Jag vill ta upp två frågor i detta blogginlägg. Dels frågan från ”dessaminstabröder” om Israels ockupation. Dels försöka besvara frågan om Israel, judarna, Jesu återkomst och Bibeln.
Bakgrunden till ockupationen är sexdagarskriget 1967 då en enad arabvärld med Egypten och Nasser i spetsen hade avsikten att krossa Israel, med stöd av de totalitära kommunisterna i Sovjetunionen bl.a. Israel lyckades dock blixtsnabbt slå ut grannländernas militära styrkor, och resultatet av kriget under sex dagar blev att Israel ockuperade stora områden som hörde till Egypten, Jordanien och Syrien. Från Egypten ockuperade man Gaza och Sinai. Från Syrien Golanhöjderna och från Jordanien Västbanken. Rent militärt hade man kunnat ockupera mycket mer, men det var världsopinionens och USA:s påtryckningar som förmådde Israel att inte gå längre än vad man gjorde.
Israel och Egypten gjorde en fredsuppgörelse 1979, mellan Sadat och Begin. Egypten erkände Israels rätt till existens, och som motprestation släppte Israel ockupationen över Sinai, dock fanns inte Gaza med i uppgörelsen utan Egypten accepterade fortsatt Israels ockupation av Gaza. Med Jordanien råder det också fred genom en uppgörelse 1994, och de har inte gjort anspråk på att få tillbaka hela eller delar av Västbanken. Golanhöjderna är ju mest ett ökenområde men har en stor militärstrategisk betydelse och Israel har inte velat släppa detta område tillbaka till Syrien, i praktiken har Syrien accepterat detta, men det finns inte någon fredsuppgörelse mellan Syrien och Israel, och så länge detta inte existerar är det mycket osannolikt att Israel släpper något av denna ockupation. Sadat blev bannlyst av hela arabvärlden för att han slöt fred med Israel. PLO:s fredsvilja under nittiotalet var också ett stort steg framåt i fredsprocessen.
Folkrätt är inte entydigt, det finns folkrättsexperter som hävdar Israels rätt till dessa ockupationer, med andra menar att de inte har den rätten. Eftersom Israel vann det berörda kriget kan man hävda att det kan vara rimligt att man får behålla vissa områden, framförallt av säkerhetsskäl, på grund av den hotbild man varit utsatt för. Men det är många som inte håller med om det.
Det Israel dock har visat i uppgörelsen med Egypten är att om man får rimliga fredsgarantier är man beredd att häva ockupation. Israel tog också ett eget initiativ att driva ut sina egna bosättningar från Gaza, en åtgärd som borde bereda marken för mer fredliga relationer, men det har blivit motsatt effekt. Hamas har ju inte lyckats förvalta den möjlighet som skapades genom detta.
I fredsuppgörelsen med Egypten 1979 accepterade Israel ett palestinskt självstyre, men formuleringarna i den uppgörelsen, var svagare än att kalla det för en palestinsk stat, jag tror man använde uttrycket ”self determination”. Det blev en möjlighet genom uppgörelsen i mitten av nittiotalet. Men på grund av intifador, självmordsbombningar och Hamas ständiga raketanfall har det inte varit enkelt att nå framåt i dessa fredsförhandlingar.
Efter kriget 1948 var Israel beredda att erkänna en palestinsk stat och dela upp landet, men palestinierna vägrade att gå med på detta, utan det blev krig istället. I det kriget var Israel också hotat av utplåning.
Jag kan inte fullt ut bedöma folkrättsliga statusen kring Västbanken, men jag har förståelse för hur hotat Israel är, därför att man fortfarande har grannar som vill dess utplåning, det skapar behov av buffertzoner. PLO har ju också i Osloöverenskommelsen accepterat vissa delar av de judiska bosättningarna på Västbanken.
