Under många år odlades myten om Sverige som det goda samhället som höll sig utanför andra världskriget och inte deltog i alla förbrytelser som då pågick. Det var en medveten historieförfalskning från svensk sida. De senaste 20 årens forskning och granskande journalistik har visat att så inte var fallet. Tyskvänliga sympatier och antisemitiska strömningar genomsyrade det svenska samhället på alla nivåer. Efter kriget och Tysklands fall ville ingen kännas vid sina nazisympatier i ett tidigare skede utan det tystades effektivt ner.
Vi hade en bondeförbundare som justitieminister, KG Westman, med tydliga nazisympatier, som jagade med blåslampa de tidningar som skrev kritiskt om Tyskland. Vi hade ett näringsliv som hade ett omfattande hemligt samarbete med Tyskland och ledande svenska näringslivspersonligheter höll på att råka riktigt illa ut när byken skulle tvättas offentligt efter kriget. Den svenska järnmalmsexporten var en nödvändighet för att hålla i gång den tyska vapen- och rustningsindustrin. Skrupelfria affärer till varje pris var den etik som präglade många svenska företag under andra världskriget.
Det värsta av allt, den kristna kyrkan, som i alla lägen borde stå på barrikaderna för rättvisa och människovärde, var alltför tyst. Vi hade en ärkebiskop vid denna tidpunkt vid namn Erling Eidem, som fick utförlig och konfidentiell information om koncentrationslägren redan i november 1942. De som berättade för honom om koncentrationslägren gjorde det med fara för sina egna liv med en förhoppning om att han skulle slå larm inför världsopinionen. Om ärkebiskopen från ett neutralt land avslöjade vad som hände med Europas judar kunde det inte bara avfärdas som krigspropaganda. Han valde att tiga och försökte agera genom tyst diplomati, en metod som inte gav några resultat i detta fall. Ynkryggat och fegt agerat av ärkebiskopen.
En undersökning vid Stockholms universitet visar att den kristna pressen under en lång period var helt tyst när det gäller Förintelsen. Vår Kyrka och Svenska Veckotidning, de ledande samfundstidningarna, bemötte nazisternas härjningar med tystnad. Den ledande kristna morgontidningen Svenska Morgonbladet förde ett försiktigt och resonerande tonläge i stället för att stå på barrikaderna och kraftfullt bekämpa nazismen och judeförföljelserna. Det finns också exempel på att tidningen tolkade händelser utifrån Tysklands perspektiv och inte utifrån perspektivet hos dem som blev drabbade av kriget.
Den 21 oktober 1942 skrev Eskilstuna-Kuriren i sin ledare: ”är de arma människor, som nu jagas och utplånas av nazismen, våra bröder, eller äro de det icke. Frågan går framför allt till Sveriges kristna. De ha förmånen att leva i ett neutralt och fritt land. De ha fortfarande möjligheten att höja rättfärdighetens stämma i världen. Varför göra de det då icke? Varför tiga de? Angår denna människojakt dem icke? Äro de gripna av räddhåga och fruktan för staten? Dyrka de mera vår neutralitetspolitik än sin Herre och Gud?”
Denna feghet och brist på moraliskt mod tycks delvis finnas kvar i kyrkans led.
Tystnaden var också stor från många håll när kommunismens häxjakt mot människor pågick för fullt. Tv-personligheten Per-Arne Axelsson fick sluta hos Örebromissionen, nuvarande Evangeliska frikyrkan, eftersom hans kritik mot Sydafrikas apartheidregim ansågs opassande. Antisemitismen lurar bakom dörren igen, med växande stöd för Sverigedemokraterna som har goda möjligheter att ta sig in i riksdagen vid nästa val.
Det är inte osannolikt att Sverigedemokraterna kan locka till sig vissa konservativa kristna väljare som är starka EU-motståndare och oroade över det mångkulturella samhället. Redan i dag finns det aktiva kristna som stöder Sverigedemokraterna, en mycket svag trend, men en alarmerande sådan.
Samtidigt har det i vissa kristna kretsar starka propalestinska engagemanget i enstaka fall tangerat den antisemitiska nivån. Ahmed Rami som blev dömd för hets mot folkgrupp och antisemitism hade ett aktivt stöd från de kristet engagerade forskarna Jan Bergman och Sigbert Axelsson. Antisemitismen tycks knacka på dörren både från höger och från vänster.
Historien upprepar sig. Vi behöver bli påminda om Förintelsen, men vi behöver också bli påminda om det moraliska skeppsbrott som tystnaden och anpassningen är. En fråga vi behöver ställa oss är om vi ännu fullt ut har klarat ut alla snedsteg som präglade det svenska samhället under 30–40-talet.
Kritiken gäller såväl politiken, näringslivet som kyrkorna i Sverige. Vi svek under andra världskriget. Vi allierade oss mer med förtryckaren än ställde oss på de förtrycktas sida. Det finns signaler om att vi ska svika igen.”
Pingback: Varför jag inte skrev under och är glad för det | Mikael Karlendal()