutar med att ”Daniel blev kvar där ända till kung Koresh första regeringsår”.  Kapitel 2 börjar: ”I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar drömmar som gjorde honom orolig och sömnlös”. Kapitel 3 börjar: ”Kung Nebukadnessar lät göra en staty av guld, sextio alnar hög och sex alnar bred. Den lät han ställa upp på Duraslätten i Babels hövdingdöme”. Kapitel 6 börjar: ”Darejaves fann det lämpligt att sätta 120 satraper över riket, för att de skulle finnas överallt i hans välde. Över dem satte han tre furstar.” Kap. 8 ”I kung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn”. Och så vidare, hela boken genomsyras av tydliga dateringar, detaljangivelser, personnamn, varav en hel del bekräftas av allmän historia och andra historiska källor. Varför är det problem att tro att detta är en historisk text, i det avseendet att den skildrar något som faktiskt har hänt? Finns det andra texter från denna tid med samma tydliga historiska angivelser, tidsdatering, namnuppgifter m.m. som inte klassas som historiska texter? Här begriper jag inte hur mainstream av teologer resonerar. Eller är det bara så att de inte kan acceptera att texterna innehåller inslag som handlar om Guds under och uppenbarelser från Gud, och det passar inte in i en modernistisk världsbild, och därför klassar man texterna som icke-historiska. Det går ju inte att leda i bevis att något det Danielsboken skildrar inte har hänt? I så fall vad och på vilken grund?

Här förstår jag inte Greger Andersson, han skriver: ”typiskt för konservativ bibeltro är ju att man vill läsa texterna så som de var avsedda att läsas. Om nu Daniels bok hör hemma i en litterär genre som inte skulle uppfattas historisk och som heller inte lästes på det sättet av de första läsarna, då är det ju inte bibeltroget att läsa det som historisk bok”.

Vi läser inte Pippi Långstrump som historisk bok. Inte någon tror att det är sant att hon orkar lyfta sin häst. Men det är mycket spännande underhållning i Pippi Långstrump och man kan lära sig en hel del av en läsning, men man tror ju inte att det är sant det som står skrivet.

Ska man läsa Daniel på samma sätt? Vad har Greger och forskarna för belägg för att Daniel inte lästes som en historisk bok? Detta tycks ju bara vara en hypotes man driver i teologkretsar, men vad finns det faktiskt för belägg för det?

Jag vill hävda att texten tydligt signalerar att den är avsedd att läsas historiskt. Finns det något belägg historiskt för att man inte läste Daniel utifrån ett historiskt perspektiv? Fackteologerna borde ju kunna svara på detta, jag tänker på de tidiga kyrkofäderna, judiska skrifter från tiden före Kristus m.m.

5. Om man nu utgår från hypotesen att Daniel skrevs 160 f.kr. för judar i svår nöd, på vilket sätt kan boken vara ett stöd för dem om det Daniel inte skildrar faktiskt har hänt? Bokens budskap och hopp bygger ju på att Gud faktiskt hjälpte Daniel och de tre männen i den brinnande ugnen, om detta endast var legender utan historisk förankring kunde det väl knappast ge nödlidande kristna hopp och hjälp. Det pekar Erlandsson på i sin text.

6. Om Daniel nu faktiskt skrevs av en okänd pseudonym 160 f.kr. innebär ju det av boken är ett falsarium. Några exempel, om man läser Dan. 10:1,2 ”I den persiske kungen Koresh tredje regeringsår fick Daniel, som också kallades Beltesassar, en uppenbarelse. Den uppenbarelsen är sann.” Då stämmer detta inte? Om det skrevs 350 år senare är det också troligt att berättelserna om Daniel för övrigt i boken inte stämmer. Att Daniel fick övernaturlig uppenbarelse om något som skulle hända hundratals år framåt i tiden, det stämmer inte heller. Och den person som skrev boken 160 f.kr. lurade alltså folk, ihopdiktade historier under skenet av att de var sanna, han har alltså lyckats lura kristna i 2000 år, och har bl.a. lyckats lura mig eftersom jag tror på det som påstås i Danielsboken.

7. Min amatörmässiga bedömning är att när det gäller Danielsboken finns det knappast någon medelväg mellan bibeltro och sekulär bibelforskning. Antingen utgår man från ett modernistiskt sekulärt paradigm när man läser Bibeln, enligt modern teologisk forskning, eller också utgår man från texternas eget vittnesbörd.

8. Vad vi väljer får stora implikationer för tro, undervisning och lärjungaskap. Bokens fantastiskt budskap och trosstärkande förkunnelse, och fantastiska profetiska insikter smulas ju sönder om man utgår från en okänd författare på 160-talet. Willgren nämner ju tesen att Gud kan uppenbara även om det som har hänt tidigare – självklart. Men detta påstås ju inte alls i boken att det händer i detta fall, den anonyme eventuella profeten från 160-talet antyds ju inte på något sätt i själva bibelboken. Den anonyme okände författaren från 160-talet är en produkt helt och hållet i teologernas fantasi, ingen vet vem denne person är, med vilka syften man skrev, utifrån vilken grund texten kunde klassas som Guds ord, man vet inte heller någonting i sanningshalten. En alternativ hypotes är att läsa Daniel som det står, och tro på det som står.

9. Det finns en punkt där jag håller med Greger Andersson, evangelikala och bibeltroende teologers försökt till alltför strikta tolkningar av Daniels profetiska förutsägelser. Där behöver man ha ett stort mått av ödmjukhet och det profetiska perspektivet innehåller mycket av nyanser och kan uppfyllas vid olika tillfällen i mänsklighetens historia.