Jag tycker också att världsopinionen och folkrätten blir väldigt selektiv i sina bedömningar. Kurderna t.ex. har länge velat ha en egen stat, men Turkiet, Irak och Syrien där kurderna bor, kan absolut inte gå med på detta, och har aldrig varit beredda att sätta sig vid något förhandlingsbord. Däremot har man aktivt förtryckt kurderna, varför är världsopinionen inte lika kritisk mot dessa länder och kämpar för kurdernas rätt, den fråga jag ställer är om det beror på att Palestinakonflikten handlar om judar.
Sovjetunionen både ockuperade och annekterade Baltikum under andra världskriget, trots att det inte fanns några som helst säkerhetsmotiv, som har varit fallet i Israel. Svenska regeringen accepterade denna annektering fullständigt. Det går att ge många sådana exempel på mycket mer flagranta fall än Israels agerande, där världsopinionen inte har haft några synpunkter på både ockupationer och annekteringar.
Och till frågan om kyrkan, Israel, Jesu återkomst och Bibeln.
Som jag sade i förra blogginlägget, kristendomen har sina rötter i judendomen, vi bör som kristna visa respekt för vårt judiska arv. Eftersom landet Israel är det viktigaste uttrycket idag för judisk kultur och samhällsliv måste den respekten också gälla Israel, inte bara judiska folkgrupper i våra olika länder. Bibeln säger att ”evangeliet är främst för judarna”, och att vi hednakristna ska väcka ”judarna till avund”, genom att Gud verkar i oss.
Jag tror också på Guds löften till Abraham, även om det tydligt framgår att hela världen ska bli välsignad i Kristus, så har jag svårt att se att de geografiska löften som gavs till Abraham har upphävts. Jag har också svårt att se alla gammaltestamentliga profetior om landet och om Israel att det bara gällde dåtiden, jag tycker nog att återvändandet från Babel inte täcker inte alla bibliska löften när det gäller Israel och landet. Men detta är Guds mäktiga handlande, och jag håller med många ortodoxa judar att vi inte i mänsklig kraft kan ta tag i situationen och genomföra detta militärt. Jag kan inte dela uppfattningen hos många amerikanska kristna som ser de militära lösningarna som det som ska genomföra Guds löften och plan. Däremot menar jag att man måste acceptera Israels rätt till självförsvar, däremot tycker jag inte att något demokratiskt samhälle har rätt att utöva våld, bortsett från självförsvar.
Man bör också komma ihåg att det finns karismatiska församlingar i dagens Israel med araber som tror just detta om Guds plan för Israel och judarna, och som inte har anammat den helt ensidiga kritik mot Israel som är mycket utbredd inom de historiska kyrkorna i regionen.
För mig är bildandet av staten Israel 1948 något unikt i mänsklighetens historia, man måste alltså gå tillbaka till 586 före Kristus för att hitta en självständig judisk stat i området. Jag har väldigt svårt att se det på annat sätt att det finns ett Guds handlande i detta, och att det är en uppfyllelse av bibliska profetior.
Jag tycker också att Pauli text i Rom 9-11 talar för att judarnas kallelse och destination inte har upphävts genom Kristus, utan Gud ska upprätta dem igen.
Men jag är medveten om att man kan tolka de aktuella bibeltexterna på ett annat sätt, och de finns djupt bibeltroende kristna grupperingar och kyrkor som ser dessa frågor på ett annat sätt.
Detta var ett försök till några kortfattade svar på stora frågor.
Jag vill lägga till en viktig sak. Jag håller med befrielseteologerna om att kristendomen handlar om att hjälpa och stötta de svaga. Många palestinier är hårt drabbade av denna konflikt och utnyttjas också cyniskt av sina regeringar. De är värda allt stöd. Men jag tror inte att lösningen och freden ligger i en massa Israelkritik och Israelmotstånd, utan lösningen ligger i att välsigna Israel och acceptera denna stat, och utveckla ekonomiskt samarbete. Jag tror att Gud har en plan och en kallelse också för araberna och palestinierna och den kallelsen handlar inte om antisemitismen och hat mot Israel och judar. Jag kan fullt ut acceptera att Israels regering kan utmanas att behandla palestinier väl.
Pingback: Katolsk Vision » ”Sionism” tycks ha fallit ur vokabulären hos vissa specialister på antisemitism()