Det har varit många frågor och kommentarer på denna blogg med anledning av min ledare i Världen idag i måndags och mina två blogginlägg om Gazakrisen. Tyvärr har jag inte möjlighet att följa upp varje fråga eller kommentar utan skriver en mer övergripande kommentar i ämnet.

Jag tror att det är väldigt viktigt att skilja på två grundläggande frågor när vi diskuterar Israel. Diskuterar vi frågan politiskt i största allmänhet eller diskuterar vi frågan utifrån Bibeln och ett eskatologiskt perspektiv.

För att få ordning och reda i debatten brukar jag strikt skilja på frågorna. Mina texter denna vecka om Gaza har varit en strikt politisk analys, jag har inte alls berört frågan om Bibeln och en specifik kristen syn på detta.

En mycket stark proisraelisk röst i svensk politik är folkpartiet, och till dem knutna liberala dagstidningar som Dagens Nyheter och Expressen. Även moderaterna, kristdemokraterna och även delar av socialdemokratin innehåller starka pro-israeliska strömningar. Men oftast handlar det om strikt sekulära debattörer som tror på Israel därför att det är en politisk demokrati, judar har varit det kanske mest förföljda folket i historien, landet har ständigt hotats av utplåning efter 1948, och motståndarna är oftast fascistiska och antidemokratiska krafter. Sådana sekulära debattörer tycker att religiösa argument bara är trams. Att Gud har kallat judarna och gett dem ett land, och att det är ett tidstecken – det är tankar som anses vara religiöst trams.

Sedan finns det i andra motpolen djupt religiösa ortodoxa judar som tror på judarnas unika gudomliga kallelse, och att Gud har gett dem landet, men att dagens Israel bara är en vanlig sekulär stat, och inte enligt profetian och Guds löften, det är bara mänskliga försök att åstadkomma något Gud vill. De är mycket kritiska mot dagens Israel men väntar på Messias ankomst och ingripande, då kommer upprättelsen.

Man behöver alltså inte vara stark Israelvän utifrån en religiös tro. Man måste inte heller aktivt stödja dagens Israeliska stat, bara för att man är djupt religiöst troende och tror på bibelns profetior om landet Israel.

Som jag visat i mina senaste texter sympatiserar jag starkt med den proisraeliska opinionen ur strikt politisk synvinkel.

Men hur ställer jag mig till Bibeln och judarna, och Israel som ett tidstecken. Här följer ett försök att bena ut resonemangen.

1. Jag anser att kristna kyrkan behöver vara starkt proisraeliska och projudiska, därför att vi har en sådan mörk historia. Under långa perioder har kristna kyrkan gått i spetsen för judehat och antisemitismen, och detta är fortfarande djupt rotat hos många judar. Att visa judarna kärlek är en grundläggande kristen kallelse, och det måste också uttrycka sig i att ge Israel ett stöd (vilket självklart inte behöver betyda att man gillar allt staten Israel gör). Att vi idag allierar oss med starkt israelkritiska strömningar blir helt fel, för all erfarenhet visar att detta mycket snabbt och lätt kantrar över i judehat och antisemitismen.

2. För det andra måste vi inse att kristendomen och kristna kyrkan har sina rötter i judendomen och bland judarna. De har haft en unik kallelse, Messias-Jesus var jude och växte upp i Israel. Den första kristna församlingen grundades i Jerusalem och leddes av judar. Bibeln och uppenbarelsen gavs till judarna, och det mesta av Bibelns text har skrivits av judar. Vi behöver därför visa en respekt för det judiska folket, och vi måste då inse att dagens Israel samlar och organiserar den breda gruppen av judar i världen idag, även de judar som bor kvar i USA eller i Europa, har starka kopplingar till Israel. När Jesus en dag kommer tillbaka ska ha ställa sina fötter på Oljeberget.

