Här följer några kommentarer och analys av läget i svensk kristenhet, från ett Bergenperspektiv på norska västkusten där jag och hustrun just nu ägnar oss åt att ta hand om vårt 20-månaders barnbarn några dagar.
Vi som har ett starkt engagemang för svensk kristenhet och tror på kristendomens framtid i Sverige, vi möter ständigt fakta som inte är uppmuntrande.
Såg på Twitter idag två nya siffror, som återigen bekräftar bilden av svensk kristenhet som ett sjunkande skepp. Antalet besökare i Svenska kyrkans huvudgudstjänster har sjunkit från 9,1 miljoner 1990 till 4,3 miljoner idag. Då ska man tänka på att siffran 1990 var all-time-low, med ett antal decennier av krympande gudstjänstbesökare i Svenska kyrkan. En annan nyhet som jag såg på Twitter idag var att Equmeniakyrkan tappat 1500 medlemmar senaste året, vilket är en dramatisk minskning.
Siffrorna är ju katastrofala och jag saknar profetisk krisanalys inte minst från berörda kyrkoledningar, det saknas i alltför stor utsträckning både krismedvetande och förmåga att säga vad som behöver göras. Jag tror att grundproblemet är rent andligt, det handlar om att Gud inte välsignar vår verksamhet. Då kan vi arbeta oss trötta med det som är fåfängt och förgängligt, det är bara Andens fräscha genombrott som ger kyrkan liv och växt. Och när detta saknas leder det till de siffror som statistiken visar. Tilltron till Guds rena ord, och dess predikan i Andens kraft, och att Guds folk lever i omvändelse och aktivt söker Guds vilja i alla avseenden – det är förutsättningar.
Tänk om alla diskussions- och samtalsmöten som just nu pågår i svensk kristenhet kunde ersättas av bönemöten. Att profetiskt fånga in hur Gud ser på läget är oändligt mycket viktigare än våra ändlösa diskussioner där våra olika uppfattningar bryts och ventileras.
Carl-Henric Jaktlund skriver som vanligt klokt och analytiskt om att Pelle Hörnmark ska sluta som pingstledare. Jag kopplar ihop den nya statistiken och Jaktlunds resonemang. Jaktlund pekar på Hörnmarks förmåga att hålla ihop pingströrelsen, och att han har gått hem i alla läger och falanger. Han pekar på svårigheten att hitta en efterträdare som har denna samlande förmåga, det blir lätt en falangledare som är spjutspets för en viss riktning som tar över och som blir splittrande för pingströrelsen, jag tolkar i varje fall att Jaktlund säger detta, men jag vet inte om jag feltolkar honom.
Jaktlund pekar dock indirekt på det stora problemet med svensk kristenhet, att söka förvaltande ledare som jobbar utifrån någon sorts minsta-gemensamma-nämnare hållning och det blir mediokert. Att skapa sammanhållning får inte vara något huvudmål i vårt svåra läge, det enda som gäller är ledarskap som skapar vision och tro för mission i Sverige.
Det som behövs är att lyfta fram apostoliska och profetiska spjutspetsledare som kan bidra till tro och frimodighet bland Guds folk så att vi blir ett missionerande folk som gör lärjungar, och därmed både planterar nya församlingar och ger nytt liv åt gamla församlingar. I det krisläge som svensk kristenhet befinner sig i är det den enda form av ledarskap som är möjligt. Och Gud behöver gripa in och ge dessa gåvor till församlingen.
Även pingströrelsen och EFK och andra äldre samfund lider av samma problem som redovisas från SvK och EqK. Den sammanräknade statistiken döljer dock det faktum att breda strömningar av etablerade kristenheten befinner sig i djup stagnation. EFK bärs upp av ett begränsat antal växande församlingar och att vissa nya församlingar har anslutit sig till oss. Samma sak gäller pingströrelsen, som idag räknar in starkt växande församlingar som Hillsong, SOS Church och Södermalmskyrkan vilket bidrar till att förbättra statistiken. Utan detta skulle både Pingst och EFK också visa på en tydlig nedgång.
Och som jag påpekat åtskilliga gånger, frikyrkostatistiken har under många år varit dopad av alla sammanslagningar av församlingar (när t.ex. en missions- baptist, EFK eller pingstförsamling har medlemmarna från den andra församlingen alltid räknats in i egna samfundets statistik vilket skapat massor av dubbelräkningar), tyvärr har samfundsledningar alltför ofta använt dessa dopade siffror för att försöka visa att det inte är så illa ställt, istället för att peka på omvändelsens och förändringens väg, och ta itu med orsakerna till stagnation och tillbakagång. Jag tror att det samfund som mest gynnats statistiskt av dessa dopade siffror under senaste 40 åren har varit baptistsamfundet, då många små baptistförsamlingar på många platser gått ihop med betydligt större missionsförsamlingar eller andra frikyrkor.
Att nedgången och stagnationen är en nödvändighet, motbevisas av åtskilliga levande församlingar runt om i Sverige som växer, som är fyllda av tro och vision, och aktivt sprider Guds rike. Enklast är att göra dessa församlingar och dess ledare till spjutspetsar i kristenheten.
Men tyvärr, sådana församlingar är ofta kontroversiella. För några år sedan hade jag ett samtal med en ledande person inom Frälsningsarmén, han största bekymmer var utvecklingen i de kårer som visade mest växt och dynamik. De höll sig inte inom ramarna.
Med en sådan analys har vi inte mycket kvar av traditionell svensk frikyrklighet år 2050.
Men Gud är mycket större än så. Han är mäktig, han lever, han söker hela tiden efter skördearbetare. Och hittar det. Hans Ande är utgjuten och en ny generation av kristna kommer låta Andens vind fylla seglen för resan framåt. Denna nya kyrka i Sverige som bubblar under ytan men som ännu inte nått radarn för etablerad kristen press och samfundsledningar, den domineras av personer som är födda utanför Europa.
För en vecka sedan träffade jag en grupp nyfrälsta araber med bakgrund från Syrien, som möts inofficiellt i hem i en Stockholmsförort. Jag var den första kontakten de hade med en svensk kristen ledare. De visste ingenting om vare sig Pingströrelsen eller Svenska kyrkan, eller EFK eller EqK.
Här hittar vi fröet till morgondagens kyrka i Sverige.
Ett av de mest exakta profetiska ord jag har fått till mig senaste åren är att Gud vill komma med väckelse bland iranier i Stockholm. Vi ser en början på det hända just nu.
Pingback: Svensk kristenhet i fritt fall | Slow train is coming()