3. Hur ska vi som kristna idag se på Israel och mellanösternkonflikten?

Jag märker i kristen debatt tre olika spår. Dels ett befrielseteologiskt spår. Där är fokus på palestinierna som de förtryckta och Israel som förtryckaren. Det kristna svaret och budskapet är att stötta den förtryckte, i detta fall palestinierna. Jag har besökt kristna i historiska kyrkor på västbanken och jag tycker att det perspektivet är vanligt där, i varje fall hos dem jag pratat med. Fokus är inte Guds handlande med judarna, utan fokus är den kristna kyrkan som idag finns i Israel. Tycker nog att kristna propalestinska opinioner har detta tänkande.

Ett annat förskräckligt spår som har varit vanligt i kristna kyrkans historia, är det antisemitiska spåret. Judarna dödade Jesus, och är motståndarna till den kristna kyrkan. Det har till och med legitimerat fysisk förföljelse av judar från kristet håll, på ett uttalat sätt är detta inte vanligt idag. Men ett stark propalestinsk profil kan lätt hamna i dåligt sällskap och hamna på detta spår. Tendenser i vissa kristna kretsar att så tona ned judehat och antisemitism som finns t.ex. i Gaza, kan leda till att man indirekt stöder detta.

Ett tredje spår är mer agnostiskt, man ger inte något större utrymme åt staten Israel eller judarna utan betonar strikt att kristna kyrkan är det nya förbundsfolket. Landet Israel och judarna har inte längre någon roll att fylla i Guds frälsningsplan. Har man synpunkter på dagens Israel och mellanösternkonflikten är det i regel bara som allmänna politiska uppfattningar. Det finns många bibeltroende och evangelikala strömningar som har den positionen.

En fjärde hållning, som inte uttrycks särskilt explicit, men man ser den typen av argument, en förväntan om att dagens sekulära Israeliska stat ska uppträda som en kristen kyrka, t.ex. när det gäller pascifism, vända andra kinden till m.m. Jag är skeptisk till detta, dagens Israel är en sekulär stat, den måste rimligtvis följa de spelregler som gäller för civiliserade stater. Jag är tveksam till den typen av argument. Som kristna bör vi självklart verka för fredens och icke-våldets principer, men det bör ju gälla i allmänhet, det är knappast rimligt att lägga krav på Israel som vi inte lägger på andra länder. Speciellt om man inte tror på att det finns en särskild Guds kallelse över Israel och det judiska folket.

En femte hållning och som präglat väckelserörelsen i modern tid och pingströrelsen i stor utsträckning är att se Israel som Guds särskilda handlande. Det var till Israel som Jesus kom som frälsare, det var med det judiska folket som han slöt förbundet, och erbjöd nya förbundet. Vi hednakristna har på grund av Guds nåd inympats i det äkta olivträdet. Förbundet vidgades och är nu tillgängligt för alla som omvänder sig och tror på Jesus, både jude och grek. Man tolkar Rom. 9-11 som att Guds löften och kallelse när det gäller judarna och Israel ligger fast. Lagen som frälsningsväg har upphävts i Kristus men Guds löften till judarna om landet ligger fast, löftena gavs till Abraham före det att lagförbundet inrättades. Många gammaltestamentliga profetior handlar om Israel och judarna, och det blir en för överandlig tolkning att bara tillämpa detta på kristna församlingen. När upphävdes löftena om landet? Man tror också på judarnas frälsning och återupprättelse och tolkar in detta i Rom. 9-11,  Gudsriket ska upprättas och där spelar judarna en avgörande roll. Därför ser man bildandet av staten Israel och judarnas återvändande som en uppfyllelse av många bibliska profetior, och ett första steg i processen av judarnas frälsning och Israels upprättelse. Därför ser man det som en kristen kallelse att på ett särskilt sätt försvara judarna och Israel. Den hållningen är mycket vanlig i amerikansk kristenhet, mer än i brittisk. De nordiska väckelserörelserna har i stor utsträckning anammat det perspektivet.

Hur ser jag på detta? Det kommer i nästa blogginlägg.